Pocksan har ärvt sin mors extrema värmekänslighet och mår allt annat än bra i det fantastiska sommarvädret vi plötsligt fått. I vagnen (Phil&Ted) steks det lilla krypet bokstavligen till svettväta och svårnådd sömn och i babybjörnen sover hon inte så där överdrivet bra. Någonslags lösning har vi i vår underbara söderfönster-lägenhet där alla gardiner är neddragna till max och där fläkten är på. Hon har dessutom lärt sig hur en flaska fungerar och att måendet blir något bättre efter en slurk vatten.
Rubinen är mer som sin far och mår åtminstone inte fysiskt dåligt av värmen. Snarare har vi sluppit grälen om ytterkläderna de här dagarna, d v s han vill mer än gärna ta av sig eventuell tröja och skor när det är möjligt. Skönt. Imorgon blir det bad i plastpoolen hos mina föräldrar och förmodligen nakenlek hela dagen om hettan håller i sig. För Rubinens del alltså...
tisdag 30 juni 2009
söndag 28 juni 2009
4 månader
4 månader av relativt soligt väder, bortsett från den lite tyngre åskvädersperioden som gjorde kvällarna långa och smärtande, har det varit med lilla L i huset. Hennes leende lyser upp hela rummet och hon ler och ler och ler. När hon ler blir det en liten rynka på näsan och man kan redan ana hur hon kommer se ut när hon ler i mjugg och njuter av att ha hemligheter som vi inte har en aning om...
Storebror fortsätter att vara den stora idolen och gissningsvis lär detta hålla i sig framöver.
Inte lika nöjd när hon ligger själv längre - L vill vara med. Hela tiden. Vissa dagar är det bära, bära, bära som gäller för att hon ska vara nöjd. Oftast räcker det att ställa sig framför spegeln ett tag för att leendena ska börja hagla igen. Eller ställa henne upp på fötter; för det är en riktig höjdare för denna enormt starka lilla tjej.
Vagnsinsatsen börjar bli för liten och det är inte så kul att ligga där under storebror och inte se något längre. Hur vi löser de två månader som är kvar innan hon kan sitta i sitsen - tja, vi får se... Babybjörnen är i alla fall en hit, men till skillnad från sin lite inbundne storebror är det redan roligast att vara vänd utåt mot världen.
Till min lite fula belåtenhet är hon väldans mammig och eftersom sonen är pappig så kanske det jämnar ut sig?
L tuggar och tuggar på sina händer och på allt som kommer i närheten av munnen, men ännu har inga tänder dykt upp.
Sover gör hon tämligen bra. Oftast blir det att hon sover mellan 20.30- ca 3. Ibland längre. Och morgontröttheten sitter i. Ofta är det lång tupplur i ca 1,5-2h på förmiddagen efter morgonmålet.
Idag startar en ny fas, för nu ska det introduceras mat.
Rösten är ett enastående instrument och hon använder den mycket och gärna. Små skrik, vokaler och ng-ljud samt något som låter som "hej" får vi höra mycket under de vakna timmarna.
Ju mer jag lär känna henne desto mer övertygad blir jag om att kärleken inte har någon gräns vare sig i hur många den kan omfatta och hur stor den kan bli!
lördag 27 juni 2009
Kaos
Övar mig just nu i att släppa taget en aning.
Gårdagen var tämligen kaosartad med heldag ute hos mina föräldrar; en dotter som vägrade vara annanstans än i mammas famn, en son som skötte sig anmärkningsvärt bra för sin trotsighet och en massa socker...
Eftermiddagen spenderades med finaste K, gott samtal trots två-barns-kaos och en middag bestående av grönsakssoppa enligt maken gjord på rester i kylskåpet.
Kvällen efter och under läggningarna handlade om vin, snacks, fina systern/mostern och bästa E som sällskap och så småningom tre avsnitt av under våren inspelade Grey.
Idag ska jag iväg och döpa en väninnas son i min kyrka. Helt oförberedd. Har helt enkelt inte hunnit tänka de där tankarna under veckan som gått. Jag förstår inte hur de gör som har flera barn hemma på heltid under hela veckan. Hur hinner man allt man ska hinna? Tur att vissa saker sitter i ryggmärgen. Som att hälla vatten på någons huvud t ex.
Gårdagen var tämligen kaosartad med heldag ute hos mina föräldrar; en dotter som vägrade vara annanstans än i mammas famn, en son som skötte sig anmärkningsvärt bra för sin trotsighet och en massa socker...
Eftermiddagen spenderades med finaste K, gott samtal trots två-barns-kaos och en middag bestående av grönsakssoppa enligt maken gjord på rester i kylskåpet.
Kvällen efter och under läggningarna handlade om vin, snacks, fina systern/mostern och bästa E som sällskap och så småningom tre avsnitt av under våren inspelade Grey.
