Kärlek

Behöver det nämnas att Augustus och Rubinen är de bästa av vänner?

10 år

Idag har jag och maken varit tillsammans i tio år.
Det känns ganska overkligt, för det är så levande och starkt, minnet av när vi träffades och hur, och att jag redan samma dag visste - verkligen visste - att nu hade det hänt. Jag hade träffat mannen som jag skulle gifta mig med.
Två veckor senare friade jag.
Han sa nej.
Han sa nej kanske tre eller fyra gånger för det är ju inte sånt man springer in i. Fastän man är säker.
Sen frågade han mig. Och jag sa ja.
Men det var nästan 1,5 år senare.

För att sammanfatta 10 år säger jag att: Jo, jag tror verkligen på kärlek vid första ögonkastet.

Utan dina andetag

När jag då och då tvivlar på min moderskärlek (ja, det händer i de mest svarta av trotshålen) behöver jag bara sätta på den här låten och tänka på den första urjobbiga koliktiden med Rubinen, då jag kastades mellan känslor och ändå landade så varmt och mjukt i Kents ord. Mina egna fanns inte.
Vi hade den dessutom på Rubinens dop sjungen av finaste kollegan och hennes man.
Jag börjar min barnlösa tisdag med den och snyftar lite i längtan efter mina fina...

Kärlekens väg

... är temat för kyrkoåret idag. Och det faller ju fantastiskt fint samman med 'Alla hjärtans dag'.

Jag ser föräldraskapet som "kärlekens väg" och därmed verkligen inte sagt att kärlek är detsamma som positiva romantiska känslor varje minut. Snarare ser jag kärlek som en färdighet som bara de som aktivt övar kan bemästra. Jag älskar min barn. Visst gör jag det. Men det var inte kärlek jag kände första gången Rubinen lades upp på mitt bröst. Det kanske var en dörr in till den, men mest var det rädsla, förvirring blandat med en viss nyfikenhet och lättnad. Förlossningen var över och likaså graviditeten, men vad var det här? Vad skulle hända nu? Och det tog tid innan jag kan säga att jag kände den där vågen som reser sig i bröstet när hjärtat slår en volt av upprymdhet och ömhet - kärlek - till den där nya personen som trätt in i mitt liv. Men jag kände aldrig att det borde vara på något annat sätt. Och det blev bra. Ungefär som Mama Cass sjunger i sin underbara "It's getting better".

Och så ringer de från dagis...

och för en gångs skull har jag faktiskt ljud i mobilen (alltså den är inte på ljudlös som 99,99% av tiden). Det visar sig att någon magåkomma drabbat den lille ledsne (andra dagen i rad med sorglig lämning) samt en av hans vapendragare och blöjorna har snabbt fyllts under eftermiddagen.
Man kan ju ge sig på att R kommer få ALLT i höst eftersom händerna är i munnen stup i kvarten just nu. Förstås väldigt lägligt just nu då att han ska åka ut till landet med farmor och farfar...

En flaska alcogel nedpackad och 10 extra blöjor, så bar det dock av i alla fall. Kvar är jag (och lillasyster) med en sorgsen känsla i magen. Jag saknade honom redan i går kväll - trots polisbilsincidenten - och saknar honom så det värker nu. Men jag unnar förstås hans farföräldrar umgänget och jag behöver verkligen hinna jobba lite på "ledig" tid när Pyddis sover. Så, ja, det blir väl bra. Hoppas nu att det inte blir värre i magen. Eller att vi också får det. Hu.

En lugn stund

Det är lördag. Helg. Och jag har en oväntad lugn stund mellan matningar, middagsförberedelser och stress. Skumt. I de här lägena minns jag med en viss skräckblandad förtjusning de där relativt tomma helgerna innan barn eller t o m innan make och äktenskap, då allting pekade mot den kommande kvällen. Dagarna var s a s totalt oväsentliga och bara en tråkig väntetid inför kvällen då ALLT skulle och kunde hända, alla människor skulle samlas och livet verkligen pågick. Just nu kan saker inte vara bättre. "There's nothing like this", som Omar sjöng en gång på 90-talet och då syftar jag inte på "Sip a glass of cold champagne wine"...

När allt är lugnt finns det inget bättre än att vara en del i en familj, ha älskade människor inpå livet och fullständigt gå upp i den kärlek som finns.

