Helg, mörker, stillhet och fart

Den gångna veckan har bjudit på en del att berätta om, om man så säger.

För en vecka sedan precis, befann vi oss ute på Österlen, som vi faktiskt gjort ganska många år just på den dagen. Vi besökte Vitaby kyrka och gick vandringen tillsammans med barnen på den mycket stämningsfullt upplysta kyrkogården. Pydden däremot chantade "Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem..." från det ögonblick som hon stötte på en dam som läste bibeltexter endast upplyst av en boklampa i pappren. Just när barnen passerade kunde man höra orden "...döda alla..." och genast blev det mer Halloween över helgen än Alla-helgon...

På måndagen när jag hämtade de två på dagis klagade Rubinen på huvudvärk och jag fick panik-ringa maken på hemväg och kalla hem honom från jobb-middag eftersom det var totalt stopp. Rubinen grät för att huvudet gjorde ont och Pydden trots-vägrade att gå ett endaste steg från dagisporten och hemåt. Och min rygg... ja, den medgav inga lyft av två 16,5-kgs-barn.
Två akuten-besök senare visade sig vara halsfluss och penicillin skrevs ut. Tack, läkaren för det. Det hjälpte väldigt snabbt och därmed blev umgänget med Rubinen tisdag-fredag (för maken, mormor & morfar och mig) mycket lättsamt och trevlig.

Lättsamt och trevligt, har däremot inte varit kodorden för lämningarna av en viss Pydd som varje morgon säger "Kan du säga till mina fröknar att jag kan vara på storbarnsavdelningen?". Till saken hör att hon skickats fram och tillbaka mellan småbarns- och storbarnsavdelningarna hela hösten och att hon helt enkelt är fullständigt vill kring var hon hör hemma. På utvecklingssamtalet i fredags fick vi negativt besked kring flytt för henne, men samtidigt gehör för att hon inte överhuvudtaget får någon stimulans där hon är. Hennes kontaktfröken tog in alla förslag på vad Pydden skulle kunna bli lite utmanad genom, men jag gick ändå därifrån med en kombinerad känsla av det-visste-jag-väl-att-ni-gjorde-fel-i-somras och sorg. Det är ju trots allt vår lilla Pydd som sitter i kläm.

Och slutligen, idag. Jag är ensam hemma. Jobbar intensivt hela helgen medan resten av familjen tagit tåget norröver för att besöka kusinerna. Bra för oss alla, tror jag. Nästa helg är jag äntligen ledig efter tre helgers jobb.

Förändringar 2

Förändringar kan man orda om utan slut. Eller, jag kan.
Förändringar är det även för Pydd.
Sedan hon flyttades till småbarnsavdelning i augusti har livet inte riktigt varit sig likt för henne. Hon har slutat sova på dagen, hon får fler än ett riktigt allvarligt vredesutbrott om dagen och, ja, glädjen är helt enkelt inte riktigt där. Det är väldigt mycket gnäll, gråt och "nej, jag vill inte". Jag vet inte om det handlar om dagis, men före augusti hände det aldrig att hon sa att hon inte ville dit.
När alla de andra små barnen sover (på alla tre småbarnsavdelningarna) är Pydd ensam vaken och skickas över till de ca 65 stora barnen med personal på en annan gård.
Jag är helt säker på att hon vill det. Många av de här barnen känner hon sedan sin tid på blandad avdelning och hon ser dem betydligt mer som "mina barn" än småttingarna på den nya avdelningen.
Men. Och det är ett riktigt stort men. Jag har svårt att se att detta är bra för henne. Hon får fler än 100 mänskliga kontakter per dag om man räknar in alla barnen på dagis och personalen. Även fast hon leker med några enstaka, så är alla runt omkring henne. Jag hade blivit stressad och trött. Jag BLIR trött när jag träffar den mängden med människor i samlad trupp.

