Nya vyer

Vi flyttar.
Det är det som tagit upp mycket tid och tanke och nerver och ångest. Framförallt nerver.
Jag och maken är rörande överens om att vi inte vill vara med om en budgivning alltför snart igen och att det varit... extremt stressande.
Fast nu är det över och radhuset västerut i vår älskade stad får nya hoppfulla ägare som äntligen äntligen ser en möjlighet att kunna påverka sitt boende, få saker i samma boende gjorda och slippa både pälsänger (förhoppningsvis) och fullbokad tvättstuga (dock finns det inget torkskåp...).
Vid jul är det tänkt att ske och längre än så är vi inte i planerna, annat än att vi måste gå igenom alla våra grejor och fundera över vad som ska med och vad som inte ska. Både roligt och lite slitsamt för en nostalgiker som jag.
Nu ska här pustas i soffan efter ytterligare en sen kväll den här veckan med jobb.
September, I tell you, är en helt hysterisk månad i år.

Livets väsentligheter

Började på ett inlägg om rättvisa, men hejdade mig och tyckte att det blev mest gnäll. Och just nu orkar jag inte gnäll. Även fast det är mitt eget.

Tänkte skriva om gårdagen och om hur duktig den fina Rubinen var när han följde med sin syster på 1,5 års-kontroll; hur han satte stetoskopet mot hennes mage och höll i en liten speldosa framför henne när sprutan skulle tas. Men det har varit många trista kollisioner mellan oss de senaste dagarna och ibland tycks de ta över platsen för det fina i mitt huvud så att det fina och hjärtekramande glöms bort.

I morse sprang jag till dagis med Pydd i sulkyn och Rubinen i famnen, trots att jag justerade ryggen hos kiropraktorn igår, och allt detta för att jag skulle vara duktig och hinna tvätta samtidigt som jag jobbar och lämnar barn. Kanske måste vi fundera över alternativa tvättmetoder eller helt enkelt bara slänga alla nedbajsade kalsonger och köpa nya? Fast det är förstås inte på tal.

Och kanske måste jag börja tänka på att ta hand om ryggen bättre, så att jag inte står där morgonen efter justering och desperat behöver en till. Tur att den är inbokad nästa vecka.

Fast mest vill jag skriva om att jag älskar älskar älskar mina barn. Och får tårar i ögonen när jag läser "Vem räddar Alfons Åberg?" och Viktor inte kommer in i lägenheten för att hans mamma inte är hemma. Jag vill aldrig "inte-vara-hemma" och ändå är det ju det jag måste vara - borta då och då - för att överleva. Som hel människa.

Ännu ett dilemma

Plats: På lekplatsen
Deltagare: Rubin, kompisen T och mödrarna.
Händelse: I leken (eller, ja, var det en lek egentligen?) börjar plötsligt Rubinen gråta när T jagar honom lite för intensivt. När R stannar blir han slagen och puttad av T. Mödrarna reder upp.

Senare blir R slagen i huvudet av T tre gånger med spade samt ännu lite senare puttad och slagen igen. Båda gångerna börjar R gråta, men gör inget tillbaka. T's moder ryter och sätter T i vagnen som "straff". R förlåter snabbare än kvickast.
Slutligen blir R puttad från ett bord som han och T använt att hoppa från. Nu säger jag till R att han får putta T, vilket han självklart inte gör och vilket jag självklart inte tycker. Egentligen. Men just då. Men sådan är inte R. Han slåss inte. Inte numera.

Och nu står jag inför ett dilemma; vara glad som en yster kalv för att min fine (och gnällige) R inte gör andra barn (än sin lillasyster) illa ELLER tycka att "han måste ju för bövelen försvara sig!". Och till saken hör ju att jag ÄR glad att han inte slåss. Jag är så glad så glad, men jag vill inte att han ska bli ledsen varje gång vi leker med bästisen. Som fortfarande är bästis. Trots allt.
Så, vad ska jag göra?