Idag ska jag iväg och döpa en väninnas son i min kyrka. Helt oförberedd. Har helt enkelt inte hunnit tänka de där tankarna under veckan som gått. Jag förstår inte hur de gör som har flera barn hemma på heltid under hela veckan. Hur hinner man allt man ska hinna? Tur att vissa saker sitter i ryggmärgen. Som att hälla vatten på någons huvud t ex.
torsdag 25 juni 2009
Heltidsmamma
Ja, eller det är jag väl i o f s hela tiden, men idag var allra första hemmadagen på vår fruktade 15-timmars-period.
Som nämnts tidigare har sonens tvåårsfyllande inneburit några smärre förändringar. Pappigheten som alltid varit ett faktum har nått nya höjder och läggningarna har blivit evighetshistorier. Båda dessa saker är kanske självklart försämringar (åtminstone i en mammas ögon). Eftersom inte heller läggningarna dagtid är möjliga utan att mamma/pappa ligger bredvid och inväntar sonens sömn, bävade jag något inför dagens andra eldprov (det första var att tillsammans med båda barnen möta upp en väninna och hennes dotter kl 9.30 för lektid).
Tillkallad för sömn-ändamålet var min käre bror som skulle passa Pocksan. Det gick. Skönt. En timme senare vaknade sonen någorlunda utsövd och vid det laget hade jag en sur dotter som behövde sova som sällskap. Som tur var somnade hon när vi kommit ut för andra gången idag (Fabulous!) på en promenad med familjeprästen, förbi både polishus, brandstation och synagoga.
Dock är dessa läggningar just nu ett rackarns aber. Ja, jag vet att det kommer se annorlunda ut så småningom; ja, jag vet. Men. I nuläget GÅR det inte att vara själv med två barn över läggningarna. Som tur är så ÄR vi ju också två (ja, inte dagtid förstås), men bara det att ensamheten är en omöjlighet, känns stressande, tycker jag.
Som nämnts tidigare har sonens tvåårsfyllande inneburit några smärre förändringar. Pappigheten som alltid varit ett faktum har nått nya höjder och läggningarna har blivit evighetshistorier. Båda dessa saker är kanske självklart försämringar (åtminstone i en mammas ögon). Eftersom inte heller läggningarna dagtid är möjliga utan att mamma/pappa ligger bredvid och inväntar sonens sömn, bävade jag något inför dagens andra eldprov (det första var att tillsammans med båda barnen möta upp en väninna och hennes dotter kl 9.30 för lektid).
Tillkallad för sömn-ändamålet var min käre bror som skulle passa Pocksan. Det gick. Skönt. En timme senare vaknade sonen någorlunda utsövd och vid det laget hade jag en sur dotter som behövde sova som sällskap. Som tur var somnade hon när vi kommit ut för andra gången idag (Fabulous!) på en promenad med familjeprästen, förbi både polishus, brandstation och synagoga.
Dock är dessa läggningar just nu ett rackarns aber. Ja, jag vet att det kommer se annorlunda ut så småningom; ja, jag vet. Men. I nuläget GÅR det inte att vara själv med två barn över läggningarna. Som tur är så ÄR vi ju också två (ja, inte dagtid förstås), men bara det att ensamheten är en omöjlighet, känns stressande, tycker jag.
måndag 22 juni 2009
Rubinen 2 år
Så har det gått hela två år sedan den där natten på MAS när sonen till slut pressades ut. Midsommaraftons morgon.
En bestämd och humörstyrd liten människa med ett enastående musiköra och fotbollsben. Han sjunger mer än vad han talar, men talet har börjat komma loss allt mer det också. Danska och svenska fraser blandas med varandra. När nya sånger ska läras in lyssnar han intensivt och när sången är slut säger han "Igen", tills den sitter med text och allt. Han gillar sina böcker, gillar när vi läser och berättar för honom, och kan sitta och titta allt längre stunder själv inne på sitt rum. Vi har också märkt att sångfraserna kommer igen som beskrivningar på situationer, oftast i helt korrekta associationsbanor. Att räkna och rabbla alfabetet (helst genom sång förstås) är också roligt.
Han springer mer än vad han går, otröttligt kan han ta sig fram kilometervis utan att vilja upp i vagnen, men än så länge är han för oförutsägbar för att jag ska våga släppa ner honom när vi är ute i stadsmiljö tillsammans och lillasyster är med.
Stolt storebror är han ju också och han pendlar mellan att vara ömsint och hjälpsam till att hårt trycka på henne och vara svartsjuk.
Han är oerhört kärleksfull; framförallt mot sin pappa för tillfället, men pussar och kramar utdelas även till andra av honom utvalda när andan faller på. Han har ärvt sin pappas matilska och blir mycket svår att nå fram till om blodsockret inte är på rätt nivå...
