Det lutar åt denna:
Vad har ni tänkt er eller kanske, vad hade ni på er?
fredag 31 december 2010
En lätt banalitet
Som vanligt står jag här på nyårsafton och har ingen aning om vad jag ska ha på mig...
Det lutar åt denna:
Vad har ni tänkt er eller kanske, vad hade ni på er?
Det lutar åt denna:
Vad har ni tänkt er eller kanske, vad hade ni på er?
Bästa lediga veckan
Vi har varit friska under julen och även nu en vecka senare. Vi har i princip haft vänner på agendan dagligen och kvällsligen. Barnen har lekt med jämnåriga och vi har umgåtts med oerhört trevliga vuxna tillika föräldrar till lekkamraterna.
Vi har fått sova lite längre på morgnarna, å andra sidan har vuxentiden på kvällen blivit kortare. Det har dock varit helt ok eftersom mycket tid faktiskt spenderats med andra vuxna (och barn) under dagarna med den härliga konsekvensen avlastning (jämnåriga kamrater är verkligen Grejen!).
Vi har varit utomhus så mycket det gått. Pydden är INTE förtjust i vinter och snö. Alls. Så det har fått sätta gränserna för vinterleken.
Vi har lyssnat till Goodbye Yellow Brick Road ungefär 250 gånger. Minst.
Och däremellan har maken och jag faktiskt fått läsa en och annan tidning. Jag har dessutom tränat tre gånger. Mycket skönt.
Imorgon gör jag en sammanfattning av året. Nu ska här städas och fixas inför nyårsmiddag.
Vi har fått sova lite längre på morgnarna, å andra sidan har vuxentiden på kvällen blivit kortare. Det har dock varit helt ok eftersom mycket tid faktiskt spenderats med andra vuxna (och barn) under dagarna med den härliga konsekvensen avlastning (jämnåriga kamrater är verkligen Grejen!).
Vi har varit utomhus så mycket det gått. Pydden är INTE förtjust i vinter och snö. Alls. Så det har fått sätta gränserna för vinterleken.
Vi har lyssnat till Goodbye Yellow Brick Road ungefär 250 gånger. Minst.
Och däremellan har maken och jag faktiskt fått läsa en och annan tidning. Jag har dessutom tränat tre gånger. Mycket skönt.
Imorgon gör jag en sammanfattning av året. Nu ska här städas och fixas inför nyårsmiddag.
onsdag 29 december 2010
Trots 2.0
Nu är det dags på riktigt igen. Vi är väl rustade. Pydden har börjat få upp farten i loppet och numera är det inget snack om att det är trots det handlar om.
Vi får inte borsta hennes tänder.
Vi får inte klä på henne byxor.
Vi får inte säga emot henne. Alls. Eller ens ha andra åsikter.
Vi får inte skoja med henne. Alls.
Vi får inte hjälpa henne med något. Alls.
Ytterkläderna behöver vi inte nämna och inte heller hur det går till att få henne att sitta i vagnen. Det går helt enkelt inte.
När det är som värst, gnället pågått i dryga två timmar och den lilla manipulativa varelsen gått från mamma till pappa ett antal gånger är det bra att påminna sig om bilden ovan. Hon kan vara lugn och mild också. Tur för oss.
tisdag 28 december 2010
Man vet inte vad man har...
Mina tankar har vandrat en del de senaste dagarna. Det brukar krävas några dagars ledighet för att sätta igång dem ordentligt. Det är som att jag inte riktigt vågar släppa ut dem på vall när det inte finns tid att hantera vad de nosar upp.
Jag har tänkt på det där med att försöka se allting utifrån ett längre perspektiv och att arbeta mer aktivt på det.
Jag har tänkt på att vi har det bra i lilla släkten; att vi vill ses och att vi tycker om varandra och att vi faktiskt även kan släppa in andra i gemenskapen.
Jag har tänkt på att det var riktigt smart av mig att välja bort jobb i mellandagarna och få lov att bara vara ledig en dryg vecka.
Jag har tänkt på att jag inte riktigt tycker att ett hem är ett hem utan katter.
Jag har tänkt på att det är underbart med syskon. Underbart och ansträngande i en härlig mixtur, förstås.
Jag har tänkt på att vi gjorde något bra när vi valde (eller kanske gjorde ett lyckat icke-val) att bo kvar här mitt i smeten nu när barnen är så små. Inga avstånd någonstans och fantastiskt att slippa pendla.
Jag har insett och tänkt på att min kropp verkligen behöver underhållas för att inte fullständigt rosta samman numera.
Jag har tänkt på livet. Hur skört det är och hur lite vi vet om vad som kommer. Och att det är bra. Men också gastkramande. Det tänker jag på när Rubinen drömmer sina mardrömmar.
Jag har tänkt en del på kärlek och tänker att jag har hamnat rätt där jag är. Det känns skönt och varmt och något som är väl värt att fira. Om några dagar firar vi 7-årig bröllopsdag. Attans, vad snabbt de här åren gått.
Jag har tänkt på det där med att försöka se allting utifrån ett längre perspektiv och att arbeta mer aktivt på det.
Jag har tänkt på att vi har det bra i lilla släkten; att vi vill ses och att vi tycker om varandra och att vi faktiskt även kan släppa in andra i gemenskapen.
Jag har tänkt på att det var riktigt smart av mig att välja bort jobb i mellandagarna och få lov att bara vara ledig en dryg vecka.
Jag har tänkt på att jag inte riktigt tycker att ett hem är ett hem utan katter.
Jag har tänkt på att det är underbart med syskon. Underbart och ansträngande i en härlig mixtur, förstås.
Jag har tänkt på att vi gjorde något bra när vi valde (eller kanske gjorde ett lyckat icke-val) att bo kvar här mitt i smeten nu när barnen är så små. Inga avstånd någonstans och fantastiskt att slippa pendla.
Jag har insett och tänkt på att min kropp verkligen behöver underhållas för att inte fullständigt rosta samman numera.
Jag har tänkt på livet. Hur skört det är och hur lite vi vet om vad som kommer. Och att det är bra. Men också gastkramande. Det tänker jag på när Rubinen drömmer sina mardrömmar.
Jag har tänkt en del på kärlek och tänker att jag har hamnat rätt där jag är. Det känns skönt och varmt och något som är väl värt att fira. Om några dagar firar vi 7-årig bröllopsdag. Attans, vad snabbt de här åren gått.
lördag 25 december 2010
Samtal med Pydd
Pydd tar sin blodtrycksmätare ur den nya doktorsväskan och ringer ett samtal.
Pydd: - Hej Pappa!
...
Pydd: - Bra.
...
Pydd: - Jaha.
...
Pydd: - Vi ska läsa lite böcker.
...
Pydd: - Sov så gott.
Sen lägger hon på.
Pydd: - Hej Pappa!
...
Pydd: - Bra.
...
Pydd: - Jaha.
...
Pydd: - Vi ska läsa lite böcker.
...
Pydd: - Sov så gott.
Sen lägger hon på.
En jul med både sorg och glädje
I morse åkte maken in med H, vår katt, till djursjukhuset och H kom inte tillbaka med hem igen.
Pydd kramade och klappade mig på kinderna när jag grät och sa: "Så, lilla mamma. Så, lilla mamma."
Rubinen har varit ledsen, men kanske mest arg och inte riktigt vetat hur han ska bete sig. Han har trots våra förklaringar vidhållit att: "H kommer hem igen. Han kommer hem igen."
Och sen sa han "Jag vill också till Gud." (Som vi sagt att båda katterna nu befinner sig hos.)
Igår fick vi pga snön fira jul hemma hos oss för första gången med hela lilla familjen. 9 vuxna och 3 barn runt två sammansatta bord i vårt vardagsrum. Mysigt och annorlunda, men inte dumt alls.
Inte dumt heller var det att ha nästan allihopa i kyrkan hos mig på förmiddagen i krubbgudstjänsten.
Och efter det att äldsta generationen tagit bussen hem (som faktiskt gick ändå), hade vi spontandisco i vardagsrummet till gamla 80- och 90-tals låtar.
Sorg och glädje om vartannat precis som livet.
En fortsatt fin jul till er allihop!
torsdag 23 december 2010
Dan före dan
... spenderas hemma med nästan frisk (men gnällig) lillasyster och riktigt sjuk katt.
Det gör ont i hela mig av att se honom.
En gång, för inte så många år sedan, var han en gummiboll som lekte och lekte och lekte med outtröttlig energi. Nu orkar han knappt lägga sig ned. Han bara sitter.
Och jag känner en helt vansinnig skuld över att våra fina kattbröder fått så lite uppmärksamhet som de fått under de här gångna 3,5 åren sedan storebror kom till världen.
Hela tiden har jag tänkt att det ska kompenseras när barnen växer till sig och att de då skulle få mer uppmärksamhet än vad de egentligen orkade.
Nu verkar det inte bättre än att vi kommer vara utan katt innan nyår.
Så försöker jag trycka undan de tankarna och handmata honom lite till. Kan inte han vara outtröttlig får ju vi vara det.
Det gör ont i hela mig av att se honom.
En gång, för inte så många år sedan, var han en gummiboll som lekte och lekte och lekte med outtröttlig energi. Nu orkar han knappt lägga sig ned. Han bara sitter.
Och jag känner en helt vansinnig skuld över att våra fina kattbröder fått så lite uppmärksamhet som de fått under de här gångna 3,5 åren sedan storebror kom till världen.
Hela tiden har jag tänkt att det ska kompenseras när barnen växer till sig och att de då skulle få mer uppmärksamhet än vad de egentligen orkade.
Nu verkar det inte bättre än att vi kommer vara utan katt innan nyår.
Så försöker jag trycka undan de tankarna och handmata honom lite till. Kan inte han vara outtröttlig får ju vi vara det.
tisdag 21 december 2010
Tålamoood och tankar om förskolans esse
En halvfrisk - eller halvsjuk beroende av hur man ser det - lillasyster och jag har hängt tillsammans hela dagen. Nu värker ryggen efter alla påtvingade påklädningar och huvudet efter gnället. Halvfrisk är såklart skönt för oron i magen, men desto värre för tålamodet. Lirka, truga, locka och till slut tvinga när inget hjälper.
Storebror håller sig - peppar, peppar - frisk och på dagis.
Han var ett av fyra barn på avdelningen idag, vilket ju var mysigt, men mindre kul för personalen som rustat för femton barn. Som bara uteblev. Intressant. Till frukost var det inte ett enda barn på två avdelningar och gröt hade kokats för tio.
En fröken på Pydds avdelning - där de trots allt var 11 stycken - var lite ledsen över attityden till förskolan som tycks vara ganska utbredd. Att det handlar om barnpassning. Att man inte behöver meddela om man inte längre behöver deras tjänster, ungefär. Jag förstår fullständigt. Jag hade varit både ledsen och ursinnig och givetvis också börjat fundera på om det är det som verksamheten handlar om. Till våren ska det bildas föräldraråd. Det tycker jag är strålande. Och jag tänker engagera mig. Det är ju faktiskt mina barns arbetsplats och kan man påverka så ska man.
Storebror håller sig - peppar, peppar - frisk och på dagis.
Han var ett av fyra barn på avdelningen idag, vilket ju var mysigt, men mindre kul för personalen som rustat för femton barn. Som bara uteblev. Intressant. Till frukost var det inte ett enda barn på två avdelningar och gröt hade kokats för tio.
En fröken på Pydds avdelning - där de trots allt var 11 stycken - var lite ledsen över attityden till förskolan som tycks vara ganska utbredd. Att det handlar om barnpassning. Att man inte behöver meddela om man inte längre behöver deras tjänster, ungefär. Jag förstår fullständigt. Jag hade varit både ledsen och ursinnig och givetvis också börjat fundera på om det är det som verksamheten handlar om. Till våren ska det bildas föräldraråd. Det tycker jag är strålande. Och jag tänker engagera mig. Det är ju faktiskt mina barns arbetsplats och kan man påverka så ska man.
söndag 19 december 2010
Det tar egentligen emot att rapportera om, men...
här är det sjukt i stugan.
Vår numera ensamma kattbroder är inlagd på djursjukhuset sedan igår morse och det har visat sig idag att det är njurarna som är problemet. Det är fasansfullt tomt utan honom och när han åkte igår sa Rubinen "Nu har vi ingen katt längre." För barnen är djursjukhuset=döden. Och för mig med. Snacka om att jag har blivit kritisk till denna institution. Inte minst under helgen då inga andra alternativ finns. Något jag hade velat ge dem i julklapp är en bra kurs i mänsklig psykologi och pedagogik. Samt medvetenhet om att när taxorna är så höga som de är, att valutan för de där pengarna inte ska vara möjlig att djupt ifrågasätta.
Pydd är inne på fjärde dagen av hög feber och det ser inte bättre ut än att veckan kommer att ägnas åt hemmatillvaro med henne. Eller rättare sagt, "pussel" för att få det att gå ihop, så här dagar innan jul.
Vi vuxna är smått märkta av tre febernätter och en helg fullständigt fullspäckad med jobb för min del. Roligt jobb, men hyperintensivt.
Och predikan som behandlade Maria, #prataomdet och Julian Assange funkade faktiskt.
Det röda som jag burit under helgen har inte kommit med på bild och igår var det nog faktiskt inget annat än det röda i ögonen och på mitt eksemiga ben...
Vår numera ensamma kattbroder är inlagd på djursjukhuset sedan igår morse och det har visat sig idag att det är njurarna som är problemet. Det är fasansfullt tomt utan honom och när han åkte igår sa Rubinen "Nu har vi ingen katt längre." För barnen är djursjukhuset=döden. Och för mig med. Snacka om att jag har blivit kritisk till denna institution. Inte minst under helgen då inga andra alternativ finns. Något jag hade velat ge dem i julklapp är en bra kurs i mänsklig psykologi och pedagogik. Samt medvetenhet om att när taxorna är så höga som de är, att valutan för de där pengarna inte ska vara möjlig att djupt ifrågasätta.
Pydd är inne på fjärde dagen av hög feber och det ser inte bättre ut än att veckan kommer att ägnas åt hemmatillvaro med henne. Eller rättare sagt, "pussel" för att få det att gå ihop, så här dagar innan jul.
