Olika och ändå lika - kolikbarn

Det är intressant det där och går att funderas över i timmar; hur olikheterna och likheterna hos ens barn uppkommer och ser ut. Jag tror ju benhårt på att barn föds med en tydlig personlighet och sinneskomposition. Sen formas de såklart utifrån yttre påverkan.

Rubbe och Pydd är olika så det förslår vad gäller vissa aspekter som har med personligheten att göra. När lilla L väl lärde sig le, har hon aldrig slutat. Det är hennes grundinställning till världen, tycks det mig.
Rubinen är av mer grubblande karaktär och har alltid varit blyg. Under stor del av sitt första år var han dessutom ganska missnöjd med sakernas tillstånd. På något sätt hänger lite av den känslan kvar.
Men. Båda barnen hade kolik och formade familjen efter det. Hos L tog det något längre tid att konstatera diagnos, men vi begav oss snabbare iväg på behandling. När L inte skrek och skrek, log hon eller sov. R var vaken när han inte kolikskrek. Och missnöjd.

Nu, när det till största del är vanlig mat som serveras, kan jag dock snabbt konstatera att inget av våra barn är speciellt förtjust. Mat skapar helt enkelt inte något större nöje. Kanske hänger det samman med minnet av att mat gjorde ont? Det skulle vara intressant om någon kunde göra en sådan studie; kolikbarn och deras relation till mat. Jag var själv kolikbarn och måste ju erkänna att jag uppskattar mat (definitivt den mat som min käre make dagligen lagar med stor kärlek), men mest som hungerdämpare. Lustigt.

Men nu får det väl ändå...

vara slut på koliken?!

Som en oinbjuden gäst på middag så har den- trots tre-månaders-gränsen passerad, ja, väl passerad - smugit in till oss dagligen de senaste veckorna. Rutinmässigt som ett förinställt alarm sätter den igång precis när vi sätter oss ned till middag någon gång mellan 17.30-18.30.

Maken har för det mesta lämnat bordet med L som gråter och skriker sig svettig i hemska smärtor. Det pågår i ungefär en halvtimme. Ingenting i jämförelse med hur det varit, men hemska tanke; hur länge ska det fortsätta? Fortfarande inga gemensamma middagar och smakportionsstarten ligger verkligen pyrt till...

Och när vi trodde det var över...

så kom de. Två skrikpass under sena eftermiddagen/kvällen. De är absolut lättare att hantera nu, eftersom de kommer så sällan (och för att det är maken som sitter ut dem), men attans vad det är tålamodsprövande ändå.
Skulle vi inte vara klara med det här nu då?! Lilla fröken är ju 3 månader idag...

Kolik: Snart över?

Fortfarande kryddas våra kvällar av skrikperioder; inte riktigt varje kväll och inte riktigt likadana då de förekommer, men dock; fortfarande. Fortfarande kan jag också känna avund för dem som faktiskt kan njuta spädbarnstid fullt ut. Senast i tisdags träffade jag på en mamma som prisade mysigheten i de första tre månaderna. Jag gick inte in på att det kan vara annorlunda. Det kändes liksom lite hopplöst när man inte ens kan reflektera över att den där mysigheten kanske inte finns i alla familjer, oavsett hur den nu uteblir. Det är lite samma slags person som utan att blinka frågar den barnlösa om hon inte tänker skaffa barn snart, eftersom det är livets mening... (Ok, nu är jag taskig och dömande, men icke desto mindre har jag träffat ett helt gäng av sådana oreflekterade individer...)

I vilket fall som helst är L så påtagligt mer "mogen" nu. Alla andra områden funkar allt bättre och hennes dagar får ett allt tydligare mönster. I R's fall var koliken helt enkelt bara borta en dag. En dag skrek han inte längre. Den dagen föregicks av bra dagar och dåliga dagar i en enda röra förstås, när vi tänkte tanken; kanske?! kan det vara så bra?! nej, inte än...

I det stora hela är L mer nöjd än vad R var, men har skrikit mycket fler rena kolikskrik. Det ska bli spännande att se om detta kommer att synas på något sätt i deras olikheter i övrigt så småningom.

