Vaska och att hjälpas en aning på vägen

I lördags kl 19.36, lagom till jag börjat ta det lugnt mellan mina två arbetsdagar, ringer värden på dörren och säger att vi inte får använda vasken i köket. Det är stopp hos en granne två våningar ner.
"Imorgon förmiddag är den fixad", säger han och går sin väg. "Jag lägger en lapp i lådan när det är ok att börja använda den igen."
Det innebär förstås inte bara vask, utan även diskmaskin och jag känner mig mycket lättad över att vi inte har ett sällskap på tio personer över på middag och att jag dagen till ära dessutom är helt ensam i lägenheten. Disk efter en person är ganska mycket mindre än efter fyra.

Idag kommer han upp och säger till oss att vasken fortfarande inte är fixad. Han försöker fortfarande fixa den själv och vi är sedan i går kväll fyra personer i hushållet igen.
Jag har ikväll slutat tro att vi ska kunna hetsdiska i maskinen och fått diska all disk böjd över badkaret eftersom vårt handfat på toaletten är för litet.

Till detta kommer att Pydden hade sin första blöjfria dag sedan i somras. Maken, som hämtade henne, tog, förutom de smutsiga kläderna, av misstag även påsen med alla hennes extrakläder hem, i tro att hon kissat i dem också och hällde sonika ned dem i badkarets galltvålsvatten.

Jag känner - idag i alla fall - att jag är reda för att flytta till vårt hus. Nu.

Imorgon får vi gå upp kl 6 för att stjäla till oss en tvättid i tvättstugan och jag gissar att parallellt med det så diskar vi gröttallrikar i badkaret.

Tiden mellan stunderna

Hemma och vänder mellan mässorna idag och jag känner att det är något som liksom kliar. Det har kliat hela hösten. Jag kan inte bedöma om det är en positiv känsla eller en negativ; den är frustrerande oavsett.

Det var länge sedan jag upplevde att jag tog mig tid till att lyssna inåt, fokusera kärnan i livet. Allt bara springer på och ska utföras och med lite sjukdom inkastad i leken blir marginalerna än knappare.

I kyrkan idag träffade jag ett par som väntar sitt andra barn ungefär så tätt som det är mellan Rubinen och Pydd, och det slog mig, när jag pratade med dem, att den där "jobbigaste" tiden för vår del är över. För tillfället i alla fall. Tiden då det inte fanns tid för den egna tanken överhuvudtaget, tiden då man mest sprang med andan i halsgropen och bad, bad, bad om att inget oförutsett skulle kastas in i det redan rådande kaoset. Nu är kaoset på ett annat plan och kanske mer "lyxbetonat": Vad ägnar jag min "fria" tid till, vad vill jag egentligen med mitt liv, mitt arbete, osv..

Och, ni förstår säkert att jag inte menar att det är lyx att tänka de där tankarna; det bara framstår som lyx när man försöker få en vardag med två mycket små barn att gå ihop.

Att vara nöjd tror jag på ett sätt är farligt, för det främjar ju ingen framåtriktning. Jag börjar känna att jag är redo för nya utmaningar i jobbet och som ett svar damp det ner ett antagningsbesked i brevlådan i fredags. Det andra positiva den här hösten, vilket innebär att vårterminen kommer bli tämligen stressartad. Men kul, tror jag. Absolut kul och omvälvande.

Nu ska jag springa tillbaka till jobbet. Eller, vänta, jag ska nog faktiskt gå. Makligt och närvarande.

Helg, mörker, stillhet och fart

Den gångna veckan har bjudit på en del att berätta om, om man så säger.

För en vecka sedan precis, befann vi oss ute på Österlen, som vi faktiskt gjort ganska många år just på den dagen. Vi besökte Vitaby kyrka och gick vandringen tillsammans med barnen på den mycket stämningsfullt upplysta kyrkogården. Pydden däremot chantade "Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem..." från det ögonblick som hon stötte på en dam som läste bibeltexter endast upplyst av en boklampa i pappren. Just när barnen passerade kunde man höra orden "...döda alla..." och genast blev det mer Halloween över helgen än Alla-helgon...