Vi vuxna är smått märkta av tre febernätter och en helg fullständigt fullspäckad med jobb för min del. Roligt jobb, men hyperintensivt.
Och predikan som behandlade Maria, #prataomdet och Julian Assange funkade faktiskt.
Det röda som jag burit under helgen har inte kommit med på bild och igår var det nog faktiskt inget annat än det röda i ögonen och på mitt eksemiga ben...
fredag 17 december 2010
Frågor en fredagskväll
Jag har lyckats koppla samman Julian Assange och Maria, mamma till Jesus, i min predikan. Det undrar till och med jag hur det gick till.
Restaurangbesök och funderingar kring tid
Två portar bort har en ny restaurang öppnat som känns helt annorlunda än de övriga som huserat där.
Jag är en krogtrogen varelse. I lite drygt 15 år har jag varit stammis på ett visst ställe en liten bit bort, men denna nya inrättning har faktiskt en viss chans på mig, inser jag. Gott betyg.
Pydd har hög feber och hade en lite lägre aktivitetsgrad än vanligt. Rubinen höll sig nöjd och glad med "Arga fåglar" och jag lyckades få i mig inte bara ett, utan två glas mycket gott vin. Och Fredagstraditionen fick en ståndsmässig terminsavslutning.
Det känns faktiskt helt sjukt att det är julafton om en vecka. Jag som hade föresatsen att vara tidigt ute i år. Jag räknade inte med de sjuka små.
Imorgon är det tre dop som gäller och färdigställande av predikan inför söndagen.
På söndag är det full fart hela dagen.
Jag kommer inte att fatta att det är jul förrän jag läser julevangeliet (Lukasevangeliet 2:1-20).
Jag är en krogtrogen varelse. I lite drygt 15 år har jag varit stammis på ett visst ställe en liten bit bort, men denna nya inrättning har faktiskt en viss chans på mig, inser jag. Gott betyg.
Pydd har hög feber och hade en lite lägre aktivitetsgrad än vanligt. Rubinen höll sig nöjd och glad med "Arga fåglar" och jag lyckades få i mig inte bara ett, utan två glas mycket gott vin. Och Fredagstraditionen fick en ståndsmässig terminsavslutning.
Det känns faktiskt helt sjukt att det är julafton om en vecka. Jag som hade föresatsen att vara tidigt ute i år. Jag räknade inte med de sjuka små.
Imorgon är det tre dop som gäller och färdigställande av predikan inför söndagen.
På söndag är det full fart hela dagen.
Jag kommer inte att fatta att det är jul förrän jag läser julevangeliet (Lukasevangeliet 2:1-20).
Fredagens röda
Idag är jag hemma med febrig Pydd som maken fick hämta på dagis igår med 38, 9°C. Hon är pigg som en mört, fast jag hyser ändå en liten törn av oro för att det är mykoplasma hon gömmer inombords. Det går på dagis och borde rimligtvis passera vårt hushåll innan den utrotas...Jag hittade en röd tröja i laga-högen. En knapp är borta på ärmen, men det syns inte på bild.
Torsdagens röda
Igår intensivjobbade jag i min jättestora kyliga arbetsplats och fick svepa in mig både i slipover (just det!) och röd kofta. Då var det helt ok, men det var faktiskt än kallare framför datorn i tjänsterummet senare. Då hade jag behövt en filt. Och handledsvärmare.
torsdag 16 december 2010
Sidbyte
Vid kiropraktorsbesöket igår klurade vi gemensamt ut att en bov i mitt ryggdrama kan vara min sovställning. Eftersom kiropraktorsbesök har blivit en dyr och regelbunden vana för mig, tycktes det smart och logiskt att tvinga maken till sidbyte i sovrummet. Sagt och gjort.
Efter en timme och en hel del problem att somna med näsan åt 'fel' håll för min del, vaknar Pydd. Och får komma in till oss. Hon är ganska förkyld, så omsövning i egna sängen var stört omöjligt.
Pydd blir så förvirrad av den nya ordningen att hon blir klarvaken och måste ligga på mitt ansikte och dra mig i håret för att verkligen förvissa sig om att det var jag. Vilket var tveksamt eftersom jag var så yrvaken. Ingen sömn m a o.
Sedan vaknar Rubinen och han blir lika förvirrad. Maken fick helt enkelt flytta in med Pydd i storebrors rum och där somnade hon i hans säng; maken på madrass.
Den enda som låg där han brukade på morgonen var Rubin. I vår säng.
Efter en timme och en hel del problem att somna med näsan åt 'fel' håll för min del, vaknar Pydd. Och får komma in till oss. Hon är ganska förkyld, så omsövning i egna sängen var stört omöjligt.
Pydd blir så förvirrad av den nya ordningen att hon blir klarvaken och måste ligga på mitt ansikte och dra mig i håret för att verkligen förvissa sig om att det var jag. Vilket var tveksamt eftersom jag var så yrvaken. Ingen sömn m a o.
Sedan vaknar Rubinen och han blir lika förvirrad. Maken fick helt enkelt flytta in med Pydd i storebrors rum och där somnade hon i hans säng; maken på madrass.
Den enda som låg där han brukade på morgonen var Rubin. I vår säng.
onsdag 15 december 2010
Onsdagens röda
Dagen inleddes med den här kjolen, men efter roliga timmar med en massa barn och föräldrar insåg jag att den knappast lämpade sig för ett kiropraktorsbesök. Det var bara att lomma hem och byta kläder.
tisdag 14 december 2010
Tisdagens röda
Det gäller att passa på att fotografera på jobbet när det fortfarande är något ljus att göra det i... Idag kunde jag inte hitta annat än makens lilla halsduk. Men rödrandig är den i alla fall!
måndag 13 december 2010
Måndagens röda
Dagens röda är min slipover (vad annars, tänker ni säkert). Imorgon lär det bli en utmaning att få jobbet att gå i rött.
Lucia
Luciafirande med två avdelningar idag. Först en överlycklig och showande Rubin, sedan en gråtmild och deserterande Pydd. Så mycket av sången hörde man inte ute i iskylan, men det var trevligt att träffa alla föräldrar och barnen är ju helt obeskrivligt söta.
Böcker!
Den här har jag fått av både Frida och Librarybeth och innebär att man ska namnge tre favoritförfattare samt en bok från var och en av dem.
Kruxet för tillfället är att jag endast läser de böcker vi gemensamt gör i min bokcirkel. Det är visserligen bra böcker, men bristen på tid gör att läsandet verkligen fått stå i skamvrån de senaste åren. (Och det känns lite trist att bara nämna de där som alla ändå känner till...)
Men jag gör ett försök ändå, förstås, och blir lite oortodox genom att nämna några barnboksförfattare som jag gärna läser för barnen av istället:
Jag är förtjust i nästan allt av Pija Lindenbaum. Hennes "Siv sover vilse" har vi läst mycket här hemma liksom klassikern "Gittan och gråvargarna". Här hemma talar gråvargarna stockholmska på lite väsande och gnälligt vis och det är stor succé hos båda barnen.
Stina Wirsén toppar också listorna och alla "Vem...?"-böckerna är helt underbara. Min klara favorit är "Vem är borta?" och även där kan man laborera med röster. Den läskiga fågelns, inte minst...
Slutligen väljer jag att nämna Quentin Blake. Jag älskar alla hans illustrationer till Roald Dahls böcker, men mest nämner jag honom för den helt ljuvliga "Mamma, pappa, monster" som jag suttit och lipat till när jag läst den lånad från biblioteket. Roald Dahl-böckerna är Rubinen och Pydd för små för ännu, men jag längtar efter att få läsa Häxorna för dem så småningom... Med Blakes illustrationer förstås!
Vad jag gillar att läsa för egen del återkommer jag till så småningom. Ni som vill får gärna skriva om vilka barnboksförfattare ni gillar mest; det är alltid kul med tips!
Kruxet för tillfället är att jag endast läser de böcker vi gemensamt gör i min bokcirkel. Det är visserligen bra böcker, men bristen på tid gör att läsandet verkligen fått stå i skamvrån de senaste åren. (Och det känns lite trist att bara nämna de där som alla ändå känner till...)
Men jag gör ett försök ändå, förstås, och blir lite oortodox genom att nämna några barnboksförfattare som jag gärna läser för barnen av istället:
Jag är förtjust i nästan allt av Pija Lindenbaum. Hennes "Siv sover vilse" har vi läst mycket här hemma liksom klassikern "Gittan och gråvargarna". Här hemma talar gråvargarna stockholmska på lite väsande och gnälligt vis och det är stor succé hos båda barnen.
Stina Wirsén toppar också listorna och alla "Vem...?"-böckerna är helt underbara. Min klara favorit är "Vem är borta?" och även där kan man laborera med röster. Den läskiga fågelns, inte minst...
Slutligen väljer jag att nämna Quentin Blake. Jag älskar alla hans illustrationer till Roald Dahls böcker, men mest nämner jag honom för den helt ljuvliga "Mamma, pappa, monster" som jag suttit och lipat till när jag läst den lånad från biblioteket. Roald Dahl-böckerna är Rubinen och Pydd för små för ännu, men jag längtar efter att få läsa Häxorna för dem så småningom... Med Blakes illustrationer förstås!
Vad jag gillar att läsa för egen del återkommer jag till så småningom. Ni som vill får gärna skriva om vilka barnboksförfattare ni gillar mest; det är alltid kul med tips!
Viktig artikel
Min mycket kloka "chef" skrev igår en debattartikel som är mycket tänkvärd och smart. Läs den här!
söndag 12 december 2010
Decemberläget
Livet har gått liksom ljuset på senaste tiden. Blixtsnabbt. Efter min vända upp norr, samma dag som vintern kom på allvar här nere, har min mage sagt ifrån med rejäl basröst. En akutvända hos doktorn hjälpte inte trots dubbla doser medicin, men en vecka till (efter rådgivning på apoteket istället) har gett resultat. För det går ju liksom inte för sig att stupa på målsnöret i december innan det barn som ska födas har fötts och så (Jesus, alltså. Jag är inte gravid igen.). Jag har tyvärr även lyckats bli rejält förkyld trots alla vitaminkurer och annat. Det tycks vara sant det där med att största delen av immunförsvaret sitter i magen. Så träningen är som en bleknad dröm just nu.
Igår insåg jag att min plånbok var försvunnen och förmodligen varit det sedan i torsdags. Mindre kul. Där har jag allt. Så lördagskvällen spenderades i telefon med polisen och banken och nu är det ju allt det andra. Körkortet. Träningskortet. Alla bonuskort och annat jag samlat på mig. Suck. Mest orolig är jag för stulen identitet. Men oroa sig är väl inte riktigt det jag bör.
Trevliga saker har ju också hänt. Vi har varit på några öppna hus med mingel och fika; idag hos min gudfar. Rubinen skötte sig helt ok för att vara 3,5 år och sockerhög. Han hittade snabbt en kompis som han kröp under borden med. Jag minns faktiskt hur det var när jag var i samma ålder.
Nu när de 30 dagarna är slut är det dags att hitta tillbaka till livet innan. Böcker tar jag och skriver om imorgon; Frida och Librarybeth!
Igår insåg jag att min plånbok var försvunnen och förmodligen varit det sedan i torsdags. Mindre kul. Där har jag allt. Så lördagskvällen spenderades i telefon med polisen och banken och nu är det ju allt det andra. Körkortet. Träningskortet. Alla bonuskort och annat jag samlat på mig. Suck. Mest orolig är jag för stulen identitet. Men oroa sig är väl inte riktigt det jag bör.
Trevliga saker har ju också hänt. Vi har varit på några öppna hus med mingel och fika; idag hos min gudfar. Rubinen skötte sig helt ok för att vara 3,5 år och sockerhög. Han hittade snabbt en kompis som han kröp under borden med. Jag minns faktiskt hur det var när jag var i samma ålder.
Nu när de 30 dagarna är slut är det dags att hitta tillbaka till livet innan. Böcker tar jag och skriver om imorgon; Frida och Librarybeth!
lördag 11 december 2010
Dag 30 - Ett sista ögonblick
Jag har dragit på det och jag vet varför. Jag har svårt med separationer. Lustigt att det uppenbarligen även gäller utmaningar.
Därför passar det bra att det ögonblick jag minns så här till sist är avslutningsdagen i nian.
Jag avskydde grundskolan från mellanstadiet och uppåt. Passade inte in, blev en förkrympt version av mig själv och mådde riktigt dåligt. Ändå sitter jag på alla foton från denna välsignelsens dag och gråter. Vi gav vår lärare en cykel i avskedspresent. En cykel.
Och det som egentligen var en total befrielse blev samtidigt skrämmande i allt sitt allvar.
Jag visste redan på avslutningsdagen att jag skulle hamna i en klass i gymnasiet där jag inte kände någon alls. Det blev hur bra som helst i efterhand.
Därför passar det bra att det ögonblick jag minns så här till sist är avslutningsdagen i nian.
Jag avskydde grundskolan från mellanstadiet och uppåt. Passade inte in, blev en förkrympt version av mig själv och mådde riktigt dåligt. Ändå sitter jag på alla foton från denna välsignelsens dag och gråter. Vi gav vår lärare en cykel i avskedspresent. En cykel.
Och det som egentligen var en total befrielse blev samtidigt skrämmande i allt sitt allvar.
Jag visste redan på avslutningsdagen att jag skulle hamna i en klass i gymnasiet där jag inte kände någon alls. Det blev hur bra som helst i efterhand.
onsdag 8 december 2010
Dag 29 - Mina ambitioner
Jag vill göra en insats. Jag vill vara med om att åstadkomma förändring. Jag vill att mina insatser ska betyda något för helheten; för världen. Inga små ambitioner, här inte;-)...
Jag vill ge mina barn möjligheter som jag själv kanske inte insåg att jag hade eller faktiskt inte hade när jag själv växte upp.
Eftersom jag är fast förvissad om att min generation kommer få jobba tills vi stupar, så vill jag göra det på ställen/arbetsplatser där jag mår bra och får finnas med hela mig. Jag vill arbeta på ett sådant sätt och med sådana människor att min glöd bibehålls och jag både kan förmedla och ta emot erfarenhet. Jag vill kunna skratta mycket på mitt jobb. Jag vill ha en rättvis lön för den arbetsinsats jag gör, det ansvar jag tar och utifrån den utbildning jag har. Jag vill att mina särskilda kunskaper och förmågor kan komma till sin rätt på de ställen där jag arbetar och jag vill känna att min kompetens betyder något. (Därmed inte sagt att det inte är så idag, men ni fattar - hela livet!)
