Vardagsmödor

Bland allt jobb, jobb och åter jobb i en arbetssituation som nästan är absurd (vi är tre av ordinarie fem präster i tjänst sedan en och en halv månad tillbaka) har sjukdomskomat för tillfället släppt. Det är skönt. Och kanske inte bara skönt utan helt nödvändigt för att livet överhuvudtaget ska kunna levas.
Pydden är med sina dryga tre år inne i en fas (?) där ALLT gråts och gnälls åt. Allt.

- Kan du vända klänningen; den är bak-o-fram?
- Uuuuuääääähhh
- Kan du komma hit så att jag kan borsta dina händer/ditt hår?
- Uuuuuuuäääääääähh
- Kan du plocka upp din jacka från golvet/lägga leksaken på ditt rum/duka fram en tallrik?
-Uuuuuuääääääähhh
-Nu är det dags att gå in på dagis!
-Uuuuuuäääääääääääääääääääh

Jag funderade vid något tillfälle när Rubinens trots var på sitt klimax, hur man skulle kunna ta sig igenom den fasen med förståndet i behåll. Nu känns den typen av trots, med en tokvåldsam 2,5-åring som motsatte sig allt, som en barnlek i jämförelse med denna. Då kunde jag åtminstone rå på honom och bära honom. En välvuxen och välartikulerad liten trotsperson är långt svårare att bestämma åt. Vi försöker hitta bra rutiner för att underlätta de olika gnällstegen en vanlig morgon, men brister något av dem - ja, då är vi tillbaks i uuuuäääähh igen.

Framför mig hägrar fyra veckors 150%-igt arbetstempo och det är nu som klostertanken lockar som allra mest. Tänk att få helhjärtat ägna sig åt något, något alls, under en period? Tänk om det gick? Tänk om man kunde släppa allt annat...
Och jag vet i allt detta att det finns tusen och en saker att glädja sig åt. Det gör det:

Jag lever, vi lever, vi kramas mellan gnällsessionerna, jobbet är inte bara jobbigt utan också kul, jag har hunnit med några riktigt riktigt livgivande möten med de finaste av vänner och bortsett från de myckna sammandragningarna i magen så tycks det leva runt där inne också. Dessutom är ju faktiskt våren här. Äntligen. Äntligen.

Lätt kaos

Det här skulle ju bli en vit vecka, Librarybeth. Jag har i alla fall klätt mig i vit krage dagligen för jobb, ja, för det har det varit gott om...

Och vissa dagar är ganska sanslösa. Igår var en sådan.
Dagis ringde mitt under vårt arbetslags jullunch. Det visade sig, efter många om och men, att personalen blivit sjuk och att Rubinens avdelning trots allt inte skulle kunna ta sig till min kyrka idag för att uppleva julkrubbevisningen. Himla tråkigt, tyckte jag.

Lite senare, när jag sitter med ett sorgehus, har dagis ringt igen och det får jag veta först efteråt när maken ringer och berättar att Rubinen petat upp en stor glaspärla i näsan. Dagis ringer såklart inte till maken då, utan väntar tills han kommer för att hämta. Mycket korkat, med tanke på att pärlan skulle kunna ha tagit utvägen ned i luftstrupen och då hade det blivit ett långt större problem än vad det ändå blev.

Så min middag på kvällen med tidskriftsredaktionen fick snabbt ställas in och maken och Rubinen bege sig till akuten. Pydd fick hänga i fåtöljen på mitt rum medan jag försökte sortera bland anteckningarna efter samtalet....

Till på köpet berättade Rubinen att två pojkar kräkts öppet på dagis. Tjoho!

I morse skeppades Rubinen till sin mormor och morfar för att slippa direktkontakt med smittan idag igen, medan Pydd gick till dagis med mig. Väl där, får vi veta att det nu kräkts även inne på småbarnsavdelningen. Jaha...
Bara för mig att lämna henne där ändå och gå till jobbet för fulla visningar.

Och när jag är på väg ut till begravning lite senare, ringer maken i panik från huset. En dörr har gått i baklås och han är instängd. Jag får ta rundan om huset innan begravningen och göra det möjligt för honom att ta sig ut...

I kapellet får jag veta att musikern är försenad och kanske inte kan komma till begravningen förrän en halvtimme för sent.

Vid det laget har jag gått in i något slags totalt avslappat tillstånd och mycket riktigt löser det sig till slut. Begravningen blir bara tre minuter sen.

Men nu. Är. Jag. Trött. Tror jag ska lägga mig och sova i soffan...

