Man hinner ju ingenting!

Jag bävar inför jobbstarten som ändå är relativt annalkande. Hur ska jag hinna någonting alls när dagarna flyger fram som de gör nu?! Tid att hinna läsa inför kursen är ett skrattretande dilemma, tid att städa, tvätta, plocka, sortera, handla och annat käckt är ett lika stort. Hemmet förfaller och jag hinner som mest att fika. Ändå är det annorlunda nu - Pydd klarar sig själv i längre stunder och är varken rädd för diskmaskins- eller dammsugarljud. Ändå. Ja, ändå. Trösten är att vi har en livspusselsfrist så länge någon av oss är föräldraledig, så det gäller väl att hålla i hatten och blunda för tiden om 10 månader...

7 månader

Pydden är 7 månader idag. För att låta bli standardkonstaterandet att tiden går så skrämmande snabbt, så kan jag bara säga att det nu verkligen känns att vi är en familj på fyra.
Igår satt en skrattande Pydd på en trehjuling mellan mina armar och körde ikapp med brodern som skrek "Igen, igen!"

Hon går när man håller henne i händerna och vill helst inte sätta sig ner igen. Hon kryper inte än och är riktigt riktigt frustrerad över det, men ålar sig och skjuter upp rumpan, så något händer nog snart.

Tredje tanden har kommit upp i underkäken och det kliar mycket i munnen som bits rejält om man kommer i bitläge.

Håret har börjat växa lite mer och man kan se att hon blir betydligt mörkare än sin bror. Ögonen skiftar i brunt.

All mat som hon kan styra själv är ok, men att bli matad är pyton. Vi får lura i henne maten på olika sätt. Att dricka vatten och välling är fina fisken och rån med smör eller mjukost likaså.

Gåstolen, som jag egentligen är ganska kluven till, är absoluta favoriten och hon har blivit en riktig mästare på att navigera i lägenheten; det är bara trösklarna som stoppar henne till stor bedrövelse. Medan man sitter i gåstolen funkar det dessutom utmärkt bra att slita ut alla böcker i bokhyllorna, tidningarna ur hyllorna i köket och handdukarna ur skåpet i hallen och efter kommer, som sagt, storebror och säger "AjaBAJA, du får INTE göra så!".

Sömnen är, får jag säga, helt ok. Bra nätter somnar hon ca 19.45 och vaknar inte förrän kl 5 och jag orkar i allmänhet inte försöka söva om henne utan lyfter in henne i vår säng för morgonmål. Hon somnar ytterst sällan om därefter, tyvärr, utan ligger istället och slår, nyper och biter mig. Dagtid sover hon bäst och längst i sin egen säng, men kan mycket väl anpassa sig till hur jag planerat dagen.

Fortfarande är hon glad mest hela tiden. Babysången är en höjdare och Pydd studsar upp och ner i knäet och kan alls inte sitta still. Och kärleken bara växer och växer.

En oas

... har denna helg varit. Ovanlig och skön. Inga många måsten. Goda frukostar med nybakat bröd. Tid för både oss själva på egen hand och tillsammans med barnen och varandra. Relativt harmoniska och bråkfria barn. Inga jobbiga läggningar. Fortsatt goda resultat för himmalaget.

I eftermiddags blev det en promenad för mig och "de två" i ett grått men ljumt Malmö medan maken var och hejade på stadion. Det blev ambulansutryckning, polisspotting, kastanjekastning i kanalen och rolig lek på gården samt bra känsla i benen för mig...


Först när vi kom innanför och maken väl var tillbaka kom dagens trotsutbrott. Dock ganska lätt att avleda just idag.

Saturday Morning

Eller som det nynnas i huvudet nu; "Sunday morning". Så där lite drömskt och harmoniskt som lördagsmorgnarna bara var när man inte hade "de två" att förgylla världen med.