Jag hoppas att jag hela livet kommer vilja fortsätta jobba med mig själv och med mina relationer till mina närmaste. Det är min ambition i alla fall. Jag ger inte upp.
Tja, jag har säkert glömt en massa ambitioner jag borde ha.
Min ambition just nu är att få bukt med den här sabla magkatarren. Så nu är det marsch ut på soffan igen...
Jag vill ge mina barn möjligheter som jag själv kanske inte insåg att jag hade eller faktiskt inte hade när jag själv växte upp.
Eftersom jag är fast förvissad om att min generation kommer få jobba tills vi stupar, så vill jag göra det på ställen/arbetsplatser där jag mår bra och får finnas med hela mig. Jag vill arbeta på ett sådant sätt och med sådana människor att min glöd bibehålls och jag både kan förmedla och ta emot erfarenhet. Jag vill kunna skratta mycket på mitt jobb. Jag vill ha en rättvis lön för den arbetsinsats jag gör, det ansvar jag tar och utifrån den utbildning jag har. Jag vill att mina särskilda kunskaper och förmågor kan komma till sin rätt på de ställen där jag arbetar och jag vill känna att min kompetens betyder något. (Därmed inte sagt att det inte är så idag, men ni fattar - hela livet!)
Jag hoppas att jag hela livet kommer vilja fortsätta jobba med mig själv och med mina relationer till mina närmaste. Det är min ambition i alla fall. Jag ger inte upp.
Tja, jag har säkert glömt en massa ambitioner jag borde ha.
Min ambition just nu är att få bukt med den här sabla magkatarren. Så nu är det marsch ut på soffan igen...
Dag 28 - Det här saknar jag
Tid. Tänk vad mycket tid jag ägnade åt rent häng innan barnen! Eller för den delen till att visionera på jobbet. Eller till att jobba över. Eller till att meditera och be någon gång då och då; oftare än just nu (jo, där borde jag verkligen bättra mig).
Jag saknar att kunna se 7 avsnitt Mad Men på raken under en slö söndagseftermiddag eller stanna ute lite för länge en fredagskväll med kompisarna. Å andra sidan är jag inte det minsta ledsen över orsaken att det inte funkar längre.
Vänner och bekanta. Ett hypersocialt liv som jag faktiskt levde en gång i tiden. Det gör jag väl rent tekniskt fortfarande fast kontakterna är i åldrarna snart 2 och 3,5. (Samt maken förstås;)).
Och så saknar jag faktiskt fortfarande vår siames som dog i somras.
Om man väljer annan definition av "saknar" så skulle det ju också stå "tid" på den listan samt sjukdomsfri tid. Pälsängerfritt boende. Resor. Ekonomiska förutsättningar för långa spännande resor. Men kanske kommer det en sådan tid någon gång. Den som lever får se.
Jag saknar att kunna se 7 avsnitt Mad Men på raken under en slö söndagseftermiddag eller stanna ute lite för länge en fredagskväll med kompisarna. Å andra sidan är jag inte det minsta ledsen över orsaken att det inte funkar längre.
Vänner och bekanta. Ett hypersocialt liv som jag faktiskt levde en gång i tiden. Det gör jag väl rent tekniskt fortfarande fast kontakterna är i åldrarna snart 2 och 3,5. (Samt maken förstås;)).
Och så saknar jag faktiskt fortfarande vår siames som dog i somras.
Om man väljer annan definition av "saknar" så skulle det ju också stå "tid" på den listan samt sjukdomsfri tid. Pälsängerfritt boende. Resor. Ekonomiska förutsättningar för långa spännande resor. Men kanske kommer det en sådan tid någon gång. Den som lever får se.
måndag 6 december 2010
Dag 27 - Min favoritplats
Föga förvånande kan jag avslöja att min absoluta favoritplats är mitt hem. Så har det nog faktiskt varit oavsett var jag bott (i min älskade stad), men nu har jag bott i det här huset i hela 9 år. Och det känns. Trots pälsänger, dåliga tvättstugetider, dragiga fönster och knarriga golv så är detta mina favoritplats. Just nu.
Dag 26 - Mina rädslor
...kretsar mest kring barnen. Sjukdom, smärta, svek, mobbing, utanförskap, att de inte skulle känna tillit till oss och våga be om hjälp.
Och kanske framförallt död.
Innan barnen kom kände jag mig tämligen redo för att kunna lämna om stunden kom. Jag ångrade inte mycket, jag var nöjd med det liv jag dittills levt och kände inte att det fanns så många lösa trådar.
Så känner jag inte idag.
Jag är fortfarande inte rädd för själva döden; min egen alltså. Men att någon annan nära och framförallt de, att de skulle försvinna...
Jag är så rädd för det att jag inte vill tänka de tankarna. Och numera är jag också rädd för vad de skulle tvingas gå igenom om jag eller maken dog. Livrädd. Livet har fått en helt ny skörhet.
Och kanske framförallt död.
Innan barnen kom kände jag mig tämligen redo för att kunna lämna om stunden kom. Jag ångrade inte mycket, jag var nöjd med det liv jag dittills levt och kände inte att det fanns så många lösa trådar.
Så känner jag inte idag.
Jag är fortfarande inte rädd för själva döden; min egen alltså. Men att någon annan nära och framförallt de, att de skulle försvinna...
Jag är så rädd för det att jag inte vill tänka de tankarna. Och numera är jag också rädd för vad de skulle tvingas gå igenom om jag eller maken dog. Livrädd. Livet har fått en helt ny skörhet.
söndag 5 december 2010
Dag 25 - En första
I tvättstugan idag efter avklarad arbetsinsats kom jag att tänka på min allra första... lägenhet. Det var på den tiden då hyreskontrakt tämligen lätt kunde ordnas inom Malmös mer centrala gränser.
Året var 1994. Jag hade tagit studenten på våren, läste finska i Lund och var med i en Amnestygrupp. Där blev jag så där ungdomligt impad (jag var 19, märk väl) av en kille som bodde i en mycket charmig lägenhet i Malmös välkända område Möllevången. Jag kände inte till området så väl, men intrycket när vi satt där i hans kök och skrev brev var starkt. Med hjälp av lite kontakter lyckades jag införskaffa ett första-hands-kontrakt på samma gata som han.
Det var en förtjusande lägenhet. Stor, för att vara en etta och med ett stort kök. Jag flyttade hemifrån och in 1 december och lyckan var gjord. Mitt alldeles egna ställe. Jag kommer alltid att minnas känslan av att plötsligt stå helt på egna ben.
denna lägenhet bodde jag lite drygt ett år och fick vara med om både polisstormningar av huset och mängder med pirrigt värdskap till fester med mina nyfunna lundavänner. Ett gött år, helt enkelt. I boendeparadiset som det var då på 90-talet, valde jag sedan att flytta ihop med en killkompis. Det visade sig vara lite mindre lyckat, men det är en annan historia.
Året var 1994. Jag hade tagit studenten på våren, läste finska i Lund och var med i en Amnestygrupp. Där blev jag så där ungdomligt impad (jag var 19, märk väl) av en kille som bodde i en mycket charmig lägenhet i Malmös välkända område Möllevången. Jag kände inte till området så väl, men intrycket när vi satt där i hans kök och skrev brev var starkt. Med hjälp av lite kontakter lyckades jag införskaffa ett första-hands-kontrakt på samma gata som han.
Det var en förtjusande lägenhet. Stor, för att vara en etta och med ett stort kök. Jag flyttade hemifrån och in 1 december och lyckan var gjord. Mitt alldeles egna ställe. Jag kommer alltid att minnas känslan av att plötsligt stå helt på egna ben.
denna lägenhet bodde jag lite drygt ett år och fick vara med om både polisstormningar av huset och mängder med pirrigt värdskap till fester med mina nyfunna lundavänner. Ett gött år, helt enkelt. I boendeparadiset som det var då på 90-talet, valde jag sedan att flytta ihop med en killkompis. Det visade sig vara lite mindre lyckat, men det är en annan historia.
lördag 4 december 2010
Second-hand, lördag
Till 3-års-kalaset vi skulle på idag bytte jag kläder till denna Tradera-fyndade Maria Westerlind-kjol. MW är för övrigt en klar favorit här. Mörkret gör att skärpan verkligen är si och så.
Second-hand, fredag kväll
Jag blev igår sent omsider påmind om att det ju var så att jag befann mig i en temavecka. Det ledde till att jag bytte från arbetskläder till middagskläder inför fredagstraditionen. Under slip-overn från Filippa K syns ytterligare en second-hand-skjorta. Denna är nog köpt på 00-talet i alla fall. Jag stoppade ned den i byxorna sen. Det ser ju faktiskt lite slarvigt ut på bilden...;)
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Jag har alltid varit väldigt lättrörd. Mamma har berättat om hur jag i mycket tidig ålder grät vid läsning av en särskild bok om en kanin som togs om hand för att sedan tappas bort. Jag minns känslan fortfarande.
Sedan jag fick barn har antalet saker jag gråter över blivit tusenfalt fler. Och nu i en ålder av 35 år gråter jag åt:
Sedan jag fick barn har antalet saker jag gråter över blivit tusenfalt fler. Och nu i en ålder av 35 år gråter jag åt:
- barn som far illa på olika sätt
- föräldrar som förlorar sina barn
- sånger om barn och föräldraskap (vilket gör det lite småknepigt att hålla i dopgudstjänster eftersom folk envisas med att välja gråtframkallare som "Det gåtfulla folket", "Ett barn ska jag ha när jag blir stor", "Utan dina andetag" och vissa nyare psalmer som är helt ljuvligt... känslosamma.)
- Filmer som "När Harry mötte Sally", "Fyra bröllop...", "Little children", "Schindler's list", "Notting Hill", osv osv
- när jag blir så stressad att jag inte kan hantera det
- när jag blir riktigt arg eller orättvist behandlad
- rutinmässigt under de första tre månaderna av graviditet
- när jag blir orolig för mina barn eller för övrigt familj
- barns sorg eller avskedstagande under begravningar (då gäller det att bita bita bita sig i kinden)
- vid dödsfall
Och förmodligen en hel del till. För som sagt. Lättrörd är mitt mellannamn.
torsdag 2 december 2010
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Egentligen skulle jag vilja vara kreativ här och sätta in lite bilder, men ljuset, ack, det där ljuset tycks göra skit för precis alla fotomöjligheter nuförtiden.
Erkännande. Musik får mig nästan alltid att må bättre. Kramar från mina närmaste. Godis. Lite shopping, om så bara på nätet. Ett glas gott vin. Att se bra film - gärna någon jag redan sett flera gånger (som 'När Harry mötte Sally' eller 'Notting Hill'). Fika med vänner. Att se mina barn glada och nöjda. När jag märker att människor lyssnar på mig - på allvar. Kommentarer i bloggen:). Presenter. Rättvisa. Människor som hjälper till fastän de inte måste. Kaffe (när jag inte har magkatarr alltså). Mina minnen. Resor. Att komma hem igen. Visioner. Min tro. Fina kläder. Möten med människor i olika situationer i jobbet.
Och förmodligen mycket mer, men nu tar magkatarren ut sin rätt och kräver att jag lägger mig på soffan med en kopp te och två Rennie.
Erkännande. Musik får mig nästan alltid att må bättre. Kramar från mina närmaste. Godis. Lite shopping, om så bara på nätet. Ett glas gott vin. Att se bra film - gärna någon jag redan sett flera gånger (som 'När Harry mötte Sally' eller 'Notting Hill'). Fika med vänner. Att se mina barn glada och nöjda. När jag märker att människor lyssnar på mig - på allvar. Kommentarer i bloggen:). Presenter. Rättvisa. Människor som hjälper till fastän de inte måste. Kaffe (när jag inte har magkatarr alltså). Mina minnen. Resor. Att komma hem igen. Visioner. Min tro. Fina kläder. Möten med människor i olika situationer i jobbet.
Och förmodligen mycket mer, men nu tar magkatarren ut sin rätt och kräver att jag lägger mig på soffan med en kopp te och två Rennie.
Second-hand, torsdag
Idag inför vab-dag och promenad till dagis i horisontellt snöfall svidade jag mig i en skjorta inköpt på 90-talet som då tillhörde festgarderoben bland alla 60-tals klänningarna. Den funkar faktiskt fortfarande, fast kanske inte direkt på jobbet.
onsdag 1 december 2010
Second-hand, onsdag
Hämtning av sjuk (igen) Pydd på dagis och råddande med att pussla ihop resten av veckan med dess uppgifter gjorde att timmen blev sen och följaktligen hann jag byta kläder innan jag insåg att jag skulle fotografera dem. Mismatch; mörkblå kostymbyxor med svaga ränder och brun- och vitrutig storskjorta blev det efter bytet. Båda är dock second-hand, minsann!
Dag 22- Det här upprör mig
Jag blir lätt upprörd och det är jag faktiskt glad över. Fast ibland känner jag att irritationen kommer onödigt snabbt över vissa saker. Det är dock sällan ett så stort problem.
Jag avskyr (OBS! Listan är inte i någon slags fallande ordning):
Jag avskyr (OBS! Listan är inte i någon slags fallande ordning):
- dåligt trafikvett hos både cyklister, bilister och fotgängare
- när folk slänger grejer på marken utan att skämmas (ja, det finns färre papperskorgar nu än för några år sedan, men då får man väl gå en bit med skräpet i handen, då).
- orättvisor på både det globala och det mer lokala planet
- att gråten kommer snabbt när jag blir orättvist behandlad eller arg
- egoistiska och hänsynslösa beteenden
- fördomsfullhet gentemot religion eller härkomst
- vissa mycket agiterande ateistiska humanister som helt klart är så fundamentalistiska som de anklagar troende människor för att vara.
- när mina barn blir felaktigt eller orättvist bemötta eller behandlade
- bristande solidaritet med dem som har det sämre och bristande ansvar för miljö och klimat
- sexism och dålig kvinnosyn
- när jag känner mig utnyttjad
Och förmodligen mycket, mycket mer. Eller, jo, helt enkelt mycket, mycket mer....
tisdag 30 november 2010
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Jag är 8 år och vaknar upp ur narkosen på Lunds lasarett. Jag ser mig omkring och ser folk i konstiga kläder och frågar:
-Är det klart?