Helhet och hur man lever med den

Jag grubblar en del just nu.
En del över ekorrhjulet, en del över så stora saker som meningen med livet, men ekorrhjulet är ju en tillvaro i det stora så det kanske inte är så långsökt.

Just nu är jag hemma på semester med barnen som sällskap. Tillvaron är klart enklare den här sommaren än förra året med en spädis och en super-mega-trotsare till två-åring, men den är väldigt väldigt rutinartad. Och det är ju egentligen inte det jag funderar över. För jag vill ha rutiner. Jag älskar rutiner. I praktiken i alla fall. I teorin över hur livet borde levas, finns det betydligt mycket större utrymme för spontana infall än vad det sedan tycks göra i verkliga livet. Och det söker mig något faktiskt. I alla fall när dagarna redan vid kl 16.45 använt upp all energi jag hade när jag vaknade på morgonen och jag går in i något slags transartat tillstånd där det gör ont att försöka uppbringa mer utåtriktad energi. Jag är helt slutkörd i huvudet. Och längtar till jobbet. Efter fyra dagars semester.

Men jag kan ge mig på att den här veckan inte ens kommer att ha en hedersplats i minnet över tid spenderad om ett år. Jag kommer inte komma ihåg den alls. På samma sätt som jag inte kommer ihåg de där 15-timmars-veckorna som var så jobbiga förra året.

Så vad är det jag minns?
Jag minns den dag som precis löpt förbi med barnen. Jag minns att den var ganska trivsam trots feber-starten. Jag minns smaken av jordgubbar, körsbär och persikor. Och vattenmelon. Jag minns hur kul det är att studsa på en studsmatta; kanske det närmaste jag känt av frihet den senaste tiden. Jag minns Pyddens glada skratt när hon studsade i våra sängar och Rubinens stolthet när han visade mig duplo-tornet han byggt. Jag minns härligt uppbyggande samtal med vänner i samma situation på springande fot efter barn som kastar pinnar över staket eller ut på cykelbanor. Jag minns tröttheten i fötterna och förvåningen över den tills jag insett att; ja, oj, jag har gått en bit idag också... Och jag minns faktiskt inte några direkta utbrott av en viss ädelsten idag eller igår. Kanske för att de inte är så energikrävande just nu och kanske för att helheten är större än delarna.

Sjätte inskolningsdagen

Hela familjen uppe kl 5.20. Sådär kul. Med lite ansträngningar, irritation och småsurhet på alla fronter somnade Pydd igen efter några timmar. Bra, för lunchutsikterna...
Rubinen å andra sidan gnällde och gäspade, men blev så småningom på bättre humör i tid till dagisavfärden.
Lämningen av honom gick som en dans och gråten hos Pydd, när jag gick idag, var mindre häftig än igår. Skönt.
Det rapporterades vid hämtningen att hon ätit. Jättebra. Ett mycket gott tecken, för hon är en storätare av naturen och om hon börjar agera "som vanligt" är det ju strålande.
Dock hamnade vi i samma situation som igår när vi skulle gå och hade jag varit mer offensiv hade jag konfronterat personalen bättre. De har gett oss tillåtelse för Rubinen att vara där på de tider han behöver; det borde vara överagerat då. Varför känns det inte så? En specialpedagog som jag tyckt illa om från början, eftersom hon är extremt skuldbeläggande utan att vara insatt, befann sig också i hallen när Rubinen snyftade över att han inte skulle gå hem med oss idag utan stanna i två timmar till. Jag kan ge mig på att hon intrigerar järnet nu.
Imorgon är det andra rutiner. Då stannar Pydd över vilan. Efter den hämtar jag givetvis hem båda två.