Jag var väldigt kluven till flytten från början, men det fanns aspekter som var värda att väga in; hon fick vara stor för en gångs skull, avdelningen skulle ha färre barn och riktigt bra personal som vi kände sedan tidigare, kanske kunde hon få umgås med barn i sin ålder och framförallt - vi fick inget val. När man inte får ett val antar man ju att de som bestämmer vet bäst. Eller jag gör det. Jag litar på att det blir bra. Personalen ÄR bra, det verkar vara en fin grupp barn, men Pydd står ut på så många sätt i ålder, mognad och identitet.
Det tråkiga är att jag inte kan se någon lösning. Helst hade jag sett att personalen umgicks med Pydd och gav henne den stimulans hon inte får i gruppen medan de andra barnen sover, men risken är stor att de planerat sina tider i nuläget efter att barnen sover efter lunch. Och värsta scenariot där är ju att hon sätts framför youtube (och det är inte taget ur luften, ska jag säga...) istället.
Som det är nu blir hon dagligen förvirrad i frågan vilken grupp hon egentligen tillhör. Är hon stor eller är hon liten? Hon får alldeles för många kontakter per dag och hon får dessutom inte alls den stimulans hon hade behövt pedagogiskt sett. Jag är faktiskt bekymrad. Och gillar det inte alls.

Omorganisation

Som jag tidigare andats, har det funnits tillfällen då vi inte varit helt tillfreds med vår förskola. Just nu är det helt ok.

Barnen verkar ok med att gå dit; inte jublande kanske, men inte hysteriskt ledsna heller.
Personalen har haft en viss omsättning tyvärr, men har överlag varit rara och (inbillar jag mig) dugligt pedagogiska och omtänksamma.
Lokalerna är nu äntligen fixade liksom gården och det är också helt ok.

Som kanske inte undgått någon är det babyboom i landet. Så också i Malmö. I centrum är det mest påfyllning av 1-åringar till förskolorna. Folk som flyttar i Malmö flyttar i allmänhet från centrum och ut även om många numera faktiskt väljer att bo kvar med sina barn i lägenhet. Många fler än tidigare. Och köerna till förskola är helt abnorma. Vår stadsdel har redan brutit mot garantin att barn i kö ska få plats inom fyra månader. Det går inte. Många är helt desperata.

Vi har haft tur och varit hälsosamt intresserade av var våra barn skulle hamna redan från första början. Vi satte vår nuvarande förskola överst på grund av sådana anledningar som att de lagar egen mat där, barnen sover utomhus, pedagogiken verkade genomtänkt OCH grupperna var blandade. Närheten var förstås också ett stort plus.

Nu är det omorganisation och det lutar åt att denna ska ske i augusti och innebära att Pydd kommer att flyttas för ett år till en småbarnsavdelning i andra sidan huset med annan ingång. Vi VET inte detta, men av allt att döma är det vad vi kommer att bli meddelade i april då denna information ska ges ordentligt till föräldrarna på hela förskolan. Jag talade med rektorn igår och känner mig... lätt överkörd så här efteråt.

Pydd är inte direkt känslig för miljö; det är inte det jag är orolig för. Däremot tänker jag mig att hon, som redan är så långt fram i utvecklingen, vid 2,5 års ålder kommer få noll stimulans av att vara äldst på en småbarnsavdelning där hon förmodligen kommer vara en av få som talar, som är utan blöja, som inte sover etc. För det är där i sin utveckling som jag tror att hon kommer vara i augusti.

Jag upplevde inte att jag fick något som helst gehör från rektorn. Inget alls. Hon tycktes läsa innantill att "hon lyssnade. För man ska lyssna på föräldrar.".
Jaha.

Är det någon som har erfarenhet av liknande omorganisationer som skett medan era barn varit på plats på förskolan? Hur har det genomförts och vad har varit bra (ja, jag är tveksam) och mindre bra med det? Är jag dum och överreagerande i själva verket?

Tålamoood och tankar om förskolans esse

En halvfrisk - eller halvsjuk beroende av hur man ser det - lillasyster och jag har hängt tillsammans hela dagen. Nu värker ryggen efter alla påtvingade påklädningar och huvudet efter gnället. Halvfrisk är såklart skönt för oron i magen, men desto värre för tålamodet. Lirka, truga, locka och till slut tvinga när inget hjälper.

Storebror håller sig - peppar, peppar - frisk och på dagis.
Han var ett av fyra barn på avdelningen idag, vilket ju var mysigt, men mindre kul för personalen som rustat för femton barn. Som bara uteblev. Intressant. Till frukost var det inte ett enda barn på två avdelningar och gröt hade kokats för tio.
En fröken på Pydds avdelning - där de trots allt var 11 stycken - var lite ledsen över attityden till förskolan som tycks vara ganska utbredd. Att det handlar om barnpassning. Att man inte behöver meddela om man inte längre behöver deras tjänster, ungefär. Jag förstår fullständigt. Jag hade varit både ledsen och ursinnig och givetvis också börjat fundera på om det är det som verksamheten handlar om. Till våren ska det bildas föräldraråd. Det tycker jag är strålande. Och jag tänker engagera mig. Det är ju faktiskt mina barns arbetsplats och kan man påverka så ska man.