Jaha, nu började Pyddis skrika. Så lång var den stunden.

Paradoxalt nog... 2

så kommer jag i december, när jag börjar jobba igen, oja mig över att jag har alldeles för lite tid och vardag med mina barn; det som jag nu tycker är aningens i överkant.
Vad är en gyllene medelväg egentligen?

Poliskärlek

Den ömsesidiga kärleken mellan poliser och småbarn har blivit påtaglig de senaste månaderna. Rubinen fick en polisbil - en liten billig sak från BR - i helgen och den har varit med överallt. Den har ätit, sovit, sett på tv och konverserat med oss och med andra bilar. Den har fått tanka en massa gånger och kört banor över oss alla, inte minst över lillasyster...


Jag kan förstå fascinationen. De blinkande lyktorna är onekligen spännande, liksom att de alltid tycks vara närvarande där det händer något av intresse för små barn.

Intresset från polisens sida är däremot mer fängslande och föremål för samtal då och då mellan mig och andra föräldrar. Kan det vara en drive att vinna tillbaka förtroendet hos 70-talist-föräldrar; gå genom deras barn, eller ÄR det helt enkelt ett särskilt barnälskande släkte? Kanske ger det harmoni att se den enda människogruppen som inte ännu utgör ett hot mot samhällsordningen? Och därmed en grupp att skapa band med medvetet eller omedvetet?

Vad det än beror på så haglar leendena över tvååringen, rutorna rullas ner och vinkningarna levereras... Jo, jag har nog faktiskt börjat gilla poliser, jag med.


Uppdatering några timmar senare: Det verkar även gälla brandmän...

Annorlunda

Kanske är det för tidigt att uttala sig och det kanske t o m straffar sig (även om jag egentligen inte tror på sådan skum vedergällning...), men lilla L är verkligen annorlunda än R i samma ålder. Eller är det helt enkelt så att det är VI som är annorlunda? Anna ser dig jämförde de olika spädbarnstiderna för ett tag sedan och som sagt, även om det är tidigt att konstatera något än, så nog skiljer de sig åt.

När R kom var jag livrädd för att vara själv med honom. Det hängde visserligen ihop med att han tenderade vara väldigt orolig redan från början. Mina dagboksanteckningar från den tiden är fulla av ångest och rädsla för kolik (som ju visade sig vara välgrundad...). Han sov visserligen ganska ok, d v s vände inte på dygnet eller höll oss uppe under nätterna under längre perioder, men all hans vakna tid präglades av magsmärtor, gnyenden eller gallskrik. En jobbig tillvaro att födas till och en jobbig tillvaro att hantera som ny förälder. Trösten var att det var sommar och att maken kunde lägga semester i anslutning till pappadagarna, så tiden ensam blev inte så lång i början. Makens semester blev ett pendlande till Blekinge för hela familjen - med amningspauser på vägen - där närmsta godkända spädbarns-akupunktur kunde utföras. Hej och hå, vilket härligt liv!

Under den här graviditeten tänkte jag på och oroade mig en del för att det skulle bli samma sak nu. Vi vet ju inte det än, förstås, men oron finns inte riktigt på samma sätt och det är ganska vilsamt än så länge att hänga med lillflickan. Hon sover och äter och har några vakenperioder då hon mest ligger och tittar med stora (och just nu kladdiga) ögon på världen. När storebror, som vill pussa henne hela tiden, sjunger "Blinka lilla stjärna", ler hon! (Ja, det är väl bara tarmrörelser men de synkas fint med sången...)

Nu ligger hon i min famn och glider in och ut ur sömnen, gnyr lite tyst då och då och bara ÄR. Att man så snart kunde känna kärlek till någon, visste jag faktiskt inte var möjligt!

Största kärleken

... blir man påmind om när man är på väg ut genom dörren för en paus av vuxenliv. När sonen vinkar med sin lilla skadade hand (åh, älskade lilla unge, varför ska det finnas sånt som faror och sjukdomar?) och säger "hejdå, mamma", ja, då smälter hjärtat fullständigt och det där med ansvar och föräldraskapets ok blir så lätt, så lätt att bära. För hur skulle jag någonsin kunna vilja ha något annat liv än detta?