Rubinen aka Polisen har varit igång igen. Nu är det utvecklat till "Ska jag hämta henne?" med ett bestämt uttryck, när vi inte riktigt har koll på vad lillasyster river ner under sin bärsärkagång i gåstolen. Vi får dölja vårt fniss över hur bekymrad han är när lillasyster inte sköter sig...

Annars lever känslan från igår kvar som en ljuv melodislinga, inte helt olik Velvet Undergrounds underbara plinganden i Sunday Morning.

Pust

Och nu är en två-barns-fredag till ända. En bra sådan. Jag funderade precis på vad formulan är för att minimera krockmomenten och kom fram till att det finns ingen sådan; det är rysk roulett.

Idag har Pydd varit ett gnällande åskmoln (kanske beror det på tredje tanden i underkäken som är på väg upp), men ett hanterbart och trött sådant, vilket gjort tiden med Rubinen kvalitetsmässigt mycket bättre än förra veckan.
Inte många trotsutbrott, men många "kan själv" och tid att hantera dem.
Inte många "lyckas-slå-syster-situationer" utan fler "mamman-ser-vad-som-kommer-att-ske-så-hon-lyfter-upp-dottern-och-avleder-sonen-situationer".
Bra ätet av sonen, sämre av dottern som numera helst skulle leva på välling.
Trevligt sällskap för både mamma och son samt KAFFE.
Tja, solen och de 18 graderna har väl också gjort sitt till.
Kort sagt, en riktigt riktigt bra dag. Puh.

Ladda

Dags att gå och lägga sig. Nu. För jag vill inte under några som helst omständigheter återuppleva förra fredagens sömnbristskaos. Hu. Minnet smakar apa. Så imorgon blir det förhoppningsvis en gladare dag ute på stan och i hemmets lugna vrå med båda barnen.

Barns oskyldiga lek och den som inte är det

Igår när jag lämnade Rubin på dagis, såg jag följande scenario på en annan avdelning:

En liten pojke med jackan nedhasad över axlarna, stod i ett hörn av gården intryckt av tre andra små pojkar. Ingen personal i närheten. Pojkarna gjorde något (som jag inte såg) mot den intryckte som grät tyst och stod kvar på samma ställe även när "gärningsmännen" dragit vidare. En i personalen upfattade att något hänt och tar en av de tre i armen och säger lite lamt; vad gjorde du nu? Jag är personligen osäker på om hon sett något alls av konflikten, utan tror snarare att hon agerar av gammal vana gentemot just denna pojke. Ingen tröstar den intryckte som istället går fram mot en liten intet ont anandes flicka; helt klart yngre än han, och puttar henne. Personalen ser denna händelse och det blir ett himla rabalder över vad han gjorde (flickan vare sig grät eller var allvarligt skadad).

Jag menar inte att han gjorde rätt. Självklart ska man inte slå eller putta någon och efter vår konstiga moral som på ett metaplan säger att slagsmål alltid är fel, kommer ändå den skumma kommentaren: allra minst de som inte gjort något. Men. Och här kommer ett stort men; är det inte alltid så att vissa blir utsatta i skymundan och när de väl gör något, känslostyrt och klumpigt för att de känner sig orättvist behandlade och ledsna, så får de ta skiten? Det är i såna lägen jag vill kasta allt jag har för händerna och krama den lille orättvist behandlade så att han förstår att någon sett, att världen inte BARA är orättvis och att det i vår snedvridna tillvaro kvittar om du gör rätt eller fel. För det kvittar inte. Inte om du ska må bra och bli ett harmoniskt barn. Inte om du ska kunna lära dig att umgås med andra, känna tillit till vuxna, till dig själv och till det du lär dig. Inte om du ska tro på att kärleken faktiskt är den starkaste kraften.

Och visst drar jag på stora växlar här, men bäckarna är många och små, inte minst på en dagisavdelning där säkerligen mer än hälften av vad som händer går förbi vuxna ögon.