Jag glömmer aldrig besvikelsen när jag förstår att det inte gick att genomföra hjärtoperationen på grund av att jag var förkyld. Den fick vänta lång oro och några månader till.
-Är det klart?
Jag glömmer aldrig besvikelsen när jag förstår att det inte gick att genomföra hjärtoperationen på grund av att jag var förkyld. Den fick vänta lång oro och några månader till.
Second-hand, tisdag
Tja, vad ska jag säga... Jag trodde att jag skulle bli mer påhittig och få möjlighet att använda alla mina ROLIGA andrahandskläder, men intensiv jobbvecka, sjukdom och kyla satte käppar i hjulet. Idag är det second-hand byxor som levt runt rejält sedan 90-talets senare hälft. Jag har lagat dem mer än en gång, om man säger så. Och dessutom försökt sy upp liknande i Thailand eftersom jag fullständigt älskar snittet av precis lagom raka och vida byxor.
måndag 29 november 2010
Dag 20 - Den här månaden
Och eftersom november praktiskt taget är slut, så tycks det mig som att jag antingen kan blicka framåt eller göra bokslut. Tror det blir bokslut. Blickar jag framåt blir nog bara den där stressmagen värre...
November har varit intensiv på jobbfronten åtminstone koncentrerat till helgerna. Allhelgonahelgen gick tyvärr utan att den egna familjen fick chans att ta en tur på kyrkogården och se alla ljusen, men däremot hade jag möjligheten att fira en riktigt rolig gudstjänst anpassad för hela familjen där de fina kunde delta.
Min syster fyllde år och vi firade henne; dels kvällen innan Dagen ute på favoritstället och dels i lördags på mycket stämningsfull konsert med Anna von Hausswolff.
Träningen har funkat och det är först nu under de allra sista dagarna av månaden som jag blivit sjuk. Då kan man ju alltid vara glad över hela den tid som spenderades frisk!
Sjukdom har annars ställt in en del saker som jag sett fram emot under veckorna och det är bara att konstatera att vi haft tur som inte trillat dit förrän nu.
Vi har haft utvecklingssamtal för båda barnen och nu känns det faktiskt bra på bådas avdelningar. Rubinen tycks äntligen ha valt toaletten som primärt ställe att uträtta behov på (det händer dock fortfarande bajsolyckor och nätterna ska vi inte tala om; där gäller fortfarande blöja) och är både han och vi nöjda med.
Jag hade några dagar ensam med barnen som flöt fint och smidigt och var välbehövliga för synen på mig själv som förälder. Tänk att man vänjer sig så lätt vid att ta sina respektive spår av logistiken och tappar kontrollen över det övriga...
Jag har varit bokklubbsvärd och diskuterat "Drottningen vänder blad" och annat ur livet förstås.
Och så drog jag ju till huvudstaden i torsdags och fick en kreativ paus i mitt vanliga jobb. Bra samtal och trevliga människor.
Igår hade jag heldag på jobbet och fick fira in nyåret vid två tillfällen med mycket folk vid varje. Ett bra "slut" på månaden.
November har varit intensiv på jobbfronten åtminstone koncentrerat till helgerna. Allhelgonahelgen gick tyvärr utan att den egna familjen fick chans att ta en tur på kyrkogården och se alla ljusen, men däremot hade jag möjligheten att fira en riktigt rolig gudstjänst anpassad för hela familjen där de fina kunde delta.
Min syster fyllde år och vi firade henne; dels kvällen innan Dagen ute på favoritstället och dels i lördags på mycket stämningsfull konsert med Anna von Hausswolff.
Träningen har funkat och det är först nu under de allra sista dagarna av månaden som jag blivit sjuk. Då kan man ju alltid vara glad över hela den tid som spenderades frisk!
Sjukdom har annars ställt in en del saker som jag sett fram emot under veckorna och det är bara att konstatera att vi haft tur som inte trillat dit förrän nu.
Vi har haft utvecklingssamtal för båda barnen och nu känns det faktiskt bra på bådas avdelningar. Rubinen tycks äntligen ha valt toaletten som primärt ställe att uträtta behov på (det händer dock fortfarande bajsolyckor och nätterna ska vi inte tala om; där gäller fortfarande blöja) och är både han och vi nöjda med.
Jag hade några dagar ensam med barnen som flöt fint och smidigt och var välbehövliga för synen på mig själv som förälder. Tänk att man vänjer sig så lätt vid att ta sina respektive spår av logistiken och tappar kontrollen över det övriga...
Jag har varit bokklubbsvärd och diskuterat "Drottningen vänder blad" och annat ur livet förstås.
Och så drog jag ju till huvudstaden i torsdags och fick en kreativ paus i mitt vanliga jobb. Bra samtal och trevliga människor.
Igår hade jag heldag på jobbet och fick fira in nyåret vid två tillfällen med mycket folk vid varje. Ett bra "slut" på månaden.
Seg
Klämde två vårdcentralsbesök i ett; jag och Pydd. Med väntat resultat (virus för Pydd och några receptfria läkemedel för egen del) styrde vi hemåt och sov. Det behövde vi båda och inte minst jag, som både väckts av feberdotter och av egen krampande mage tre nätter i streck. Nu är det kokt ris och vitt bröd som gäller.
Inser krasst att second-hand får vänta tills imorgon. Hemmadag med sjukling och själv krasslig ger inte så mycket kreativitet på klädesplanet...
Inser krasst att second-hand får vänta tills imorgon. Hemmadag med sjukling och själv krasslig ger inte så mycket kreativitet på klädesplanet...
söndag 28 november 2010
Dag 19 - Detta ångrar jag
Jag tror inte på det där. Jag tror inte man ska gå omkring och ångra vägar man valt eller beslut man tagit. Ska man förändra något gör man det ju som sagt i nuet. Och jag ser det som att de beslut jag tagit i livet gjort mig till den jag är och fört mig dit jag är och det kan jag ju rimligtvis inte ångra. Jag vet ju inte vem jag skulle vara annars?
Men. Jag kan ändå se att det finns saker jag gärna skulle gjort om chansen bjöds mig igen. Och jag kommer uppmuntra mina barn att göra saker som jag själv inte vågade, men självklart skulle jag aldrig tvinga dem i en riktning de inte själva vill gå.
Vad gäller saker jag gjort fel mot människor i min närhet så försöker jag be om förlåtelse. Får jag ingen chans att göra det till den som berördes, försöker jag förlåta mig själv och be om förlåtelse på det högre planet. Och där finns löftet om att allt är utsuddat och glömt om jag bara ber om förlåtelse och ångrar det jag gjort i den stund jag ber om förlåtelse. Skönt tycker jag. Tryggt och skönt.
Men. Jag kan ändå se att det finns saker jag gärna skulle gjort om chansen bjöds mig igen. Och jag kommer uppmuntra mina barn att göra saker som jag själv inte vågade, men självklart skulle jag aldrig tvinga dem i en riktning de inte själva vill gå.
Vad gäller saker jag gjort fel mot människor i min närhet så försöker jag be om förlåtelse. Får jag ingen chans att göra det till den som berördes, försöker jag förlåta mig själv och be om förlåtelse på det högre planet. Och där finns löftet om att allt är utsuddat och glömt om jag bara ber om förlåtelse och ångrar det jag gjort i den stund jag ber om förlåtelse. Skönt tycker jag. Tryggt och skönt.
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Rubinen 18 dagar.För fastän det är födelsedagsbarnet som är i fokus (och ska så vara) var det något fantastiskt att sitta där med något mycket viktigare och större i famnen; någon som gjorde det fullständigt självklart att firandet från och med då tonades ned och blev lite lagom uppmärksamhet på en dag som kommer allt snabbare igen för varje år som går.
När min hårddisk kraschade med alla bilderna från min graviditet med Rubinen och hans första åtta månader fanns dock bilderna från min födelsedag kvar. Det var nämligen inte jag eller maken som tog dem utan min mosters fina make.
lördag 27 november 2010
Feber och trötthet
Det är lätt att inse bakvägen att sömnen varit ok ett tag när den inte längre är det. Barnen kommer visserligen in till oss varje natt, men vi är bra på att somna om allihop. Min rygg är kanske inte direkt lycklig över arrangemanget, men i nuläget får sömnbehovet styra allt annat.
I natt har vi haft en kokhet dotter i sängen som med jämna mellanrum feberandats och gjort det tydligt att det är dags för ny supp. Jag inser vid varje ny sjukdom hos barnen att den där oron över om det är något livshotande kommer att sitta i hela livet. Det har inte blivit bättre, kan man lugnt säga.
Blålila skuggor kring mina ögon känns inte direkt förenligt med kvällens inplanerade aktivitet, men det får ju gå. Så är det bara. Morgondagen innebär jobb. Hela dagen. Och nästa vecka är intensiv. Det blir en bra övning i att fånga ögonblicken innan de tuffar vidare mot nästa grej...
För övrigt var dagarna i huvudstaden trevliga, fullspäckade och tänkvärda. Men fullspäckade med sömn... Tja. Inte direkt.
I natt har vi haft en kokhet dotter i sängen som med jämna mellanrum feberandats och gjort det tydligt att det är dags för ny supp. Jag inser vid varje ny sjukdom hos barnen att den där oron över om det är något livshotande kommer att sitta i hela livet. Det har inte blivit bättre, kan man lugnt säga.
Blålila skuggor kring mina ögon känns inte direkt förenligt med kvällens inplanerade aktivitet, men det får ju gå. Så är det bara. Morgondagen innebär jobb. Hela dagen. Och nästa vecka är intensiv. Det blir en bra övning i att fånga ögonblicken innan de tuffar vidare mot nästa grej...
För övrigt var dagarna i huvudstaden trevliga, fullspäckade och tänkvärda. Men fullspäckade med sömn... Tja. Inte direkt.
Dag 17 - Mitt favoritminne
Det här är det klart svåraste ämnet hittills. Jag vårdar mina minnen. Jag har många som betyder mycket för den jag är och för den jag ser mig som. En stor del av dem vill jag inte berätta. De är för nära och för laddade så att jag inte längre vet vilka färger de verkligen vävdes i.
Minnen som väger mycket är förstås mina två barns födelse, men att gå in i dem nu och rumstera genom att sätta ord... nej. Pyddens födelse finns dessutom återgiven här i bloggen under februari 2009.
En viktig händelse tillika minne för det liv jag lever nu är mötet med min make. Jag minns hur självklart det var, hur säker jag var efter bara några timmar på att det var honom jag skulle leva med efter en hel del besvikelser på relationsplanet. Jag minns allt i mjuka och varma färger och jag minns hur jag gick från vårt möte med en aha-upplevelse i bagaget.
Kanske berättar jag mer vid ett annat tillfälle.
Minnen som väger mycket är förstås mina två barns födelse, men att gå in i dem nu och rumstera genom att sätta ord... nej. Pyddens födelse finns dessutom återgiven här i bloggen under februari 2009.
En viktig händelse tillika minne för det liv jag lever nu är mötet med min make. Jag minns hur självklart det var, hur säker jag var efter bara några timmar på att det var honom jag skulle leva med efter en hel del besvikelser på relationsplanet. Jag minns allt i mjuka och varma färger och jag minns hur jag gick från vårt möte med en aha-upplevelse i bagaget.
Kanske berättar jag mer vid ett annat tillfälle.
torsdag 25 november 2010
Dag 16 - Min första kyss
Det känns lite dumt att skriva, men jag minns faktiskt inte den. Den kan inte ha varit så speciell och jag tror därför att den var en del av en "Ryska posten"-lek.
Jag minns dock den första som betydde något och den kom hösten efter jag fyllt 17 år med min allra första 'riktiga' pojkvän. För snart 18 år sedan.
Fortfarande tänker jag mycket på vilken tur det var att jag bestämde mig för just honom. Ur alla vinklar. Bättre start i relationsdjungeln kunde jag inte fått. Fin och oändligt omtänksam människa, som det i slutändan ändå inte var meningen att just jag skulle spendera mitt liv med.
Honom önskar jag allt gott i livet och mer.
Jag minns dock den första som betydde något och den kom hösten efter jag fyllt 17 år med min allra första 'riktiga' pojkvän. För snart 18 år sedan.
Fortfarande tänker jag mycket på vilken tur det var att jag bestämde mig för just honom. Ur alla vinklar. Bättre start i relationsdjungeln kunde jag inte fått. Fin och oändligt omtänksam människa, som det i slutändan ändå inte var meningen att just jag skulle spendera mitt liv med.
Honom önskar jag allt gott i livet och mer.
onsdag 24 november 2010
Dag 15 - Mina drömmar
Att vakna på morgonen och minnas det som pågått i mitt huvud under natten gör jag helt enkelt praktiskt taget aldrig. Så var det med de drömmarna.
Dagdrömmer gör jag faktiskt inte heller längre. Eller i alla fall ytterst sällan. Varför vet jag inte. Det känns sorgligt utifrån vissa aspekter, men samtidigt tror jag att det mesta jag önskar mig av mitt liv försöker jag också realisera på olika sätt.
Å andra sidan, hur kommer man underfund med vad man önskar sig om man inte dagdrömmer?
Ibland tror jag att ett liv i nuet gör att förändring inte går att riktigt föreställa sig och ibland tänker jag att det är en förutsättning. Dvs, det är i nuet som förändring ÄR möjlig, inte i framtiden, inte i det förflutna. Det är bara nu som jag kan verka för att det jag önskar ska bli en verklighet.
Men rent konkret. Jag undviker på alla sätt tankar om "Ditt liv om fem år" eller "Vad gör du när du är pensionär?". Det känns meningslöst. Livet blir ändå aldrig vad man trodde att det skulle bli och blir det så, är det snarare fattigt.
Just nu lever jag på ett ungefär så som jag vill under de förutsättningar jag/vi har. Klart att jag kan önska bättre ekonomiska förhållanden, men utifrån det liv vi lever nu funkar det ju. Klart att jag kan önska mig ett annat slags boende, men under de omständigheter som vi lever just nu är det ganska praktiskt som det är. Just nu.
