måndag 31 januari 2011
söndag 30 januari 2011
Kan man transformeras?
Veckan som är här, med glamour på temat, väckte en del tankar hos mig när jag nattade en viss Rubin.
Under 90-talet tycktes det finnas oändliga tillfällen för fest i mitt liv och alla festliga utgångar eller tillställningar krävde sina utstyrslar. Allt ifrån cigarettförlängare halvmetern långa till cocktail- och långklänningar, fjäderboor, lösögonfransar, partyskor och väskor en masse. (Föreläsningar och jobb som städerska däremot var kanske inte direkt glamourframkallande och klädseln då blev lite mer prydlig.)
Livet för tillfället med småbarn och med ett jobb som har ganska strikta krav på att inte kläderna ska komma i fokus framför budskapet, gör att tillfällena till glamour är mer... låt oss säga; ovanliga. Det är synd som tusan. För glamour gör ju att vardagstillvaron känns mer uthärdlig ibland. Jag har alltid velat vara hon-som-går-med-högklackat-på-jobbet, men någon djup instinkt väljer Camper och Clarks framför klackar. Kanske handlar det om att glädjas åt dem som verkligen får till det och acceptera att den egna tiden på 10 extra centimeters höjd endast får levas vid sällsynta festtillfällen?
Eller så handlar det om att utmana sig själv något lite. På ett djupare plan tycker jag faktiskt att temaveckorna gör det med mig. Dels hittar jag det i min garderob som kanske inte blir så använt alla gånger, vilket är en bra miljöansträngning. Dels utmanar jag min egen lata klädstil som inte förändrats många knop på 15 år.
Nästa steg är kanske att dra på sig klackarna på jobbet. Framåt sommaren, i alla fall...
Under 90-talet tycktes det finnas oändliga tillfällen för fest i mitt liv och alla festliga utgångar eller tillställningar krävde sina utstyrslar. Allt ifrån cigarettförlängare halvmetern långa till cocktail- och långklänningar, fjäderboor, lösögonfransar, partyskor och väskor en masse. (Föreläsningar och jobb som städerska däremot var kanske inte direkt glamourframkallande och klädseln då blev lite mer prydlig.)
Livet för tillfället med småbarn och med ett jobb som har ganska strikta krav på att inte kläderna ska komma i fokus framför budskapet, gör att tillfällena till glamour är mer... låt oss säga; ovanliga. Det är synd som tusan. För glamour gör ju att vardagstillvaron känns mer uthärdlig ibland. Jag har alltid velat vara hon-som-går-med-högklackat-på-jobbet, men någon djup instinkt väljer Camper och Clarks framför klackar. Kanske handlar det om att glädjas åt dem som verkligen får till det och acceptera att den egna tiden på 10 extra centimeters höjd endast får levas vid sällsynta festtillfällen?
Eller så handlar det om att utmana sig själv något lite. På ett djupare plan tycker jag faktiskt att temaveckorna gör det med mig. Dels hittar jag det i min garderob som kanske inte blir så använt alla gånger, vilket är en bra miljöansträngning. Dels utmanar jag min egen lata klädstil som inte förändrats många knop på 15 år.
Nästa steg är kanske att dra på sig klackarna på jobbet. Framåt sommaren, i alla fall...
Glamourvecka
Jag hänger på Fridas temavecka även nästa vecka. Då ska vi klä oss i glitter och glamour. Hmm. Att förena med jobbet nästa vecka kan bli en utmaning i sig...
Violett jobbsöndag
Jag blir så trött...
När jag börjar min frukostläsning med detta. Har det fortfarande inte hänt något alls på arbetsmarknaden i fråga om förväntningar på kvinnor och män som likvärdigt delande på ansvar under föräldraledigheten? Eller, nej, det vet jag väl förstås...
lördag 29 januari 2011
Reflektioner över detox
Bortsett från min hejdundrande förkylning som just nu sitter som en snorpropp i den övre delen av luftvägarna, så var det en hit med detoxen. Lite klandrar jag mig för att jag inte härdade 20 dagar utan avslutade på hälften (jag vet inte ens om nyttan är gjord på det viset), men det kändes åtminstone som halvt godkänt med tanke på att det var första gången.
När jag i onsdags tog min första kopp kaffe på ett tag smakade den inte gott. Det var helt enkelt inte ett gott kaffe och det kände jag i min besvikelse. Jag som längtat så! Jag skulle aldrig känt det i vanliga fall. Först idag var det gott kaffe i muggen när jag gjort det själv i pressobryggaren.
Likaså smakade vinet jag drack ute i torsdags väldigt mycket alkohol och mest det. Och chokladen som jag och maken skulle äta igår smakade bara socker. Efter två bitar var det rent ut sagt äckligt.
För mig bevisar det hur lätt kroppen anpassar sig efter det jag erbjuder den, men också att det som inte är så nyttigt faktiskt förlorar sin tjusning efter uppehåll. Smaksinnet tycks ha förbättrats mycket och jag blir snabbare mätt om jag äter sådant som jag undvikit under de här dagarna. Min mage som alltid krånglar har gått som en klocka under detoxen och först nu när jag fört in de undvikna grejerna igen, om än i liten skala, protesterar den. Suck.