Dagis har blivit en allt tryggare plats och han har på senare tid börjat visa allt mer empati. Rubinen gråter när andra är ledsna och berättar också ofta om vilka barn som varit ledsna under dagen. Men framförallt är dagis ett ställe där det sjungs och där det finns cyklar att cykla på! Ett bra ställe m a o.
Han har blivit så stor vår lilla pojke, vår fina lilla rubin.
Kalas
Igår firades det. Något lite mindre än förra året när vi tyckte att alla vänner skulle vara delaktiga och med i det som nu är vårt liv. Det här året tycker vi förstås fortfarande det, men med alla nytillskott och tillägg överallt samt en stor kalashelg även förra veckan, kändes det svårt. Fördelen med det något mindre partajet var att det faktiskt gavs tid att tala med alla. Även fast mammiga dottern satt i famnen.
Rubinen har bytt ut favoritfrasen "Ha den" till slagdängan "Den är min". Denna fras brukades flitigt igår, inte minst när det blev konkurrens om ballongerna. Det fina i kråksången är ju att en dragkamp om en ballong oftast slutar med att ingen får den. Skön pedagogik det där...
Till dopet förra veckan fick Rubinen storbrorspresenter, varav följande bok som förbereder den nya tvåårsfasen något. Vi lär läsa den en hel del i sommar.
Tårta - traditionsenligt bakad av finaste mormostern -, kanelbullar, chokladbullar och diverse kex stod på menyn samt vin. Dock saft för de yngsta.
Firandet slutade i gräl mellan mamma och pappig son. Pappigheten har nått nya höjder som på senaste tiden i vissa fall gjort att jag inte ens får röra honom. Igår kväll utlöste det dessutom ett av de mer sällsynta vredesutbrotten. När så till slut även jag började gråta, blev sonen lugn och efter att ha snyftat i kapp ett tag genom vällingen, säger den lille bångstyrige:
-"Mamma ledsen i munnen. Ruben också ledsen."
Efteråt känner jag mig skamsen över att ha brutit ihop. Det finns ju tusen orsaker till varför det är som det är just nu. Man kan liksom inte begära att en tvååring kan vara rationell vad gäller svartsjuka, trötthet och intryck. Och samtidigt gör hans agerande mig så ledsen när jag stup i kvarten känner mig bortvald och oönskad. Jag ska vara vuxen. Jag vet det. Men hu så svårt det är.
Rubinen har bytt ut favoritfrasen "Ha den" till slagdängan "Den är min". Denna fras brukades flitigt igår, inte minst när det blev konkurrens om ballongerna. Det fina i kråksången är ju att en dragkamp om en ballong oftast slutar med att ingen får den. Skön pedagogik det där...
Till dopet förra veckan fick Rubinen storbrorspresenter, varav följande bok som förbereder den nya tvåårsfasen något. Vi lär läsa den en hel del i sommar.
Tårta - traditionsenligt bakad av finaste mormostern -, kanelbullar, chokladbullar och diverse kex stod på menyn samt vin. Dock saft för de yngsta.
Firandet slutade i gräl mellan mamma och pappig son. Pappigheten har nått nya höjder som på senaste tiden i vissa fall gjort att jag inte ens får röra honom. Igår kväll utlöste det dessutom ett av de mer sällsynta vredesutbrotten. När så till slut även jag började gråta, blev sonen lugn och efter att ha snyftat i kapp ett tag genom vällingen, säger den lille bångstyrige:
-"Mamma ledsen i munnen. Ruben också ledsen."
Efteråt känner jag mig skamsen över att ha brutit ihop. Det finns ju tusen orsaker till varför det är som det är just nu. Man kan liksom inte begära att en tvååring kan vara rationell vad gäller svartsjuka, trötthet och intryck. Och samtidigt gör hans agerande mig så ledsen när jag stup i kvarten känner mig bortvald och oönskad. Jag ska vara vuxen. Jag vet det. Men hu så svårt det är.
onsdag 17 juni 2009
Läggningskul
eller kanske inte, snarare.
Igår vägrade sonen att gå och lägga sig. Något har hänt som gjort just hans rum och hans säng till ett minerat område. Dessutom hade han kompenserat det påvra sovandet genom ett maratonpass på dagis under dagen, så kl 21.14 gav jag upp.
22.15 när maken kom hem efter en sällsynt kväll hemma hos en kompis var sonen fortfarande vaken och "pigg". Jag pendlade mellan ilska och förtvivlan i min egen trötthet som kommer sig av två barn i sängen, nattamning, en klängig 3,5 månaders och en särdeles förtrotsig tvååring... Barnsligheten når nya höjder med tröttheten som igångsättare.
Efter tio minuter med sin far sommade sonen så äntligen. Då var mina tänder tyvärr redan borstade och det där glaset vin som jag längtat efter hela kvällen kändes helt enkelt för jobbigt att sippa på. Idag hoppas jag innerligt att dagis förbjuder sonen att gå i ide och att han, liksom rutinen säger, får besök av John Blund redan vid 19.15. Vågar man be en liten bön för det, eller är det för trivialt?!
