Bland allt jobb, jobb och åter jobb i en arbetssituation som nästan är absurd (vi är tre av ordinarie fem präster i tjänst sedan en och en halv månad tillbaka) har sjukdomskomat för tillfället släppt. Det är skönt. Och kanske inte bara skönt utan helt nödvändigt för att livet överhuvudtaget ska kunna levas.
Pydden är med sina dryga tre år inne i en fas (?) där ALLT gråts och gnälls åt. Allt.
- Kan du vända klänningen; den är bak-o-fram?
- Uuuuuääääähhh
- Kan du komma hit så att jag kan borsta dina händer/ditt hår?
- Uuuuuuuäääääääähh
- Kan du plocka upp din jacka från golvet/lägga leksaken på ditt rum/duka fram en tallrik?
-Uuuuuuääääääähhh
-Nu är det dags att gå in på dagis!
-Uuuuuuäääääääääääääääääääh
Jag funderade vid något tillfälle när Rubinens trots var på sitt klimax, hur man skulle kunna ta sig igenom den fasen med förståndet i behåll. Nu känns den typen av trots, med en tokvåldsam 2,5-åring som motsatte sig allt, som en barnlek i jämförelse med denna. Då kunde jag åtminstone rå på honom och bära honom. En välvuxen och välartikulerad liten trotsperson är långt svårare att bestämma åt. Vi försöker hitta bra rutiner för att underlätta de olika gnällstegen en vanlig morgon, men brister något av dem - ja, då är vi tillbaks i uuuuäääähh igen.
Framför mig hägrar fyra veckors 150%-igt arbetstempo och det är nu som klostertanken lockar som allra mest. Tänk att få helhjärtat ägna sig åt något, något alls, under en period? Tänk om det gick? Tänk om man kunde släppa allt annat...
Och jag vet i allt detta att det finns tusen och en saker att glädja sig åt. Det gör det:
Jag lever, vi lever, vi kramas mellan gnällsessionerna, jobbet är inte bara jobbigt utan också kul, jag har hunnit med några riktigt riktigt livgivande möten med de finaste av vänner och bortsett från de myckna sammandragningarna i magen så tycks det leva runt där inne också. Dessutom är ju faktiskt våren här. Äntligen. Äntligen.
Visar inlägg med etikett trots. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett trots. Visa alla inlägg
lördag 21 april 2012
lördag 7 januari 2012
Rapport från radhuset
Nu är vi här. Och även fast lådorna tornar upp sig i källaren, trots att vi tömt långt fler än hälften, så känns det som hemma nu. Eller, jag tänker inte lika ofta på lägenheten längre och jag tycks ha tryckt undan varje impuls att känna "nu skulle jag redan varit hemma" eller "nu skulle jag kunnat springa ut och köpa choklad på tre minuter". Och det är ju bra. För det betyder att jag börjat anpassa mig.
Kanske är det bra att flytta under en årstid när fördelarna med hus inte är så många? För vi har liksom det roliga kvar att upptäcka i form av trädgården och lat försommar med kaffe på trappan och så småningom att barnen själva kan bege sig iväg utan att man tror att de blir överkörda så fort de lämnar porten. Så småningom säger jag, för det dröjer ju så klart ett antal år...
Till det oerhört positiva sällar sig det faktum att vi äntligen slipper frysa och det har jag längtat ihjäl mig efter, vintrarna igenom, i lägenheten där värden snålat snålat snålat med värmen...
Däremot har barnen reagerat kraftigt på förändringen och jag tänker att det ju är för väl att andra bitar i livet är stabila, som dagis och familjen som sådan, även om det tär en del med flytt. Och jag förstår det; inte minst för Rubinens del. Han flyttar från ett jättestort eget rum till ett mycket mindre delat med lillasyster och hans säng är numera en delad våningssäng med systern, den med. Rubinen har flippat totalt för minsta lilla grej och gråtit och skrikit flera gånger om dagen. Otröstligt. Och extremt besvärande, eftersom husen är tämligen lyhörda. Samtidigt känns det fjuttigt att bry sig om en sådan sak, för egentligen förstår jag ju honom och vill ta honom i famnen och säga att "det blir bra, det blir bra", men jag är trött och lättretlig och orkar inte vänta ut efter det att jag försökt lite tafatt att säga att "jag vet...".
Pydden är utåtagerande och trotsig i allt. Det har börjat bli något bättre och hon blir inte upprörd så fort någon av oss försvinner som hon blev ett tag. Det var viktigt att samla flocken när själva platsen inte var trygg. Lätt att förstå och svårare att göra något åt mitt i en flyttperiod.
Men jag tror absolut att det vänder och det känns redan som att vissa grejer fallit på plats. Inte minst det faktum att man kan tända en brasa så fort man vill med de stora fördelarna att huset värms upp. Mys och praktiskhet i ett liksom.
Kanske är det bra att flytta under en årstid när fördelarna med hus inte är så många? För vi har liksom det roliga kvar att upptäcka i form av trädgården och lat försommar med kaffe på trappan och så småningom att barnen själva kan bege sig iväg utan att man tror att de blir överkörda så fort de lämnar porten. Så småningom säger jag, för det dröjer ju så klart ett antal år...
Till det oerhört positiva sällar sig det faktum att vi äntligen slipper frysa och det har jag längtat ihjäl mig efter, vintrarna igenom, i lägenheten där värden snålat snålat snålat med värmen...