Nästa gång jag kör en detox, kör jag antingen en intensivkur eller håller fast i 20 dagar. I vilket fall så kör jag kuren ut. Och jag gör det garanterat igen trots att förkylningen möjligtvis är en frukt.
När jag i onsdags tog min första kopp kaffe på ett tag smakade den inte gott. Det var helt enkelt inte ett gott kaffe och det kände jag i min besvikelse. Jag som längtat så! Jag skulle aldrig känt det i vanliga fall. Först idag var det gott kaffe i muggen när jag gjort det själv i pressobryggaren.
Likaså smakade vinet jag drack ute i torsdags väldigt mycket alkohol och mest det. Och chokladen som jag och maken skulle äta igår smakade bara socker. Efter två bitar var det rent ut sagt äckligt.
För mig bevisar det hur lätt kroppen anpassar sig efter det jag erbjuder den, men också att det som inte är så nyttigt faktiskt förlorar sin tjusning efter uppehåll. Smaksinnet tycks ha förbättrats mycket och jag blir snabbare mätt om jag äter sådant som jag undvikit under de här dagarna. Min mage som alltid krånglar har gått som en klocka under detoxen och först nu när jag fört in de undvikna grejerna igen, om än i liten skala, protesterar den. Suck.
Nästa gång jag kör en detox, kör jag antingen en intensivkur eller håller fast i 20 dagar. I vilket fall så kör jag kuren ut. Och jag gör det garanterat igen trots att förkylningen möjligtvis är en frukt.
Och så var det det här med indigo...
Jag har helt enkelt inga indigofärgade plagg i min garderob. Men jag tror att det kan finnas en och annan fläck av indigo på annanfärgade plagg. Som dessa som jag hade på mig idag. Överst; halsduken. Under den kjol jag idag döpte barn i (och över det liturgiska kläder, förstås...) och dess linning. Denna kjol har finfina Elin gjort, liksom en hel del andra i min kjolgarderob.
Begäret begär begär
Jag funderade en del kring Ann Heberleins observationer i morse, när jag äntligen kunde sätta mig med tidningen (vår regel för helgfrukostar är att barnen ska ha ätit klart innan tidningen attackeras) och barnen dragit sig ut på annat håll.
Jag tror att hon har rätt - utan att ha sett ett enda avsnitt av Solsidan - om att begäret begär begär. Att "vi" aldrig är nöjda utan hela tiden lever i Nextopia. Så gör även jag, fast jag drömmer om större familj, mer tid med vänner (i en nära framtid), mer tid för roliga hobbies och framgångar i arbetet. Kanske för att jag tycks sakna öga för inredning...
En bekant till mig påpekade vid något tillfälle att det alltid var köksrenovering på gång i hans lilla (relativt välbärgade) samhälle och att köken som slängdes ut ur de tjusiga radhusen var fullt fungerande och hade inte många år på nacken. Nästa station handlade ofta om badrummet och sedan var det dags för skilsmässa. Det låter ganska krasst, men stämmer väl överens med Nextopia-tanken. När kök och badrum är fixat och livet fortfarande inte är lyckligare än tidigare, måste man ta itu med relationen.
Mycket tror jag handlar om att vi sällan för djupare diskussioner om livets mening; mycket handlar om ytan och de punktmässiga lyckorusen som t ex kan komma av det senaste reafyndet eller en snygg inredningspryl. Jag är inte bättre själv och jag tror egentligen inte att problemet ligger i renoverandet eller fyndandet. För det är bra med projekt som kan klaras av, som har tydliga resultat och som visar för oss att vi lyckats med något. Inte minst när många av oss jobbar med saker som kanske inte ger samma ögonblickliga resultat som en halltapetsering. Problemet blir först om det är det enda som fyller oss; för då tror jag att livet i Nextopia till slut blir en besvikelse, när dimmorna väl lättar. För vi blir äldre ändå, våra barn flyttar, våra relationer trasas sönder och till slut är det slut. Ändå.
Jag fick mig i alla fall en liten tankeställare idag. Igen. Och jag kommer att försöka vara mer här i den verklighet som är nu, med den lägenhet och den fritid jag har, med de val jag gör dagligen av hur jag spenderar min tid. Vill jag konkret se över det och göra en förändring så är alltid den kyrkliga fastan en bra sådan period. 40 dagar av eftertanke och avskalad livsstil. 40 dagar då jag kan fundera över saker som blivit för stora i mitt liv, utan att egentligen förtjäna så stor plats.
Så får det bli, tror jag.
Jag tror att hon har rätt - utan att ha sett ett enda avsnitt av Solsidan - om att begäret begär begär. Att "vi" aldrig är nöjda utan hela tiden lever i Nextopia. Så gör även jag, fast jag drömmer om större familj, mer tid med vänner (i en nära framtid), mer tid för roliga hobbies och framgångar i arbetet. Kanske för att jag tycks sakna öga för inredning...
En bekant till mig påpekade vid något tillfälle att det alltid var köksrenovering på gång i hans lilla (relativt välbärgade) samhälle och att köken som slängdes ut ur de tjusiga radhusen var fullt fungerande och hade inte många år på nacken. Nästa station handlade ofta om badrummet och sedan var det dags för skilsmässa. Det låter ganska krasst, men stämmer väl överens med Nextopia-tanken. När kök och badrum är fixat och livet fortfarande inte är lyckligare än tidigare, måste man ta itu med relationen.