Ladda om

Imorgon åker maken på välförtjänt egentid tillsammans med sin far och jag spenderar de närmaste fyra dagarna med the Dynamic Duo. Förhoppningsvis kommer de att hålla en något lugnare profil än under den gångna veckan då de bråkat nästintill konstant och tillfogat varandra bett, klös- och nypmärken samt diverse blåmärken. Det lustiga är att de mellan ronderna älskar varandra sanslöst. Eller det är inte så lustigt, för det är ju så det är att ha syskon. I alla fall enligt mina egna minnesbilder.

Min största hålla-andan-grej inför veckan som kommer är dagis. Hämtningen i fredags drog ut till en 45-minuters-historia på grund av ett visserligen behövligt samtal med en i personalen på Rubinens avdelning, men eftersmaken är fortfarande bitter. Jag känner att de där magkänslorna av misstanke och kritik gentemot avdelningens organisation och personalens attityd till jobbet - företagsklimatet, helt enkelt - är bekräftade. Och i veckan är det jag som lämnar och hämtar. Varje dag.
Tvåa på oroslistan är vab. För det hänger också på mig i veckan och det finns vissa saker som är svåra att ställa in. Som begravningar, t ex.
Men mest är jag nog laddad. Nu är det liksom dags att testa att rutinerna håller och att vi faktiskt också kan ha det riktigt trevligt ihop. Utan tjat och gnäll. (Och det sistnämnda är mest riktat som en käck uppmaning till fröken Gnällspik som just nu skulle kunna driva en stridspilot till vansinne och misslyckanden genom sina gnällattacker...)

Nystart

Idag var första dagen på resten av vårt liv. Och, ja, första dagen tillbaka på jobbet och dagis.

Det var med en liten oro vi gick och lade oss igår kväll och det var med lätt desperation vi konstaterade i morse att vi nästan inte sovit något alls pga en nattstrulande Pydd, något som faktiskt - peppar, peppar - inte händer så ofta längre.
Men givetvis i natt, då. Rubinen vaknade självfallet även han av den sura lillasystern.

Med tanke på hur lite sömn som fanns i allas våra kroppar var det ett under att dagislämningen gick så bra. För det gjorde den verkligen. Även för Pydd. Som när hon kom in på sin avdelning gick raka vägen fram till brödraparet och kramade dem i tur och ordning. Sedan sa hon "hejdå" med lätt dramatik i rösten och så gick vi vidare till Rubinens avdelning där han hittade en av de bästa kompisarna som också blivit blöjfri i sommar. Kompiskissandet kunde börja. Två stolta och stora pojkar brydde sig inte ett dyft om att jag gick och jag fick tvinga till mig en avskedspuss. Suck. Men även suck av lättnad.

Jaha, så var den igång då. Hösten. Och jag känner redan ett styng av halsont. Det kunde man väl ge sig på.

Att hämta sjukling från dagis

Jag vet inte varför det känns lika skamset de gånger vi blivit uppringda för att hämta upp sjukt barn på dagis. De två gånger. Någonstans inbillar jag mig att fröknarna tror att vi kört en rövare:
"Äh, vi stoppar i ungen en supp och kastar in henne/honom på dagis! De lär inte märka hur sjuk hon/han är förrän det är försent..."
Givetvis skulle vi ju aldrig göra så. Helt givet. Vet inte ens varför jag måste skriva det. Och ändå känns det som att de tror det. Nästan så att jag hör mig argumentera extra mycket för att "vi inte märkte någonting alls i morse och inte heller i går kväll". Det ska ju inte behövas. Det ska ju inte ens misstänkas att någon kör några rövare! Och därmed inte heller behöva försvaras varför vårt barn blivit sjukt så där hipp som happ på dagis. Men ändå står jag där med rodnad på kinderna och känner att jag på något sätt svikit dem. Attans.

Idag var det lillasyster som somnade på gården (inte konstigt eftersom hon vaknat kl 5 som vanligt och vägrat somna om).
Jo, hon är förkyld och jo, hon är inte riktigt på samma energiska nivå som hon är när hon är helt frisk. Men barn snorar och hostar överallt och ingen är ju på hennes friskhetsnivå. Jag känner ingen mer energisk person! Och i morse var hon faktiskt ok och även i går kväll...