Jag tror att det kommer öppna sig möjligheter när det är dags. Mina drömmar handlar nog om det. Att leva öppet för det som livet innebär.
Dagdrömmer gör jag faktiskt inte heller längre. Eller i alla fall ytterst sällan. Varför vet jag inte. Det känns sorgligt utifrån vissa aspekter, men samtidigt tror jag att det mesta jag önskar mig av mitt liv försöker jag också realisera på olika sätt.
Å andra sidan, hur kommer man underfund med vad man önskar sig om man inte dagdrömmer?
Ibland tror jag att ett liv i nuet gör att förändring inte går att riktigt föreställa sig och ibland tänker jag att det är en förutsättning. Dvs, det är i nuet som förändring ÄR möjlig, inte i framtiden, inte i det förflutna. Det är bara nu som jag kan verka för att det jag önskar ska bli en verklighet.
Men rent konkret. Jag undviker på alla sätt tankar om "Ditt liv om fem år" eller "Vad gör du när du är pensionär?". Det känns meningslöst. Livet blir ändå aldrig vad man trodde att det skulle bli och blir det så, är det snarare fattigt.
Just nu lever jag på ett ungefär så som jag vill under de förutsättningar jag/vi har. Klart att jag kan önska bättre ekonomiska förhållanden, men utifrån det liv vi lever nu funkar det ju. Klart att jag kan önska mig ett annat slags boende, men under de omständigheter som vi lever just nu är det ganska praktiskt som det är. Just nu.
Jag tror att det kommer öppna sig möjligheter när det är dags. Mina drömmar handlar nog om det. Att leva öppet för det som livet innebär.
tisdag 23 november 2010
Dag 14 - Vad hade jag på mig idag?
Det är kallt nu. Det har nog inte undgått någon. Så kallt så att det nu är heltäckande långärmad t-shirt och hellånga pyjamasbyxor som gäller nattetid. Jag vaknade i ljusblå carhartt t-shirt och blårutiga bomullsbyxor från Åhléns.
Till jobbet gick jag i detta: randig tröja från American Eagle med svart stickad slip-over (som inte är med på bild just här) från Benetton. Röda vida second-hand byxor som figurerat i tidigare inlägg (fast nu är de lagade i rumpan...). Och svart kofta.
Ytterkläderna har bestått av nya Danefe-jackan, halsduk, mössa, vantar, Dr Martens skor.
Och nu har jag bytt till mysbyxor. Det måste liksom till när man kryper upp i soffan. Inneskor från Birkenstock. Och stor vit kofta, också den från Åhléns.
Snart dags att klä om till sovkläder igen. God natt!
Till jobbet gick jag i detta: randig tröja från American Eagle med svart stickad slip-over (som inte är med på bild just här) från Benetton. Röda vida second-hand byxor som figurerat i tidigare inlägg (fast nu är de lagade i rumpan...). Och svart kofta.
Ytterkläderna har bestått av nya Danefe-jackan, halsduk, mössa, vantar, Dr Martens skor.
Och nu har jag bytt till mysbyxor. Det måste liksom till när man kryper upp i soffan. Inneskor från Birkenstock. Och stor vit kofta, också den från Åhléns.
Snart dags att klä om till sovkläder igen. God natt!
måndag 22 november 2010
Dag 13 - Den här veckan
Som Frida redan påpekat så passar det ju strålande att ha det här inlägget en måndag.
Den här veckan är en lite konstig sådan i den andra av mina tideräkningar. Det är ju nämligen årets sista vecka. Kyrkoårets, that is.
Så, nu laddar jag inför nyår och 1:a Advent.
Idag har jag ägnat mig åt expedition och administration inför kommande församlingsblad. Efter jobbet kom barnens farföräldrar på besök och åt middag med oss. Mycket trevligt!
Imorgon, tisdag, är det ännu mer planering på agendan samt ett kiropraktorbesök. Min rygg är riktigt kass. Jag hade egentligen tänkt träna, men kiropraktor och träning...nja, det får nog vänta till på
Onsdag. Då är det mötesdag och jag har fått en visning av lokalerna på mitt bord. Det ska även planeras inför visningarna av det dära stallet som vi börjar med under nästkommande vecka. Därefter tänkte jag mig då ett träningspass och på kvällen är det jag som står för värdskapet vid bokklubbsträffen. Vi ska diskutera "Drottningen vänder blad". Mycket trevligt!
På torsdag åker jag tåg till hufvudstaden för två dagars möte på en större konfessionell regelbundet utgiven tidning. Här ska det planeras och mötas upp med andra som skriver för detta blad. Ett mycket digert, men oerhört spännande schema ligger framför oss. Natten spenderas på hotell. Åh, underbart...
Fredagen fortsätter i samma tecken och hemresa är planerad till efter lunch med hemkomst kring 18. Om det nu inte blivit snökaos och vi sitter fast i tågfällan, that is. Det hade varit trist att missa vår tradition som nu är inne på andra året.
Lördagen är ledig utan andra planer än tvättid och städning.
Söndagen jobbar jag. Hela dagen. Det är ju 1:a advent!
Den här veckan är en lite konstig sådan i den andra av mina tideräkningar. Det är ju nämligen årets sista vecka. Kyrkoårets, that is.
Så, nu laddar jag inför nyår och 1:a Advent.
Idag har jag ägnat mig åt expedition och administration inför kommande församlingsblad. Efter jobbet kom barnens farföräldrar på besök och åt middag med oss. Mycket trevligt!
Imorgon, tisdag, är det ännu mer planering på agendan samt ett kiropraktorbesök. Min rygg är riktigt kass. Jag hade egentligen tänkt träna, men kiropraktor och träning...nja, det får nog vänta till på
Onsdag. Då är det mötesdag och jag har fått en visning av lokalerna på mitt bord. Det ska även planeras inför visningarna av det dära stallet som vi börjar med under nästkommande vecka. Därefter tänkte jag mig då ett träningspass och på kvällen är det jag som står för värdskapet vid bokklubbsträffen. Vi ska diskutera "Drottningen vänder blad". Mycket trevligt!
På torsdag åker jag tåg till hufvudstaden för två dagars möte på en större konfessionell regelbundet utgiven tidning. Här ska det planeras och mötas upp med andra som skriver för detta blad. Ett mycket digert, men oerhört spännande schema ligger framför oss. Natten spenderas på hotell. Åh, underbart...
Fredagen fortsätter i samma tecken och hemresa är planerad till efter lunch med hemkomst kring 18. Om det nu inte blivit snökaos och vi sitter fast i tågfällan, that is. Det hade varit trist att missa vår tradition som nu är inne på andra året.
Lördagen är ledig utan andra planer än tvättid och städning.
Söndagen jobbar jag. Hela dagen. Det är ju 1:a advent!
Tack!
Mycket röd om kinderna, och glad också för den delen, tackar jag just nu renoverandes Librarybeth för denna award som hon så vänligt givit mig! Det är den första för min del och reglerna är att man när man fått denna award så ska man kopiera in bilden och lägga den i sin blogg.
Man ska tacka (såklart!) och länka till den som skickat awarden.
Sedan var det då sju saker om sig själv som man ska skriva ned.
- Jag äter nästan uteslutande yoghurt och müsli som lunch på vardagarna. Och blir inte trött på det.
- Vad jag också kan äta nästan hur mycket som helst av är stora (jättestora) colaflaskor.
- Jag föredrar att sova, sitta och träna på rums vänstra sidor.
- Jag är mörkrädd.
- Jag tog körkort sent (2002) efter att nästan 10 år tidigare ha avbrutit körandet pga körskollärarens mycket trista sexistiska manér. Trist nog, så där i efterhand, avslutade jag efter lyckat teoriprov bara några veckor ifrån uppkörning...
- Jag är barnsligt förtjust i amerikanska ever-greens och kan en mycket stor mängd av dessa klassiska sånger.
- Varje år kring jul ser jag "När Harry mötte Sally". Det har blivit en tradition som nu hållit i sig i kanske 15 år? Feel-good när det är som allra allra bäst.
Och skicka den vidare förstås. Till sju stycken.
Jag inbillar mig att en hel del av dem jag läser redan fått den, men testar att skicka till ett urval av dem jag gärna läser;
cbloggen, Evils grubblerier, Kajsas, Prästflickan, Anna ser dej, fru A:s dagar och Brunchgirl.
söndag 21 november 2010
Dag 12 - I min handväska
Jag är vanemänniska med mina handväskor och när jag väl bytt byter jag sällan tillbaka (för då har jag oftast slitit ut dem...). Fast just nu använder jag faktiskt regelbundet två olika. En axelremsväska och en stor "påse". Samt två gånger i veckan blir det träningsväskan som handväska.
Mobiler, börs och kalendrar flyttas runt och finns alltså i alla (även träningsväskan alltså) väskorna.
I min bruna finns:
Mobiler, börs och kalendrar flyttas runt och finns alltså i alla (även träningsväskan alltså) väskorna.
I min bruna finns:
- kvitton
- halstabletter
- Eight Hour Cream
- pennor
- olika typer av läppglans (som jag aldrig använder, men har någon konstig ambition att göra) och cerat
- bindor
- näsdroppar, zyx, ipren, voltaren, plåster och panodil
- ett handkors
- spegel
- jojo-kort (busskort alltså)
- usb-minne
- kvitton
- handskar
- små "teckningar" som Rubinen gjorde under högmässan idag
- Smashbox compact anti-shine
- pennor
- ipren
- plastpåsar (för fall av bajskalsonger)
- oral fixation mints i smaken kanel
- headset till iPhone
- en liten tub colgate sensitive pro-relief som jag fick för mina ilningar i tänderna hos tandläkaren sist
- handsprit
lördag 20 november 2010
Dag 11 - Mina syskon
Jag minns inte tiden innan min lillasyster kom, bara att man berättat för mig att jag hade bestämt vad hon skulle heta; Tytta. Hon fick inte det namnet på pappret, men kallades Tytta under många år.
När Tytta kom var jag 2 år och 4 månader. Jag minns bara ett tillfälle av svartsjuka och tror faktiskt inte att det var så många fler. Vi lekte och lekte och lekte. Slogs och bråkade gjorde vi förstås också. Massor. Hon nöps och jag pucklade på. När vi blev något äldre stängde vi in oss i garderober och skapade hela världar för dockor och hästar. Vi lekte med dockor och sydde kläder åt dem när andra i min klass redan börjat hänga vid kiosken och gå på disco. Det är jag enormt glad för.
Ytterligare senare delade vi upp popstjärnor mellan oss som vi kunde sitta och sukta efter och efter det kom såklart även snack om "riktiga" killar.
Trots att vi inte alltid varit på samma ställe i världen har vi alltid haft tät kommunikation och hon är tveklöst min bästa kompis.
Lillebror kom när jag skulle fylla 9 år. Jag tror att det var en väldans fördel att jag och Tytta hade varandra. Jag minns inte så mycket alls av att det skulle varit jobbigt med en lillebror. Men inte heller jättekul. Mina klasskompisar var jätteintresserade av den nya bebisen. Inte jag.
Jag flyttade hemifrån när jag var 19 och då blev kontakten med lillebror mest aktiv när jag var hemma på helgen då och då. Fast när han blev 15 och vi insåg att vi gillade samma slags musik och film, blev det plötsligt riktigt roligt med honom. Och det har det fortsatt att vara. För vi är lika och delar många gemensamma punkter och sanningar om vår uppväxt och om livet.
När Tytta kom var jag 2 år och 4 månader. Jag minns bara ett tillfälle av svartsjuka och tror faktiskt inte att det var så många fler. Vi lekte och lekte och lekte. Slogs och bråkade gjorde vi förstås också. Massor. Hon nöps och jag pucklade på. När vi blev något äldre stängde vi in oss i garderober och skapade hela världar för dockor och hästar. Vi lekte med dockor och sydde kläder åt dem när andra i min klass redan börjat hänga vid kiosken och gå på disco. Det är jag enormt glad för.
Ytterligare senare delade vi upp popstjärnor mellan oss som vi kunde sitta och sukta efter och efter det kom såklart även snack om "riktiga" killar.
Trots att vi inte alltid varit på samma ställe i världen har vi alltid haft tät kommunikation och hon är tveklöst min bästa kompis.
Lillebror kom när jag skulle fylla 9 år. Jag tror att det var en väldans fördel att jag och Tytta hade varandra. Jag minns inte så mycket alls av att det skulle varit jobbigt med en lillebror. Men inte heller jättekul. Mina klasskompisar var jätteintresserade av den nya bebisen. Inte jag.
Jag flyttade hemifrån när jag var 19 och då blev kontakten med lillebror mest aktiv när jag var hemma på helgen då och då. Fast när han blev 15 och vi insåg att vi gillade samma slags musik och film, blev det plötsligt riktigt roligt med honom. Och det har det fortsatt att vara. För vi är lika och delar många gemensamma punkter och sanningar om vår uppväxt och om livet.
fredag 19 november 2010
Ett ögonblick till
Ilsk och trött kör jag hemåt i mörker och snöblandat regn från lekutflykten med båda barnen i bilen. Då hör jag välkända toner från baksätet:
Rubinen sjunger på låtsasengelska och det går inte att ta miste om att det är denna. En av mina absoluta absoluta favoriter. Hade det inte missuppfattats rent textmässigt skulle den vara gjuten på min begravning någon gång i framtiden...
Behöver jag säga att jag lättade upp, förlät bångstyriga och retsamma barn och sjöng med för full hals? Sedan sjöng vi hela vägen hem och Pydd sa "Igen" varje gång vi slutade...
Rubinen sjunger på låtsasengelska och det går inte att ta miste om att det är denna. En av mina absoluta absoluta favoriter. Hade det inte missuppfattats rent textmässigt skulle den vara gjuten på min begravning någon gång i framtiden...
Behöver jag säga att jag lättade upp, förlät bångstyriga och retsamma barn och sjöng med för full hals? Sedan sjöng vi hela vägen hem och Pydd sa "Igen" varje gång vi slutade...
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag
Återigen en helt vanlig dag och kanske är det det som är mest talande; vad har jag på mig när jag inte anstränger mig alls...Långärmad grå t-shirt från American Apparel (jag hade kunnat leva i sådana t-shirts).
Second-hand-byxor från 90-talet; svarta, raka och vida så som jag vill ha dem.