Kolik: Tjatig

Suck och hu, vad jag känner mig tjatig och trött på mig själv, men allra mest trött på allt i vardagen just nu. Jag är trött på gnället och det ständiga missnöjet hos dottern (och ja, jag vet, det är ändå allt fler stunder av leenden och lugn), trött på att önska mig kväll för att sonen ska komma i säng och vaksamheten halveras, trött på nätterna som just nu är väldigt stökiga och som gör att jag är tröttare när morgonen kommer än när jag gick och lade mig (vilket bör inflikas INTE är sent på natten), trött på att missunna maken bra nätter och lugna stunder, vilket inte skulle vara fallet, så klart, om jag själv kände mig någorlunda i balans, trött på förkylningen som fortfarande har ett fast grepp om mig och dottern och ja, trött på att inget roligt tycks hända.

Självklart är allt det här rena lyxproblemen när man läser och hör om familjer som tampas med kroniska sjukdomar, ekonomiska problem och dödsfall, men det dåliga samvetet funkar inte riktigt som en motivator att plötsligt tycka allt är JÄTTEKUL. Så jag suckar lite till och hoppas på att det magonda försvinner lite fortare än sonens gjorde och att akupunkturen som just nu inte verkar skörda några framgångar vänder situationen snart. Mycket snart.

Bortskämd

Nu har det gått så långt att jag inte längre kommer ihåg när det var mulet och grått senast här i södern. Genast innebär det förstås att dagen rutar in sig efter fantastiskt väder. Både igår och idag har vi strosat alla fyra med vagn, kaffe som inhandlas på vägen (igår), bullar och halvtunna kläder. R har sprungit som en yster kalv och L har sovit. Det bästa är att vi hittills under ledigheten sluppit de Stora Vredesutbrotten som annars har varit en säker ingrediens den senaste tiden. Alla har helt enkelt varit på bättre humör och stressen har varit nästintill obefintlig trots att vi kuskat runt en del mellan släktsammankomster.

Det tredje akupunkturtillfället avverkades i fredags (intressant att ha öppet på Långfredagen, men nålar och spik kanske kan likställas...) och följden blev visserligen ett lite småj-vligt dygn för L (och oss) där skrikandet och gnällandet plötsligt var uppe i långa perioder igen. Lustigt det där att man hela tiden flyttar fram gränserna och anpassar sig allt eftersom, men djupt mänskligt förstås. Jag gick för första gången sedan L föddes och väckte maken som fick ta över när gnället varat i nästan två timmar i följd under natten och det bara tog slut, allt mitt tålamod. Ödets ironi visade sig 45 minuter senare, när R vaknade (som jag bytt till mig ansvaret för) och vägrade somna om... Nu blev det byte igen och resten av natten sov L i alla fall som tur var.

Igår kunde vi äta ute hemma hos mina föräldrar och R kunde springa omkring och sparka fotboll i trädgården och testa om bollen studsade i fågelbadet. Det testades många gånger. L sov sig igenom hela middagen och en bra bit in på kvällen till vår stora skräck - "skulle det bli ytterligare en käck vaknatt?" - men gudskelov inte.

Jag väntar fortfarande på att min mobil ska lagas och lämnas tillbaka från affären så att jag kan börja ta lite bilder till bloggen. Makens kamera är i nuläget för knepig att sätta sig in i...

Kolik: Arbetsdag

Irritation infaller garanterat efter 8 timmars bärande/skrikande/gnällande/gråtande/missnöje från kl 8-16. Jag måste säga att även om min arbetsplats stundom skapar samma känsla kan jag åtminstone stänga dörren om mig och äta choklad en stund...

Kolik: Normalt?

Ibland, som i de flesta sammanhang, funderar jag på vad som är normalt. Jag sätter det utan "-tecken eftersom det åtminstone inom några enstaka områden finns definitioner, "vetenskapliga" sådana, på vad man kan och vad man inte kan acceptera.