Natten slutade förstås inte där. En dåligt påsatt blöja gjorde sömnen kort och redan redan kl 2 fick vi en liten rubin i sängen. Dottern kom in en timme senare med glada (!) hungerskrik. Hejohå - ge mig kaffe!
Igår vägrade sonen att gå och lägga sig. Något har hänt som gjort just hans rum och hans säng till ett minerat område. Dessutom hade han kompenserat det påvra sovandet genom ett maratonpass på dagis under dagen, så kl 21.14 gav jag upp.
22.15 när maken kom hem efter en sällsynt kväll hemma hos en kompis var sonen fortfarande vaken och "pigg". Jag pendlade mellan ilska och förtvivlan i min egen trötthet som kommer sig av två barn i sängen, nattamning, en klängig 3,5 månaders och en särdeles förtrotsig tvååring... Barnsligheten når nya höjder med tröttheten som igångsättare.
Efter tio minuter med sin far sommade sonen så äntligen. Då var mina tänder tyvärr redan borstade och det där glaset vin som jag längtat efter hela kvällen kändes helt enkelt för jobbigt att sippa på. Idag hoppas jag innerligt att dagis förbjuder sonen att gå i ide och att han, liksom rutinen säger, får besök av John Blund redan vid 19.15. Vågar man be en liten bön för det, eller är det för trivialt?!
Natten slutade förstås inte där. En dåligt påsatt blöja gjorde sömnen kort och redan redan kl 2 fick vi en liten rubin i sängen. Dottern kom in en timme senare med glada (!) hungerskrik. Hejohå - ge mig kaffe!
tisdag 16 juni 2009
Dop
Helgen gick visserligen i rutinförstörelsens tecken, men innehöll även dop av lilla fröken L.
Liksom sin bror, i samma ålder och samma situation, höll hon sig vaken och alert under hela gudstjänsten, men när brodern vid sitt dop "sjöng med" och hoppade upp och ned i faddrarnas knän så var L långt ifrån nöjd. Nöjdast var hon när hon fick sitta hos mig och dansa till psalmerna... Sen fattade jag varför. Med R var det alltid av yttersta vikt att han var äten, soven och bytt inför allting stort som skulle ske. Även om vi kanske inte alltid lyckades med konststyckena ändå, så fanns intentionen att underlätta. För oss och för honom. L "hänger med" i mycket större grad och hade inte sovit nämnvärt under förmiddagen. Följaktligen däckade hon i farmors knä och var så trött att hon t o m missade mattid. Inte mig emot visserligen, eftersom det innebar obrutet mingel med människor jag inte delat hela meningar med på ett bra tag. Trevligt!
Ytterligare en av mina principer föll kort före dopet. Jag, som i allmänhet står som gudstjänstledare vid dessa tillfällen, brukar vara noga med att poängtera att man inte ska uppleva stora ögonblick bakom linsen, d v s gärna vänta med fotograferandet tills efteråt.
På R's dop lydde vi inte den av mig satta regeln fullt ut, utan lät en släkting ta bilder under hela gudstjänsten. Det visade sig vara utomordentligt vettigt. Inför L's dop kunde vi ta fram bilderna (på datorn) och visa för R - hela förloppet inklusive det som han förväntades delta specifikt i. Abrakadabra och så hade vi en mycket förväntansfull och insatt tvååring som med glädje stod inför en massa okända människor och hällde upp vatten i dopfunten.
"Dopfunt" tillhör för övrigt inte direkt de tvåhundra nödvändigaste orden i en tvåårings vokabulär, men detta ord har gång på gång yttrats under helgen med stort allvar. Så otippat var användningen av ordet, att jag istället hörde honom säga domprost (vilket väl iofs är ÄNNU mer otippat, men uppenbarligen inte i min trasiga hjärna...)...
Så för att komma till någon slags konklusion, kan jag säga att jag hädanefter istället kommer att UPPMANA folk att se till så att dopgudstjänster och dylikt fotograferas. Pedagogiken framförallt!
Liksom sin bror, i samma ålder och samma situation, höll hon sig vaken och alert under hela gudstjänsten, men när brodern vid sitt dop "sjöng med" och hoppade upp och ned i faddrarnas knän så var L långt ifrån nöjd. Nöjdast var hon när hon fick sitta hos mig och dansa till psalmerna... Sen fattade jag varför. Med R var det alltid av yttersta vikt att han var äten, soven och bytt inför allting stort som skulle ske. Även om vi kanske inte alltid lyckades med konststyckena ändå, så fanns intentionen att underlätta. För oss och för honom. L "hänger med" i mycket större grad och hade inte sovit nämnvärt under förmiddagen. Följaktligen däckade hon i farmors knä och var så trött att hon t o m missade mattid. Inte mig emot visserligen, eftersom det innebar obrutet mingel med människor jag inte delat hela meningar med på ett bra tag. Trevligt!