På måndagen när jag hämtade de två på dagis klagade Rubinen på huvudvärk och jag fick panik-ringa maken på hemväg och kalla hem honom från jobb-middag eftersom det var totalt stopp. Rubinen grät för att huvudet gjorde ont och Pydden trots-vägrade att gå ett endaste steg från dagisporten och hemåt. Och min rygg... ja, den medgav inga lyft av två 16,5-kgs-barn.
Två akuten-besök senare visade sig vara halsfluss och penicillin skrevs ut. Tack, läkaren för det. Det hjälpte väldigt snabbt och därmed blev umgänget med Rubinen tisdag-fredag (för maken, mormor & morfar och mig) mycket lättsamt och trevlig.

Lättsamt och trevligt, har däremot inte varit kodorden för lämningarna av en viss Pydd som varje morgon säger "Kan du säga till mina fröknar att jag kan vara på storbarnsavdelningen?". Till saken hör att hon skickats fram och tillbaka mellan småbarns- och storbarnsavdelningarna hela hösten och att hon helt enkelt är fullständigt vill kring var hon hör hemma. På utvecklingssamtalet i fredags fick vi negativt besked kring flytt för henne, men samtidigt gehör för att hon inte överhuvudtaget får någon stimulans där hon är. Hennes kontaktfröken tog in alla förslag på vad Pydden skulle kunna bli lite utmanad genom, men jag gick ändå därifrån med en kombinerad känsla av det-visste-jag-väl-att-ni-gjorde-fel-i-somras och sorg. Det är ju trots allt vår lilla Pydd som sitter i kläm.

Och slutligen, idag. Jag är ensam hemma. Jobbar intensivt hela helgen medan resten av familjen tagit tåget norröver för att besöka kusinerna. Bra för oss alla, tror jag. Nästa helg är jag äntligen ledig efter tre helgers jobb.

Men alltså... skärpning, K

Nu börjar jag bli trött på min brist på ord och tanke.
Det är ju inte det att det inte händer något värt att rapportera, men däremot umgås jag nästan perverst mycket med min Fån och bloggandet därifrån är faktiskt bara halvkul, tycker jag. Inte minst i knepigheten i att använda foton från apparna (eller har det blivit lättare..?).

Man nu är det skärpning som gäller och därför blir det från och med nu ett inlägg om dagen, just för att hjälpa mig hitta tillbaka. För jag saknar ju er, mina bloggvänner, och det känns inte riktigt på samma sätt när man bara läser bloggar på mobilen och aldrig riktigt får ron att kommentera. Så, ja, nu. Nu blir det skillnad.

Nya tider

Det är en intensiv höst, det här. Mycket händer.
Vi har äntligen äntligen äntligen fått grönt ljus för att köra ett halvår glutenfritt för Rubinen för att se vad som händer. Det krävdes en erfaren sköterska på akuten som kommenterade "glutenmagen" med dess specifika färg för att det skulle hända något. Skönt, så skönt.

Pydden är trotsig över alla gränser och provocerande som få. Jag tänker att vi lär kunna hantera hennes kommande år med en viss finess efter den här prövningen. Den som lever får se.

Och på jobbet har jag en praktikant. Två veckor till. Det är både mer och mindre jobb, men färre tillfällen att göra det egna jobbet som inte går att göra när det sitter någon bredvid.

Det börjar dessutom närma sig någon slags utflyttningsrit. Jag både vill och vill inte. Jag älskar den här lägenheten. Jag bodde här när jag gifte mig, hade min prästvigningsmottagning här, mina barn har väntats och spenderat sina första år här - kort sagt, oj, vad mycket energier som finns här. Goda sådana. Och för visso, en del skrik och bråk också förstås. Två rejäla trotsåldrar och två koliktider... Och samtidigt, det nya som väntar. Förhoppningsvis väldigt mycket gott i det också. Men veta kan man ju aldrig. Bara tro och hoppas.

Och plötsligt har livet bara forsat förbi...

och ett tu tre så är det (snart) november.
Jag var i lärdomsstaden här i Skåneland i förmiddags och var faktiskt med om visningen av det astronomiska uret i Domen. Jag minns inte när jag var där sist, men länge sedan var det. Att sitta framför ett finurligt mekaniskt ur från 1420-talet, får en att inse sin litenhet och lilla lilla påverkansfaktor i världen. Både bra och dåligt, förstås.
Rubinen är sjuk och det har inte hänt så ofta det senaste året. Märkligt nog blir oron större just därför. Han feberyrade i natt och ikväll är han faktiskt på akuten med maken. Den där oron.
Pydden hade några förfärliga trotsutbrott i förra veckan som var så intensiva att jag fick bära henne till dagis utan ytterkläder. Turligt nog ännu inga minusgrader i alla fall. Det intressanta med det hela är att hon resonerar kring dem efteråt. Och att det är jag som har svårt att glömma. Jag jobbar på just det hela tiden.
I morse var hon ett under av samarbetsvilja och "duktighet". Det är upp och ned stup i ett.
Och på tal om november... Snart måste vi börja packa. Det känns fullständigt overkligt.