Däremot har barnen reagerat kraftigt på förändringen och jag tänker att det ju är för väl att andra bitar i livet är stabila, som dagis och familjen som sådan, även om det tär en del med flytt. Och jag förstår det; inte minst för Rubinens del. Han flyttar från ett jättestort eget rum till ett mycket mindre delat med lillasyster och hans säng är numera en delad våningssäng med systern, den med. Rubinen har flippat totalt för minsta lilla grej och gråtit och skrikit flera gånger om dagen. Otröstligt. Och extremt besvärande, eftersom husen är tämligen lyhörda. Samtidigt känns det fjuttigt att bry sig om en sådan sak, för egentligen förstår jag ju honom och vill ta honom i famnen och säga att "det blir bra, det blir bra", men jag är trött och lättretlig och orkar inte vänta ut efter det att jag försökt lite tafatt att säga att "jag vet...".
Pydden är utåtagerande och trotsig i allt. Det har börjat bli något bättre och hon blir inte upprörd så fort någon av oss försvinner som hon blev ett tag. Det var viktigt att samla flocken när själva platsen inte var trygg. Lätt att förstå och svårare att göra något åt mitt i en flyttperiod.
Men jag tror absolut att det vänder och det känns redan som att vissa grejer fallit på plats. Inte minst det faktum att man kan tända en brasa så fort man vill med de stora fördelarna att huset värms upp. Mys och praktiskhet i ett liksom.
fredag 12 augusti 2011
I backspegeln ser sommaren pastellfärgad ut
Sommaren har varit helt ok, bortsett från att Skåne haft rent uselt väder. Regnet har känts konstant och fukten sitter i allt. Inte kul.
Men, barnen har varit på någorlunda glatt humör och så även vi föräldrar. Det är ju inte så dumt.
Och orsaken till att jag reflekterar över det just idag är för att jag håller på att bli GALEN på lillasysters trots. Det är, liksom regnet i Malmö, konstant. Det sitter i allt, precis som fukten. Upp ur sängen, byta blöja (glöm att ens försöka potträna en surpuppa), borsta håret, klä på sig, äta frukost, sitta vid matbordet, borsta tänder, sluta leka innan dagis, byta blöja igen och ta på byxor, komma till dörren, klä på sig ytterkläder, gå nedför trappan, sitta eller inte sitta i vagnen, hålla i handen och gå till dagis. Och sedan tar det vid på samma sätt vid hämtningen rapporterar maken. Och så kvällen. Likadant.
Jag andas djupt och övar mig i tålamod, men när varenda sak stöter på gnällpatrullen är det nästintill övermänskligt att hantera en morgon utan att själv vrålskrika eller slita ut sitt hår från rötterna. Jag hoppas att det är en fas. Jag hoppas att solskensflickan vaknar imorgon igen. För jag vet ju att hon finns där under allt det där nejandet och gnällandet.
tisdag 14 juni 2011
Att inte reda ut det
Hon provocerar mig.
Provocerar till vansinne och ibland känns det som att allt hon gör är till för att irritera och provocera mig med.
Gång efter annan har jag funderat över om det är så att det här är värre än storebror i samma ålder. Men nej. Det är det nog inte. Bara annorlunda eftersom de är olika. Rubinen hade inte de språkliga färdigheterna så grälen blev mer explosiva och fysiska än grälen med lillasyster.
Vi munhuggs. Och jag blir VANSINNIG på hennes ihärdighet i att hitta sätt att inte göra så som jag säger.
Visst, man kan säga att det är bra med bestämda barn. Det är det. Absolut. Men när allt är kamp - allt - så är det faktiskt inte roligt att umgås och jag ångrar redan beslutet att vara hemma i åtta veckor i sommar när läget är just så här nu.
På något sätt inbillade jag mig att lillasysters trots skulle komma mer i skymundan pga att vi är fyra i familjen, men ack... Icke. Hon dominerar scenen totalt som den lilla stjärna hon är. Dramatiskt tar hon till att kalla sig själv för dum när urladdningen skett och fastän vi ständigt gör stor sak av att ingen ÄR dum (eller kanske just därför?) så slås jag av outhärdliga skuldkänslor över att jag blir så rasande på henne.
Dessutom; det är ju inte dumt att trotsa. Det ÄR ju inte det. Det är naturligt. Fullständigt naturligt, så varför är vi så dåligt rustade för att hantera det?
Provocerar till vansinne och ibland känns det som att allt hon gör är till för att irritera och provocera mig med.
Gång efter annan har jag funderat över om det är så att det här är värre än storebror i samma ålder. Men nej. Det är det nog inte. Bara annorlunda eftersom de är olika. Rubinen hade inte de språkliga färdigheterna så grälen blev mer explosiva och fysiska än grälen med lillasyster.
Vi munhuggs. Och jag blir VANSINNIG på hennes ihärdighet i att hitta sätt att inte göra så som jag säger.
Visst, man kan säga att det är bra med bestämda barn. Det är det. Absolut. Men när allt är kamp - allt - så är det faktiskt inte roligt att umgås och jag ångrar redan beslutet att vara hemma i åtta veckor i sommar när läget är just så här nu.
På något sätt inbillade jag mig att lillasysters trots skulle komma mer i skymundan pga att vi är fyra i familjen, men ack... Icke. Hon dominerar scenen totalt som den lilla stjärna hon är. Dramatiskt tar hon till att kalla sig själv för dum när urladdningen skett och fastän vi ständigt gör stor sak av att ingen ÄR dum (eller kanske just därför?) så slås jag av outhärdliga skuldkänslor över att jag blir så rasande på henne.