Ytterligare en av mina principer föll kort före dopet. Jag, som i allmänhet står som gudstjänstledare vid dessa tillfällen, brukar vara noga med att poängtera att man inte ska uppleva stora ögonblick bakom linsen, d v s gärna vänta med fotograferandet tills efteråt.
På R's dop lydde vi inte den av mig satta regeln fullt ut, utan lät en släkting ta bilder under hela gudstjänsten. Det visade sig vara utomordentligt vettigt. Inför L's dop kunde vi ta fram bilderna (på datorn) och visa för R - hela förloppet inklusive det som han förväntades delta specifikt i. Abrakadabra och så hade vi en mycket förväntansfull och insatt tvååring som med glädje stod inför en massa okända människor och hällde upp vatten i dopfunten.
"Dopfunt" tillhör för övrigt inte direkt de tvåhundra nödvändigaste orden i en tvåårings vokabulär, men detta ord har gång på gång yttrats under helgen med stort allvar. Så otippat var användningen av ordet, att jag istället hörde honom säga domprost (vilket väl iofs är ÄNNU mer otippat, men uppenbarligen inte i min trasiga hjärna...)...
Så för att komma till någon slags konklusion, kan jag säga att jag hädanefter istället kommer att UPPMANA folk att se till så att dopgudstjänster och dylikt fotograferas. Pedagogiken framförallt!
söndag 14 juni 2009
Röra och rutiner
"Rutiner, rutiner, mitt kungarike för rutiner.", säger jag och menar det verkligen numera. Och jag känner mig inte det minsta tråkig när jag säger det, trots att vänner som har en betydligt friare syn på sitt dygn verkar tycka att vi har det stelt och förutsägbart.
Rutiner har följt oss genom våra kolikperioder. De har varit stommen i det liv som känts allt annat än lustfyllt, men som åtminstone under dessa perioder varit det enda vi kunnat luta oss mot när vi svajat som mest.
Rutiner har fortsatt följa med på färden; gjort spontanmiddagar med natthäng hos vänner omöjliga, men fått oss att hitta på nya sätt att umgås på. Vad sägs om en eftermiddagsmiddag med start kl 15?
Rutiner gjorde mig extremt vältränad under min första föräldraledighet då jag i rask takt promenerade 12 km om dagen med vagnen bara för att sonen skulle sova på samma tid varje dag.
Rutiner är för kontrollfreaket en slags religion, men jag har inga svårigheter att erkänna att jag är ett sådant och att jag faktiskt mår bra av det. Numera, förstås.
Så vad är det värsta som kan hända i ett liv byggt på rutiner? Jo, att det inträffar saker som gör att rutinerna inte längre håller. Och den där lilla perioden innan nya rutiner byggts upp är alltid lika jobbig, oviss och magsyreframkallande.
Men nu är vi där - allra troligast så i alla fall. Sonen som alltid varit ett under i lättlagdhet har börjat bli rädd för att sova. Numera fungerar inte våra nattningsrutiner. Att vara småbarnsförälder gör en sannerligen ödmjuk och det behövs förstås. Det behövs påminnelser då och då om att de barn man har satt att ta hand om faktiskt inte kan programmeras. De är inga saker utan människor av kött och blod och de förändras. Precis som vi gjorde och förhoppningsvis fortfarande gör. Detta försöker jag intala mig just nu, när livet känns lite svajigt, innan våra rutiner sitter igen. För en sak är säker; jag behöver dem. Åh, vad jag behöver dem.
Rutiner har följt oss genom våra kolikperioder. De har varit stommen i det liv som känts allt annat än lustfyllt, men som åtminstone under dessa perioder varit det enda vi kunnat luta oss mot när vi svajat som mest.
Rutiner har fortsatt följa med på färden; gjort spontanmiddagar med natthäng hos vänner omöjliga, men fått oss att hitta på nya sätt att umgås på. Vad sägs om en eftermiddagsmiddag med start kl 15?
Rutiner gjorde mig extremt vältränad under min första föräldraledighet då jag i rask takt promenerade 12 km om dagen med vagnen bara för att sonen skulle sova på samma tid varje dag.
Rutiner är för kontrollfreaket en slags religion, men jag har inga svårigheter att erkänna att jag är ett sådant och att jag faktiskt mår bra av det. Numera, förstås.
Så vad är det värsta som kan hända i ett liv byggt på rutiner? Jo, att det inträffar saker som gör att rutinerna inte längre håller. Och den där lilla perioden innan nya rutiner byggts upp är alltid lika jobbig, oviss och magsyreframkallande.