Jag skyndade givetvis dit. Fem minuter senare stod jag där med en nyvaken och sur dam i famnen och röda kinder. En dam som hela vägen hem chantade "Bulle, bulle, bulle, bulle" och rusade fram till sin stol i köket för att realisera planen.
Men visst, hon är inte helt sig själv. Och det är inte jag heller.
Fast det är hon och inte jag som får spendera dagen hos älskade mormor och morfar imorgon medan modern begraver i ett kapell nära dig...

Nionde och sista inskolningsdagen

Efter minst en halvtimmes gräl och lirk med Rubinen om ytterkläder, kom vi så äntligen iväg till sista inskolningsdagen. Då hade Pydd somnat i sulkyn och sov gott hela långa 10-gå-i-Rubin-takt-minuterna till dagis. I begynnande regn.
När vi var framme hade det börjat dugga lite mer. När Rubinen väl var inlämnad på sin avdelning och jag påbörjat omklädningen till regnkläder av en nu yrvaken och ledsen Pydd, så ösregnade det. Pydds avdelning skulle ut på utflykt och grilla korv. Hela dagen. Imponerande, tycker jag. Inte minst med tanke på att det ösregnade i stort sett hela dagen. Tydligen sprack det upp precis då korvarna skulle inmundigas, berättades det för mig vid hämtningen.

Min dag var hektisk. Kylskåpet storstädades och utrymmet under vasken som senast städades för några år sedan (liksom kylskåpet, tycktes det som) renskrubbades. Jag fikade med vän med dotter som precis firat sin första skolavslutning och köpte sedan knälappar till Pyddens manchesterbyxor som efter arvet från Rubin starkt behövde lagas.
Efter dagis tog vi med oss Rubinens kompis med mamma och lillebror hem och leken fortsatte någon timme. Och sedan blev det fredagstradition.

På måndag är det på allvar ut i livet av heltidsarbete och dagissnurr. Och då är jag dessutom ensam några dygn med de två dagisbarnen. Hmm. Jag håller tummarna för att inga sjukdomar smyger sig på under helgen som t ex ett utbrott av vattenkoppor hos en viss lillasyster...

Åttonde inskolningsdagen

Lämning ute på gården av båda barnen. Pydd började gråta så fort hon såg sin ansvariga fröken och förstod att jag var på väg. Rubinen stack iväg med en av favoritkompisarna och sa inte ens hejdå.
Jag gick hem genom rusket med en tom sulky och kände mig lite konstig.

Dagen gick snabbt.

Efter mellanmålet hämtade jag först upp en glad Rubin vars tröja var bajsfläckig. Hmm. Det var dessutom inte första gången. Ser de inte och känner de inte lukten? Pydden stod och dansade med övriga barn och blev gladgladglad när hon såg mig. Allt hade gått bra. Hon hade ätit pommes frites men inte panerad fisk, ätit macka till mellanmål och druckit en massa mjölk. Och varit glad. Så skönt. Ja, verkligen. Imorgon är sista inskolningsdagen och den ser likadan ut tidsmässigt.

Idag har jag hunnit städa garderober, sätta upp diverse grejer på väggarna, pratat i telefon och ätit en två-timmars-lunch med en vän jag inte träffat på evigheter. Samt köpt en ny barbapappa-tröja till Rubin i födelsedagspresent. Det är helt sanslöst vad mycket man hinner när man får bonustid.

Sjunde inskolningsdagen

Jag lämnade Pydd inne efter att först ha lämnat av Rubinen i kapprummet med alla kompisarna som var på väg ut. Han var väldigt oberörd. Det kunde man dock inte säga om Pydd. När hon snabbt konstaterat att jag inte skulle stanna blev hon ledsen och klamrade sig fast. Hennes jämmer och gråt följde mig ut och fanns med under dagen som en dov matta i de lediga timmarna.

Jag hann dock en hel del. Rensa pälsänger-garderoben, gå iväg med kläder till Myrorna, handla på torget, prata med Rubinens dagiskompis mamma i telefon, fika och handla.
Lätt rastlös var jag i god tid till hämtningen. För en gångs skull - och det låter förstås hemskt - så riktigt längtade jag efter att hämta dem. Båda två. Jag hade tankat energi under dagen och kände att jag orkade "vara med", orkade parera vrede, gnäll och envisa viljor, men också att jag orkade hitta på roliga saker.