Femte inskolningsdagen

Efter en hel natts sömn för Pydden (och även för oss! HURRA!) bådade det gott inför lunchdeltagandet idag. Glad och käck gav hon mig alla bilar i lådan, brummade runt med dem på golvet och sprang den nu "vanliga" rundan i lokalerna. Efter 40 minuter sa jag hejdå till henne, hon började gråta, hjärtat snörptes samman och jag gick modfälld hemåt med minnet av två ledsna barn vid lämningarna. För, ja, även unge herr Rubin grät när jag och Pydd lämnade hans avdelning för att gå in på hennes.
När jag så kom tillbaka klockan 12, rapporterades det att nappen hittat in i munnen, hon hade varit ganska så trött från 10.15, men hållit sig vaken under lunchen. Dock hade inga direkta mängder mat intagits. På väg ut, är vi tvungna att gå förbi Rubinens avdelning och han sitter så att han ser hela hallen och utrymmet innanför. Givetvis fick han syn på oss. Och blev jätteledsen.

Och vad svarar man honom när han också vill följa med hem, men det inte riktigt känns som rätt alternativ (för att det regnar, för att den stimulans han behöver inte riktigt finns i lägenheten med oss två efter en hel helg av just sådan stimulans, för att jag behöver Pydds sovtid att kurera en enerverande hosta och en helgtrötthet; för att det inte är vad jag planerat)?

Jag tycker att jag får personalens blickar på mig; det känns som att de tycker att jag är en egoistisk och kall mamma som inte tar mitt stackars äldsta barn med mig trots att jag egentligen kan. Som inte vill umgås med honom när jag borde vilja, borde kunna, borde veta att det är bäst så. Det känns inte som att det är lönt att gå in i försvar. Jag har fått besked från dem att han får vara där under de här veckorna. Så mycket som han behöver. Inte så mycket som han vill, märk väl. Och jag måste väl få lov att bedöma det?! Eller? Fasen vad jag avskyr sådana situationer...
Vi hämtar honom halv tre.

Beslutet fattat

Eller, ja, det fattades igår eftersom vi hade en ynka pytte-betänketid på ett dygn.

Grejen är att vi för någon månad sedan äntligen fick in ansökningarna till två friskolar samt tillhörande förskolor i närheten. Båda förskolorna är en automatisk gräddfil in i respektive skola och båda skolorna är bra.
Eftersom jag haft en riktigt skitig grundskoletid, vill jag som den kräftmor jag är inte under några omständigheter utsätta mina barn för samma slags område och samma slags uppsättning av elever som jag hade när jag växte upp. Det kan man SÅKLART aldrig garantera. Och mina barn är förstås inte jag. Allt det där vet jag ju. Men eftersom vi inte har förmånen att kunna lägga många många miljoner på hus så inskränker sig områdena som ryktes- och erfarenhetsvägen är något bättre till ett fåtal och därmed; ja, då återstår friskolorna. För att göra en lång historia kort;)...

I förrgår fick vi så ett samtal från föreståndaren på en av dessa förskolor som erbjöd oss två platser till hösten. Redan. Vi hade inte haft ens en tanke på att det kunde komma så snart; erbjudandet. De var specifikt intresserade av Rubinen eftersom en -07 pojke saknades i balansen.
Vi funderade och funderade. Vi gick som Professor Balthazar och grubblade; fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vi ringde föräldrarna (våra), förälder på skolan och pratade med vänner. Vi suckade och stönade. Jag skällde och morrade åt barnen och saknade allt tålamod. (Och insåg hur jag fungerar under den här typen av stress... Inte bra.) Till slut tog vi ändå beslutet att det inte riktigt känns logistiskt möjligt just nu av olika anledningar; påbörjad inskolning av Pydd, utlagd semester, inrutat sommar- och höstschema, stressade deadlines för maken osv. Till jul hade det varit en helt annan sak. Helt annan.

Vi står kvar i kön med föga hopp om att bli erbjudna några förskoleplatser igen och säkerligen kommer vi ångra oss. Många gånger. Många många gånger också. Men. Ja, nu är beslutet fattat och vi står vårt kast. Hoppas nu att det vi har är så bra, att det var värt att ge upp något så fab för...