Frukost en måndag

"Jag är en flicka, men ofta är jag en pojke", säger Pydd vid frukosten.
Rubinen är snabb att skratta och säga "Men du ÄR ju inte en pojke."
Pydd står på sig och menar att hon visst det är en pojke allt som oftast.
Och jag säger diplomatiskt att om Pydd vill vara en pojke så får hon det.
Uppenbarligen är det något som pojkar får göra som Pydd också vill ha tillgång till, för det handlar varken om kläder eller utseende.
När jag säger att jag egentligen är en farbror, så skrattar båda barnen. Intressant det där.

Pyssel, påsk och prat

Idag hade vi våra sista visningar av påsklandskapet på jobbet. Bäst var att som sista grupp kom Rubinens dagisavdelning. Åh, så fint det kändes att få möta alla barnen och personalen kring något annat än det vanliga! Och min fina lilla Rubin var så stolt över att han kunde sångerna (vi övade i helgen genom att låta barnen komma på gudstjänsten som baserades på visningen). Dessutom lyste solen över dem när de promenerade in.

I eftermiddags lyssnade jag tillsammans med stans alla kollegor på en av de bästa av mina gamla föreläsare i Lund. Han talade om kärlek och gjorde det så bra att jag kände gudsnärvaro i avslutningen och satt där med fuktiga ögon som behövde blinka konstant.

Sedan kastade jag mig på cykeln till dagis och påskpyssel och fick ytterligare tid att träffa och prata med personal, barn och andra föräldrar. Och pyssla förstås. Fast det är jag klart sämre på än att prata.
Bra dag, helt enkelt.

(Fast det där jag skrev i söndags om sömn... Det har straffat sig å det grövsta. Vi har sovit USELT hela veckan och imorgon ska jag skriva predikan inför söndag. Inga bra odds för det, alltså.)

Men det är ju inte natt, mamma!

Hmm, hemma från Berlin och två saker slår mig.

1) Sommartid. Attans. Nu får vi plötsligt börja täppa igen varje litet ljushål kring fönstren och dra ned mörkläggningsgardinerna medan barnen ser på Bolibompa. Det är ju tyvärr bara så att vi har de allra sämsta från den stora möbelkedjan som gått sönder allihop. Ett idogt arbete för att intala de små att det faktiskt är kväll och läggdags vid 19.15. Och det är inte ens april än...

2) Vi har en kattunge. Jag hade faktiskt nästa glömt bort det. Och idag är jag ensam med barnen. Maken nämnde i förbifarten igår att läggningarna blivit lite spännande sedan Augustus flyttade hem till oss. Ja. Det kan man väl säga. När jag trodde att Pydd äntligen sov och kunde ägna mig åt åt Rubinen, hör jag ljud från lillasysters rum som bara växer i styrka. Det visar sig att vår kära nya familjemedlem anser att åtminstone en person bör hålla sig vaken för att leka med honom och han valde den som precis somnat. Hon var ju ensam.

Suck.
Fast nu sover de, det är vår (och sommartid!) och jag är ikapp på jobbet efter några intensiva dagar efter resan. Imorgon berättar vi om påsk för lite 8-åringar och kanske får jag umgås med maken. Igår var jag nämligen på denna föreställning som var helt otrolig.

Trötthet och nåd

Ofta blir jag ganska trött och dålig på att koncentrera mig när jag jobbat intensivt en helg.
Så även nu.
Jag hittar tusen slitna hårstrån och måste nästan tvinga mig till uppsatt hår för att inte fastna i de där hårstråna.
Inga tankar sätter sig längre än någon minut och därför blir projekt osedvanligt svåra att starta upp och fullfölja.
Mitt tålamod med barnen blir icke-existerande och sorgen över att brisera hela tiden påtaglig, men svår att göra något åt.

Skönt då att kunna gå en trappa ner till grannarna med barn i samma ålder och få sätta sig till dukat bord och öppnad flaska vin och bara få ta emot. Nåd, skulle jag säga, i min kyrksvenska formulering. Och långt lättare att klara de där dagarna som är kvar till den lediga tredagarshelgen.

Just nu, en fredag

...hetsäter jag choklad (så var det med den konsekvensen av detox), dricker kaffe och försöker ta mig ur den onda cirkeln av ständig konflikt med Rubinen.
Dagis är stängt idag och stängt tycks det även vara i försoningstältet.

Förhoppningen är att konflikterna tar en lätt paus medan lillasyster sover om en stund och att energin kan läggas på annat när vi efter det går ut och leker med dagiskompisen.

Egentligen skulle jag behöva jobba.

Så är min fredag just nu. Hur är din?