Och plötsligt kändes denna nya situation med färre timmar tillsammans som en möjlighet istället för ett hinder. Så vill jag välja att se på det. För givetvis handlar det inte om att jag inte längtat efter dem tidigare när vi varit ifrån varandra, utan om att jag knappt hunnit ikapp mig själv med tankarna eller för den delen hunnit börja längta, innan jag totalt ska fokusera på någon annans behov och då är det ju inte roligt. Då är det bara plikt och ok.

Pydd hade somnat vid vilan efter 3 arga minuter av envist jag-vill-inte-ligga-i-vagnen-gräl med en av fröknarna. Med sin älskade kanin. Och hon sov fortfarande när jag kom med en glad Rubin i släptåg upphämtad från sin avdelning. Han satte sig helt sonika på golvet och lekte med barnen som att han kände dem. Det gör han väl förmodligen också, men det blir så oväntat när det handlar om barn som jag inte ens vet vilka de är. På en annan avdelning. Vilken koll de har!

Idag ska Pydden även äta mellanmål med de andra barnen innan det är dags för hämtning.

Sjätte inskolningsdagen

Hela familjen uppe kl 5.20. Sådär kul. Med lite ansträngningar, irritation och småsurhet på alla fronter somnade Pydd igen efter några timmar. Bra, för lunchutsikterna...
Rubinen å andra sidan gnällde och gäspade, men blev så småningom på bättre humör i tid till dagisavfärden.
Lämningen av honom gick som en dans och gråten hos Pydd, när jag gick idag, var mindre häftig än igår. Skönt.
Det rapporterades vid hämtningen att hon ätit. Jättebra. Ett mycket gott tecken, för hon är en storätare av naturen och om hon börjar agera "som vanligt" är det ju strålande.
Dock hamnade vi i samma situation som igår när vi skulle gå och hade jag varit mer offensiv hade jag konfronterat personalen bättre. De har gett oss tillåtelse för Rubinen att vara där på de tider han behöver; det borde vara överagerat då. Varför känns det inte så? En specialpedagog som jag tyckt illa om från början, eftersom hon är extremt skuldbeläggande utan att vara insatt, befann sig också i hallen när Rubinen snyftade över att han inte skulle gå hem med oss idag utan stanna i två timmar till. Jag kan ge mig på att hon intrigerar järnet nu.
Imorgon är det andra rutiner. Då stannar Pydd över vilan. Efter den hämtar jag givetvis hem båda två.

Femte inskolningsdagen

Efter en hel natts sömn för Pydden (och även för oss! HURRA!) bådade det gott inför lunchdeltagandet idag. Glad och käck gav hon mig alla bilar i lådan, brummade runt med dem på golvet och sprang den nu "vanliga" rundan i lokalerna. Efter 40 minuter sa jag hejdå till henne, hon började gråta, hjärtat snörptes samman och jag gick modfälld hemåt med minnet av två ledsna barn vid lämningarna. För, ja, även unge herr Rubin grät när jag och Pydd lämnade hans avdelning för att gå in på hennes.
När jag så kom tillbaka klockan 12, rapporterades det att nappen hittat in i munnen, hon hade varit ganska så trött från 10.15, men hållit sig vaken under lunchen. Dock hade inga direkta mängder mat intagits. På väg ut, är vi tvungna att gå förbi Rubinens avdelning och han sitter så att han ser hela hallen och utrymmet innanför. Givetvis fick han syn på oss. Och blev jätteledsen.

Och vad svarar man honom när han också vill följa med hem, men det inte riktigt känns som rätt alternativ (för att det regnar, för att den stimulans han behöver inte riktigt finns i lägenheten med oss två efter en hel helg av just sådan stimulans, för att jag behöver Pydds sovtid att kurera en enerverande hosta och en helgtrötthet; för att det inte är vad jag planerat)?

Jag tycker att jag får personalens blickar på mig; det känns som att de tycker att jag är en egoistisk och kall mamma som inte tar mitt stackars äldsta barn med mig trots att jag egentligen kan. Som inte vill umgås med honom när jag borde vilja, borde kunna, borde veta att det är bäst så. Det känns inte som att det är lönt att gå in i försvar. Jag har fått besked från dem att han får vara där under de här veckorna. Så mycket som han behöver. Inte så mycket som han vill, märk väl. Och jag måste väl få lov att bedöma det?! Eller? Fasen vad jag avskyr sådana situationer...
Vi hämtar honom halv tre.