Efter helgen

... känner jag mig tröttare än före.
Hemmadag för Rubinen i fredags som dekorerades med trotsutbrott av olika storlek, av lakanritande, systerputtande, spottande vid matbordet och kardinalsynden kastande av böcker. Jag var hes vid dagens slut.
Lördagsmorgonen var bättre för alla parter och eftermiddagen spenderade maken på barnkalas med barnen, medan jag skrev seminarieuppgifter. Förkvällen kröntes också av en rejält blodig fläskläpp som sonen skaffade sig när han på glatta sockor rusade ut ur sitt rum. Usch, och hu.

Söndagen ägnades åt högmässa och kyrkoval (jag), barnkalas (alla), besök hos mina föräldrar (alla) och storhandel (maken).

Idag vill jag bara sova; speciellt efter ytterligare en natt med en massa uppvak. Puh.

Fasa

Sitter och läser valresultaten i min valkrets och församling och konstaterar att SD fått ett mandat. I vårt kyrkoråd. Jag har i ärlighetens namn svårt att tro att de 60 personer som röstade på SD i församlingen någonsin befunnit sig i gudstjänst eller i någon av våra verksamheter och det är återigen beklämmande att inse att Svenska kyrkan sitter fast i ett ålderstiget och fullständigt irrelevant parti-tänkande. SD's agenda för Svenska kyrkan är ungefär som att jag skulle komma till simklubben och kräva att allt simmande numera ska göras på land. Helt befängt både för aktiva troende och för den stora majoriteten av oss som arbetar i Svenska kyrkan. Det här är inte vad min blogg ska handla om, men det är likväl en svart dag i Malmö.

Olika och ändå lika - kolikbarn

Det är intressant det där och går att funderas över i timmar; hur olikheterna och likheterna hos ens barn uppkommer och ser ut. Jag tror ju benhårt på att barn föds med en tydlig personlighet och sinneskomposition. Sen formas de såklart utifrån yttre påverkan.

Rubbe och Pydd är olika så det förslår vad gäller vissa aspekter som har med personligheten att göra. När lilla L väl lärde sig le, har hon aldrig slutat. Det är hennes grundinställning till världen, tycks det mig.
Rubinen är av mer grubblande karaktär och har alltid varit blyg. Under stor del av sitt första år var han dessutom ganska missnöjd med sakernas tillstånd. På något sätt hänger lite av den känslan kvar.
Men. Båda barnen hade kolik och formade familjen efter det. Hos L tog det något längre tid att konstatera diagnos, men vi begav oss snabbare iväg på behandling. När L inte skrek och skrek, log hon eller sov. R var vaken när han inte kolikskrek. Och missnöjd.

Nu, när det till största del är vanlig mat som serveras, kan jag dock snabbt konstatera att inget av våra barn är speciellt förtjust. Mat skapar helt enkelt inte något större nöje. Kanske hänger det samman med minnet av att mat gjorde ont? Det skulle vara intressant om någon kunde göra en sådan studie; kolikbarn och deras relation till mat. Jag var själv kolikbarn och måste ju erkänna att jag uppskattar mat (definitivt den mat som min käre make dagligen lagar med stor kärlek), men mest som hungerdämpare. Lustigt.

Grinig

Efter ett antal nätter (varav en startade lite väl tidigt då grannen tyckte det var en bra idé att sortera i sitt vindsförråd kl 22.30 söndag kväll) på madrass i Rubinens rum är jag återigen KROPP.

Allt värker. Nacke, bröstrygg, ländrygg, ben och fötter. Kotorna har trillat åt olika håll som dominobrickor i ryggraden. Eftersom jag dessutom sovit uselt så är magen kaffeförstörd. Det allra tristaste är att humöret blir därefter. Tålamod och välvilja existerar inte i konstanta smärtans land. Och även om jag alltid hävdat att pms är en "bra" ventil för att få påpeka de ständiga orättvisorna i arbetsfördelning och dylikt i hemmet (och detta funkar lite på samma sätt) så gillar jag inte mig själv vare sig under pms eller under molvärk.
Frågan är då; besöka kiropraktorn igen och betala 500 kr till för tre dagars smärtfrihet? För, let's face it, om nätterna fortsätter så här så kommer allt vara kört om ett tag igen. Eller, vilket det lutar åt just nu, smärtlindra och STÅ UT tills jag börjar jobba igen och kan överlåta merparten av barnvården åt maken?