Eftersom våra barn haft ont i magen (konstant) under sina första tre månader (ok, jag går händelserna i förväg med L, men 3-månaders-kolik heter det ju av en anledning) utanför magen, är min erfarenhet av den första tiden med ett nytt barn ett ständigt bärande, vyssjande, gnyende (från alla håll), tröstande, extremt tröttande tillstånd. Med öronproppar under de värsta timmarna; nu mest nattetid (och, ja, jag vaknar som en klocka när det är matdags ändå, men slipper gnyendet emellan). Så när vi fyller i skrikschemat inför en bedömning av akupunkturkliniken, har jag som sagt ingen aning om vad man ska stå ut med. Känslan av att vara pjoskig infinner sig även andra gången vi gör det här...

En märklig lättnad tar den ovanstående känslans plats när maken förklarar per telefon till kliniken att "nej, det är inte den sammanlagda orostiden hon har. Det är bara kolikskriken vi skrivit ner under den posten..." och reaktionen omedelbart blir att "jaha, ja, då är det inget snack om saken. Ni är långt över lägsta nivån för behandling...".
Lättnad och samtidigt ett styng av sorg för vad den här tiden hade kunnat vara "om inte"...

Å andra sidan, "om inte" är inte vår L och var inte heller R. Med tanke på den lilla person som R är nu, hade jag inte velat byta de där tre månaderna med honom även om de var överjobbiga. Jag anar att jag kommer känna detsamma när den här tiden äntligen är slut.

(normalt i det här fallet är tydligen 2,5h gnäll och gråt/skrik per dygn under spädbarnstiden)

Kolik: inlägg

Har insett att en stor del av de kommande två månadernas inlägg kommer att handla om kolik. Urtrist och tjatigt, jag vet, men bloggen har faktiskt precis som Makalösa modern påpekade fått lite av en ventils funktion. För den eventuella läsare som önskar hoppa över kolik-inlägg av olika anledningar (det finns många, helt garanterat) så tänker jag i fortsättningen betitla dessa inlägg Kolik: "inläggstitel". Gött, va?!

Natt

Sitter ut ytterligare ett av dotterns otaliga kolikpass. Samma fråga som alltid; hur länge ska hon intensivskrika nu vid detta tillfälle? Detta pass har än så länge varat 40 minuter, men kan lätt vara lika länge till. Eller ve och fasa, kanske blir det rekord just i natt? Och jag som verkligen behöver sova för att orka ytterligare en dag utan vila med en sjuk storebror hemma. Suck.

Svar på tal

Idag har jag bytt sonens bajsblöja, läst för honom och bloggat medan dottern kolikskrikit i högan höjd. Jag är tacksam för följande;
1. Kolik försvinner. Så småningom. 2 months to go, yeah!
2. Sonen kommer att glömma detta. Likaså dottern. Vi, å andra sidan...
3. Att vi inte äger förmågan att kunna se in i framtiden. Då hade nog mitt uttalande som 22-åring att aldrig någonsin skaffa barn bestått om jag sett dagen idag med två sjuka barn varav ett konstant kolikande...

Kolik

Och idag kom den. Tydligt. Koliken. Gallskrik, tröstlöst, pumpande med benen, ont, så ont.

Och lika ont gör det i mig; i oss. För minnet är färskt. Det är fruktansvärt att se sitt barn lida och inte kunna göra något. Ingenting alls. Det tog tid att läka oss efter de nästan fyra månadernas helvete av magont som sonens första tid i livet blev. Allt ställs på sin spets; självbilden, kärleken till barnet och till varandra, hälsan överhuvudtaget både den fysiska och psykiska.

Jag ber att det inte blir riktigt så illa nu; att lilla L kan få lite fler andpauser än vad R fick, men samtidigt ställer jag in mig på några månaders undantagstillstånd. Ett andetag i taget.

Ok, inse faktum?

För att inte upprepa mig och skriva samma inlägg som igår, säger jag följande. Fortsätter det så här, blir det noggrann planering av liv och rutin. Och det innebär bland annat;

1. inget fuskande med att inte sova dagtid trots att det finns saker som är mer lockande

2. en positiv inställning (det-går-över, det-går-över, det-går-över) och en handlingsplan för nattliga skrikperioder - var ska jag vara i lägenheten? Vad ska jag göra? Hur minimerar jag ljudet?