Men nu är vi där - allra troligast så i alla fall. Sonen som alltid varit ett under i lättlagdhet har börjat bli rädd för att sova. Numera fungerar inte våra nattningsrutiner. Att vara småbarnsförälder gör en sannerligen ödmjuk och det behövs förstås. Det behövs påminnelser då och då om att de barn man har satt att ta hand om faktiskt inte kan programmeras. De är inga saker utan människor av kött och blod och de förändras. Precis som vi gjorde och förhoppningsvis fortfarande gör. Detta försöker jag intala mig just nu, när livet känns lite svajigt, innan våra rutiner sitter igen. För en sak är säker; jag behöver dem. Åh, vad jag behöver dem.
torsdag 11 juni 2009
Morgonlugn
Med en förkyld (ja, igen) dotter som sover i sängen bakom mig, son på dagis och man på jobbet och de egna bestyren utförda blir den här torsdagsmorgonen riktigt lugn. Ska försöka få de tusen-miljoner grejer som måste förberedas inför lilla L's dop på lördag uträttade med hjälp av min bror som snart kommer över och håller ett vakande (nåja...) öga på dottern medan jag springer i affärer.
Kanske så blir det ett besök här. Det sägs nämligen att en vis rea startar idag...
Kanske så blir det ett besök här. Det sägs nämligen att en vis rea startar idag...
tisdag 9 juni 2009
Men nu får det väl ändå...
vara slut på koliken?!
Som en oinbjuden gäst på middag så har den- trots tre-månaders-gränsen passerad, ja, väl passerad - smugit in till oss dagligen de senaste veckorna. Rutinmässigt som ett förinställt alarm sätter den igång precis när vi sätter oss ned till middag någon gång mellan 17.30-18.30.
Maken har för det mesta lämnat bordet med L som gråter och skriker sig svettig i hemska smärtor. Det pågår i ungefär en halvtimme. Ingenting i jämförelse med hur det varit, men hemska tanke; hur länge ska det fortsätta? Fortfarande inga gemensamma middagar och smakportionsstarten ligger verkligen pyrt till...
Som en oinbjuden gäst på middag så har den- trots tre-månaders-gränsen passerad, ja, väl passerad - smugit in till oss dagligen de senaste veckorna. Rutinmässigt som ett förinställt alarm sätter den igång precis när vi sätter oss ned till middag någon gång mellan 17.30-18.30.
Maken har för det mesta lämnat bordet med L som gråter och skriker sig svettig i hemska smärtor. Det pågår i ungefär en halvtimme. Ingenting i jämförelse med hur det varit, men hemska tanke; hur länge ska det fortsätta? Fortfarande inga gemensamma middagar och smakportionsstarten ligger verkligen pyrt till...
Småångest
Varje ny nivå under den här föräldraledigheten har skapat en viss ångest. Förmodligen var det likadant under den förra, men det känns så avlägset nu att minnet helt enkelt sviker.
Till en början var det ångestfyllt att lämnas ensam i fem minuter med båda barnen.
Sedan kom dagishämtningsskräcken (vad gör jag om dottern vägrar vagnen vid hämtning? vad gör jag om dottern vägrar sova när jag hämtar? vad gör jag om dottern gallskriker? vad gör jag om sonen än en gång har bajsat när vi ska gå ifrån dagis och jag måste in och byta på honom? vad gör jag om sonen vägrar sitta i vagnen? etc etc).
Efter det kom Roa-sonen-medan-dottern-också-ska-roas-under-två-timmar-tills-maken-kommer-hem-paniken.
För ett tag sedan kom eldprovet läggning-av-båda-barnen.
Om lite mindre än två veckor börjar sonens 15-timmars-veckor på dagis. De börjar två månader senare än brukligt eftersom vi fick dispens pga dotterns kolik. Redan nu har emellertid 15-timmars-ångesten börjat jaga mig. (Hur ska jag klara båda barnen flera heldagar i veckan? Hur ska jag kunna känna mig som en bra mamma mitt i den röran? Hur ska sonen kunna må bra när han inte får den stimulans han är van vid och som jag faktiskt varken KAN eller VILL ställa upp på? Hur ska allt annat hinnas med; städning, kokning av nappar (ja, banalt), matlagning etc? Var är JAG i denna vardag?)
Förmodligen kommer även det att gå. Allt annat har gått och blivit vardag. Jag kan dock inte gå med på att 15-timmars-regeln är bra. Den ÄR helt enkelt bara en ekonomisk fråga - inte vad som är bäst för mina barn - och just det gör mig ursinnig.
Till en början var det ångestfyllt att lämnas ensam i fem minuter med båda barnen.
Sedan kom dagishämtningsskräcken (vad gör jag om dottern vägrar vagnen vid hämtning? vad gör jag om dottern vägrar sova när jag hämtar? vad gör jag om dottern gallskriker? vad gör jag om sonen än en gång har bajsat när vi ska gå ifrån dagis och jag måste in och byta på honom? vad gör jag om sonen vägrar sitta i vagnen? etc etc).