Följa med

Jag funderade häromdagen på det där med medföljande barn. När unge Rubin var bebis gick jag omkring med en konstant oro för skrik; för att störa andra människor. Började R så mycket som gny i sömnen när vi var ute, kunde jag med blixtens hastighet styra mot närmsta dörr, vart den än ledde.
Jag minns ett av mina mest skamfyllda ögonblick, när jag med en kolikskrikande R var på hemväg tillsammans med en bekant på besök. Sista biten, på vår gata, gick längs fullsatta uteserveringar och jag minns hur jag bara ville försvinna upp i rök. Trots att jag undvek varenda par ögon, kände jag hur de genomborrade mig dömande eller irriterade (eller både och).
Så här i efterhand vet jag förstås att det inte var så, att tjugoåringar på en uteservering möjligtvis kan vara både dömande och irriterade, men att de aldrig skulle komma ihåg ett ansikte på en 30+ småbarnsmamma, än mindre komma ihåg störningsmomentet minuten senare. Jag vet, för jag har själv varit en sådan tjugoåring. Och, framförallt, så vet jag nu att krisen förmodligen mest utspelar sig i det egna huvudet. Men logik är inte den nyblivna moderns mest trogna kompanjon.

Så, för en månad sedan ungefär, åt jag lunch med en väninna på en uteservering. Pyddan satt motvilligt i barnstol, men mest hoppade hon med diverse ljud i mitt knä. Nappen sattes i och det hjälpte då och då, men bilden var väl som för vem som helst som lunchar med sin vakna bebis. Jag såg mig tankspritt omkring och märkte att folk faktiskt tittade. Inte hela tiden, men då och då. Och då flashade Rubin-tiden förbi i minnet som en skugga; folk kanske störs av oss?
Då, för två år sen, hade jag inte ens försökt äta upp lunchen, än mindre övervägt att ta en kaffe på maten. Jag minns otaliga halvdruckna efterlämnade kaffekoppar och språngmarscher med ett skrikande/gnyende/jollrande (?) och halvklätt barn ut ur caféer.
Nu konstaterade jag att ungefär 65% av meningarna kunde avslutas, att barnlösa människor inte har monopol på att äta lunch, att störningen faktiskt var minimal och att min oro var som bortblåst. På gott och ont, kanske, för visst kan det vara störande med ett missnöjt spädbarn vid bordet bredvid. Speciellt om föräldrarna inte verkar inse att det finns en omgivning att ta hänsyn till.
Å andra sidan, vem ska ta hänsyn till vem? Under min studietid tyckte jag att folk skulle ta hänsyn till efterfestande singlar som spelade musik mitt i natten. Åtminstone på helger. Det tycker jag ju förstås inte nu. Inte om det är vi som bor bredvid.

Polisen

Storebror har gått och blivit polis. Lilla L springer omkring i sin gåstol på snabba fötter och rycker i allt hon når med sina små tjocka armar. Händerna är verkligen överallt.
Och efter kommer storebror: "Nej, du får icke dra i böckerna! Nej, INTE där! Nej, inte röra katternas mat!"

Ganska praktiskt förstås, förutom att det lätt blir våldsamheter när Pydden vägrar lyda brorsan. Det lustiga är att det inte var många månader sedan (typ vår-vinter) samma fraser flöt ut ur min mun dagligen. Och då var det minsann den lite äldre lille storbrodern som inte kunde hålla fingrarna i styr. Det har han fullständigt förträngt.