Fredagsstök

Idag är jag hemma med en lätt febrig dotter som glatt kom in i morse och sjöng "Staffan var en stalledräng" för resten av familjen. När hon lagt sig till rätta mellan mig och Rubinen sa hon med bestämd röst:

"Jag vill inte att du pillar på mig, R. Du får inte pilla på mamma heller. Du får inte pilla på täcket."

Som tur var slutade hon förmaningarna med ett uppmanande
"Kraaaaam!".
Ytterligare tur var att Rubinen för en gångs skull var på ett gott morgonhumör så han tog allt med ro och kramade henne.

Nu har vi lämnat storebror, tvättat fem tvättar, fikat med min kollega och kompis M samt handlat semlor till eftermiddagsfika. Framför oss har vi ytterligare tvättstök, storstädning, lunch, tupplur (Pydd), hämtning av Rubin samt klippning av densamme.

Känns som att det är en dag med flyt trots allt. Fast glamouren får jag suga lite på...

Guldkorn

Sova till kvart i sju. Sol. Smidig lämning av två bara lättbråkande och smågnälliga barn. Mingel med föräldrar och barn. Kaffe. Promenad i jobbets omgivningar och trevliga samtal med min praktikant. Fina ord. Glada barn som tillsammans med sin pappa lånat böcker på biblioteket. Lässtund innan middagen. Sonens toaletträff. En bra dag, helt enkelt.

Ladda om

Imorgon åker maken på välförtjänt egentid tillsammans med sin far och jag spenderar de närmaste fyra dagarna med the Dynamic Duo. Förhoppningsvis kommer de att hålla en något lugnare profil än under den gångna veckan då de bråkat nästintill konstant och tillfogat varandra bett, klös- och nypmärken samt diverse blåmärken. Det lustiga är att de mellan ronderna älskar varandra sanslöst. Eller det är inte så lustigt, för det är ju så det är att ha syskon. I alla fall enligt mina egna minnesbilder.

Min största hålla-andan-grej inför veckan som kommer är dagis. Hämtningen i fredags drog ut till en 45-minuters-historia på grund av ett visserligen behövligt samtal med en i personalen på Rubinens avdelning, men eftersmaken är fortfarande bitter. Jag känner att de där magkänslorna av misstanke och kritik gentemot avdelningens organisation och personalens attityd till jobbet - företagsklimatet, helt enkelt - är bekräftade. Och i veckan är det jag som lämnar och hämtar. Varje dag.
Tvåa på oroslistan är vab. För det hänger också på mig i veckan och det finns vissa saker som är svåra att ställa in. Som begravningar, t ex.
Men mest är jag nog laddad. Nu är det liksom dags att testa att rutinerna håller och att vi faktiskt också kan ha det riktigt trevligt ihop. Utan tjat och gnäll. (Och det sistnämnda är mest riktat som en käck uppmaning till fröken Gnällspik som just nu skulle kunna driva en stridspilot till vansinne och misslyckanden genom sina gnällattacker...)

Helhet och hur man lever med den

Jag grubblar en del just nu.
En del över ekorrhjulet, en del över så stora saker som meningen med livet, men ekorrhjulet är ju en tillvaro i det stora så det kanske inte är så långsökt.

Just nu är jag hemma på semester med barnen som sällskap. Tillvaron är klart enklare den här sommaren än förra året med en spädis och en super-mega-trotsare till två-åring, men den är väldigt väldigt rutinartad. Och det är ju egentligen inte det jag funderar över. För jag vill ha rutiner. Jag älskar rutiner. I praktiken i alla fall. I teorin över hur livet borde levas, finns det betydligt mycket större utrymme för spontana infall än vad det sedan tycks göra i verkliga livet. Och det söker mig något faktiskt. I alla fall när dagarna redan vid kl 16.45 använt upp all energi jag hade när jag vaknade på morgonen och jag går in i något slags transartat tillstånd där det gör ont att försöka uppbringa mer utåtriktad energi. Jag är helt slutkörd i huvudet. Och längtar till jobbet. Efter fyra dagars semester.

Men jag kan ge mig på att den här veckan inte ens kommer att ha en hedersplats i minnet över tid spenderad om ett år. Jag kommer inte komma ihåg den alls. På samma sätt som jag inte kommer ihåg de där 15-timmars-veckorna som var så jobbiga förra året.