Dessutom; det är ju inte dumt att trotsa. Det ÄR ju inte det. Det är naturligt. Fullständigt naturligt, så varför är vi så dåligt rustade för att hantera det?
måndag 9 maj 2011
Turbulens
Och jag är fortfarande ordfattig. I helgen tömde jag mina formuleringsreserver i tre mässor och dessförinnan i en artikel som skulle in med rasande fart och jag har märkt att jag inte ens orkar skriva i min femårsdagbok just nu. Det har inte hänt på mer än fem år.
Omgivningen är kaotisk för tillfället. Förmodligen är det inget jag någonsin kan skriva i detalj om, men jag märker att jag trots allt är ganska opåverkad av det hela bortsett från en lätt irritation som dröjer sig kvar i magtrakten och som ger sig till känna då och då.
Fast i morse när jag borde vara dödstrött efter helgens mastodontinsats, var jag snarare pigg och nästan lite rusig av energi från många bra sammanhang. Dock fortfarande utan formuleringskraft.
Den där irritationen påverkar tålamodet med barnen. Det är tydligt. Framförallt är jag och Rubinen ständigt på kollisionskurs. Han gnäller och retas, vägrar lyssna och gör tvärtemot medvetet. Jag tar i från tårna nästan omedelbart och känner så gott som genast skuld över att jag inte orkar lirka.
En vecka till kommer jag att bada i jobb. Kanske får det vara som det är just nu. Eller, jo, det måste nog få vara det. För det är ju så här. Just nu.
tisdag 8 februari 2011
Motsägelser
Gårdagskvällen spenderades med denna bok, Fem gånger mer kärlek, som ligger som underlag för ett studiecirkelsmaterial som vi planerar att använda på jobbet.
Efter första kapitlet tycker jag redan mycket om det som skrivs och jag har redan tänkt en hel del på vad som kan förbättras i min relation till barnen (för allt kan ju förbättras).
Idag är det dock första dagen av DEN tiden i månaden och jag är allt annat än tolerant, tålig och lyhörd. Tyvärr är jag också ensamroendes skutan fram till imorgon kväll. Följaktligen fick jag ett rejält blåmärke i min tumme när jag slog handen i bordsskivan efter (vad jag tyckte) en väl lång session av trams vid matbordet som bara inte gick att bryta.
Motsägelser i vardagen. Och skam på en tumme.
Efter första kapitlet tycker jag redan mycket om det som skrivs och jag har redan tänkt en hel del på vad som kan förbättras i min relation till barnen (för allt kan ju förbättras).
Idag är det dock första dagen av DEN tiden i månaden och jag är allt annat än tolerant, tålig och lyhörd. Tyvärr är jag också ensamroendes skutan fram till imorgon kväll. Följaktligen fick jag ett rejält blåmärke i min tumme när jag slog handen i bordsskivan efter (vad jag tyckte) en väl lång session av trams vid matbordet som bara inte gick att bryta.
Motsägelser i vardagen. Och skam på en tumme.
tisdag 25 januari 2011
Fast idag...
..har jag inte varit en mild, varlig och tålamodsspäckad mor. Och erfarenheten från Rubinens värsta trots har hjälpt föga. Alla är lite småförkylda så kanske är det en av orsakerna. Åtminstone till min egen bristande ork.
Middagen, som vi bjudit in vår finaste grannfru till, blev klimax på trotsdagen då Pydd vägrade sätta sig vid bordet och
1) stod och gallskrek i hallen
2) låg och gallskrek på köksmattan
3) gallskrek och ålade sig i min famn
medan Rubinen satt på sin plats och rörde så kraftigt i quinoan så att den flög åt alla håll (och givetvis även på vår middagsgäst) samtidigt som han var helt bortom kontakt. Jag tog undan hans tallrik och han upptäckte det inte på en hel minut.
Vår grannfru är tålig, men även hon såg till slut lite blek ut och jag skämdes så att jag inte visste vad jag skulle säga.
Jag vet att det inte alltid kommer att vara så här och det är jag djupt tacksam för, men de där redskapen som man tar fram när utbrottet är ett faktum behöver uppdateras, märker jag. Rubinen och Pydd är två helt olika karaktärer. Givetvis. Hon är långt mer verbal än vad R var i samma ålder och strider även tvärsäkert med ord. I R's fall hoppades jag lite på att det just var frustrationen över att inte kunna uttrycka fullt ut vad han upplevde, som orsakade en del av utbrotten, men, ja, jag vet inte. Det är väl långt mer komplext än så.
Tur att man får pauser emellanåt. Som nu när jag kan dricka mitt kamomillte i fred och längta efter morgondagens kaffe.
Middagen, som vi bjudit in vår finaste grannfru till, blev klimax på trotsdagen då Pydd vägrade sätta sig vid bordet och
1) stod och gallskrek i hallen
2) låg och gallskrek på köksmattan
3) gallskrek och ålade sig i min famn
medan Rubinen satt på sin plats och rörde så kraftigt i quinoan så att den flög åt alla håll (och givetvis även på vår middagsgäst) samtidigt som han var helt bortom kontakt. Jag tog undan hans tallrik och han upptäckte det inte på en hel minut.
Vår grannfru är tålig, men även hon såg till slut lite blek ut och jag skämdes så att jag inte visste vad jag skulle säga.
Jag vet att det inte alltid kommer att vara så här och det är jag djupt tacksam för, men de där redskapen som man tar fram när utbrottet är ett faktum behöver uppdateras, märker jag. Rubinen och Pydd är två helt olika karaktärer. Givetvis. Hon är långt mer verbal än vad R var i samma ålder och strider även tvärsäkert med ord. I R's fall hoppades jag lite på att det just var frustrationen över att inte kunna uttrycka fullt ut vad han upplevde, som orsakade en del av utbrotten, men, ja, jag vet inte. Det är väl långt mer komplext än så.