A little more conversation

... visade sig lysa upp en grå (fast mycket härligt höstigt solig) morgon. Efter en natt med klump i halsen och ont i magen drog vi oss mot dagis. Även denna morgon deklarerade R att "jag vill inte gå till daggis"*. Vi träffade just den fröken som maken mött vid hämtningen och hon konstaterade det vi någonstans hoppats på; det finns inte så mycket man kan göra, det är en fas, han lär sig samspela med andra barn just nu. (Förmodligen var hon trött, irriterad och stressad igår eftersom det lät så onyanserat.)
Och. Inga tårar vid lämningen.

Något lite lättare om fötterna möter jag sedan en av de andra föräldrarna till en jämnårig pojke på avdelningen. Hon berättar samma sak. De får också de där allvarliga samtalen stup i kvarten. "Det känns som att vi har en samhällsfarlig brottsling i familjen", säger hon. Trots upptar även deras vardag och också denna pojke har nyligen fått en lillasyster.
Ja. Jag låter det ligga där just nu, känner jag. Och mellan trotsvarven och tillsägelserna fortsätta krama och pussa min lilla samhällsfarliga brottsling.



*daggis är hur det låter när man gör det svenska till danskt...

Trevligt

... var dock att idag mötas av följande person på lunchen nere på högskolan. Hon behövde lite mat.

Dagis 2

I morse gick jag tillsammans med Rubin till dagis, med betoning på gick. Att gå med en tvååring har sina för- och nackdelar, men har man tiden och tålamodet så är det mest bara roligt.
Vi hade inte bråttom i morse. Jag testade för egen del om det skulle bli någon skillnad i R's humör vid ankomsten till dagis beroende av färdsätt. En kanske ologisk betraktelse, men ett halmstrå så gott som något.
Det var en skillnad. Helt klart. Det kanske handlade om att han hann förbereda sig i huvudet på vägen, vilket kan vara knepigare i vagn eller på cykel, då det bara tar tre minuter från vår port till dagisporten. R sprang in trots att hans fröknar var på planering, vilket brukar kännas ganska tröstlöst vid ledsen-lämning.

Lyckan var dock kort.
Vid hämt fick maken återigen beskedet av en av fröknarna att R bråkat en massa och att han den här gången fått igen; det andra barnet hade slagit tillbaka. Han hade några rejäla rivsår i ansiktet. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner mig bara ledsen. Det är så svårt att känna igen R i allt detta.

R vet mycket väl om att man varken får slåss, puttas, sparkas, bitas, knipas etc etc. Vi säger detta varje gång det händer här hemma. Vi betonar det noga. Vid varje vredesutbrott, vid varje svartsjukeutbrott. Det är inte problemet. Problemet tycker jag just nu ligger i bruset mellan informationssändare och -mottagare. Jag talar inte dagissvenska. Jag vet inte vad jag ska göra med informationen. Är det bara en rapport om läget eller vill hon att vi ska agera mer än vad vi redan gör? Mina tentakler räcker inte till dagis. Någon där måste kanske se till så att sådant inte händer istället för att bara bevittna och rapportera? Ska jag bara svepa in mig i skuldsäcken och be fröknarna om förlåtelse å hans vägnar? Ska vi ta ledigt och vara där? Ska vi vända oss till BUP? Det lutar åt att be om ett extra samtal hos hans kontaktfröken och kolla av vad hon tycker. Om hon tycker något annat än vad vi vanligtvis får höra: "Allt har gått bra". Igår var det så. Igår sa en av hans fröknar att slagsmål får man räkna med när ett antal barn är i samma ålder och samma situation. De positionerar sig. Hur kan det vara så svart-vitt? Hur kan allt gå bra enligt vissa och vara för j-vligt enligt andra?