Så vad är det jag minns?
Jag minns den dag som precis löpt förbi med barnen. Jag minns att den var ganska trivsam trots feber-starten. Jag minns smaken av jordgubbar, körsbär och persikor. Och vattenmelon. Jag minns hur kul det är att studsa på en studsmatta; kanske det närmaste jag känt av frihet den senaste tiden. Jag minns Pyddens glada skratt när hon studsade i våra sängar och Rubinens stolthet när han visade mig duplo-tornet han byggt. Jag minns härligt uppbyggande samtal med vänner i samma situation på springande fot efter barn som kastar pinnar över staket eller ut på cykelbanor. Jag minns tröttheten i fötterna och förvåningen över den tills jag insett att; ja, oj, jag har gått en bit idag också... Och jag minns faktiskt inte några direkta utbrott av en viss ädelsten idag eller igår. Kanske för att de inte är så energikrävande just nu och kanske för att helheten är större än delarna.

"inte jag" och lekplatshäng

Veckan inleddes mindre kul med några besök på vårdcentralen, men urinvägsinfektionen var ett falsklarm och mina ögon är klart bättre så det har blivit en hel del lekplatshäng. Ungefär som under min föräldraledighet, fast med skillnaden att jag nu kutar runt efter två.
Fördelen är att de påminner en del om "Bonnie och Clyde" och där den ena är, tja, där är den andra... Nackdelen är att de trissar varandra i fuffens.
Pydd har börjat säga "Inte jag" och jag tror att det säger sig själv att det ofta är just det...
Hennes humör är riktigt riktigt hetsigt och trodde vi att vi visste vad vrede är med tanke på de helt otroliga utbrott vi upplevt under det gångna året... Ja, då hade vi ännu inte träffat en riktigt förbannad Pydd.
Så allt är ganska ok just nu, med andra ord. Snart är vi på väg ut till den andra lekplatsen idag. När lillasyster vaknat från sin välgörande skönhetssömn. Och beträffande en viss lillasyster och sömn, så ska jag inte andas ett ord om bristen på trubbel med den den senaste veckan. För då vänder det ju, det vi ju så väl...

Ensam (vuxen) hemma

Maken är på utflykt - välförtjänad - ikväll.
Efter gräl med Rubinen om pyjamasen, utbrott (R, med gamla dagars vredeskaliber minus betten), barnsligt uppträde (jag. Trots kurs.), missad middag och artikel med kort deadline oskriven känns kvällen så där.
Ett berg av osorterad tvätt kallar med melodisk stämma på mig från sängen och kanske det kan få mig på mer stabilt humör. Jag tror nog nästan det.

Liv och död

Idag åker jag iväg för att imorgon begrava någon som stått mig nära. På lördag ska jag döpa en ganska nyfunnen bekants dotter. Livet går från ljust till mörkt och tillbaka igen på några få ögonblick och det är ju så det är, det där livet.

Det finns en ganska fantatisk sak med att vara förälder (tja, ganska många om man ska vara petig, förstås...) och det är att barnen alltid håller en kvar på jorden med fötterna i det vardagliga. Det ska lirkas på ytterkläder, fixas mellanmål, hämtas på dagis och bytas blöjor mitt i alla stora känslor och berg- och dalbaneåk. Inte så dumt. Inte så dumt alls.

Det är lite som att hålla andan...

och jag hade faktiskt glömt det sen förra året. Jag menar förstås den här ständiga beredskapen på nya sjukor, köriga nätter, sömnbristens afasi och penicillin-näsdroppe-hostmedicin-kurer.
Våra schemata över när barnen medicinerades senast- vilket barn, vilket klockslag och vilken typ av medicin - ligger där som en ekorrhjulspåminnelse av rang.
Åh, maj. Åh, juni. Ja, jag kan t o m gå med på april.

Spridda tankar i slutet av december

Det är skönt att gå till jobbet i den här tiden.
Morgnarna är vackra, löftesrika.
Underbart med det vita, vilsamma och ljuddämpande.
Skönt med den - trots den i december ganska hektiska arbetsplatsen - lite fridfullare stämningen och den lite mer koncentrerade jobbagendan.
Hemvägen känns kortare än ditvägen, lite motigare på något sätt. Föräldraskulden ramlar över mig. Känslan av att "nu gäller det", det är under de här två timmarna som det ska umgås till max med maximal kvalitet och bästa humör. Och vetskapen om att det så sällan blir så, men att det får vara ok ändå. Jag gör mitt bästa. Jag gör mitt bästa med mitt tålamod, även om det är lättare sagt än gjort. Vi sover ganska illa, allihop. Jag vaknar sällan där jag somnade och maken har Pydden som sovkamrat merparten av nätterna. Men på det stora hela är det ju bra, bra, bra. Vi är någorlunda friska och har varandra och faktiskt enastående roligt ihop allt som oftast.