Efter det kom Roa-sonen-medan-dottern-också-ska-roas-under-två-timmar-tills-maken-kommer-hem-paniken.
För ett tag sedan kom eldprovet läggning-av-båda-barnen.
Om lite mindre än två veckor börjar sonens 15-timmars-veckor på dagis. De börjar två månader senare än brukligt eftersom vi fick dispens pga dotterns kolik. Redan nu har emellertid 15-timmars-ångesten börjat jaga mig. (Hur ska jag klara båda barnen flera heldagar i veckan? Hur ska jag kunna känna mig som en bra mamma mitt i den röran? Hur ska sonen kunna må bra när han inte får den stimulans han är van vid och som jag faktiskt varken KAN eller VILL ställa upp på? Hur ska allt annat hinnas med; städning, kokning av nappar (ja, banalt), matlagning etc? Var är JAG i denna vardag?)
Förmodligen kommer även det att gå. Allt annat har gått och blivit vardag. Jag kan dock inte gå med på att 15-timmars-regeln är bra. Den ÄR helt enkelt bara en ekonomisk fråga - inte vad som är bäst för mina barn - och just det gör mig ursinnig.
söndag 7 juni 2009
Jo, jag har röstat...
och jobbat - men inte gått i kyrkan -, medan maken bakat kanelbullar (givetvis har även han röstat) till alla kommande begivenheter. Sonen lunchsover ovanligt länge, liksom dottern som däckat på min säng och måste väckas snarast om inte amningstiderna ska bli helt skruvade... Själv hostar jag och snorar. Det finns inget härligare än sommarförkylningar. (Och för mig är uppenbarligen inte ironin död än.)
En lite skum söndag m a o.
En lite skum söndag m a o.
fredag 5 juni 2009
Spikmattepremiär
Ja, precis som rubriken säger lade jag mig på en spikmatta för första gången i går. En rysk. Det gjorde ont. Mycket ont. Men känslan efteråt var obeskrivlig. Jag var helt enkelt hög; om jag ändå ska försöka beskriva. Idag känner jag ett sug efter att testa igen och hålla ut lite längre, men ryggen känns fortfarande lätt perforerad, så jag väntar nog tills ikväll i alla fall. För mer blir det...
Föräldragrupp
Så har ytterligare en förmiddag spenderats på bvc med en grupp föräldrar där olikheterna är slående.
När jag gick i föräldragrupp med sonen startade den av någon anledning tidigare och därmed befann jag mig de första träffarna i ett kolikvakuum. Vaccinations- och smakportionsinformation försvann i skrik eller oro för skrik. Sonen var hyperaktiv. Och kräktes hela tiden. Jag tyckte att de övriga mammorna (och den enda pappa som vågade sig dit...) stirrade på mig och gjorde bedömningen att jag inte kunde hantera mitt barn. Ingen hade såklart hört talas om kolik. Följaktligen ingen trevlig upplevelse.
Den här gången var koliken mer under kontroll, men även i denna skara barn befinner sig min avkomma definitivt bland de mest aktiva och bland de få som inte sover 8-10 timmar i streck på nätterna. Även dottern kräks liksom sonen som på beställning. Hur gör jag?!
Min samlade erfarenhet av föräldragrupper säger nu att det mest gör ont att gå dit. Varför ska jag sitta där och bli orolig för att mina barn inte beter sig som (tycks det) majoriteten, när jag i teorin vet att det ser högst olika ut på annat håll? Skönt att man själv kan välja sina vänner bland föräldrar i omgivningen.
När jag gick i föräldragrupp med sonen startade den av någon anledning tidigare och därmed befann jag mig de första träffarna i ett kolikvakuum. Vaccinations- och smakportionsinformation försvann i skrik eller oro för skrik. Sonen var hyperaktiv. Och kräktes hela tiden. Jag tyckte att de övriga mammorna (och den enda pappa som vågade sig dit...) stirrade på mig och gjorde bedömningen att jag inte kunde hantera mitt barn. Ingen hade såklart hört talas om kolik. Följaktligen ingen trevlig upplevelse.
Den här gången var koliken mer under kontroll, men även i denna skara barn befinner sig min avkomma definitivt bland de mest aktiva och bland de få som inte sover 8-10 timmar i streck på nätterna. Även dottern kräks liksom sonen som på beställning. Hur gör jag?!
Min samlade erfarenhet av föräldragrupper säger nu att det mest gör ont att gå dit. Varför ska jag sitta där och bli orolig för att mina barn inte beter sig som (tycks det) majoriteten, när jag i teorin vet att det ser högst olika ut på annat håll? Skönt att man själv kan välja sina vänner bland föräldrar i omgivningen.
tisdag 2 juni 2009
Tid 2
Återigen till temat tid.