Randiga strumpor som går upp till knäna. Åhléns. (För övrigt är det de andra av samma färgsättning jag köper därifrån och nu tycker jag att de spänner hårt om vaderna. Blodstockning, liksom.)
Över t-shirten har jag haft en svart stickad trekvarts-ärmad tröja från Berschka.
Roligare blir det tyvärr inte. Inte ens några smycken andra än ringarna och guldplopparna i öronen.
torsdag 18 november 2010
Dag 09 - Min tro
Eller "My beliefs" som den engelska varianten av listan tydligen lyder. Mina övertygelser. Jag gillar den rubriken bättre. Den är fylligare på många sätt, i mina ögon.
I vilket fall som helst.
Jag är bekännande kristen med en levande tro på en Gud som älskade världen och oss så till den milda grad att han/hon blev en människa som vi och delade våra villkor. Och så vidare. Jag tror på uppståndelsen. Jag tror att Gud fortfarande skapar, men att vår fria vilja gör världen så komplex som den är. Jag tror inte att Gud sänder olyckor och inte heller att det är Gud som ligger bakom naturkatastrofer. Jag tror inte heller att ondskan i världen är ett bevis för att Gud inte finns, utan ett resultat av vår fria vilja. Min tro är att Gud aldrig lämnar oss ensamma, vare sig vi lever eller dör, skrattar eller sörjer. Gud är med oss även i det svartaste svarta. Så tror jag. Och mycket mer förstås, men det får tas upp på annan plats någon annan gång.
Jag tror också på ett samhälle där alla människors tro får plats och får leva sida vid sida. Jag tror att en människas tro är en så stor del av hennes person att det inte går att begära att tron hängs på en krok utanför det offentliga rummet. När sådant uttalas blir jag rent ut sagt rasande eftersom min tro handlar om tolerans gentemot andra, inte tvärtom, som man kan se hos vissa sekulära trosövertygelser. Min tro är en del av mitt blod och genomsyrar förhoppningsvis min människosyn och mitt engagemang för en bättre värld.
Sedan är jag född rättviseivrare. Jag avskyr orättvisor. Det gör ont i hela mig när människor blir behandlade orättvist på grund av kön, hudfärg, ålder, sexuell läggning, religiös övertygelse eller av någon annan anledning. Och jag menar att det är vår mänskliga plikt att se till så att människors lika värde aldrig spelas bort eller nonchaleras.
Jag tror på demokrati och på att vi som samhällsmedborgare måste ta ansvar för det samhälle vi lever i genom att rösta och engagera oss.
Jag tror att vi måste som är föräldrar måste vara förebilder i vårt engagemang för en bättre framtid för våra barn.
Det här blev mycket och ändå inte alls så fullständigt som jag hade velat, men det är ju ingen trosbekännelse, bara delar av mina splittrade osamlade tankar...
I vilket fall som helst.
Jag är bekännande kristen med en levande tro på en Gud som älskade världen och oss så till den milda grad att han/hon blev en människa som vi och delade våra villkor. Och så vidare. Jag tror på uppståndelsen. Jag tror att Gud fortfarande skapar, men att vår fria vilja gör världen så komplex som den är. Jag tror inte att Gud sänder olyckor och inte heller att det är Gud som ligger bakom naturkatastrofer. Jag tror inte heller att ondskan i världen är ett bevis för att Gud inte finns, utan ett resultat av vår fria vilja. Min tro är att Gud aldrig lämnar oss ensamma, vare sig vi lever eller dör, skrattar eller sörjer. Gud är med oss även i det svartaste svarta. Så tror jag. Och mycket mer förstås, men det får tas upp på annan plats någon annan gång.
Jag tror också på ett samhälle där alla människors tro får plats och får leva sida vid sida. Jag tror att en människas tro är en så stor del av hennes person att det inte går att begära att tron hängs på en krok utanför det offentliga rummet. När sådant uttalas blir jag rent ut sagt rasande eftersom min tro handlar om tolerans gentemot andra, inte tvärtom, som man kan se hos vissa sekulära trosövertygelser. Min tro är en del av mitt blod och genomsyrar förhoppningsvis min människosyn och mitt engagemang för en bättre värld.
Sedan är jag född rättviseivrare. Jag avskyr orättvisor. Det gör ont i hela mig när människor blir behandlade orättvist på grund av kön, hudfärg, ålder, sexuell läggning, religiös övertygelse eller av någon annan anledning. Och jag menar att det är vår mänskliga plikt att se till så att människors lika värde aldrig spelas bort eller nonchaleras.
Jag tror på demokrati och på att vi som samhällsmedborgare måste ta ansvar för det samhälle vi lever i genom att rösta och engagera oss.
Jag tror att vi måste som är föräldrar måste vara förebilder i vårt engagemang för en bättre framtid för våra barn.
Det här blev mycket och ändå inte alls så fullständigt som jag hade velat, men det är ju ingen trosbekännelse, bara delar av mina splittrade osamlade tankar...
onsdag 17 november 2010
Dag 08 - Ett ögonblick
...väljer jag att se som ett av de som passerat just idag.
För en stund sedan låg jag i tystnad bredvid Rubinen som precis somnat och tänkte på vad jag skulle göra imorgon. Och sedan fick nuet tag på mig och jag hörde de trygga andetagen bredvid mig och jag kände hur glad jag är över att få de där ögonblicken i tystnad bredvid den lille, inte så lille, längre. Jag ska njuta av den känslan länge ikväll, tänkte jag.
För en stund sedan låg jag i tystnad bredvid Rubinen som precis somnat och tänkte på vad jag skulle göra imorgon. Och sedan fick nuet tag på mig och jag hörde de trygga andetagen bredvid mig och jag kände hur glad jag är över att få de där ögonblicken i tystnad bredvid den lille, inte så lille, längre. Jag ska njuta av den känslan länge ikväll, tänkte jag.
tisdag 16 november 2010
Dag 07- Min bästa vän
... är inte EN enda. Jag har många vänner som är "bästa". Helt beroende av situationen. Det känns tryggt.
Men ska jag nämna min första och långvarigaste så måste det bli min lillasyster. I många många år har hon varit bollplank, stöttepelare, edsvuren, men självklart också ibland den som retat mig mest... Min syster är under många av uppväxtåren det klaraste ljuset och räddningen.
Och att inte nämna maken går förstås inte. Han är också min bästa vän. Såklart. På ett annat sätt.
Men ska jag nämna min första och långvarigaste så måste det bli min lillasyster. I många många år har hon varit bollplank, stöttepelare, edsvuren, men självklart också ibland den som retat mig mest... Min syster är under många av uppväxtåren det klaraste ljuset och räddningen.
Och att inte nämna maken går förstås inte. Han är också min bästa vän. Såklart. På ett annat sätt.
måndag 15 november 2010
Dag 06 - Min dag
En helt vanlig dag. Som så många andra.
Upp kl 7 (sena som vanligt).
Frukost.
Morgonbestyr.
Avfärd till dagis ca 8.45.
Lämning inomhus (inomhus, en så strålande solig vinterdag?!).
Till jobbet via hemmet för att hämta upp kvarglömd iPod till träningen.
Jobbkaffe efter morgonbön.
Dålig koncentration framför dator och hemsida.
Två bananer.
Träning på lunchen. Glömde tydligen även träningsbyxorna hemma och fick låna av snälle tränaren.
Tillbaka till jobbet. Dålig koncentration igen, men en del uträttat ändå.
Hem.
Tvättidslån av fina grannen.
Middag.
Läsning för barn.
Kvällsbestyr medan barnen såg på Nalle Puh.
Läsning igen.
Väntan på en date med de två måndagsflickorna som bara tycks bli en ikväll.
Så nu bär det av till stammisstället.
God kväll!
Upp kl 7 (sena som vanligt).
Frukost.
Morgonbestyr.
Avfärd till dagis ca 8.45.
Lämning inomhus (inomhus, en så strålande solig vinterdag?!).
Till jobbet via hemmet för att hämta upp kvarglömd iPod till träningen.
Jobbkaffe efter morgonbön.
Dålig koncentration framför dator och hemsida.
Två bananer.
Träning på lunchen. Glömde tydligen även träningsbyxorna hemma och fick låna av snälle tränaren.
Tillbaka till jobbet. Dålig koncentration igen, men en del uträttat ändå.
Hem.
Tvättidslån av fina grannen.
Middag.
Läsning för barn.
Kvällsbestyr medan barnen såg på Nalle Puh.
Läsning igen.
Väntan på en date med de två måndagsflickorna som bara tycks bli en ikväll.
Så nu bär det av till stammisstället.
God kväll!
Dag 05 - Vad är kärlek?
I mitt jobb är begreppet kärlek luften vi andas. I allt vi formulerar får kärleken plats eftersom Gud också kan sägas vara just det; kärlek.
Kärlek är just det för mig också, eller omvänt; Gud är kärlek.
Kärlek är även den där känslan som fyller bröstet när jag tänker på eller ser de människor i mitt liv som betyder allra mest.
Kärlek är den kraft som kan utmana mig att göra saker jag aldrig tänkt att jag skulle våga tidigare: försvara dem jag älskar mot allt som hotar, offra mitt eget liv och min tid för någon annan, bryta upp och förändra sådant som är min trygghet och mina livsmönster.
Kärlek är svårt. Och lätt. Vi ska (som kristna) älska vår nästa som oss själva. Och våra fiender. Att arbeta på det är ett livsprojekt. Och samtidigt behöver man inte alltid jobba för all kärlek. Man får den också som en gåva.
Att älska sig själv är inte alltid det enklaste, men förutsättningen för all annan kärlek.
Att älska sina fiender... Ja, det säger sig självt att det kräver en del...
Kärlek är livet.
Kärlek är just det för mig också, eller omvänt; Gud är kärlek.
Kärlek är även den där känslan som fyller bröstet när jag tänker på eller ser de människor i mitt liv som betyder allra mest.
Kärlek är den kraft som kan utmana mig att göra saker jag aldrig tänkt att jag skulle våga tidigare: försvara dem jag älskar mot allt som hotar, offra mitt eget liv och min tid för någon annan, bryta upp och förändra sådant som är min trygghet och mina livsmönster.
Kärlek är svårt. Och lätt. Vi ska (som kristna) älska vår nästa som oss själva. Och våra fiender. Att arbeta på det är ett livsprojekt. Och samtidigt behöver man inte alltid jobba för all kärlek. Man får den också som en gåva.
Att älska sig själv är inte alltid det enklaste, men förutsättningen för all annan kärlek.
Att älska sina fiender... Ja, det säger sig självt att det kräver en del...
Kärlek är livet.
lördag 13 november 2010
Dag 04 - Det här åt jag idag
Dagen är inte riktigt slut än, men jag vågar mig på att sammanfatta:
Frukost: 4 mackor med smör, ost och hallonmarmelad. Kaffe med mjölk, gånger tre.
Förmiddag/lunch på jobbet (predikoskrivande kräver socker...): Drygt en halv påse Familjeguf. En kopp kaffe och en tallrik med vaniljyoghurt med crunchy. Samt vatten.
Middag: Pasta med lite kalkon, tomat och kapris. 3 clementiner.
Till det fortsatta predikoskrivandet efter någon timme: Ett glas rött vin, två "finn crisp"-mackor med ost och två knäckemackor.
Småtrist, men jag är sannerligen ingen gourmet när jag är utan sällskap och mest arbetar...
Frukost: 4 mackor med smör, ost och hallonmarmelad. Kaffe med mjölk, gånger tre.
Förmiddag/lunch på jobbet (predikoskrivande kräver socker...): Drygt en halv påse Familjeguf. En kopp kaffe och en tallrik med vaniljyoghurt med crunchy. Samt vatten.
Middag: Pasta med lite kalkon, tomat och kapris. 3 clementiner.
Till det fortsatta predikoskrivandet efter någon timme: Ett glas rött vin, två "finn crisp"-mackor med ost och två knäckemackor.
Småtrist, men jag är sannerligen ingen gourmet när jag är utan sällskap och mest arbetar...
fredag 12 november 2010
Dag 03 - Mina föräldrar
Mina föräldrar är inte härifrån, alltså från den enda plats jag någonsin sett som mitt hem.
De möttes i Göteborg för 47 år sedan med ganska olika bakgrunder i bagaget och flyttade söderut pga jobb/utbildning efter de gift sig 4 år senare.
Deras uppväxtmiljöer och det som de varit med om har präglat oss barn en hel del.
Pappa flydde tillsammans med några av sina syskon från grannlandet i öst under brinnande kriget på 40-talet.
Lilla pojken. Yngre än Rubinen var han.
Jag blir lika ledsen varje gång jag tänker på hur många barn som får uppleva sådant i tidig ålder. Han fick en ny familj på västkusten och därför har vi två släkter på hans sida.
Mamma är brinnande i sitt engagemang och jag känner igen mycket av hennes sidor hos oss barn. Mamma har stått på scen under den största delen av sitt yrkesliv och sedan i klassrum under många år efter det. Vi har alltid blivit väldigt involverade i det som hänt i hennes liv och känt att det berört oss också. Varit vår verklighet också.
Jag är mycket nöjd med att just de är mina föräldrar. Bättre går inte att få.
De möttes i Göteborg för 47 år sedan med ganska olika bakgrunder i bagaget och flyttade söderut pga jobb/utbildning efter de gift sig 4 år senare.
Deras uppväxtmiljöer och det som de varit med om har präglat oss barn en hel del.
Pappa flydde tillsammans med några av sina syskon från grannlandet i öst under brinnande kriget på 40-talet.
Lilla pojken. Yngre än Rubinen var han.
Jag blir lika ledsen varje gång jag tänker på hur många barn som får uppleva sådant i tidig ålder. Han fick en ny familj på västkusten och därför har vi två släkter på hans sida.
Mamma är brinnande i sitt engagemang och jag känner igen mycket av hennes sidor hos oss barn. Mamma har stått på scen under den största delen av sitt yrkesliv och sedan i klassrum under många år efter det. Vi har alltid blivit väldigt involverade i det som hänt i hennes liv och känt att det berört oss också. Varit vår verklighet också.
Jag är mycket nöjd med att just de är mina föräldrar. Bättre går inte att få.
torsdag 11 november 2010
Tvära svängar
I morse möttes jag av allvarlig min och skuldbeläggande ord hos en av Rubinens fröknar.