Jag har känt mig disträ ett tag. Oförmögen att riktigt hitta fokus. Det har inte med sinnesstämningen att göra. För jag är ganska så tillfreds med livet just nu. Jag tror att det har med förändringen att göra - att livet plötsligt är så annorlunda igen, nu sedan jobbstarten. Jag vet inte riktigt vem jag är, vad jag är. Jag håller nog på att hitta det igen. Jag tror inte att jag är så bra på förändringar, eller snarare, jag vet att jag inte är det. Det tar emot; min naturliga friktion kämpar emot, sätter hälarna i marken och muttrar.

Imorse när jag lämnade Rubinen på dagis i den mycket decimerade och sammanslagna gruppen hann de ologiska tankarna drämma till mig; är jag en dålig mamma som inte låter min son få ha ett långt jullov? Borde jag ha försökt vara ledig trots att jobbet ser ut som det gör?
Hemma finns maken som alls inte känner så, som alls inte upplevde (fantiserade ihop) att fröknarna försökte få honom att känna dåligt samvete för att också han behövde de små pauserna medan Pydden sover till att jobba med sitt. Och jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att se världen genom samma glasögon och konstaterar att, nej, och det är väl tur det - för hur skulle vi då någonsin lära oss något?
Och imorgon ska jag fundera ut hur man berättar om den där första julnatten för barnen och de vuxna som kommer till kyrkan på julafton klockan 11. Livet i ett nötskal just nu.

Är du snäller så kan du få...

Sonen inledde den ganska kaotiska söndagsmorgonen (usel sömn av 9-månaders-förkylningsgrisen, dålig mage av densamma och plötsligt bråttom till jobb för den ömma modern) med att inte tycka att lillasyster fick leka med något alls i hans ganska välfyllda rum.

När jag sagt till honom för sjuttionde gången att "jo, det där kan hon väl ändå få leka med; du leker ju med tågbanan" så börjar Rubinen sjunga om sockerbagaren som bor i staden. När han sjungit frasen "men är du stygger så får du gå" säger han:
"Du måste gå mamma. Du är stygger."

Ok. Tydligare kan man väl inte vara.

Glidartid?

Efter en något decimerad arbetsvecka (det kommer även ett pass ikväll och ett till på söndag) sprang jag hem igår vid lunchtid, kastade på Pydden kläderna, tog med mig mormor och morfar som agerat barnvakter till Rubinens dagis, hämtade honom utan trotsutbrott, sprang vidare till vårdcentralen tillsammans med entouraget samt även en fellow förälder med två barn och presenterade barnen för svinissprutorna utan minsta motstånd, sprang vidare till en lekplats, lyckades få upp Rubinen i vagnen utan trotsutbrott efter att han fått gå bredvid vagnen ett tag på väg hem, fixade mellis, städade toaletten och var fortfarande ganska ok i huvudet när maken anslöt sig vid 17.

Idag fick jag på Rubinen ytterkläderna när vi skulle ut och gå utan nämnvärt utbrott, fick upp honom i vagnen efter lyckosam lek med fredagsledig dagiskompis, gick och handlade, fick honom att gå upp i lägenheten utan bråk, bytte en bajsblöja utan att bli sparkad i magen, fixade lunch, bakade pepparkakor (igen), städade och jonglerade båda barnen tills maken kom hem.
Vågar jag ropa ytterligare ett litet hej?

Nu är jag trött. Trött. Trött. Och nu, precis nu, ska jag iväg för kvällspass på jobbet. Well. Jag ska nog bara hålla andan lite längre och inte känna efter mer.

Första dagen tillbaka på jobbet

... och jag möts i hallen minuterna innan läggning av två barn som bara vill kramas. Måste faktiskt säga att det var dagens höjdpunkt.

Familjetid

På något konstigt sätt (kan det bero på vintertiden?) hamnade hela familjen vid frukostbordet samtidigt idag, vilket var trevligt. Dessutom hade vi hur mycket tid som helst, eftersom klockan bara var halv sju och maken varit uppe sedan en timme med Pydd. Rubinen började prata om vår äldsta siames, Hector, som inte kom när vi ropade.

"Han är bange", sa Rubinen på dansk-svenska.
"Varför det?", frågade jag.

Efter lite invecklad Rubin-förklaring förstod vi att det handlade om "Alfons och odjuret" igen, som vi för övrigt inte läst på en vecka... Ett enda litet felsteg just nu ger uppenbarligen gigantiska efterföljder.
När vi ropat på Hector ett tag, inser vi att även Pydd ropar; "Heck!"