Mycket tror jag handlar om att vi sällan för djupare diskussioner om livets mening; mycket handlar om ytan och de punktmässiga lyckorusen som t ex kan komma av det senaste reafyndet eller en snygg inredningspryl. Jag är inte bättre själv och jag tror egentligen inte att problemet ligger i renoverandet eller fyndandet. För det är bra med projekt som kan klaras av, som har tydliga resultat och som visar för oss att vi lyckats med något. Inte minst när många av oss jobbar med saker som kanske inte ger samma ögonblickliga resultat som en halltapetsering. Problemet blir först om det är det enda som fyller oss; för då tror jag att livet i Nextopia till slut blir en besvikelse, när dimmorna väl lättar. För vi blir äldre ändå, våra barn flyttar, våra relationer trasas sönder och till slut är det slut. Ändå.
Jag fick mig i alla fall en liten tankeställare idag. Igen. Och jag kommer att försöka vara mer här i den verklighet som är nu, med den lägenhet och den fritid jag har, med de val jag gör dagligen av hur jag spenderar min tid. Vill jag konkret se över det och göra en förändring så är alltid den kyrkliga fastan en bra sådan period. 40 dagar av eftertanke och avskalad livsstil. 40 dagar då jag kan fundera över saker som blivit för stora i mitt liv, utan att egentligen förtjäna så stor plats.
Så får det bli, tror jag.
fredag 28 januari 2011
Fredagsblå
Fast jag är egentligen ganska så gul idag, eller grön, kanske. Dvs glad. Till det yttre är jag dock blå. Även idag i kjolen, men också i tröjan.
Jag har klippt mig, ska snart luncha med fin vän som snart far utomlands i tre år och sen planerar jag rolig lekdate för barnen med Rubinens dagiskompis följt av fredagstradition på bortaplan. Jag glömde en sak: Solen skiner! Och trotset har hållit sig hanterbart idag. Då kan man bortse från snorig näsa (min), tvättberg (vårt), ostädad lägenhet (också vår) och jobbhelg framför sig (min).
torsdag 27 januari 2011
Grön, grön, grön är kjolen...
onsdag 26 januari 2011
Gult som solen
tisdag 25 januari 2011
Fast idag...
..har jag inte varit en mild, varlig och tålamodsspäckad mor. Och erfarenheten från Rubinens värsta trots har hjälpt föga. Alla är lite småförkylda så kanske är det en av orsakerna. Åtminstone till min egen bristande ork.
Middagen, som vi bjudit in vår finaste grannfru till, blev klimax på trotsdagen då Pydd vägrade sätta sig vid bordet och
1) stod och gallskrek i hallen
2) låg och gallskrek på köksmattan
3) gallskrek och ålade sig i min famn
medan Rubinen satt på sin plats och rörde så kraftigt i quinoan så att den flög åt alla håll (och givetvis även på vår middagsgäst) samtidigt som han var helt bortom kontakt. Jag tog undan hans tallrik och han upptäckte det inte på en hel minut.
Vår grannfru är tålig, men även hon såg till slut lite blek ut och jag skämdes så att jag inte visste vad jag skulle säga.
Jag vet att det inte alltid kommer att vara så här och det är jag djupt tacksam för, men de där redskapen som man tar fram när utbrottet är ett faktum behöver uppdateras, märker jag. Rubinen och Pydd är två helt olika karaktärer. Givetvis. Hon är långt mer verbal än vad R var i samma ålder och strider även tvärsäkert med ord. I R's fall hoppades jag lite på att det just var frustrationen över att inte kunna uttrycka fullt ut vad han upplevde, som orsakade en del av utbrotten, men, ja, jag vet inte. Det är väl långt mer komplext än så.
Tur att man får pauser emellanåt. Som nu när jag kan dricka mitt kamomillte i fred och längta efter morgondagens kaffe.
Middagen, som vi bjudit in vår finaste grannfru till, blev klimax på trotsdagen då Pydd vägrade sätta sig vid bordet och
1) stod och gallskrek i hallen
2) låg och gallskrek på köksmattan
3) gallskrek och ålade sig i min famn
medan Rubinen satt på sin plats och rörde så kraftigt i quinoan så att den flög åt alla håll (och givetvis även på vår middagsgäst) samtidigt som han var helt bortom kontakt. Jag tog undan hans tallrik och han upptäckte det inte på en hel minut.
Vår grannfru är tålig, men även hon såg till slut lite blek ut och jag skämdes så att jag inte visste vad jag skulle säga.
Jag vet att det inte alltid kommer att vara så här och det är jag djupt tacksam för, men de där redskapen som man tar fram när utbrottet är ett faktum behöver uppdateras, märker jag. Rubinen och Pydd är två helt olika karaktärer. Givetvis. Hon är långt mer verbal än vad R var i samma ålder och strider även tvärsäkert med ord. I R's fall hoppades jag lite på att det just var frustrationen över att inte kunna uttrycka fullt ut vad han upplevde, som orsakade en del av utbrotten, men, ja, jag vet inte. Det är väl långt mer komplext än så.
Tur att man får pauser emellanåt. Som nu när jag kan dricka mitt kamomillte i fred och längta efter morgondagens kaffe.