Dunk!

Blommor från sorgehus, choklad och rosa pantone-mugg med kaffe livar upp röstfrånvaron och jag låtsas som att jag sjunger till Feists nya skiva...

Och så slog förkylningen ned som en meteorit i huvudet. Småbesvärligt (inte minst på morgnarna när man undrar vad huvudet förvandlats till för slags förvaringslokal), men samtidigt faktiskt inte så farligt.
Jag kan inte träna - nej, men då äter jag väl choklad istället.
Jag kan inte prata (just idag är rösten faktiskt helt borta) - då får jag öva mig i att sänka volymen när jag blir förbannad på de aviga små som de bästa av föräldraskolorna uppmanar till.
Jag blir svettig så fort jag rör mig över lunkfart - fine, kanske kan det klassas som träning?

Och långhelgen startade igår med middag hos vänner och fantastiskt god mat och gott vin, idag fortsätter fredagstraditionen på bortaplan och imorgon - hör och häpna - är det också middag på bortaplan! På något sätt blir förkylningen lite bortglömd när man har det så. Dessutom skiner solen över ett höstkallt Malmö. Bästa staden.

Oktober, fest?

Nja, inte riktigt.
Regnet öser ner och plötsligt fryser jag genom trenchen, som jag tycker att jag precis tagit fram bland ytterklädesalternativen.
Den här veckan innebär något lite mindre schemalagt jobb än de som precis passerat, men istället blir det mycket sådant som inte hunnits med.
Och förkylningen liksom stiger och sjunker i kroppen. I ena stunden tänker jag att jag ska gå och träna och i nästa stund känner jag halsontet med all oönskad tydlighet. Plitor har jag också. I massor. Och naglarna faller sönder. Ryggen satte sig i spjärn för en dryg vecka sedan. Imorgon har jag en kiropraktortid som jag hoppas ska fixa det.

I sängen bakom mig ligger Pydden och skriker: "Kom nu mamma, för sjutton gubbar! Jag säger som Alfons Åbergs pappa. Kom och mys med mig, för sjutton gubbar!"

Jag hinner ingenting helt enkelt. Så är det. Jag läser i alla fall runt på era, mina bloggvänners, bloggar och plötsligt är tiden inne och lång och då är jag tillbaka igen. För det vill jag, även om det inte verkar så, kanske.

Förändringar

Jag är en tämligen förändringsobenägen person. Det är nog en föga förvånande bekännelse för de människor som känner mig väl; för finns det något tillfälle som stressar mig så är det när livet plötsligt ändrar vy totalt. Det händer. Typ ganska ofta i mitt jobb. Kanske kan det vara så som man brukar raljera kring, att psykologer blir just psykologer för att de har eget bagage att hantera. Och präster... Nåja. Åtminstone light.
Nåväl.
Nu visar det sig att mitt gym ska flytta. En bra bit ner i stan. Till årsskiftet. När vi flyttar själva dessutom.
Ok, det är inte jordens undergång kan man tycka. Lyxproblem, kanske någon annan tänker. Det är ju bara det att jag tränat just där för att slippa tänka och planera så mycket. Det tar två minuter dit både från jobbet och hemifrån. Jag var glad att jag kunde fortsätta efter nyår som vanligt. Att gymmet liksom var som den där klippan jag kunde hålla mig i när boendet skakade. Och nu skakar det där också. Jag håller just nu alla tummar för att jag slipper åka allt för mycket berg-och-dal-bana inom snar framtid...
Och jag lovar att jag ska skriva om mer relevanta saker inom en snar framtid. Som Madrid eller om kass hy efter byte till miljöanpassad hudvård och så. Eller kanske fred och tro. Eller mina barn. Något sådant.

snörvel...