Tur att man får pauser emellanåt. Som nu när jag kan dricka mitt kamomillte i fred och längta efter morgondagens kaffe.
onsdag 29 december 2010
Trots 2.0
Nu är det dags på riktigt igen. Vi är väl rustade. Pydden har börjat få upp farten i loppet och numera är det inget snack om att det är trots det handlar om.
Vi får inte borsta hennes tänder.
Vi får inte klä på henne byxor.
Vi får inte säga emot henne. Alls. Eller ens ha andra åsikter.
Vi får inte skoja med henne. Alls.
Vi får inte hjälpa henne med något. Alls.
Ytterkläderna behöver vi inte nämna och inte heller hur det går till att få henne att sitta i vagnen. Det går helt enkelt inte.
När det är som värst, gnället pågått i dryga två timmar och den lilla manipulativa varelsen gått från mamma till pappa ett antal gånger är det bra att påminna sig om bilden ovan. Hon kan vara lugn och mild också. Tur för oss.
söndag 10 oktober 2010
Andra gången ut
Så var det då tid för lilla Pydden att så smått gå in i utforskningsfas (aka för-Trotset From Hell). När Rubinen var i samma ålder slogs vi över ytterkläder och vagnssittande. Surprise! Det är exakt samma sak med unga fröken Pydd. Den lilla stela ostbågen är tillbaka. Fast här är det nog krig på än fler fronter. Det är tandborstningen, det är kläder överhuvudtaget, det är vagnen, det är nappen, det är bråkigheter vid bordet. Vi gläder oss åt att det (ännu) inte är läggningarna också. Där går det (peppar, peppar) fortfarande bra.
Det "sköna" den här gången är att vi bara konstaterar att det är "lite jobbigt just nu" och suckar trött. Förmodligen kommer det vara "lite jobbigt" ett bra tag till med tanke på att fröken inte ens är 20 månader än, men andra gången ut är just... andra gången. Repris. Och då får man ju en chans att testa de beprövade greppen en gång till samt ett och annat nytt, som man vis av erfarenhet tänkt i efterhand att man kunnat ta till.
Men, uj, vilken vilja hon har och vad arg hon blir! Varje morgon har vi en skrikande lillasyster på hallgolvet som vägrar ta på sig ytterkläderna. Skönt då att ha en ansvarstagande storebror som tar i från tårna och ryter "Ta på dig kläderna, L!";)!
Det "sköna" den här gången är att vi bara konstaterar att det är "lite jobbigt just nu" och suckar trött. Förmodligen kommer det vara "lite jobbigt" ett bra tag till med tanke på att fröken inte ens är 20 månader än, men andra gången ut är just... andra gången. Repris. Och då får man ju en chans att testa de beprövade greppen en gång till samt ett och annat nytt, som man vis av erfarenhet tänkt i efterhand att man kunnat ta till.
Men, uj, vilken vilja hon har och vad arg hon blir! Varje morgon har vi en skrikande lillasyster på hallgolvet som vägrar ta på sig ytterkläderna. Skönt då att ha en ansvarstagande storebror som tar i från tårna och ryter "Ta på dig kläderna, L!";)!
onsdag 29 september 2010
Detta favorithörn
...i Berlin är jag tillbaka i när stressen och all logistik slår mig i huvudet. "Ledig" i huvudet.Rubinen låg och såg ut som den sjuka Vilda bebin igår. När han får feber slår den ut honom totalt. Idag är det bättre, men jag kan inte nog säga hur glad jag är åt att ha mina föräldrar på vab-avstånd.
Pydden hade målat med vattenfärger när jag hämtade henne på dagis och hon utbrast förtjust "Titta mamma, min teckning! Den är fin!" Det är lite gott att ta in det där magiskt självklart frimodiga hos henne.
Vad som inte är så kul är att konstatera att hon är EXAKT lika svår att hantera i vissa situationer som storebror i samma ålder. Jag fick en kroppslig flashback idag från när jag brottade ner Rubinen i sulkyn. För ett och ett halvt år sedan. Nu är jag där med Pydd. Och jag håller alla tillgängliga tummar för att det inte blir ytterkläderna som blir den stora konflikthärden med henne också.
onsdag 9 juni 2010
Klädbråk
Rubinen har börjat med nya takter i bråksymfonin. Nu är det inte bara ytterkläder längre utan kläder i största allmänhet.
När det är dags att byta om till pyjamas skriker Rubinen: "NEEEEJ, jag vill inte ha nattøj! Jag vill ha den tröjan jag har på mig!"
Och det hade ju inte varit ett problem egentligen, om det inte sedan är samma visa på morgonen, fast omvänt, vilket i så fall resulterar i att han ständigt går i en och samma, allt smutsigare, tröja. Fast det finns ju förstås lirksätt att nå det resultat man önskar. Och det blir oftast byte, fast till någon annan tröja som HAN väljer. Förstås.
Men. Om Rubinen fick välja helt och fullt skulle han alltid ha samma tröja. Dag som natt. Nämligen denna:
Och grejen är; den är VIT och kortärmad. Men visst har han sinne för estetik för han är strålande fin i den. När den är ren och det är vackert väder ute. Mest älskad är den kanske för att han fått den av farmor och farfar. Och det är ju svårt att argumentera mot.
Så då blir det följande lösning... Var är tröjan?
När det är dags att byta om till pyjamas skriker Rubinen: "NEEEEJ, jag vill inte ha nattøj! Jag vill ha den tröjan jag har på mig!"