Orange tisdag
Vill man ha matchande bakgrund kan man bara ställa sig i trapphuset på jobbet.
Sista dagen på detoxen (jag fuskar) eftersom maken och jag delat på en kur. Jag tror att nästa detox får bli en intensivkur på 7 dagar som jag upptäckte att MethoDraine också håller sig med. Nu är jag trött på te och vill dricka lite gott kaffe.
Fast jag känner mig piggare, något slankare och renare på något sätt. Just nu dock mest förkyld.
Sista dagen på detoxen (jag fuskar) eftersom maken och jag delat på en kur. Jag tror att nästa detox får bli en intensivkur på 7 dagar som jag upptäckte att MethoDraine också håller sig med. Nu är jag trött på te och vill dricka lite gott kaffe.
Fast jag känner mig piggare, något slankare och renare på något sätt. Just nu dock mest förkyld.
måndag 24 januari 2011
Hört från Rubinens rum
Rubinen springer omkring med ett lakan över huvudet. Pydd drar lite i det och frågar:
-Får jag vara med?
Rubinen myser:
-Klart du får.
Apropå detta...
-Får jag vara med?
Rubinen myser:
-Klart du får.
Apropå detta...
Regnbågsveckan börjar!
...med en Maria Westerlind-kjol som egentligen går mer åt det vinröda. Hoppas jag blir förlåten.
Förkylning nummer två detta år kom också på besök i natt. Den kunde jag gärna varit utan.
söndag 23 januari 2011
Du är en krabba!
Rubinen: Du är en krabba!
Pydd: Jag är INTE en krabba!
Rubinen: Jo, du är en krabba!
Pydd: Nej, jag är inte en KRABBA!
Rubinen: Bilen är en krabba!
Pydd (snyftande): Bilen är INTE en krabba!
...osv
Rubinen: Du är en räka!
Pydd: Jag är inte en RÄKA!
... osv
Konversationen flödar i bilens baksäte på väg hem till Malmö.
Pydd: Jag är INTE en krabba!
Rubinen: Jo, du är en krabba!
Pydd: Nej, jag är inte en KRABBA!
Rubinen: Bilen är en krabba!
Pydd (snyftande): Bilen är INTE en krabba!
...osv
Rubinen: Du är en räka!
Pydd: Jag är inte en RÄKA!
... osv
Konversationen flödar i bilens baksäte på väg hem till Malmö.
Söndagsränder i svart och vitt
Får bli strumporna.
Lillasyster har under helgen visat tydligt vart hon är på väg trotsmässigt. Utbrotten har varit i dignitet Rubinen när han var som värst och då är hon inte två år än.
Idag vrålade hon så att det tog 10 minuter för henne att återfå ordentlig talförmåga.
Mitt tålamod är större den här gången, men det är ansträngande att hantera så mycket ilska så intensivt.
En fördel den här gången att facit lever hos oss i form av en långt mer harmonisk storebror. I de mörkaste stunderna trodde jag allvarligt att det var något fel, men så här i efterhand vet jag att allt varit 'normalt'. Normalt är en prisma som tur är.
Lillasyster har under helgen visat tydligt vart hon är på väg trotsmässigt. Utbrotten har varit i dignitet Rubinen när han var som värst och då är hon inte två år än.
Idag vrålade hon så att det tog 10 minuter för henne att återfå ordentlig talförmåga.
Mitt tålamod är större den här gången, men det är ansträngande att hantera så mycket ilska så intensivt.
En fördel den här gången att facit lever hos oss i form av en långt mer harmonisk storebror. I de mörkaste stunderna trodde jag allvarligt att det var något fel, men så här i efterhand vet jag att allt varit 'normalt'. Normalt är en prisma som tur är.
lördag 22 januari 2011
Svart-vit lördag
Ser ut så här:
På besök hos barnens farmor och farfar.
Mycket glada och spralliga barn har vi med oss, som ägnar sig åt trappgående (tre våningar) och en del trots däremellan (Pydd).
I natt sov jag i samma säng som Rubinen och det funkade bra. Pydd fick sova hos maken någon gång i nattens halvlek och det har också funkat.
Lite kaffesugen måste jag erkänna att jag är. Inte minst när man känner ljuvlig doft från espressomaskin...
Nu på väg ut till närmaste lekplats. Rubinen har äntligen börjat föredra däckgungorna framför bebisgungorna. Det underlättar gott humör.
På besök hos barnens farmor och farfar.
Mycket glada och spralliga barn har vi med oss, som ägnar sig åt trappgående (tre våningar) och en del trots däremellan (Pydd).
I natt sov jag i samma säng som Rubinen och det funkade bra. Pydd fick sova hos maken någon gång i nattens halvlek och det har också funkat.
Lite kaffesugen måste jag erkänna att jag är. Inte minst när man känner ljuvlig doft från espressomaskin...
Nu på väg ut till närmaste lekplats. Rubinen har äntligen börjat föredra däckgungorna framför bebisgungorna. Det underlättar gott humör.
fredag 21 januari 2011
Torsdag och fredag i svart-vitt
Torsdagen tog ett språng ur världen och inget särskilt tycktes hända annat än att jag träffade en massa föräldrar och barn, fikade på detox-te och träffade en smed. Ganska mycket iofs. Nedersta bilden är torsdagens svart-vita, där jag fuskar och låter kragen vara mitt vita... Resten är svart oh grått.