Ensam hemma, eller, ja, ensam 'vuxen' hemma...

Helgen har trots sin februariutstyrsel varit bra. Min helg startade redan i torsdags, då maken flög iväg och jag lämnades med två barn, som tycks vara mina, under två dagar.
Torsdagen var ett mönster i lyckat föräldraskap (höhö), trots en lätt kaotisk morgon med kiss i sängen, bråttom till min halvdag på jobbet och halvklädd moder utan smink, när morföräldrarna kom för att passa barnbarn en kvart innan jobbstart... Men dagen fortsatte efter halvdagen, med allt från harmonisk utgång, utan allt för mycket gräl om påklädningen, finfin lek i Folkets Park med bästa dagiskompisen, en skonsam utetemperatur på -2 och inga förfrusna Pyddhänder, trevlig gemensam middag och en exemplarisk läggning (just då undrade jag varför jag överhuvudtaget hade oroat mig...;)). Barnen låg i vår säng redan kl 0.30 - man är liksom helt chanslös när man är själv - vilket innebar att det blev ett längre sjok av sömn fram till morgonen.

Fredagen kom däremot som torsdagens elaka tvilling. Vredesutbrott, dålig sömn, dålig mathållning, ständiga puttar på en gnällig lillasyster, trots, trots, trots och en halvt hysterisk mor. Men. Vid läggning, då den ömme fadern äntligen stod i dörren, satt två barn i likadana pyjamasar i soffan och lyssnade på "Nöff, nöff, Benny".
Så, ja, det var kanske inte så farligt? Faktiskt ganska skönt att ha klarat av att passa de där barnen på egen hand...

Adjö amning!

Ikväll bet hon mig. Hårt. Och inte var det ett misstag heller. Hon gjorde det igen. Och sen en gång till bara för att jag verkligen skulle fatta.
Och hon är ju ingen liten bebis längre. Hon är ju inte det. Nu går hon och går och går. Hon förstår mycket. Hon ger oss pussar mest hela tiden; för att hon vill. Hon grälar på allvar med storebror och ger igen när han är riktigt tarvlig mot henne. Hon skäller ut oss när vi inte fattar vad hon vill, pekar på det hon vill ha och sjunger och dansar när hon är glad. Hon är så påtagligt en liten människa, ett litet barn nu.

Och ändå. Det känns lite sorgligt att vi inte längre har den där stunden innan läggning ihop. Och det är lustigt att jag som var helt övertygad om att amningen skulle vara long gone vid det här laget, har velat hålla på så här länge. Men nu är det slut. Det positiva är ju att maken nu kan hantera läggningarna helt själv;). Och jag med, för den delen.

Spridda tankar i slutet av december

Det är skönt att gå till jobbet i den här tiden.
Morgnarna är vackra, löftesrika.
Underbart med det vita, vilsamma och ljuddämpande.
Skönt med den - trots den i december ganska hektiska arbetsplatsen - lite fridfullare stämningen och den lite mer koncentrerade jobbagendan.
Hemvägen känns kortare än ditvägen, lite motigare på något sätt. Föräldraskulden ramlar över mig. Känslan av att "nu gäller det", det är under de här två timmarna som det ska umgås till max med maximal kvalitet och bästa humör. Och vetskapen om att det så sällan blir så, men att det får vara ok ändå. Jag gör mitt bästa. Jag gör mitt bästa med mitt tålamod, även om det är lättare sagt än gjort. Vi sover ganska illa, allihop. Jag vaknar sällan där jag somnade och maken har Pydden som sovkamrat merparten av nätterna. Men på det stora hela är det ju bra, bra, bra. Vi är någorlunda friska och har varandra och faktiskt enastående roligt ihop allt som oftast.