Och det hade ju inte varit ett problem egentligen, om det inte sedan är samma visa på morgonen, fast omvänt, vilket i så fall resulterar i att han ständigt går i en och samma, allt smutsigare, tröja. Fast det finns ju förstås lirksätt att nå det resultat man önskar. Och det blir oftast byte, fast till någon annan tröja som HAN väljer. Förstås.
Men. Om Rubinen fick välja helt och fullt skulle han alltid ha samma tröja. Dag som natt. Nämligen denna:
Och grejen är; den är VIT och kortärmad. Men visst har han sinne för estetik för han är strålande fin i den. När den är ren och det är vackert väder ute. Mest älskad är den kanske för att han fått den av farmor och farfar. Och det är ju svårt att argumentera mot.
Så då blir det följande lösning... Var är tröjan?
fredag 7 maj 2010
Konsekvenser
När morgonen startar med ett "jag vill inte", utan att någon fråga ens har ställts, då vet man att dagen bara har guld i sina gömmor;).
Det iskalla duggregnet drev oss in på besök hos dagiskompisen, som Rubinen i vanliga fall leker bra med. Rubinen tycker det i alla fall. Nu fick vi gå därifrån efter en halvtimme eftersom en viss ädelsten fick ett vredesutbrott över att behöva dela med sig av kompisens bilar. Utan ytterkläder på och med en av mina knappar avsliten, styrde vi hemåt de 100 meterna och sedan vägrade samme ädelsten lämna hallen där han stod och ropade sitt mest sorgliga "Pappa!" ut ur brevlådan.
Tja, vad säger man. Dagen är inte på långt när slut än.
Hoppas att helgen inte går i samma tecken. Eller, tja, jag jobbar imorgon, så go ahead.
Det iskalla duggregnet drev oss in på besök hos dagiskompisen, som Rubinen i vanliga fall leker bra med. Rubinen tycker det i alla fall. Nu fick vi gå därifrån efter en halvtimme eftersom en viss ädelsten fick ett vredesutbrott över att behöva dela med sig av kompisens bilar. Utan ytterkläder på och med en av mina knappar avsliten, styrde vi hemåt de 100 meterna och sedan vägrade samme ädelsten lämna hallen där han stod och ropade sitt mest sorgliga "Pappa!" ut ur brevlådan.
Tja, vad säger man. Dagen är inte på långt när slut än.
Hoppas att helgen inte går i samma tecken. Eller, tja, jag jobbar imorgon, så go ahead.
onsdag 14 april 2010
Att tappa besinningen
På kursspråk* benämns de jobbigaste bitarna av barnets agerande som "utmanande beteende". Ordvalet säger en del om vad det handlar om förstås. Man blir utmanad som förälder. Gång på gång.
Utmaningar kan ses som något positivt och kanske handlar det om en attitydfråga när det kommer till kritan. Väljer jag att hitta en lösning på konflikten eller ser jag konflikten som ett problem där vägen fram blivit en återvändsgränd? Jag tror inte på något sätt att man alltid orkar hitta lösningar, åtminstone inte i den stund konflikterna uppkommer. Men en återkommande konflikt får man ju så småningom försöka sätta sig ner och titta på; hitta alternativa lösningar, välja strategi, testa strategi och utvärdera strategi. Och om eller när man inte kommer någon vart får man gå tillbaka till alternativen igen och välja ett nytt. Det är lättare sagt än gjort.
Vi har haft en lång tid av våg-skvalps-friktion med storebror. De möjliga konfliktämnena har legat där och guppat, men för det allra mesta har vi lyckats undvika utbrotten. Lite diplomati, val av strider och avledning har funkat finfint. Tills igår. Om det handlar om nya tänder som bryter fram eller bara en ny fas helt enkelt, vete katten. Men vredesutbrottet Majeure drog fram fula sidor hos mig och sedan dess har de legat och skavt; tankarna. Utmanande beteende är långt lättare att hantera i teorin än i praktiken. Barnet i mig kryper fram när jag är trött, berörd av arbete och andra saker och att då möta barnet, som jag har ansvar för och älskar, i full färd med att utmana min existens med ord och handling, ja, det är inte lätt.
Men om det är en ny storm på väg, tror jag att det är dags att börja rusta mig. Med tålamod, sömn, goda möten och skratt för att kunna bemästra nästa utmaning i samexistensens tecken.
*Småbarnsliv, that is...
Utmaningar kan ses som något positivt och kanske handlar det om en attitydfråga när det kommer till kritan. Väljer jag att hitta en lösning på konflikten eller ser jag konflikten som ett problem där vägen fram blivit en återvändsgränd? Jag tror inte på något sätt att man alltid orkar hitta lösningar, åtminstone inte i den stund konflikterna uppkommer. Men en återkommande konflikt får man ju så småningom försöka sätta sig ner och titta på; hitta alternativa lösningar, välja strategi, testa strategi och utvärdera strategi. Och om eller när man inte kommer någon vart får man gå tillbaka till alternativen igen och välja ett nytt. Det är lättare sagt än gjort.
Vi har haft en lång tid av våg-skvalps-friktion med storebror. De möjliga konfliktämnena har legat där och guppat, men för det allra mesta har vi lyckats undvika utbrotten. Lite diplomati, val av strider och avledning har funkat finfint. Tills igår. Om det handlar om nya tänder som bryter fram eller bara en ny fas helt enkelt, vete katten. Men vredesutbrottet Majeure drog fram fula sidor hos mig och sedan dess har de legat och skavt; tankarna. Utmanande beteende är långt lättare att hantera i teorin än i praktiken. Barnet i mig kryper fram när jag är trött, berörd av arbete och andra saker och att då möta barnet, som jag har ansvar för och älskar, i full färd med att utmana min existens med ord och handling, ja, det är inte lätt.