Fredag och tusen grejor att göra. Ett ganska trist köp från MQ och ett par svarta byxor är dagens bidrag till temat.
Och så lyssnar jag på The Pipettes senaste skiva. Den är svagare än den första. Helt klart.
onsdag 19 januari 2011
Detox-rapport
Jag hoppade på en relativt mild variant av detox inspirerad av Toril i söndags morse.
Det går bra bortsett från att jag hade huvudvärk i två dygn, som när jag vaknade i morse var spårlöst borta. Och så springer jag på toaletten hela tiden; jag är inte bra på att dricka vatten i vanliga fall och nu tvingar jag mig. Med tydliga resultat.
Kortfattat kan man väl säga att jag dragit ned mitt kaffedrickande till en kopp på förmiddagen, dricker ingen alkohol alls, äter inget rött kött, inget socker (och jag försöker vara uppmärksam på förekommande socker i bröd och yoghurt och så, men det är inte helt lätt...) och så försöker jag äta så lite snabba kolhydrater som möjligt - alltså undvika vetemjöl, vanlig pasta och så. Och så dricker jag minst 1,5 liter vatten om dagen samt detox-te. Samt de där tabletterna tre gånger om dagen.
Och ja, energin är faktiskt redan nu större. Jag hade fortfarande kvar energi när jag kom hem från jobbet och dansade i en halvtimme med barnen till Ra Ra Riot och blev himla förvånad över orken. Då hade jag ju dessutom varit och tränat under dagen. Inte dumt alls. Tyvärr är det svårt att påverka barnens sömnmönster, så sömnbristen känns fortfarande närvarande...
Det går bra bortsett från att jag hade huvudvärk i två dygn, som när jag vaknade i morse var spårlöst borta. Och så springer jag på toaletten hela tiden; jag är inte bra på att dricka vatten i vanliga fall och nu tvingar jag mig. Med tydliga resultat.
Kortfattat kan man väl säga att jag dragit ned mitt kaffedrickande till en kopp på förmiddagen, dricker ingen alkohol alls, äter inget rött kött, inget socker (och jag försöker vara uppmärksam på förekommande socker i bröd och yoghurt och så, men det är inte helt lätt...) och så försöker jag äta så lite snabba kolhydrater som möjligt - alltså undvika vetemjöl, vanlig pasta och så. Och så dricker jag minst 1,5 liter vatten om dagen samt detox-te. Samt de där tabletterna tre gånger om dagen.
Och ja, energin är faktiskt redan nu större. Jag hade fortfarande kvar energi när jag kom hem från jobbet och dansade i en halvtimme med barnen till Ra Ra Riot och blev himla förvånad över orken. Då hade jag ju dessutom varit och tränat under dagen. Inte dumt alls. Tyvärr är det svårt att påverka barnens sömnmönster, så sömnbristen känns fortfarande närvarande...
Vita stänk på svart bas; onsdag
tisdag 18 januari 2011
Schackfärgad tisdag
Idag var jag lite mer förberedd. Dagens övningar krävde arbetströja. Oftast är den svart och alltid har den vit krage, så det passar ju finfint för temat den här veckan. Över tröjan sattes en vit kofta och undertill en ärvd svart ullkjol och svarta Camper-stövlar. Heltäckande svart-vit med andra ord.
måndag 17 januari 2011
Svart-vit måndag
Under jackan som är temariktigt svart med vita knappar, döljer sig min O M-kofta i svart/vitt/grått, grå ämbetströja med vit krage och så hade jag på mig grå byxor från Maria Westerlind. Samt svarta kavat-skorna. Svart-vita vantar också, för den delen.
Imorgon lovar jag att ytterkläderna inte får gälla som tema för då blir det väl trist med samma outfit hela veckan.
Imorgon lovar jag att ytterkläderna inte får gälla som tema för då blir det väl trist med samma outfit hela veckan.
Tehuvan på
Malmö är inklätt i en grå filt. Det känns som att leva under en tehuva inte minst sedan snön försvann spårlöst. Rubinen sa med stor förvåning: var är snön? Och lika delar av mig sörjer det lilla ljus den gav som gläds åt att det äntligen är enklare att ta sig fram.
Men kul vy från jobbet? Nej, det kan man inte påstå. Idag detoxar jag på andra dagen och huvudvärken är tung. Det är måndag efter 10-timmars-arbetsdag igår. Välkommen vecka 3.
Men kul vy från jobbet? Nej, det kan man inte påstå. Idag detoxar jag på andra dagen och huvudvärken är tung. Det är måndag efter 10-timmars-arbetsdag igår. Välkommen vecka 3.
söndag 16 januari 2011
I underbara människors sällskap
Att skratta så att magmusklerna får jobba och känna stark samhörighet kring ett bord med god mat och gott vin - ja, det finns nog faktiskt få saker som slår det.
Så var min kväll igår och jag tänkte ytterst få tankar på den predikan som jag fortfarande sitter framför datorn och kämpar med.
Att upptäcka nya människor och gamla vänner igen och på nytt, är faktiskt värt surt söndagsslit alla gånger. Tack K för en fantastiskt fin kväll!
Så var min kväll igår och jag tänkte ytterst få tankar på den predikan som jag fortfarande sitter framför datorn och kämpar med.