Dagis

Jag är tvivlande. Djupt. Jag har alltid trott på dagis (alltså förskolan, jag vet) som ett samhällsfostrande och bra fenomen. Inte heller har jag tvekat kring huruvida mina barn ska gå eller inte. Det har inte bara att göra med min bild av mig själv som både präst och mamma att göra, utan också utifrån egna erfarenheter av dagis under uppväxten.
Men, eftersom jag ju dessutom i själen är grå - alltså inte svart-vit - måste jag också kunna vara flexibel nog att se när något inte är som det borde. Rubinen talar nästan ingenting på dagis, har jag förstått. Fröknarna kommenterar att han talar så mycket när jag är i närheten och det är på långa vägar inte i närheten av hur mycket han talar här hemma. På senaste tiden har han också börjat säga på morgnarna att han inte vill gå till dagis och ögonen har fyllts med tårar bara av tanken på det. R är ett försiktigt och blygt barn som verkligen inte kastar sig ut och tar för sig. I förra veckan berättade en av fröknarna att han slagit och puttat de andra barnen under en dag. De hade sagt till honom på skarpen och han hade fått sitta med fröknarna under stora delar av dagen.

Självklart är jag partisk och jag har personligen svårt att se kopplingen till vad vi gör här hemma och hans känslor inför dagis. Jag kan däremot se att vikarier kommer och går, barn slutar och börjar, avdelningen har förändrats från en 1-5 till en 1-3 och R har gått korta veckor fram tills för ett par veckor sedan. Min undring och magkatarr just nu hänger samman med vad som är "normalt" och inte under en dagistid. Jag har förstått att många barn pendlar mellan att älska och hata stället, att många barn är ledsna vid lämningar och inte verkar speciellt påverkade vid hämtning och att många barn kanske aldrig riktigt tycks finna sig i dagistillvaro. Frågan som väcks är ju förstås också om detta skulle vara fallet på vilket ställe som helst, alltså om det skulle kvitta om vi bytte dagis. Alternativet att R skulle vara hemma på heltid finns inte. Är det någon därute som vill dela lite tankar?

kladderi-kladdera

Återigen är hemmet och alla kläder täckta av majskrokar. Delar, hela, smet och smulor. Jag hade faktiskt redan glömt hur det var...

Idag är en sån dag

Jag kan bara konstatera att det inte är dotterns dag idag. Gnällig, sur och trist har hon sällskapat med sin ryggonda mamma (och en stund med sina morföräldrar) under dagen.

Bara för att jag råkade säga att hon inte kräks lika mycket sedan hon lärt sig sitta; ja, vad händer: hon kräks rödspätta över hela sig. Två gånger. Och för att jag säger att hon aldrig tycks falla bakåt från sittande; att hon är så stabil; ja, vad händer: hon trillar först framlänges rakt på hårda bitringen som hon lyckas få mellan ögonen och sedan baklänges på verktygslådan. Och allt är bara tårar, snor och ledsenhet...
Men vi har ju faktiskt rätt till såna dagar. Även när vi vanligtvis är soliga och glada, eller kanske just när? Trist är det i alla fall. Och snart ska trotsige sonen hämtas...

Ryggont och halsont

...som ännu inte brutit ut till någon regelrätt förkylning gör att det inte blir någon träning den här veckan heller, verkar det som. Redan förra veckan kände jag av halsen, men som sagt; ingen snuva eller feber än.

Pga av dålig träningsrutin var det inte heller chockerande nyheter att kiropraktorn inte kunde fixa vare sig bröstrygg eller nacke på ett tillfredsställande sätt i morse. Ytterligare en behandling fick bokas in. Utan att vara en gammal olyckskorp, kan jag ge mig på att det inte funkar då heller. Rörelsemönstret hos mig just nu är inte det mest ergonomiska hur jag än försöker. Att ta hand om två barn i de här åldrarna ÄR helt enkelt ingen höjdare för ryggen.
Dock är det ganska deprimerande att tänka, att om ryggen är så dålig nu, hur kommer den att vara om 30 år...? Jag tröstar mig med att om ca 1,5 år så kommer det inte riktigt bli lika många lyft per dag. Tills dess får jag lägga mina surt förvärvade kronor hos kiropraktorn.