Men om det är en ny storm på väg, tror jag att det är dags att börja rusta mig. Med tålamod, sömn, goda möten och skratt för att kunna bemästra nästa utmaning i samexistensens tecken.
*Småbarnsliv, that is...
lördag 23 januari 2010
Å ena sidan, å andra sidan
..arbetar jag med att påminna mig om livets värde och skörhet. Och i mitt jobb blir det lätt rutin och tomma, om än korrekta, ord av det, så det krävs faktiskt en del arbete med att aktualisera och hitta nya ord, tankar och bilder.
Å andra sidan, brottas jag (vi) hårt med den nya trotsfasen som Rubinen gått in i, där allting som går honom och hans planer emot bemöts med ett strupvrål i form av ett "NEEEEEEEEJ" ackompanjerat med slag, sparkar, bett och nyp. Och där det faktiskt inte går att vare sig tala lugnt med honom eller avleda. När jag talar med honom efteråt, viker han ner blicken och har svårt att be om förlåtelse. Dessutom upprepar han beteendet inte bara fem, utan kanske tjugo gånger per dag just nu. Jag känner mig matt och maktlös. Ledsen.
Det är också en ny slags svartsjuka i luften som jag aldrig sett förut, en som tränger fram genom en ny sorts sorgsen blick. En blick som inte är menad för oss att se egentligen, utan som iakttar oss när vi umgås med lillasyster. Då vill jag bara ta den lille arge i famnen och krama honom länge, länge, men oftast, när jag försöker, trycker han ifrån och vill inte.
Och visst. Det är säkert en fas det här också. Det enda som oroar mig något, är att kraften och problematiken kring trotsandet gradvis verkar trappas upp från fas till fas. Det gör ont att växa upp. För oss alla.
Å andra sidan, brottas jag (vi) hårt med den nya trotsfasen som Rubinen gått in i, där allting som går honom och hans planer emot bemöts med ett strupvrål i form av ett "NEEEEEEEEJ" ackompanjerat med slag, sparkar, bett och nyp. Och där det faktiskt inte går att vare sig tala lugnt med honom eller avleda. När jag talar med honom efteråt, viker han ner blicken och har svårt att be om förlåtelse. Dessutom upprepar han beteendet inte bara fem, utan kanske tjugo gånger per dag just nu. Jag känner mig matt och maktlös. Ledsen.
Det är också en ny slags svartsjuka i luften som jag aldrig sett förut, en som tränger fram genom en ny sorts sorgsen blick. En blick som inte är menad för oss att se egentligen, utan som iakttar oss när vi umgås med lillasyster. Då vill jag bara ta den lille arge i famnen och krama honom länge, länge, men oftast, när jag försöker, trycker han ifrån och vill inte.
Och visst. Det är säkert en fas det här också. Det enda som oroar mig något, är att kraften och problematiken kring trotsandet gradvis verkar trappas upp från fas till fas. Det gör ont att växa upp. För oss alla.
onsdag 13 januari 2010
Röd vrede
Den har kommit tillbaka igen. Trotsvreden hos Rubinen. Man kan känna hur den hukar i vassen direkt på morgonen (eller om man ska vara ärlig; på natten när jag går in och ligger bredvid på madrassen då det vaknats och ropats på.). Dålig sömn, nedkissad pyjamas och lakan hjälper förstås inte. Och inte heller mardrömmar.
Dagarna pendlar mellan strålande kärleksfullhet och tvärstopp med ultrautbrott.
Imorse var det en sån morgon.
Utlyft ur badrummet där vi stressade badade och sanerade en nedbajsad Pydd, fick Rubinen sin första explosion i hallen. För att han inte fick bada, han också. Sen kom ytterligare ett när blöjan skulle bytas innan dagisavfärd och så ett när ytterkläderna skulle på. Och han har blivit stark och väldigt väldigt fysiskt snabb och smidig. Men det har varit lugnare ett tag och det är vi förstås tacksamma för. För det tyder ju på att det kan bli så igen. Snart, hoppas vi.
Dagarna pendlar mellan strålande kärleksfullhet och tvärstopp med ultrautbrott.
Imorse var det en sån morgon.
Utlyft ur badrummet där vi stressade badade och sanerade en nedbajsad Pydd, fick Rubinen sin första explosion i hallen. För att han inte fick bada, han också. Sen kom ytterligare ett när blöjan skulle bytas innan dagisavfärd och så ett när ytterkläderna skulle på. Och han har blivit stark och väldigt väldigt fysiskt snabb och smidig. Men det har varit lugnare ett tag och det är vi förstås tacksamma för. För det tyder ju på att det kan bli så igen. Snart, hoppas vi.
lördag 19 december 2009
Dr Jekyll och Mr Hyde
Under december har vi varit på ganska många besök i kyrkan, inte minst för att titta på julkrubban och för att tända ljus. Som ni kanske anar, har Rubinen varit i kyrkan ganska många gånger (dock bara på någon enstaka gudstjänst). Han brukar faktiskt bete sig helt godkänt för att vara 2,5 år. Han verkar vara ganska känslig för stämningen i rummet.
Men.
Igår...