Att upptäcka nya människor och gamla vänner igen och på nytt, är faktiskt värt surt söndagsslit alla gånger. Tack K för en fantastiskt fin kväll!
fredag 14 januari 2011
Något händer
Och det är redan fredag. Ambitionen var att inte hela tiden göra sammanfattningar, men den här veckan har varit grym mot bloggtiden.
Lite halvledig dag har spenderats på
gymmet (bra!),
i tvättstugan (nödvändigt),
på BR (glädjerusigt eftersom Thomas Tåget-grejorna är på halva priset och Pyddens födelsedag är inom en någorlunda snar framtid) samt
framför datorn (både dumt och nödvändigt eftersom jag måste skriva klart en predikan inför söndag kväll).
Igår inköptes en ny begagnad sulky med ståbräda som barnen blev helt överlyckliga över och även vi föräldrar kände var en skjuts i rätt riktning. De senaste månaderna har slagsmålen om platserna i Phil&Ted-en varit hemska att hantera på väg till dagis och nu blev platserna mer självklara. Skönt.
Och, Rubinen har, som synes ovan, tillverkat sin första (vad vi vet) huvudfoting!
Otroligt så stolt jag är! Han är inte på långa vägar snabb på det (att rita har liksom inte varit så lockande), men, åh, så fin den är!
tisdag 11 januari 2011
Timmen efter hellhour
Man brukar ju tala om Hellhour som den där tiden mellan hämtning och "maten klar!".
Jag har ofta förmånen att komma hem när den är över eller åtminstone under kontroll.
Det är skönt och ofta märker jag inte av så mycket irritation. Faktiskt. (Fast jag skulle ljuga om jag sa att det alltid är så.)
Timmen efter Hellhour när barnen är mätta och fortfarande inte alltför trötta kan allt hända. Bus och lek och spring och hopp och gråt och plåster och tjat och skratt och lugna-ner-er-nu och jag-kommer,-ska-bara-göra-klart-i-köket.
Oftast behöver storebror göra ett toalettbesök. Igår hann han inte till toaletten och det ledde till vissa arbetsinsatser. Under tiden är det tyst om lillasyster. Det är det alltid när det händer något som man vet att man får skrika högt över så småningom.
Igår var det en bok som var sönderriven och en massa diskad disk som låg i vasken tillsammans med en jordig kruka.
Idag var det tekannan i en pöl med te på golvet. Och en tjej som hoppade i våra sängar.
Fast numera är det faktiskt mest kul att hänga med de två. Jag får nästan alltid orsak att skratta åt deras uppfinningsrikedom. Ovanför har de gömt sig under bordet eftersom en björn är på jakt efter dem (jag, tydligen).
lördag 8 januari 2011
Lördagsobservationer
Humöret blir inte direkt bättre av att sova riktigt dåligt under en veckas tid. Inte heller immunförsvaret eller koncentrationen. Resultatet är att allt arbete tagit dubbelt så lång tid och att den senaste följeslagaren är en sur gammal förkylning.
Städning är något som paradoxalt går lättare ju oftare man ägnar sig åt det. Dammsugning med två siameser i hushållet fick utökas till minst fyra gånger i veckan (i alla fall på de ställen där de spenderade sin mesta tid). Utan katt i hemmet blir det färre gånger, om man så säger, men ack, vad det tar emot. Och värst vad vi lyckas med att damma på egen hand, vi människor!
Förkylning som sitter i halsen är ingen bra grund för träning, vilket gör att allt det där läskiga och goda man (läs: jag) satt i sig under julen tyvärr märks allt för väl. Så jag försöker i någon mån hoppa på Torils detox. Kanske sömnen löser sig då också. Eller åtminstone sättet att hantera bristen på den.
(Vi - maken - gör också just nu en ansträngning för att försöka få lillasyster att sova hela nätter. Det har ju funkat tidigare, men uppenbarligen är vi tillbaka på scratch igen. Suck.)
Städning är något som paradoxalt går lättare ju oftare man ägnar sig åt det. Dammsugning med två siameser i hushållet fick utökas till minst fyra gånger i veckan (i alla fall på de ställen där de spenderade sin mesta tid). Utan katt i hemmet blir det färre gånger, om man så säger, men ack, vad det tar emot. Och värst vad vi lyckas med att damma på egen hand, vi människor!
Förkylning som sitter i halsen är ingen bra grund för träning, vilket gör att allt det där läskiga och goda man (läs: jag) satt i sig under julen tyvärr märks allt för väl. Så jag försöker i någon mån hoppa på Torils detox. Kanske sömnen löser sig då också. Eller åtminstone sättet att hantera bristen på den.
(Vi - maken - gör också just nu en ansträngning för att försöka få lillasyster att sova hela nätter. Det har ju funkat tidigare, men uppenbarligen är vi tillbaka på scratch igen. Suck.)
tisdag 4 januari 2011
Magi, lek och att frossa i minnen
När jag och min lillasyster satte igång med våra lekar fanns inte världen utanför. Alls.
Vi skydde den som pesten bakom neddragna rullgardiner och stängda garderobsdörrar.
Jag har alltid vårdat de där minnena ömt.
Minnen från varma somrar där vi satt vid hennes skrivbord bakom neddragna gardiner och klippte och sydde kläder till våra dockor och ponnysar, medan våra föräldrar låg och solade utanför på gräsmattan.