Men, jag måste ändå fråga; vad är meningen med det här? Vad är det vi missade att lära oss sist?!?

Och för övrigt. Minifom. Är det inte lite "kejsarens nya kläder" över det? Eller åtminstone en rejäl placebo utan effekt? (alltså inte ens psykologisk...) Så varför har vi börjat med det;)?

Groundhog day

Efter ytterligare en skitnatt med en dotter som konstant (känns det som) grymtat och krystat (ett hån för oss värksvaga...) så fort hon fyllt på mjölkreserven, följt av små pölar av kräks över hela sin sida av vår dubbelsäng, är jag riktigt lättretlig. Dessutom "roade" jag mig med att jämföra sonens första tid med denna och fann skrämmande likheter. Skillnaden är att vi än så länge sluppit gallskriken; men än är det inte försent, och att vi då inte hade en snart 21-månaders som också vaknar på nätterna och som maken är upptagen med och alltså är han ingen hjälp att räkna med vad gäller Grymtfröken.
Detta följdes dessutom av en morgon/fm där dottern fortsatte med gråtandet fram till det att jag tog på mig selet och begav mig till apoteket för inköp av Minifom. Minifom, hånet för oss föräldrar som genomlidit en kolikperiod redan. För seriöst, Minifom är ungefär som ett plåster på ett amputerat ben. Jag ber uppriktigt och innerligt till den Gud jag ändå tror på, att detta bara är en dålig dag för L och inte början på en R-repris. För någon rättvisa måste det väl ändå finnas. Eller?

Det lustiga och tragiska är att tacksamheten över en frisk dotter, en någorlunda ok förlossning och framförallt det fantastiska i att få vara med om en till liten människas utveckling och uppväxt blir smolkad av en sådan skitsak som magont. Men vi är ju bara människor, eller hur?

Annorlunda

Kanske är det för tidigt att uttala sig och det kanske t o m straffar sig (även om jag egentligen inte tror på sådan skum vedergällning...), men lilla L är verkligen annorlunda än R i samma ålder. Eller är det helt enkelt så att det är VI som är annorlunda? Anna ser dig jämförde de olika spädbarnstiderna för ett tag sedan och som sagt, även om det är tidigt att konstatera något än, så nog skiljer de sig åt.

När R kom var jag livrädd för att vara själv med honom. Det hängde visserligen ihop med att han tenderade vara väldigt orolig redan från början. Mina dagboksanteckningar från den tiden är fulla av ångest och rädsla för kolik (som ju visade sig vara välgrundad...). Han sov visserligen ganska ok, d v s vände inte på dygnet eller höll oss uppe under nätterna under längre perioder, men all hans vakna tid präglades av magsmärtor, gnyenden eller gallskrik. En jobbig tillvaro att födas till och en jobbig tillvaro att hantera som ny förälder. Trösten var att det var sommar och att maken kunde lägga semester i anslutning till pappadagarna, så tiden ensam blev inte så lång i början. Makens semester blev ett pendlande till Blekinge för hela familjen - med amningspauser på vägen - där närmsta godkända spädbarns-akupunktur kunde utföras. Hej och hå, vilket härligt liv!

Under den här graviditeten tänkte jag på och oroade mig en del för att det skulle bli samma sak nu. Vi vet ju inte det än, förstås, men oron finns inte riktigt på samma sätt och det är ganska vilsamt än så länge att hänga med lillflickan. Hon sover och äter och har några vakenperioder då hon mest ligger och tittar med stora (och just nu kladdiga) ögon på världen. När storebror, som vill pussa henne hela tiden, sjunger "Blinka lilla stjärna", ler hon! (Ja, det är väl bara tarmrörelser men de synkas fint med sången...)

Nu ligger hon i min famn och glider in och ut ur sömnen, gnyr lite tyst då och då och bara ÄR. Att man så snart kunde känna kärlek till någon, visste jag faktiskt inte var möjligt!