Barnet var som förbytt. Krubbfigurerna åkte i golvet liksom "gräs"-dekorationerna. Det skulle springas, hojtas, springas ifrån, hoppas i kortrappan, tändas över-mycket-ljus och härjas i största allmänhet. Min väninna tillika kollega som var med hade lika stort sjå som jag att försöka hinna ikapp, förmana och bära bort honom från känsliga ting. Jag tror att jag sa till honom 70 gånger om varje sak och det var totalt dövöra som gällde. Till slut kände jag mig verkligen totalt lost och råkade snegla på kyrkvakterna som av minerna tycktes tänka: "prästens unge"... Det var bara att lomma ut i snöfallet igen med den nu gråtande Pydden, som starkt ogillar att få snöflingor i ansiktet. Och jag vet faktiskt fortfarande inte riktigt vad som hände med Rubinen... Blir det "barnförbud" i min kyrka (fast det lär det ju aldrig bli), som det mig veterligen är på ett och annat Stockholmscafé, så vet ni vem som är att skylla på.
Men.
Igår...
Barnet var som förbytt. Krubbfigurerna åkte i golvet liksom "gräs"-dekorationerna. Det skulle springas, hojtas, springas ifrån, hoppas i kortrappan, tändas över-mycket-ljus och härjas i största allmänhet. Min väninna tillika kollega som var med hade lika stort sjå som jag att försöka hinna ikapp, förmana och bära bort honom från känsliga ting. Jag tror att jag sa till honom 70 gånger om varje sak och det var totalt dövöra som gällde. Till slut kände jag mig verkligen totalt lost och råkade snegla på kyrkvakterna som av minerna tycktes tänka: "prästens unge"... Det var bara att lomma ut i snöfallet igen med den nu gråtande Pydden, som starkt ogillar att få snöflingor i ansiktet. Och jag vet faktiskt fortfarande inte riktigt vad som hände med Rubinen... Blir det "barnförbud" i min kyrka (fast det lär det ju aldrig bli), som det mig veterligen är på ett och annat Stockholmscafé, så vet ni vem som är att skylla på.
fredag 4 december 2009
Glidartid?
Efter en något decimerad arbetsvecka (det kommer även ett pass ikväll och ett till på söndag) sprang jag hem igår vid lunchtid, kastade på Pydden kläderna, tog med mig mormor och morfar som agerat barnvakter till Rubinens dagis, hämtade honom utan trotsutbrott, sprang vidare till vårdcentralen tillsammans med entouraget samt även en fellow förälder med två barn och presenterade barnen för svinissprutorna utan minsta motstånd, sprang vidare till en lekplats, lyckades få upp Rubinen i vagnen utan trotsutbrott efter att han fått gå bredvid vagnen ett tag på väg hem, fixade mellis, städade toaletten och var fortfarande ganska ok i huvudet när maken anslöt sig vid 17.
Idag fick jag på Rubinen ytterkläderna när vi skulle ut och gå utan nämnvärt utbrott, fick upp honom i vagnen efter lyckosam lek med fredagsledig dagiskompis, gick och handlade, fick honom att gå upp i lägenheten utan bråk, bytte en bajsblöja utan att bli sparkad i magen, fixade lunch, bakade pepparkakor (igen), städade och jonglerade båda barnen tills maken kom hem.
Vågar jag ropa ytterligare ett litet hej?
Nu är jag trött. Trött. Trött. Och nu, precis nu, ska jag iväg för kvällspass på jobbet. Well. Jag ska nog bara hålla andan lite längre och inte känna efter mer.
Idag fick jag på Rubinen ytterkläderna när vi skulle ut och gå utan nämnvärt utbrott, fick upp honom i vagnen efter lyckosam lek med fredagsledig dagiskompis, gick och handlade, fick honom att gå upp i lägenheten utan bråk, bytte en bajsblöja utan att bli sparkad i magen, fixade lunch, bakade pepparkakor (igen), städade och jonglerade båda barnen tills maken kom hem.
Vågar jag ropa ytterligare ett litet hej?
Nu är jag trött. Trött. Trött. Och nu, precis nu, ska jag iväg för kvällspass på jobbet. Well. Jag ska nog bara hålla andan lite längre och inte känna efter mer.
onsdag 2 december 2009
Peppar, peppar
Som vi ju alla nog är medvetna om, är det dumt att rapportera om lyckosamma fasförändringar i tidigt skede som t ex bra nätter och nattsömn, måltidsgalans, sjukdomsfrihet och dylikt. Det blir ALLTID bakslag. Alltid. Och ändå finns det ett enormt behov av att få berätta om när det också är lite kul det där med föräldraskapet. När det går lätt. Attans, ingen lätt ekvation det där.
Jag vågar mig på ett litet exempel som skulle kunna vara hämtat från verkliga livet;
En liten pojke, vars pappa precis börjat ta merparten av hemmatiden, har visat på lite färre vredesutbrott och trotstillfällen den senaste veckan. På dagis beskrivs han som en hjälpsam och omtyckt liten person som inte heller där har uppfört sig "illa" på ett tag. Pojkens mamma undrar om det finns samband mellan att hon började jobba och denna möjliga fasförändring, om man nu vågar ropa hej. Alternativt slumrar trotset för att vakna upp med ett rytande imorgon då hon ska vara hemma i dagarna 1,5 och vaccinationstid är inbokad. Förhoppningsvis är det inte det sistnämnda alternativet.
Jag vågar mig på ett litet exempel som skulle kunna vara hämtat från verkliga livet;
En liten pojke, vars pappa precis börjat ta merparten av hemmatiden, har visat på lite färre vredesutbrott och trotstillfällen den senaste veckan. På dagis beskrivs han som en hjälpsam och omtyckt liten person som inte heller där har uppfört sig "illa" på ett tag. Pojkens mamma undrar om det finns samband mellan att hon började jobba och denna möjliga fasförändring, om man nu vågar ropa hej. Alternativt slumrar trotset för att vakna upp med ett rytande imorgon då hon ska vara hemma i dagarna 1,5 och vaccinationstid är inbokad. Förhoppningsvis är det inte det sistnämnda alternativet.
tisdag 24 november 2009
Trots
Som allt annat, skulle jag haft svårt att förstå riktigt hur prövande trotsåldern är innan jag hamnade rakt i den tillsammans med min guide Rubinen. För övrigt tvistas det väl om det överhuvudtaget finns något som man kan kalla trotsålder; upptäckarålder lär vara att föredra enligt vissa.