Minnen från hela lekvärldar inrymda i en obrukad bastu i vår källare, där tiden fullständigt försvann och bara gjorde sig påmind när vi då och då blev uppkallade för att delta i någon måltid.
Sommarloven var magiska och innehöll förstås även utelek när vi var yngre liksom julloven.
Jag älskade att vara barn. Inte så mycket att vara på väg in i puberteten och inte alls i de yngsta tonåren. Annat än tillsammans med syster. Då var världen magisk igen.
Och så där vill jag förstås - önskar av hela mitt hjärta - att mina barn ska uppleva sin uppväxt. Syskonmässigt. Inte på de andra sätten...
Lite avundsjuk är jag på dem som kan erbjuda sina barn ett systerskap. Lite lite. För det är den erfarenhet som jag själv kan relatera till. Samtidigt är jag helt lyrisk över att mina barn har funnit varandra. Det verkar så i alla fall. Under den här veckan som gått har de lekt. Och lekt. Och lekt. Och jag har gått omkring som på små moln och myst. Petat lite på maken. Och myst. Tänk så underbart att de gillar varandra! Tänk så underbart det är att de redan formar en lekvärld tillsammans!
Lite saknar jag att krypa in i den där bastun och få ägna hela dagar ihop med min syster. Vilken grej det var!
måndag 3 januari 2011
Vad händer på bajsfronten?
Kanske att någon undrar vad som har hänt i det innan jul till synes oändliga tvättberget av nedbajsade byxor och kalsonger?*
Jo. Det har faktiskt skett en del framsteg. Både på dagis innan jul och på hemmafronten innan och under jullov.
Med mycket tjat och idel frågor om huruvida hans status är "bajsnödig" eller ej, samt en hel del forskande blickar på udda rörelsemönster som möjligtvis kunde signalera att något var på gång, har vi lyckats undanröja de flesta kalsongöverraskningar. Det gör ju att man slappnar av en smula och liksom tror att det kanske löser sig självt. Men där lurar man sig. För då kommer nästa moment, nämligen att den unge herren själv ska bli uppmärksam när något är
Förra veckan hade vi en del incidenter av punkt nummer 2, varav tre på varandra följande, hemma på trevlig kväll hos dagiskompisen och hans föräldrar. Tur att dagiskompisen är av samma storlek som en viss Rubin.
I helgen hade vi dessutom The Dreaded nummer 2/kanske nummer 3 utomhus, vilket ledde till att den stackars Rubinen fick åka pulka på knäna hela vägen hem från backen till lägenheten. (Och det var alltså inte jag som ansåg att han inte fick sätta sig, men jag klandrar honom inte för beslutet att försöka begränsa skadan...)
Men jag har en liten tystlåten teori om att det är ett framsteg till vi har att göra med. Det handlar om att han faktiskt blir medveten om att det händer, dock något för sent. Kan det kanske ligga något i det? Förhoppningen är då att det snart mest blir situationer av punkt nummer 1 här hemma. Mycket skönt för den arma modern med tvättberget i så fall.
*Och likt mellanbarnet hoppas och tror jag inte att den här typen av inlägg kommer att skada en viss storebror när han väl äntrar en scen av något slag någon gång någonstans i en framtid nära oss...
Jo. Det har faktiskt skett en del framsteg. Både på dagis innan jul och på hemmafronten innan och under jullov.
Med mycket tjat och idel frågor om huruvida hans status är "bajsnödig" eller ej, samt en hel del forskande blickar på udda rörelsemönster som möjligtvis kunde signalera att något var på gång, har vi lyckats undanröja de flesta kalsongöverraskningar. Det gör ju att man slappnar av en smula och liksom tror att det kanske löser sig självt. Men där lurar man sig. För då kommer nästa moment, nämligen att den unge herren själv ska bli uppmärksam när något är
- på gång med tid över till toalettmarsch
- redan på väg samt redan delvis i en kalsong eller
- helt ute och därmed för sent att göra något åt annat än sanera.
Förra veckan hade vi en del incidenter av punkt nummer 2, varav tre på varandra följande, hemma på trevlig kväll hos dagiskompisen och hans föräldrar. Tur att dagiskompisen är av samma storlek som en viss Rubin.
I helgen hade vi dessutom The Dreaded nummer 2/kanske nummer 3 utomhus, vilket ledde till att den stackars Rubinen fick åka pulka på knäna hela vägen hem från backen till lägenheten. (Och det var alltså inte jag som ansåg att han inte fick sätta sig, men jag klandrar honom inte för beslutet att försöka begränsa skadan...)
Men jag har en liten tystlåten teori om att det är ett framsteg till vi har att göra med. Det handlar om att han faktiskt blir medveten om att det händer, dock något för sent. Kan det kanske ligga något i det? Förhoppningen är då att det snart mest blir situationer av punkt nummer 1 här hemma. Mycket skönt för den arma modern med tvättberget i så fall.
*Och likt mellanbarnet hoppas och tror jag inte att den här typen av inlägg kommer att skada en viss storebror när han väl äntrar en scen av något slag någon gång någonstans i en framtid nära oss...
lördag 1 januari 2011
Se dig om!
Som många andra väljer jag att sammanfatta det år som precis trätt ur bild.