"Han är fortfarande gravt förvirrad över av att du (?) tog beslutet i somras (underförstått ryckt bort den enda trygghet han hade) om att han inte skulle ha någon blöja längre. Han vet inte vad han vill. Han vill inte ha blöja (nej, förståeligt) och vill inte gå på toaletten. Han kommer inte och säger till att han är kissnödig själv. Vi måste säga till honom."
Ja, ursäkta mig, men är det ovanligt att treåriga pojkar måste påminnas om att de har ett behov av att tömma blåsan då och då?! Jag trodde att det kom med paketet?
Jag gick från det ytterst oplanerade samtalet med illa dolda tårar i ögonen. Mest av ilska, men också över att de inbillar sig att vi hittade på det här. Tvingade honom till att göra något han inte vill. Jag minns med all tydlighet hur majoriteten av personalen innan semestern gjorde sitt bästa för att skuldbelägga oss som ännu inte plockat bort blöjan.
"Han vill verkligen inte ha någon blöja längre. Han blir skitförbannad när vi lägger honom på skötbordet. Det kan vara läge att börja POTTRÄNA honom i sommar."
Så lät det då. Vi kan uppenbarligen inte göra rätt.
Då är glädjen förmodligen förståelig när Rubinen tre (3!) gånger idag ber om att få gå på toaletten och BAJSAR.
Undrar så hur de förklarar det i sina skuldbeläggande modeller?
Självklart är jag fullt på det klara med att vi kommer ha ett oändligt antal bakslag, men eftersom fröken i morse vägrade se att några framsteg skett öht sedan R kom tillbaka efter sommarens semester kändes detta steg mycket viktigt just nu.
"Han är fortfarande gravt förvirrad över av att du (?) tog beslutet i somras (underförstått ryckt bort den enda trygghet han hade) om att han inte skulle ha någon blöja längre. Han vet inte vad han vill. Han vill inte ha blöja (nej, förståeligt) och vill inte gå på toaletten. Han kommer inte och säger till att han är kissnödig själv. Vi måste säga till honom."
Ja, ursäkta mig, men är det ovanligt att treåriga pojkar måste påminnas om att de har ett behov av att tömma blåsan då och då?! Jag trodde att det kom med paketet?
Jag gick från det ytterst oplanerade samtalet med illa dolda tårar i ögonen. Mest av ilska, men också över att de inbillar sig att vi hittade på det här. Tvingade honom till att göra något han inte vill. Jag minns med all tydlighet hur majoriteten av personalen innan semestern gjorde sitt bästa för att skuldbelägga oss som ännu inte plockat bort blöjan.
"Han vill verkligen inte ha någon blöja längre. Han blir skitförbannad när vi lägger honom på skötbordet. Det kan vara läge att börja POTTRÄNA honom i sommar."
Så lät det då. Vi kan uppenbarligen inte göra rätt.
Då är glädjen förmodligen förståelig när Rubinen tre (3!) gånger idag ber om att få gå på toaletten och BAJSAR.
Undrar så hur de förklarar det i sina skuldbeläggande modeller?
Självklart är jag fullt på det klara med att vi kommer ha ett oändligt antal bakslag, men eftersom fröken i morse vägrade se att några framsteg skett öht sedan R kom tillbaka efter sommarens semester kändes detta steg mycket viktigt just nu.
Dag 02 - Min första kärlek
... som jag minns, upplevde jag när jag gick i trean.
Vi var få tjejer och betydligt fler killar i klassen i vår mycket lilla idylliska lågstadieskola. En bra förutsättning för en mer fysisk gemensam lek och jag minns att jag hoppades få vara med i hans långbollslag. Vilket jag fick ibland.
Höjdpunkterna var pjättlekarna som ibland faktiskt ägde rum på lekplatsen utanför skolgården dit vi så småningom fick gå själva. Åh, den spänningen att bli jagad av honom!
Vid terminens slut, och också lågstadietidens slut, åkte vi på lägerskola långt bort (typ 5 mil norrut) tillsammans med en annan klass från Malmö innerstad. Tjejerna i den klassen var så mycket mer erfarna och coolare på alla sätt och hette dessutom mer avancerade namn. Tyckte vi.
Han lämnade mig på lägrets sista dag. Efter en discokväll med tryckare, som jag minns att vi dansade. Gjorde slut för en av de där citytjejerna och jag minns hur ont det gjorde. Och jag minns också att jag väldans snabbt kom över det igen. Ny skola, nya kärlekar, så att säga.
Vi var få tjejer och betydligt fler killar i klassen i vår mycket lilla idylliska lågstadieskola. En bra förutsättning för en mer fysisk gemensam lek och jag minns att jag hoppades få vara med i hans långbollslag. Vilket jag fick ibland.
Höjdpunkterna var pjättlekarna som ibland faktiskt ägde rum på lekplatsen utanför skolgården dit vi så småningom fick gå själva. Åh, den spänningen att bli jagad av honom!
Vid terminens slut, och också lågstadietidens slut, åkte vi på lägerskola långt bort (typ 5 mil norrut) tillsammans med en annan klass från Malmö innerstad. Tjejerna i den klassen var så mycket mer erfarna och coolare på alla sätt och hette dessutom mer avancerade namn. Tyckte vi.
Han lämnade mig på lägrets sista dag. Efter en discokväll med tryckare, som jag minns att vi dansade. Gjorde slut för en av de där citytjejerna och jag minns hur ont det gjorde. Och jag minns också att jag väldans snabbt kom över det igen. Ny skola, nya kärlekar, så att säga.
onsdag 10 november 2010
Dag 01 - Presentera mig själv
Född med fel dialekt i Malmö och uppvuxen i ett villaområde med idel välskötta främre trädgårdar, var känslan av att inte passa in i sammanhangen redan från början min lilla last. Som tur var hade jag min två år yngre syster som ständig vapendragare i det annorlunda. Syskon är grejen. Så småningom kom det en lillebror också. Även han med fel dialekt.
Under ett flertal år famlade jag omkring efter lämplig utbildningsväg och efter att ha blivit nästan klar informatör via finska, juridik och filosofi, tvingades jag se sanningen i vitögat och pallra mig till Teologen. Sammanlagt 10 år student i Lund. Och för snart 7 år sedan vigdes jag. I två bemärkelser. 3,5 år senare föddes Rubinen och lite dryga 1,5 år därefter kom Pydden.
Malmö har jag inte lämnat längre än under några veckor i taget. Så äventyrlig är jag.
Ingredienser i livet som är allra viktigast för mig är sång och musik, att få arbeta med det jag brinner för, att ha människor jag älskar nära mig i geografi samt böcker, teater och film. Kläder. Diskussioner. Skrivande. Och humor.
Jag skulle ju förtiga en viktig aspekt av mig själv om jag inte också sa att jag är troende kristen.
Under ett flertal år famlade jag omkring efter lämplig utbildningsväg och efter att ha blivit nästan klar informatör via finska, juridik och filosofi, tvingades jag se sanningen i vitögat och pallra mig till Teologen. Sammanlagt 10 år student i Lund. Och för snart 7 år sedan vigdes jag. I två bemärkelser. 3,5 år senare föddes Rubinen och lite dryga 1,5 år därefter kom Pydden.
Malmö har jag inte lämnat längre än under några veckor i taget. Så äventyrlig är jag.
Ingredienser i livet som är allra viktigast för mig är sång och musik, att få arbeta med det jag brinner för, att ha människor jag älskar nära mig i geografi samt böcker, teater och film. Kläder. Diskussioner. Skrivande. Och humor.
Jag skulle ju förtiga en viktig aspekt av mig själv om jag inte också sa att jag är troende kristen.
30 dagar
...och jag hänger på Frida och alla de andra som går in i de 30 dagarnas bloggtematik.
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Just nu känns det skönt att inte vara så gruvligt ämneskreativ. Och att slippa att vartannat inlägg handlar om bajs. Och jag startar nu ikväll tänkte jag.
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Just nu känns det skönt att inte vara så gruvligt ämneskreativ. Och att slippa att vartannat inlägg handlar om bajs. Och jag startar nu ikväll tänkte jag.
måndag 8 november 2010
Total setback (Bajs del 321)
Fyra påsar hem från dagis idag. Ja, det står faktiskt fyra (4). Och jag fattar liksom inte; tror dagispersonalen att vi har tio (10) vinterombyten i ytterklädesväg för dagisveckan? Eller att vi har någon möjlighet - boende i ett hyreshus - att tvätta bajskalsonger/bajsbyxor/bajsstrumpor/bajsöverdragsbyxor en masse mellan 17-20 (för då stänger tvättstugan som alltid är fullbokad en vecka i förväg) för att vara torra och fräscha morgonen därpå?
Nej, nu ger jag upp. Nu blir det blöja vid utomhusvistelse på dagis. Det tycker jag egentligen inte att vi borde behöva säga till dem efter den här hösten... Men, jo. Nu säger vi det.
Nej, nu ger jag upp. Nu blir det blöja vid utomhusvistelse på dagis. Det tycker jag egentligen inte att vi borde behöva säga till dem efter den här hösten... Men, jo. Nu säger vi det.
Lite tomt
Efter en intensiv jobbhelg (där veckans tema fick vila) känner jag mig tom. Gårdagens filmklubb med Casablanca och alla de välkända citaten är det enda som tycks få plats i skallen, men det hjälper föga när predikan ska skrivas. We'll always have Paris, liksom...
lördag 6 november 2010
Tur att man har distans...
... och älskar sina barn.
Rubinen och jag kramas i soffan precis efter uppstigande på morgonen. Jag har sovlinne på mig.
Rubinen, medan han fundersamt tittar på linnet: Var är dina bröst?!
Jag: De är inte så stora...
Så kan det vara efter amning av två barn. Tur att det finns bh-ar som kan fixa åtminstone en illusion av en byst.
Rubinen och jag kramas i soffan precis efter uppstigande på morgonen. Jag har sovlinne på mig.
Rubinen, medan han fundersamt tittar på linnet: Var är dina bröst?!
Jag: De är inte så stora...
Så kan det vara efter amning av två barn. Tur att det finns bh-ar som kan fixa åtminstone en illusion av en byst.
fredag 5 november 2010
Fredagens g-v
Slip-over idag också. Denna från Benetton; 2000-talets början.Under; en lång grå t-shirt som är för urringad för min smak (och figur) och därmed bara buren med just slip-over.
Nertill har jag ett par väldigt lågt skurna svarta manchesterbyxor som jag gillar när jag ser dem i spegeln, men däremot riktigt avskyr i det praktiska. Ofrivilligt blottande av underbyxorna ingår i denna utstyrsel. Om man då inte har en lång t-shirt. Som jag idag.
torsdag 4 november 2010
Torsdagsskrapet
Idag fick jag än en gång styra till träningslokalen för att få till några bilder på dagens kläder. Och trots att det var lunchtid så märker jag hur mörka bilderna blev. Nu är det då verkligen höst.Dagens garderobsvärmare är en brun syntetig kjol från Benetton som jag inte kunnat ge vidare av någon anledning. Och när jag tog på mig den inser jag att den trots allt är ganska bekväm.
På överkroppen är en av de absoluta favoriterna under 90-talet; min second-hand-fågelskjorta. Ojojoj, vilken massa fester den varit på... Jag gillar den fortfarande, men använder den mycket sällan. Tyvärr. Över skjortan, i vanlig ordning, en slip-over som egentligen är en ärmlös topp från Zara. Så skulle jag aldrig använda den och jag köpte faktiskt ett gäng sådana toppar just för att kunna använda som slip-overs. Så förutsägbar är jag i min stil.
onsdag 3 november 2010
Nummer 2. Uppdatering.
Återgång till "bajskalsong"* vid vissa tillfällen på dagen för ett tag sedan. I lördags kom en spontan fråga efter att få sitta på toaletten vid bajsandet. Märk väl, frågan ställdes innan tärningen var kastad. (Framsteg!)
Söndag - ingenting.
Måndag - ingenting.
Tisdag - resultat i "bajskalsongen" på dagis.
Onsdag - fråga efter att få sitta på toaletten på dagis. Och resultat i toaletten, dessutom! Väl hemma, även resultat i byxorna och den sedvanliga tvätten av liten geggig kalsong.
Framtiden - det bådar gott!
*"bajskalsong" - för att undvika att kalla potträningsblöjorna för just blöjor, myntade dagis begreppet bajskalsong. Nu kan vi bli kända för att ha initierat ett nytt ord i förskolevärlden. Känns härligt!;-)
Och alltså, det är storebror det handlar om, om tvekan skulle uppstå.
Söndag - ingenting.
Måndag - ingenting.
Tisdag - resultat i "bajskalsongen" på dagis.
Onsdag - fråga efter att få sitta på toaletten på dagis. Och resultat i toaletten, dessutom! Väl hemma, även resultat i byxorna och den sedvanliga tvätten av liten geggig kalsong.
Framtiden - det bådar gott!
*"bajskalsong" - för att undvika att kalla potträningsblöjorna för just blöjor, myntade dagis begreppet bajskalsong. Nu kan vi bli kända för att ha initierat ett nytt ord i förskolevärlden. Känns härligt!;-)
Och alltså, det är storebror det handlar om, om tvekan skulle uppstå.
Onsdagshittat
Idag trist, regnigt och grått på morgonen och då har jag svårt att känna "kjolglädje". Så det fick bli ett par gamla byxor (som var mycket svårfångade) från H&M i smårutigt. Något korta är de, men funkar till kängor eller ballerinor. Kängor är det förstås idag.Överkropp; second-hand-skjorta som är lite för stor och därför faktiskt bara funkar med tröja över. Kanske dags att ge vidare? Tröjan är en gammal Filippa K som är något kort och därför inte så ofta använd heller. Fast den saknar liksom gångbar konkurrens i garderoben. Ett vanligt problem, kanske?
Och större delen av dagen blev det ämbetströja ändå förstås. Som vanligt kom jag på när jag anlänt till jobbet att det behövdes.
tisdag 2 november 2010
Tisdagens skåpsfynd
Med ett akutbesök hos kiropraktorn för ryggjustering och därmed ett akutbyte från kjol till byxor under eftermiddagen blev det väl lite si och så med testandet idag.Färgkombinationen blev något oväntad när det visade sig att jag bara hade en blå ämbetströja på jobbet. Kjolen är i alla fall en gammal trotjänare - säkert inte använd på 4 år i alla fall - från Zara. Något svårburen om man ska göra annat än att bara stå någonstans.