Ungefär sen Rubinen blev sjuk förra onsdagen har trotset varit på maxvolym. Så där högt som det också kan vara på diskon när toaletten vibrerar av basgångarna. Den har funnits med från morgon till kväll och även nu på senaste tiden när Rubinen vaknat under natten. I natt kl 4 slängde han t ex sin kudde över hela rummet tillsammans med Spöket Laban medan han illvrålade av vrede och frustration.
Vissa människor, som antingen sett ett av hans utbrott eller hört mig berätta om dem, har frågat oss "Varför är han så arg?". Jag blev irriterad i början (jo, fortfarande) och ruvade på likvärdiga kontringar, men valde istället att berätta för dessa uppenbarligen oinvigda personer om hur trotsåldern kan visa sig hos vissa barn, lika uppenbart; inte deras egna. Men nu börjar jag känna att jag tappar greppet, orken och tålamodet. Och den där obehagliga frågan om "normalt" dyker allt oftare upp: Är det något fel? Borde vi söka hjälp? Går det verkligen över det här och i så fall vad finns kvar av familjen efter det? Och vi har nog faktiskt verkligen försökt allt, inklusive självklart att fråga honom vad det är, om det är något, vad han är arg på?
Jag längtar efter att börja jobba igen för att slippa lämningarna, hämtningarna och påklädningarna. På dagis under dagarna är allt lugnt i alla fall.
Ungefär sen Rubinen blev sjuk förra onsdagen har trotset varit på maxvolym. Så där högt som det också kan vara på diskon när toaletten vibrerar av basgångarna. Den har funnits med från morgon till kväll och även nu på senaste tiden när Rubinen vaknat under natten. I natt kl 4 slängde han t ex sin kudde över hela rummet tillsammans med Spöket Laban medan han illvrålade av vrede och frustration.
Vissa människor, som antingen sett ett av hans utbrott eller hört mig berätta om dem, har frågat oss "Varför är han så arg?". Jag blev irriterad i början (jo, fortfarande) och ruvade på likvärdiga kontringar, men valde istället att berätta för dessa uppenbarligen oinvigda personer om hur trotsåldern kan visa sig hos vissa barn, lika uppenbart; inte deras egna. Men nu börjar jag känna att jag tappar greppet, orken och tålamodet. Och den där obehagliga frågan om "normalt" dyker allt oftare upp: Är det något fel? Borde vi söka hjälp? Går det verkligen över det här och i så fall vad finns kvar av familjen efter det? Och vi har nog faktiskt verkligen försökt allt, inklusive självklart att fråga honom vad det är, om det är något, vad han är arg på?
Jag längtar efter att börja jobba igen för att slippa lämningarna, hämtningarna och påklädningarna. På dagis under dagarna är allt lugnt i alla fall.
torsdag 19 november 2009
Två avklarade, en kvar
Idag var det en något piggare, men fortfarande het Rubin, en något gnälligare och fortfarande magsjuk och hängig Pydd och en magkatarrig mamma som lade upp dagen.
För Rubinens del: Färre Einsteins (men glada förtjusta skratt under tiden), färre tomma kolhydrater, ett rejält trotsutbrott ute på promenad (då unge herrn vägrade sätta sig i vagnen och med hög fart sprang mot en hårt trafikerad gata. Ett utbrott som fick sitt klimax hemma i lägenheten då han först feber-utmattat satt sig ute på gården och sedan stängde in sig i hissen.), lyckad påklädning, lyckad egen-påsatt socka samt ex antal tacklingar på lillasyster.
Här står en mycket trotsig Rubin inför hårt trafikerad gata och vägrar flytta sig .
För Pydd: gnäll och grinighet hela dagen bortsett från promenaden och tupplurarna på 2x2 timmar. Tre klädbyten pga dålig mage. Ingen dusch idag dock.
För mamman: hes hals, magkatarr (pga intaget av 3 koppar kaffe och tre toastmackor under dagen), ond och varm arm (pga vaccinet) och städning av toalett avklarad. Och faktiskt inte någon förlamande trötthet.
På det igen imorgon!
För Rubinens del: Färre Einsteins (men glada förtjusta skratt under tiden), färre tomma kolhydrater, ett rejält trotsutbrott ute på promenad (då unge herrn vägrade sätta sig i vagnen och med hög fart sprang mot en hårt trafikerad gata. Ett utbrott som fick sitt klimax hemma i lägenheten då han först feber-utmattat satt sig ute på gården och sedan stängde in sig i hissen.), lyckad påklädning, lyckad egen-påsatt socka samt ex antal tacklingar på lillasyster.
Här står en mycket trotsig Rubin inför hårt trafikerad gata och vägrar flytta sig .
För Pydd: gnäll och grinighet hela dagen bortsett från promenaden och tupplurarna på 2x2 timmar. Tre klädbyten pga dålig mage. Ingen dusch idag dock.
För mamman: hes hals, magkatarr (pga intaget av 3 koppar kaffe och tre toastmackor under dagen), ond och varm arm (pga vaccinet) och städning av toalett avklarad. Och faktiskt inte någon förlamande trötthet.
På det igen imorgon!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)