Utanför fönstret, runt omkring i staden har studenterna väsnats och tjoat hela dagen. Efter dagishämtning gick vi en sväng och tittade på massorna av (unga) glada människor som tutade i olika grejor och i de olika åk som var för dagen införskaffade. Det är bara den första av jag-vet-inte-hur-många-dagar som kvällarnas stillhet kommer brytas av visselpipor, skrik, sång och tutor utanför förnstren. R var helfascinerad. Både av tutorna och hattarna en masse som passerade förbi. Det snackades oavbrutligen om dem vid middagen och vid nattningen.
Jag fann mig, apropå allt detta, stå med händerna i diskvattnet och tänka tanken; hur hade jag reagerat om jag såg mig själv som idag för femton år sedan? Hade jag ens förstått att det var jag, om jag bara tittade ut genom mina egna ögon? Hade jag blivit skrämd/glad/besviken/lycklig? Ja, kort sagt, hade jag varit nöjd med det liv som eventuellt väntade på mig om alla val hade gjorts precis som de gjordes?
Jag är nöjd nu. Det räcker förstås och kanske är det i den där nöjdheten som jag ändå dristar mig att undra; skulle jag rentav bli stolt över mig själv? En sak är säker: jag vill inte vara 19 igen. 33 snart 34 är helt ok.
Utanför fönstret, runt omkring i staden har studenterna väsnats och tjoat hela dagen. Efter dagishämtning gick vi en sväng och tittade på massorna av (unga) glada människor som tutade i olika grejor och i de olika åk som var för dagen införskaffade. Det är bara den första av jag-vet-inte-hur-många-dagar som kvällarnas stillhet kommer brytas av visselpipor, skrik, sång och tutor utanför förnstren. R var helfascinerad. Både av tutorna och hattarna en masse som passerade förbi. Det snackades oavbrutligen om dem vid middagen och vid nattningen.
Jag fann mig, apropå allt detta, stå med händerna i diskvattnet och tänka tanken; hur hade jag reagerat om jag såg mig själv som idag för femton år sedan? Hade jag ens förstått att det var jag, om jag bara tittade ut genom mina egna ögon? Hade jag blivit skrämd/glad/besviken/lycklig? Ja, kort sagt, hade jag varit nöjd med det liv som eventuellt väntade på mig om alla val hade gjorts precis som de gjordes?
Jag är nöjd nu. Det räcker förstås och kanske är det i den där nöjdheten som jag ändå dristar mig att undra; skulle jag rentav bli stolt över mig själv? En sak är säker: jag vill inte vara 19 igen. 33 snart 34 är helt ok.
Trötthet galore
De senaste nätterna har varit jobbiga. Oroliga. Jag vet inte riktigt vad som stör lilla fröken, men något är det. Kanske drömmer hon väldigt utstuderat för tillfället? I morse kände jag att det var nog; tårarna ville liksom inte sluta trilla. (Ibland när jag gråtit på senaste tiden har det varit en väldigt konstig ny sensation. Lite som en kran, och jag som i vanliga fall ganska snart måste anta ett örnperspektiv på situationer som dessa, har inte kunnat slå av kranen. Det blir bara blött överallt...)
Så i natt ska vi testa något nytt. Vi flyttar in lilla L i det övergångsrum hon ska ha tills hon kan dela rum med storebror, pluggar in babymonitor, maken flyttar tillbaka till sovrummet och vi turas om med nätterna. Den ena sover helt (med öronproppar) och den andra har två-barns-jour. Åtminstone fram till amningarna börjar...
Hade jag bara varit hemma och skräpat (avskyr förresten den beskrivningen av föräldraledighet) så hade jag kanske orkat lite till, men nu har jag dels gått med på att jobba lite, dels har jag ju ansvar för båda barnen ett par timmar varje dag. Och snart flera heldagar i veckan... Hur nu det ska gå? R är TROTS personifierat just nu och tär på tålamodet till max.
Igår frågade jag honom: Kan du svara något annat än "nej"?
"Ja", sa sonen...
Så i natt ska vi testa något nytt. Vi flyttar in lilla L i det övergångsrum hon ska ha tills hon kan dela rum med storebror, pluggar in babymonitor, maken flyttar tillbaka till sovrummet och vi turas om med nätterna. Den ena sover helt (med öronproppar) och den andra har två-barns-jour. Åtminstone fram till amningarna börjar...
Hade jag bara varit hemma och skräpat (avskyr förresten den beskrivningen av föräldraledighet) så hade jag kanske orkat lite till, men nu har jag dels gått med på att jobba lite, dels har jag ju ansvar för båda barnen ett par timmar varje dag. Och snart flera heldagar i veckan... Hur nu det ska gå? R är TROTS personifierat just nu och tär på tålamodet till max.
Igår frågade jag honom: Kan du svara något annat än "nej"?
"Ja", sa sonen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)