Över natten har jag dragit på mig en förkylning. Jag är inte förvånad. Faktiskt inte. Igår på härliga bokklubben, när vi pratade om Norrtullsligan av Elin Wägner, kände jag att något var på gång.
Nu tar jag det lugnt idag, gläds åt att jag hann skriva vigseltal igår och att jag faktiskt har några timmar själv för sådant som behövs göras lite akut. Som att köpa deodorant, galltvål och vin. Dessutom lyser solen över att i övrigt väldigt höstigt Malmö. Det kunde varit värre, om man så säger.

Det kliar

Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Det är som en liten kliande punkt i magen som vid varje tillfälle då jag stannar upp gör sig påmind. Det har verkligen varit en intensiv månad sedan jag började jobba. Jag inser när jag kommer hem på kvällarna att mina ord är slut; jag orkar inte formulera, tänka, skriva. Även idag har jag ett griftetal (tal till begravning) att skriva med mig hem efter jobbet. För någon annan tid än utanför arbetstid tycks inte finnas.

Maken har under de två gångna veckorna lyckats få två jobbresor inbokade på fyra dagar sammanlagt. Samtidigt som jag jobbat båda helgerna och tre kvällar på det. Och gått en fotokurs tre kvällar (den fjärde imorgon).
Ganska sjukt, när man tänker på det. Under den här perioden har vi dessutom slutfört ett husköp och kastrerat vår katt.
När jag ser det så här framför mig känns det inte så konstigt att kroppen är som en trasa efter kiropraktorbesöket idag och att det någonstans långt bak i gommen också kliar och hotar.

Till helgen vänder det dock för en vecka. Då viger jag först en gymnasiekompis och maken och jag får gå på bröllopsfest, sedan åker vi till Madrid på måndag. Fem dagar. Ljuvligt. Ljuvligt.
Och sedan tänker jag inte tänka på att de veckor som följer är helt hysteriska de också. Inte tänka på det alls.

Tack!

...för hållna tummar och sända böner. Det ser ut att ha gått vägen.
Och jag har nog inte varit mer nervös än vad jag varit de senaste dygnen.
För utdraget blev det och provocerande långsamt för någon som är van vid effektivitet och så.
Men exakt vad det handlar om väljer jag att vänta med att annonsera.
Ni får gärna spekulera om ni vill...

Jag funderar

Mycket grejer händer i mina lilla inrutade värld.
Vi funderar.
På var vi vill bo, vad vi har råd med, vad som är värt vilka pengar och sådant. Och jag funderar definitivt på om jag vill lämna den helt unika tillvaro jag har med allting samlat i samma kvarter. Det kan man ju vilja ge sin högra arm för egentligen, eller hur?
Vi funderar också på vad Pydden känner och tänker när hon säger att hon vill vara med sina barn och dansa, på den avdelning hon precis blivit för liten för att vara på. Det svider i en liten medveten tjejs tankar. Och i hennes föräldrars.
Vi funderar på om alla föräldrar införskaffade luskam, typ Nitfree, och kollade sina barns hår i fredags när larmet om huvudlöss gick på förskolan och om vi kommer att slippa luskamma dagligen i någon månad framöver.
Vi funderar på en hel del och jag är ju sådan att när jag funderar finns det inte så mycket som kan formuleras. Det ligger liksom och jäser i väntan på utbak i mitt huvud.

Var ääär ni?

Att skriva om att orden saknas, känns inte så meningsfullt. Dagarna är för tillfället på något sätt inte dagar utan en slags linje av tid som är svårbeskrivbar. Kanske handlar det om just en längre ledighets "baksida"?

Vi
leker på lekplatser,
har fortfarande inte badat i havet i sommar,
konstaterar att det vanligtvis pålitliga Skåne varit ett regntillhåll i juli,
äter för mycket godis och annat onyttigt,
började se första säsongen av Sex & the City igen,
längtade efter Frasier-säsongerna och lokaliserade till slut var den första befann sig på utlån,
läser fortfarande (just nu Kunzelmann & Kunzelmann),
vaknar vanligtvis en timme senare än under "terminerna",
och, ja, försöker träffa vänner så mycket det går och det går ganska bra, som tur är. När hösten väl är inne vet jag med mig att kvällarna tenderar att snabbt bli intecknade av olika engagemang och jobbtillfällen. Det gäller att passa på nu.