Fjärde inskolningsdagen

Med andan i halsen sprang vi in på gården i sista sekund (två barn, tvätt och diverse annat hade lagt krokben för en bra planering på morgonen).
Utedag i fantastiskt väder idag med även storebror närvarande. Rubinen var inte det minsta intresserad av mig och var jag satt. Och det var verkligen så underbart att se och känna. Jag har varit så orolig för att han EGENTLIGEN inte gillar sitt dagis, men, ja, av saker att döma, så är det inte så, trots att hans fyra vänner saknades allihop idag.

Pydd hade sin bror som sällskap stora delar av förmiddagen. Fast inte hela tiden, på långt när. Hon fixade och donade. Gick i rabatterna, grävde i sandlådan, gungade på gungbräda, "cyklade" (men hade inte ro att sitta bak, vilket inte förvånar det minsta), sprang, klättrade och hoppade. Och då och då kom hon fram och tankade lite. "Mammaaaaaa! Bär! Kraaaaam!"

Även idag var jag flankerad av andra barn. Det är otroligt kul att umgås med barn och faktiskt inte bara de egna. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle komma till ett sådant stadium i mitt liv; jag som alltid tyckt att barn är så fruktansvärt ointressanta... Det är också otroligt kul att se hur de tar sig an en ny liten och hur engagerade de är i henne. Tyvärr mest flickorna, förstås...

Jag gick även idag vid halv elva. Ledsam lämning. En gråtande Pydd och en mamma med en svidande tagg i bröstet. Fast jag är ju luttrad. Det är jag ju...

När jag kom tillbaka efter lunch, kl 12, sov Pydd. Hon hade blivit så trött under middagen att hon helt enkelt däckat. Inte helt förvånande det heller. Svårt att kombinera nattsudd och tidiga morgnar med röjande på dagis... Förhoppningsvis kan detta vända hennes dåliga sömntrend något, åtminstone i längden.
Och nu sover hon fortfarande, fast i sin egen säng.

Beslutet fattat

Eller, ja, det fattades igår eftersom vi hade en ynka pytte-betänketid på ett dygn.

Grejen är att vi för någon månad sedan äntligen fick in ansökningarna till två friskolar samt tillhörande förskolor i närheten. Båda förskolorna är en automatisk gräddfil in i respektive skola och båda skolorna är bra.
Eftersom jag haft en riktigt skitig grundskoletid, vill jag som den kräftmor jag är inte under några omständigheter utsätta mina barn för samma slags område och samma slags uppsättning av elever som jag hade när jag växte upp. Det kan man SÅKLART aldrig garantera. Och mina barn är förstås inte jag. Allt det där vet jag ju. Men eftersom vi inte har förmånen att kunna lägga många många miljoner på hus så inskränker sig områdena som ryktes- och erfarenhetsvägen är något bättre till ett fåtal och därmed; ja, då återstår friskolorna. För att göra en lång historia kort;)...

I förrgår fick vi så ett samtal från föreståndaren på en av dessa förskolor som erbjöd oss två platser till hösten. Redan. Vi hade inte haft ens en tanke på att det kunde komma så snart; erbjudandet. De var specifikt intresserade av Rubinen eftersom en -07 pojke saknades i balansen.
Vi funderade och funderade. Vi gick som Professor Balthazar och grubblade; fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vi ringde föräldrarna (våra), förälder på skolan och pratade med vänner. Vi suckade och stönade. Jag skällde och morrade åt barnen och saknade allt tålamod. (Och insåg hur jag fungerar under den här typen av stress... Inte bra.) Till slut tog vi ändå beslutet att det inte riktigt känns logistiskt möjligt just nu av olika anledningar; påbörjad inskolning av Pydd, utlagd semester, inrutat sommar- och höstschema, stressade deadlines för maken osv. Till jul hade det varit en helt annan sak. Helt annan.

Vi står kvar i kön med föga hopp om att bli erbjudna några förskoleplatser igen och säkerligen kommer vi ångra oss. Många gånger. Många många gånger också. Men. Ja, nu är beslutet fattat och vi står vårt kast. Hoppas nu att det vi har är så bra, att det var värt att ge upp något så fab för...

Tredje inskolningsdagen

På väg till dagis mötte vi Rubinens bästa T som kom tillbaka igår från vattenkoppsisoleringen (fast numera isoleras man ju inte tydligen...). Det gjorde att Rubinen inte direkt var svårlämnad.