Januari inleddes med att barnen fick en kusin och innan beskedet kom var det hemska timmar av oro. Månaden fortsatte med förkylningar, öroninflammationer och TROTS from Hell. Jag slutade amma. Och helt plötsligt kunde Pydden gå. Bloggen fyllde ett år och Malmö var vintrigt vackert och kallt, vilket inte hörde till vanligheterna.
I februari åkte jag och bästa vännen L till Berlin. Jag blev väldigt trött på vintern väldigt snabbt, försökte ducka för kräksjuka, men det gick naturligtvis inte... Vilken tur att maken var föräldraledig och svärföräldrarna kunde rycka in. Sist men inte minst avslutades februari med att lilla lillasyster fyllde ett år.
Mars var jobbpackad, sjukdomspackad och samtidigt fortsatte jag gå kursen Småbarnsliv för att försöka lära mig att hantera Rubinens förskräckliga trotsfasoner. Vi försökte dessutom ta tag i de stora sömnproblemen och led av konstant sömnbrist. Jag och maken fick en paus med en natt utan barnen. En begravning, som var jobbig, av en familjemedlem genomfördes.
I april åtgärdades konsekvenserna av ytterligare en hårddiskkrasch och jag fick mig en ny dator. Jag försökte jobba lite mindre, vilket kompenserades med mer sjukdom och VÅR äntligen. Rubinens trots fortsatte och jag kände en lätt maktlöshet. Pydden fick dagisplats.
Maj var lite läskig i form av ett par sjukhusbesök med en viss Rubin. Det var också en månad med fortsatt mycket trots. Jag höll i och var på ett bröllop som skapade mycket känslor och tankar. Vi huttrade i majkylan som ändå var solig och jag och Rubinen gick på hans första högmässa tillsammans.
I juni började vi skola in Pydden, dokumenterade detta i bloggen och konstaterade att hon är ett gjutet dagisbarn. Trotset ändrade riktning för Rubinen och plötsligt sov vi dåligt igen. Rubinen fyllde tre år och firades förstås. Resultatet blev höstblåsor... För båda barnen... Och det blev vab-pussel med hjälp av barnens mormor och morfar.
I juli skaffade vi oss en nihola-cykel. Vilken grej! Jag var sjuk och fick äntligen gå på semester som maken anslöt sig till efter någon vecka. Vår ena katt blev akut sjuk och fick avlivas på min födelsedag. Pydden var sjuk i sommarvärmen och jag fick gå på Martha Wainwright-konsert med min älskade syster. Sjukdomarna fortsatte. Rubinen hade stor problem med sin mage och även maken blev sjuk. Vi spenderade en sjukvecka på Österlen, vilket trots allt blev bra och lugnt. Rubinen var argsint och började pottränas. Och även den lilla Pydden började visa sin personlighet tydligt...
I augusti avslutade vi semestern, grimaserade oss igenom måltider, konstaterade att syskonkärleken blev större, hanterade otaliga nedbajsade byxor och en konstant ond mage (Rubinens), konstaterade att hösten anlänt och jag fick testa på att hantera två barn själv när maken var på resa med sin far.
Under september jobbade jag vansinnigt mycket med sådant jag tycker är kul, Pyddens humör blev explosionsartat, alla utom maken var förkylda, jag anslöt mig till klädtematik, jag var i Berlin med bästa L, deppade över valresultat och konstaterade att jag älskar hösten.
Oktober innehöll reaktionen på den hysteriska september; jag var trött och närapå utarbetad. Rubinen pillade in ett opoppat popcorn i örat. Vi insåg att vi kunde börja samköra vissa bitar med barnen. Pydden började trotsa på allvar. Jag och Rubinen gick på teater för första gången tillsammans. Jag var vansinnigt arg på en dagisförälder och gick på föräldramöte samt stort dagisfödelsedagskalas. Jag var glad åt vab med en plötsligt stor pojke. Tematiken fortsatte klädesmässigt och vi började sjunga allsång till Goodbye Yellow Brick Road (vilket vi fortfarande gör).
I november fortsatte tema-veckorna. De 30 dagarna inleddes. En award erhölls och jag blev utmanad. Bajs-problematiken fortsatte. Pydden blev sjuk och min mage var allt annat än glad. Jobbet var ganska stressfyllt igen och jag gick på konsert.
I december slutfördes de 30 dagarna och det blev även lite tema. Jag var förkyld, Pydden var sjuk och i slutet av månaden blev även vår andra katt akut sjuk och vi tvingades avliva honom på juldagen. Barnen gick Lucia och jag arbetade med krubbvisningar. Arbetade, för övrigt, mycket. Vi hann trots det med mycket sociala aktiviteter också och decembers sista vecka blev riktigt riktigt fin, trots sorgen efter fina H.
Nu ser jag framåt. Och jag har faktiskt ingen aning om vart 2011 kommer att föra oss. Jag hoppas innerligt att det innehåller mindre död och mer födelse. Mindre sjukdom och mer glada skratt. Och gärna gärna att vi blir förskonade från kräksjuka. Fast det kan man ju drömma om.
Tack alla ni som dyker upp här i bloggen med era kommentarer då och då. Ni är ett mycket stort glädjeämne! Jag känner mig riktigt glad åt att ha fått möta er här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)