Och på överkroppen, innan bytet till arbetströja, satt en svart tröja som jag faktiskt fick en jaså-den-där-tröjan-finns-i-lådan-!-upplevelse av i morse.
Dagens (utmanad)
Fast egentligen var det väl igår... Fru a utmanade mig med 4x6.
4 tvprogram jag ser.
hmmm.. Jag måste pinsamt erkänna att jag nog ser fler än 4. Blandad kvalitet. Favoriter just nu; The Good Wife, House, Grey's Anatomy (fortfarande) och Hell's kitchen.
4 saker jag har gjort idag.
varit hos kiropraktorn på akututryckning, bytt från kjol till byxor på arbetstid, smygätit 5 rutor schweizernöt och pratat sömnrutiner med babysångsmammor under fikapaus.
4 saker jag längtar efter.
att resa, sol, en smärtfri rygg och ett boende utan pälsänger och med egen tvättstuga.
4 saker på önskelistan.
hmm... nästan samma sak här, va?! några nätter utan nattgäster i sängen (som därmed kan göra ryggen lite bättre också), ett nytt skadedjursfritt boende med tvättstuga, en sjukdomsfri familj och en bättre värld. (Jag går från det lilla till det stora, uppenbarligen.)
4 saker jag avskyr.
dubbelmoral, orättvisor, dömande och att inte bli lyssnad på.
4 jag utmanar.
Anna, Kajsa , Soffy och mellanbarnet.
4 tvprogram jag ser.
hmmm.. Jag måste pinsamt erkänna att jag nog ser fler än 4. Blandad kvalitet. Favoriter just nu; The Good Wife, House, Grey's Anatomy (fortfarande) och Hell's kitchen.
4 saker jag har gjort idag.
varit hos kiropraktorn på akututryckning, bytt från kjol till byxor på arbetstid, smygätit 5 rutor schweizernöt och pratat sömnrutiner med babysångsmammor under fikapaus.
4 saker jag längtar efter.
att resa, sol, en smärtfri rygg och ett boende utan pälsänger och med egen tvättstuga.
4 saker på önskelistan.
hmm... nästan samma sak här, va?! några nätter utan nattgäster i sängen (som därmed kan göra ryggen lite bättre också), ett nytt skadedjursfritt boende med tvättstuga, en sjukdomsfri familj och en bättre värld. (Jag går från det lilla till det stora, uppenbarligen.)
4 saker jag avskyr.
dubbelmoral, orättvisor, dömande och att inte bli lyssnad på.
4 jag utmanar.
Anna, Kajsa , Soffy och mellanbarnet.
måndag 1 november 2010
Måndagens g-v
Gubbyxa, second-hand. Något stor och märklig i sitt material, men gångbar trots allt. Och så en svart polotröja. Tror att jag har fem stycken. Denna är helt klart minst använd. Fast även den går att använda.Omklädningsrumsfoto igen...
söndag 31 oktober 2010
...och så var det söndagsklänningen.
Omlottklänning från H&M i dunkel hall. Det mest upplysta rummet i lägenheten dock. Nu är verkligen alla gångbara klänningar slut och jag ser fram emot ny vecka med garderobsvärmarna...
Barnkalas
Oväntat milt på förmiddagen. Utan vantar styrde vi kosan mot lekplatsen där 4-års-kalaset gick av stapeln idag. Hela avdelningen på dagis bjuden; strålande initiativ och alla utom tre barn närvarande! Korvgrillning och saft. Godispåseletande bland höstlöv i smärtsamt vacker park. Årstiden är på gränsen mot det fula, men fortfarande så färgstark och tilltalande.
En glad Rubin, en glad mamma som fått kvalitetstid både med son och med föräldrar till andra barn på dagis och 2,5 sköna timmar utomhus utan olyckor i några byxor. Helt enkelt en finfin söndag!
En glad Rubin, en glad mamma som fått kvalitetstid både med son och med föräldrar till andra barn på dagis och 2,5 sköna timmar utomhus utan olyckor i några byxor. Helt enkelt en finfin söndag!
Allsång
Hemma ägnar vi oss åt allsång titt och tätt. Ofta är det barnklassiker. Förstås. Hajar och annat. På senaste tiden har det blivit Elton John. Jag är helt svag för den här låten och kommer tillbaka till den hela tiden. Nu sjunger jag och Rubinen den och hans låtsas-engelska är helt underbar...
lördag 30 oktober 2010
Spotted: Skillnader
Tre godisbitar var fick barnen framför Laban nu till kvällen. På tre röda sekunder var alla Pydds bitar i hennes mun och hon letade redan efter sätt att lura till sig storebrors. Hans bitar låg kvar i skålen. Han tittade och jämförde och räknade.
Jag har mina aningar om vem som kommer att ha slukat påskägget redan innan frukost på påskafton, så småningom, och vem som kommer att ha kvar det i veeeeckor efteråt. Behöver jag säga att jag var den av oss systrar som slukade innan frukost?
Jag har mina aningar om vem som kommer att ha slukat påskägget redan innan frukost på påskafton, så småningom, och vem som kommer att ha kvar det i veeeeckor efteråt. Behöver jag säga att jag var den av oss systrar som slukade innan frukost?
Jobblördag och klänning
Den ursprungliga planen höll ju inte, så det blev en gammal trasa från 90-tal och Top Shop i London som fick vara högtidlig dop- och vigselkompanjon idag. Fast nu åker den av och blir till byxa och tröja istället. Ut i finfina vädret med de små...
fredag 29 oktober 2010
Klänning på fredagen
Det tycks vara så att jag måste gå och träna för att kunna fotografera helkroppsbilder... Här är jag i alla fall i samma miljö som i onsdags, fast nu i klänning från Jumperfabriken. Mycket använd för tillfället. Dagar då jag inte måste visa världen vad jag jobbar med.
torsdag 28 oktober 2010
Torsdagsstass
Mörkret som fru a tidigare påpekat som motståndare i fotograferandet har blivit påtagligt inte minst under den här veckan när jag bara tycks ha svarta och grå klänningar att använda.En randig nümph gick sönder i morse och det tvingade mig att ta min mer strikta grå Maria Westerlind som jag egentligen tänkt använda på lördag när jag ska döpa och viga. Och den går inte att se. Under klänningen har jag i alla fall ämbetströja igen. Svart. Fast utan krage just vid fototillfället.
Jag följer åtminstone temat klänning, Frida, fast man inte kan se det...;-)
Föräldramöte med magpirr
Med rejält magpirr begav jag mig så till dagis igår för möte. Vi har en oerhört god uppslutning på mötena; så även igår. Endast förälder till ett barn saknades. Jag hade velat fram och tillbaka kring att ta upp det där som hänt och landat i (och det låter fromt) att helt enkelt se om tillfället bjöds.
Efter allmän info och uppdelning i grupper för diskussion om "Vad är demokrati på förskolan?", "Vad är genus på förskolan?" och "Lekens betydelse på förskolan?", lyftes så en till synes allmänt hållen fråga om gemensam anslagstavla för föräldrarna på dagis.
Helt uppenbart inte allmänt hållen.
Det var nämligen tidigare nämnda mamma som exemplifierade tänkt budskap att hänga på den där anslagstavlan med "om vi har lekträffar varje lördag kl 11 i parken så kan man bjuda in alla att vara med genom en sådan möjlighet".
Och grejen är att hon måste nosat sig till något. För hon har och har haft möjlighet att bjuda in alla. Eftersom inbjudan skett via mail från den lista där vi alla skrivit upp oss, så har det inte varit svårare än att lägga till hela samlingen namn. Inte så svårt.
Samtidigt - jag som tror på tecken - var det väldigt skönt att slippa skapa oro i gruppen genom att ta upp problemet. Nu gick det ju inte. Hon låtsades ju uppenbart att önskan finns att göra de där träffarna tillgängliga för alla. Och för dem som inte ens vet att de blivit förbigångna framstår det bara som ett juste erbjudande. Liksom för dem som gång på gång blivit bjudna. Juste att inkludera alla i vår klubb.
Och jag gick vidare till bokklubben. Ett par kilo oro och ledsenhet lättare, men med en bibehållen skepsis till nämnda mamma. Jag tycker nog fortfarande att vi bör ta upp föräldrars förebildsfunktion på nästa föräldramöte. Men det sa jag inte. Fegt.
Efter allmän info och uppdelning i grupper för diskussion om "Vad är demokrati på förskolan?", "Vad är genus på förskolan?" och "Lekens betydelse på förskolan?", lyftes så en till synes allmänt hållen fråga om gemensam anslagstavla för föräldrarna på dagis.
Helt uppenbart inte allmänt hållen.
Det var nämligen tidigare nämnda mamma som exemplifierade tänkt budskap att hänga på den där anslagstavlan med "om vi har lekträffar varje lördag kl 11 i parken så kan man bjuda in alla att vara med genom en sådan möjlighet".
Och grejen är att hon måste nosat sig till något. För hon har och har haft möjlighet att bjuda in alla. Eftersom inbjudan skett via mail från den lista där vi alla skrivit upp oss, så har det inte varit svårare än att lägga till hela samlingen namn. Inte så svårt.
Samtidigt - jag som tror på tecken - var det väldigt skönt att slippa skapa oro i gruppen genom att ta upp problemet. Nu gick det ju inte. Hon låtsades ju uppenbart att önskan finns att göra de där träffarna tillgängliga för alla. Och för dem som inte ens vet att de blivit förbigångna framstår det bara som ett juste erbjudande. Liksom för dem som gång på gång blivit bjudna. Juste att inkludera alla i vår klubb.
Och jag gick vidare till bokklubben. Ett par kilo oro och ledsenhet lättare, men med en bibehållen skepsis till nämnda mamma. Jag tycker nog fortfarande att vi bör ta upp föräldrars förebildsfunktion på nästa föräldramöte. Men det sa jag inte. Fegt.
Klänning en onsdag
Gårdagen var hektisk med kvällsaktiviteter som föräldramöte (det kommer en rapport) och bokklubb i bästaste hotellloungen i stan. Klänningen som fick följa med på allt inklusive ett träningspass på lunchen, så där innan förkylningen bryter ut på allvar, kommer här vid sidan. Jag ber om ursäkt för lite dålig fotomiljö... Klänningen är en grå och älskad Ganni som kan användas dagar då skjortan inte behöver vara på.
tisdag 26 oktober 2010
Efter-jobbet-klänning
After-work-klänningen, alltså. Modström. Kanske lika mycket väst som klänning och egentligen ska den väl knäppas, om man ska vara petig, för att kunna kallas klänning. Med liten detalj iförd stövlar. Hon var tvungen att springa ut och klä sig i dem när vi började sjunga "Någon gång ska jag...".Det är ofta så att jag har after-work-kläder när jag tänker efter. Och då menar jag alltså inte after-work ute på lokal, utan hemma efter jobbet. Inte alltid nedklätt, men oftast. Fast nu är det klänningsvecka, så då får det ju bli klänning om jag inte lyckas med det dagtid.
Tisdagskläder
Klänningen får vänta till after-work idag. Cykla, kyla och begravning rimmar illa med flygig kjol. Idag är jag helt svart. Det hade garanterat funkat som tema i min garderob...
måndag 25 oktober 2010
Måndag i klänning
Att försova sig måndag morgon är sällan en bra start på veckan, fast idag funkade det ok. Och var förmodligen välbehövligt. Liksom snacket med dagiskompismamman som gjorde att jag blev försenad ytterligare. När jag ögnade kalendern i morse föll i princip alla klänningsidéerna för veckan eftersom det måste kombineras med skjorta/tröja. Suck. Fast å andra sidan får jag ju testa garderobsutfyllnaden. Så här kommer måndag...
söndag 24 oktober 2010
Skär final
Sista dagen i veckan blev det noppig lammull från Benetton över favorit-hemmatröja från American Eagle. Omvänt scenario från gårdagen mao. Och idag känns det att kolhydratsintaget varit i överkant under helgen. Träning i veckan, ja tack!
lördag 23 oktober 2010
Lördagsrosa
I bilen på väg ut till Österlen. Rosa-randigt linne från Stadium under brun tröja från Filippa K. Utanför bilden bruna Hunters och jeans.
Ut ur staden
...drar vi om en stund. Inte på grund av föregående inlägg utan för mysigt umgänge (hoppas vi) med vänner.
fredag 22 oktober 2010
Tung dag 2
Och en sak till. Jag älskar min stad. Jag gör det med kropp, själ och ande. Skotten och den troliga rasism som ligger bakom känns fruktansvärd. En skamfläck på min fina stad, den stad som jag vill att mina barn växer upp i. Mardrömmen måste ta slut snart. Den bara måste det innan rädslan förlamar oss och gör oss till misstänksamma och slutna individer. Hoppet lever i alla fall; inte minst med alla de som engagerar sig för en stad som vi älskar.
Tung dag
Arbetsveckan slutade med en begravning. Så kan det ju vara då och då, men väldigt sällan någon som påminner om just det som pågår runt omkring; rosa vecka och rosa band.
Det har känts mycket bra att betona rosa-bandet-kampanjen särskilt den här veckan. Mer pengar måste läggas på forskning om bröstcancer så vi slipper stunder som denna idag. Så fortsätt stödja kampanjen! Det behövs!
Det har känts mycket bra att betona rosa-bandet-kampanjen särskilt den här veckan. Mer pengar måste läggas på forskning om bröstcancer så vi slipper stunder som denna idag. Så fortsätt stödja kampanjen! Det behövs!
Laxskär fredag
I väntan på dagens begravning funkar ett par tillfälliga rosa örhängen bäst (jag valde dessutom mellan 80-tals-pärlor som dragkedjor och telefonlurar i rosa). Framåt dagen blir det helsvart. Och rosa band förstås.
torsdag 21 oktober 2010
Lyseröd torsdag
Idag blev det en repris från kjol-tema-veckan. Min cerisa manchesterkjol. Till detta den vanliga svarta ämbetströjan och kängorna som jag förälskade mig i i Berlin. Och en ny halsduk också.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)