Idag var vi ute på gården och jag fick sitta på en bänk och "vara tillgänglig". Lite märklig känsla att sitta där själv, när fröknarna gick iväg och satte sig på annat ställe. Å andra sidan hade jag ett jämnt flöde av barnsällskap.
Rubinen gick iväg med delar av sin avdelningen för att fotograferas utanför sin port som en del av deras projekt om vilka de är. Några av de kvarvarande barnen tog som sin uppgift att vara Pyddens mentorer och höll ett strängt öga på hennes göranden.

Pydd brydde sig inte nämnvärt om mig; kom fram då och då och sa "Hej mamma!"
Och jag funderade på det där med oron som sjunker undan en del med andra barnet. Jag satt utan ens en fjäril i magen när hon klättrade upp på höga ställen. Jag vet att hon reder ut det. Eller så trillar hon, men då reder hon ut det också. Och när en liten (elak) unge kom fram till henne, tittade sig omkring och sedan puttade henne så att hon ramlade, sprang jag inte upp och skällde ut honom. Pydd reste sig upp och gick därifrån utan en min. (Fast sedan skvallrade jag...;))

Efter 1, 5 h skulle jag gå därifrån i 20 minuter. Det gillades inte. Då höll hon sina starka små armar hårt om halsen på mig och grät - skrek - men även här har jag ju blivit luttrad. Rubinen har inte direkt varit lättlämnad...
När jag kom tillbaka möttes jag i hallen av en strålande Pydd som bara gav mig en kram och sedan ville ner igen. Och hon verkar redan känna sig hemma där!
Imorgon äter hon även lunch...

Andra inskolningsdagen

Idag hade inskolningsansvariga fröken raggat upp tre tjejer i åldrarna 3,5-6 år för att hålla ordning på vilda galna Pydden.
I två olika samtal med två olika fröknar på avdelningen, väcktes en lätt oro över köns-stereotypisering. Dels handlade det om att använda småflickornas ansvarskänsla för att hålla reda på Pydden, dels om att en vit dopklänning ansågs vara mer tjejig än en i linne. Hmmm...
Ifråga om det första, hoppas jag att ansvarskänsla inte bara positivt förstärks hos flickorna på förskolan; för om något år befinner sig väl Pydden i samma sits som flickorna idag. Och idag är hon snarare typen som springer, studsar, tar för sig och härjar. Det tycker jag att hon ska fortsätta med. För jag har sannerligen inte hjälpts ett dugg i mitt vuxenblivande av att vara "duktig flicka". Kan hon slippa, med allt vad det innebär, så är jag oändligt tacksam.
Rubinen däremot är och har alltid varit en enormt ansvarstagande person och då hade det ju känts dumt om man lät bli att uppmuntra det på hans avdelning och istället tog hans flickkompisar som inskolningshjälp. Bara för att de är flickor. Trist. Mycket trist. Jag vet dessutom att flickornas antal är litet på Pyddens avdelning och då osar det än mer katt om valet...
I övrigt var det en bra stund. Pydd var mer bevakande av var jag befann mig idag. Kom tillbaka lite då och då och hojtade "Där är mammaaaaaa!" Jag jobbade ihop hennes trygghetsbok med foton på alla hennes närmaste och hade ett nästan konstant sällskap av två av de tre hjälp-flickorna.
Någon gång mot slutet av tiden hörde vi Pydd glädjetjuta och såg att hon hade kontakt med storebror genom ett av fönstren. Det innebar att jag hade en storgråtande Rubin om halsen när jag och P var på väg från förskolan lite senare. Det blir intressant att se hur han kommer att förhålla sig till att vi är ute på gården imorgon och skolar in...

Första inskolningsdagen

Redan i hallen blir lillasyster uppvaktad av den yngste pojken på avdelningen, R, som definitivt tycks bli hennes vapendragare i bus och rymningsförsök.
Timmen går snabbt som en blixt; Pydden springer. Och springer. Och springer. Tätt följd av R, som ägnade sin inskolning för en tid sedan åt samma sak. Skönt för en lätt oroad moder att se att de där månaderna gör något med mognaden och förnuftet.
Och jag blir själaglad åt det lilla, men tydligt välkomnande; platsen i kapprummet, lådan för teckningarna, namnet på stolen och klädnypan för information på klädstrecket. Hon är välkommen och alla är glada åt att hon börjar! Sånt gör att rörda tårar springer fram i ögonen på mamman, som inte ser mycket av sin Pydd under sessionen.
Pydden är frigjord, full av spring och möjliga upptåg och samtidigt mycket bestämd med vad hon vill göra och inte göra.
Storebror tog det hela lugnt. Brydde sig inte mycket om min potentiella närvaro på hans arbetsplats och ägnade sig åt sitt.
Och nu sover lilla Pydd gott efter maten och jag fixar bilder till trygghetsboken.