Om en vecka har jag förmodligen min första arbetsdag efter semestern avklarad. Det känns konstigt och faktiskt ganska overkligt att titta i kalendern (ja, jag har fortfarande en pappersvariant - har någon ett tips om en bra iPad-app som skapar samma överblick som ett veckouppslag i en pappersvariant?).
Jag var inne på jobbet idag och bokade in samtalstider som jag lagt in under första arbetsveckan. Hissen var nyfixad, men allt annat som vanligt. Vet inte riktigt vad det vill säga.
Och så såg jag en fantastiskt fin jacka igår som jag funderar allvarligt på att ge mig.

Attans, var är de? Orden?

Meningen

...med allt som är; med vardagen, med strävandet, med jobbet osv kan man ju ibland fundera över. Eller rättare sagt, jag tror att det är en fundering som vi ibland känner att vi måste slå bort för att den är för smärtsam.
I förhållande till själva hjärtats slag och de relationer vi odlar under våra liv blir allt annat futtigt. Inte minst känns det så efter helgens händelser och efterdyningar.
Att leva i rädsla eller ständig misstänksamhet är ingen lösning, inte heller att vi ger upp allt som vi håller för sant i vår vardag. De enklaste rutiner kan ibland vara just livets ramverk och ska inte ses ned på bara för att de ter sig små i jämförelse med vad som verkligen betyder något.

Jag brukar säga i mina griftetal; att vi inte kan leva våra liv som om varje dag är den sista. Vi måste kunna planera, vi måste kunna tro på att förändring är möjlig även imorgon, vi måste kunna tro och hoppas på att vi lär oss något, blir visare och mer kärleksfulla för varje dag.

Samtidigt ska ju inga kärleksyttringar skjutas upp. Det tror jag är viktigt. Så många sitter i samtal med mig efter ett dödsfall och känner att de kanske inte riktigt hann säga allt de ville ha sagt. De lämnas kvar med en stark känsla av lösa trådar och konflikter som aldrig fick läggas till handlingarna.
Så kan det förstås alltid vara - vi har oftast mer vi skulle kunna säga till dem vi älskar - men det man önskar är att skulden inte får vara den beska eftersmaken i sorgearbetet.

Som så många andra känner jag mig djupt imponerad av att det framförallt är kärlek som fokuseras på i det norska sorgearbetet. Den är störst av allt - alltid - men aldrig en självklar eller lätt väg ur sorg och maktlöshet, trots att det i teorin känns mest konstruktivt. Kärleken är den smala vägen. Det är aldrig slappt eller flummigt att älska. Kärlek kräver uppoffringar av oss och är samtidigt det enda som någonsin kan göra oss lyckliga.

Här tycks det inte hända så mycket...

...men i de sista skälvande semesterveckorna (det känns så när snart 6 av lyxiga 8 har gått) händer det desto mer i Sveriges södra hörn.
Och jag har inte hittat något bra sätt att snabbt uppdatera min dator med foton från "riktig" kamera och då tycks inläggen utebli eftersom det känns "för sent" att lämna redogörelser en vecka senare. Jag tänkte att löftet inför hösten är att hitta en bra fotorutin för min dator och mitt fotograferande som dessutom ska arbetas på lite mer. Så just nu... ja, jag ÄR lite för mycket i stunden och lite för lite i verbaliserandet av vad som händer. Snart är det annorlunda. Jag hoppas att ni stannar kvar här hos mig tills dess.

Lata dagar i glaskupan

De första dagarna här ute kämpade jag med att göra mig fri från jobbet. Huvudet ville liksom inte ha med jobb att göra, men den lilla ordningstörstande rösten pockade på och viskade: begravning i Stockholm, artikel att skriva, uppgifter att skicka in, dop att planera. Tills jag, efter att ha pratat musik med begravningsbyrå, svarade rösten att ingenting brinner i knutarna. Ingenting brinner annat än alla de sekunder och minuter, timmar och dagar som ska användas väl med mina barn.

Veckan som startade semestern, ensam med barnen, förde mig in i ett helt annat mode. Tvärt avslut. Det fanns fortfarande lösa trådar - finns lösa trådar - som jag måste ta itu med. Fast här går det liksom inte. Det är fysiskt möjligt för visso, men mentalt? Nej. Underbart skönt att bara gå upp på morgonen, rakt ut i köket och titta ut över hagar åt ena hållet och trädgården åt andra. Att lära känna barnen bättre, mina, dem som jag inbillat mig att jag visste allting om, men som jag sörjer lite över att jag tycks förlora kännedomen om under ekorrhjulets påverkan.