Doktorsbesök

In och ut. Så snabbt gick 6-månaders-besöket hos doktorn på Bvc idag. Snacka om att det finns en läskig överbelastning inom vården just nu. Jag tänker på alla dem som inte vet vart de ska vända sig med sina frågor, som känner av stressen i mötet så mycket att de tystnar, lägger locket på och går därifrån utan att ha fått ventilera och lufta sin oro. Jag tänker på hur många som därmed inte får den hjälp de kanske behöver NU.

När vi åkte till Blekinge för akupunkturbehandlingarna av sonens kolik, talade vår akupunktör tillika barnmorska om de 2-månaders-samtal som de numera erbjöd alla nyblivna mammor på Mvc/Bvc. Samtalen var till för att fånga upp eventuell förlossningsdepression, men också för att mammorna för en gångs skull skulle få tala lite om hur DE mådde utan att bli avbrutna av ledsen eller hungrig bebis. Det visade sig att den ansträngning som detta innebar att få till, minskade kostnaderna i vården i längden pga av att man i ett tidigt skede hittade dem som behövde extra stöd. Tanken och önskan var att även de nyblivna papporna skulle få den här typen av samtal så småningom.

Här i Malmö är det verkligen inte så. Här finns inga sådana förebyggande samtal. Jag vet så många som upplevt både stressen på Mvc och på Bvc samt såklart även på de akuta klinikerna som väldigt negativ och destruktiv. Och det föds bara fler och fler barn. Jag undrar när något verkligen ska göras för att barnmorskor och sjuksköterskor på Mvc och Bvc ska få en dräglig arbetsmiljö.

Det gör ont i ett modershjärta...

Föräldraskapet har lärt mig en viktig sak; att aldrig någonsin uttala mig om människor och deras barn på ett svart-vitt sätt. Jag har varit med om för många aha-upplevelser och inkonsekvenser för det.

Det finns, vilket vi säkert alla är medvetna om, oändliga faktorer som samverkar i formandet av ett liv och en person. En stor del är givetvis miljön som barnet växer upp i med allt vad det innebär; stad/land, människorna runt omkring, religion, politiska åsikter och värderingar etc. Men alla vi som har hållit ett litet nyfött barn i famnen vet också att det knappast kommit till världen utan några som helst förutsättningar eller personliga egenskaper.

Mina barn är olika som natt och dag, men ändå lika. Om olikheterna beror på att de har olika kön, att den ene av nödvändighet är storebror och den andra lillasyster, att den ena är född på vårvintern och den andra på sommaren eller på något annat förtäljer inte historien. Inte vår i alla fall. Om likheterna beror på att de eventuellt ärvt vissa gener från vissa släktingar, på att de spenderat sina första månader med grym och obändig smärta i sina små magar, på att de båda burits och burits och burits eller på något annat förtäljer inte heller historien. Så är det. Människor påverkas och formas av oändliga faktorer av olika vikt.

Men, att som förälder ta på sig ALLT som barnet gör och är som sitt dåliga samvete eller stolthet är orättvist, både för barnet och för föräldrarna.

Att ett barn är utåtagerande i trotsåldern innebär inte att föräldrarna har skadat sitt barn och att barnet visar det så. Att ett barn är "snällt" och sitter fint konverserande, innebär i sin tur inte att föräldrarna har "lyckats" med sin uppfostran. Så svart-vit är inte världen. Det är dessutom en felaktig slutsats, för ett barn kan mycket väl också skrämmas till "snällhet".

Jag skriver definitivt under på att det finns saker som är FEL. Att slå sina barn är både moraliskt fel och illegalt. Att psykiskt kränka sina barn är också fruktansvärt fel. Att det kan finnas barn som visar hur dåligt de mår inombords genom att vara destruktiva är en självklarhet, men verkligen inte alltid hela sanningen till ett beteende. Vi är olika. Men en sak vet jag: att utifrån vår brokiga och orättvisa värld säga att bara de barn med "Jesper Juul"-uppfostran är de som kommer att lyckas bli "bra" människor, är lika fel.