Känsligt läge

Rubinen är en ömtålig ädelsten. Känslorna ligger utanpå och det är märkbart i många situationer i vardagen.
Igår efter förskolans föräldramöte hamnade det på tapeten i ett samtal mellan mig och en av hans fröknar. Det låg nämligen ett förslag om att flytta Rubinens påklädningsplats till en annan avdelnings platser, runt hörnet från gemenskapen. Praktiskt och bra, tyckte man, eftersom det är Pyddens blivande avdelning och samtidigt såg jag att de hittat möjligheten att blidka ett par tvillingföräldrar (till ganska nyinskolade 1-åringar) så att deras barn kunde få platser bredvid varandra.

Och jag blir besviken. För att jag måste ta upp perspektivet om utanförskap, om förvisning, om tolkning av en sådan flytt. Att man inte ser helheten och min son som tolkar, läser av och tar åt sig. Att det, först efter att jag fått svara på förslaget inför gruppen av samlade föräldrar, funderas på allvar om det är lämpligt. Att det först då bekräftas det jag vet. "Jo, han är känslig, din lille, store. Jo, det har du rätt i."

Det kanske inte är en så stor sak. Vadå platser, liksom, kan man tycka, men en snart treårings värld ser lite annorlunda ut än vuxenvärlden och detaljerna är oftast större. Och seriöst, jag skulle inte heller tycka det var kul att min plats på jobbet flyttades från mina kollegors och vänners till någon helt annanstans. Varför just jag?
Och jag inser ju var min son fått sin känslighet ifrån...

2 x dagisbarn

Beskedet kom i tisdags. Pydden har fått plats på Rubinens förskola. Det känns skönt. Jag är lättad, inte minst för att vi nu kan planera vår sommar som hängt något i luften. Och samtidigt; Oj, vad stor hon tydligen blivit, min bebis. Som ju inte är någon bebis längre.

Avdelningen hon börjar på är en 1-5, granne till Rubinens och personalen verkar riktigt bra. Trygga och positiva. De har sett Pydd sedan hon föddes och när vi hämtade Rubinen i torsdags lekte Pydden på gården utan navelsträng i sikte.

De är verkligen väldigt olika, storebror och lillasyster. Det enda jag oroar mig något för är Pydds ohämmade våghalsighet och det kanske inte ens kan sägas vara våghalsighet med tanke på att det är helt oreflekterat. Plötsligt har hon klättrat högst upp och efter en sedvanlig segerdans tar hon bara steget rakt ut. I luften. Och hon är snabb som en vessla. Jag vill inte ens tänka på potentiella akutenvistelser inringda till tjänstemobil under hösten... Men hon kan ju mogna väldigt till 1 juni. Eller hur?!

Lämna

Dagis har ju varit ett hett ämne på den här bloggen och jag tänkte uppdatera lite kring läget just nu. Kontaktfröken berättade igår att den stora konflikten mellan Rubinen och hans fellow-dagis-kompis i samma hemsituation och ålder som Rubin tycks vara över nu. Skönt. Några veckor av dagliga slagsmål och uttryckta känslor av att "jag vill inte leka med..." har känts lite trista att hantera.

Rubin verkar trivas bättre bortsett från en aspekt i det hela; lämningarna. Fy hundan, vad trött jag är på dem! En liten säck potatis hänger sig fast baktill på mina ben och slänger sig på marken med tyst gråt. Och jag blir irriterad. För jag vet att när jag gått, är det fina fisken och hur bra som helst. Irritationen ger dock stänk av dåligt samvete, för även om jag vet att Rubin är duktig på att fejka och överdriva, finns det ju ändå en spontanyttring som visar sig i den där separationsoviljan.

Jag pratade med vår bvc-sköterska om situationen och hon sa med bestämdhet att det kommer vara så här tills Pydd börjar på dagis hon med. På något sätt känns det skönt. Det är inte så mycket att göra och det är inte en reaktion på ett crappy dagis utan på en orättvis hemsituation, som inte går att förändra. Pydd är dagisomogen, Rubin behöver stimulans. Punkt slut. Men en liten bit av mig svajar farligt varje morgon och måste aktivt putta undan klumpen i halsen.