Det är så häftigt att se hur de leker, samtalar, resonerar och grälar, lär känna varandra avskilt från oss. Skapar en alldeles egen relation och värld. De är så olika och samtidigt så lika. Jag tror att jag minst en gång om dagen konstaterar hur fantastiskt roligt det är att de gillar varandra och att det där första skitjobbiga året med två så små barn var värt det - sjuttiotusen gånger om - när jag ser deras samspel idag.

Just nu bävar jag lite för att komma tillbaka till verkligheten i staden på måndag. Bävar för att det kommer att vara så svårt att skjuta jobbet ifrån mig trots flera veckors semester kvar, att låta bli att göra morgonritual med krämer och smink, att låta bli att planera dagen till fullo, att bara vara, rakt upp och ned.

Fast kanske ska jag mest vara tacksam för att det trots allt går att någon vecka om året sjunka ned i en bok, ha på sig samma kläder varje dag, söla fram i tillvaron och inte känna att tiden rinner bort för att någon inte håller tempot. Kontrasterna är livet. Och något annat vill jag inte ha.

Var är ni nu ljuva drömmar om ett stilfullare liv?

En gång närde jag en dröm om ett stilfullt hem. Personligt, för visso, men med en viss stringens och fyllt av pjäser som både var vackra och passade ihop.
Ibland får man helt enkelt ge upp och inse att stil inte alltid nödvändigtvis är praktiskt och kanske inte heller gör att man blir glad. Inte alltid.
Så här går det när lillasyster väljer duk.


I övrigt har vi haft en bra lördag och jag har t o m hunnit skriva "klart" inför imorgon. Barnen har till råga på allt visat att de gillar sushi och det är ju inte dumt. Det händer grejer i deras utveckling helt klart.

Näsan över ytan

Så känns det just nu när en våretapp snart är avslutad. Påsken ligger sent i år och energin som ska räcka över det rejäla pass som påsken innebär, kändes något på upphällningen förra veckan.
Bättre nu. Fast förkylningskänslan ligger där i halsen och stör.
Kanske ska jag kunna vara mer närvarande i nuet nu? I alla fall när påskveckan är till ända.

Under helgen insåg jag att Rubinen som närmar sig den magiska fyraårsåldern har börjat fundera över sakernas uppbyggnad.
Hur fungerar en toalett, hur fungerar magen, hur fungerar avloppssystemet och rören för vatten, hur får man göra mot varandra och varför? Mängder med frågor och oerhört spännande att fundera på saker som jag inte gjort på många år.

Att vädret tycks ha accepterat våren är inte sämre.

Kan man transformeras?

Veckan som är här, med glamour på temat, väckte en del tankar hos mig när jag nattade en viss Rubin.

Under 90-talet tycktes det finnas oändliga tillfällen för fest i mitt liv och alla festliga utgångar eller tillställningar krävde sina utstyrslar. Allt ifrån cigarettförlängare halvmetern långa till cocktail- och långklänningar, fjäderboor, lösögonfransar, partyskor och väskor en masse. (Föreläsningar och jobb som städerska däremot var kanske inte direkt glamourframkallande och klädseln då blev lite mer prydlig.)

Livet för tillfället med småbarn och med ett jobb som har ganska strikta krav på att inte kläderna ska komma i fokus framför budskapet, gör att tillfällena till glamour är mer... låt oss säga; ovanliga. Det är synd som tusan. För glamour gör ju att vardagstillvaron känns mer uthärdlig ibland. Jag har alltid velat vara hon-som-går-med-högklackat-på-jobbet, men någon djup instinkt väljer Camper och Clarks framför klackar. Kanske handlar det om att glädjas åt dem som verkligen får till det och acceptera att den egna tiden på 10 extra centimeters höjd endast får levas vid sällsynta festtillfällen?
Eller så handlar det om att utmana sig själv något lite. På ett djupare plan tycker jag faktiskt att temaveckorna gör det med mig. Dels hittar jag det i min garderob som kanske inte blir så använt alla gånger, vilket är en bra miljöansträngning. Dels utmanar jag min egen lata klädstil som inte förändrats många knop på 15 år.
Nästa steg är kanske att dra på sig klackarna på jobbet. Framåt sommaren, i alla fall...