Jag har känt mig disträ ett tag. Oförmögen att riktigt hitta fokus. Det har inte med sinnesstämningen att göra. För jag är ganska så tillfreds med livet just nu. Jag tror att det har med förändringen att göra - att livet plötsligt är så annorlunda igen, nu sedan jobbstarten. Jag vet inte riktigt vem jag är, vad jag är. Jag håller nog på att hitta det igen. Jag tror inte att jag är så bra på förändringar, eller snarare, jag vet att jag inte är det. Det tar emot; min naturliga friktion kämpar emot, sätter hälarna i marken och muttrar.

Imorse när jag lämnade Rubinen på dagis i den mycket decimerade och sammanslagna gruppen hann de ologiska tankarna drämma till mig; är jag en dålig mamma som inte låter min son få ha ett långt jullov? Borde jag ha försökt vara ledig trots att jobbet ser ut som det gör?
Hemma finns maken som alls inte känner så, som alls inte upplevde (fantiserade ihop) att fröknarna försökte få honom att känna dåligt samvete för att också han behövde de små pauserna medan Pydden sover till att jobba med sitt. Och jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att se världen genom samma glasögon och konstaterar att, nej, och det är väl tur det - för hur skulle vi då någonsin lära oss något?
Och imorgon ska jag fundera ut hur man berättar om den där första julnatten för barnen och de vuxna som kommer till kyrkan på julafton klockan 11. Livet i ett nötskal just nu.

Och Pydden då?

Hon är gnällig. Pappig och mammig om vartannat. Vill vara hos mig, men är lika gärna hos maken. Kryper som en raket ut i hallen när hon hör mig komma i dörren, för att börja hulka när hon inser att hon klarat hela dagen utan mig och vara helt ok när maken minuten efter tar emot henne för att Rubinen ska få sina kramar han med.
Vid läggdags är det tårar igen, och gråt, tills hon ligger hos mig och får somna medan hon ammar trots att det inte kan vara några stora mängder hon får i sig på det sättet. Jag läste någonstans att om man gör överlämningen vid den känsliga 9-månaders-perioden, så ska man undvika att göra andra större förändringar i barnets liv samtidigt. Som att sluta amma, t ex. Så jag fortsätter ett tag till. Det är helt ok. Ja, mer än det egentligen. För här får jag egoistiskt nog låtsas att jag är lite oumbärlig (fastän jag inte är det) och umgås med Pydd på alldeles egen hand.
En Pydd som just nu är görförkyld och sover som en liten kratta. Som fortfarande har sviter av magsjukan och tycks äta, äta, äta och ändå inte riktigt lägga på sig. Som jag oroar mig för och som samtidigt faktiskt mest är glad. Trots allt. Och självklart är jag lycklig över att maken får lära känna henne på samma sätt som jag fått glädjen att göra.

I morse

... drabbades jag av det där stynget i hjärtat igen, som jag valt att begrava långt långt ner i minnet. Plötsligt ville inte Rubinen att jag skulle hjälpa honom, att jag skulle trösta, att jag skulle vara där med honom. Återigen var det bara pappa, pappa och pappa. Det har nog smugit sig fram den senaste veckan. Ja, sen jag började jobba igen.
Jag blir som en osäker tonåring som vill ha bekräftelse, som säger "jag älskar dig" tjugo trettio gånger för att åtminstone få ett tillbaka, som startar gräl för att få möjligheten att bli sams igen.

Och hela tiden känner jag mig så patetisk, för det är ju fantastiskt, underbart och helt enastående att Rubinen älskar sin pappa, vill vara med sin pappa och har roligt med sin pappa. För nu är det ju min tur att arbeta, att få komma hem till en städad lägenhet där två älskade små barn rusar emot mig och bara berättar spillror, om ens det, av vad de upplevt under dagen. Det är min tur att uppleva vissa saker endast i återberättelse och foton. Det är min tur att under dagen inse att jag långa perioder helt glömt att jag är förälder, att jag slipper hålla ordning på vantar, nappar och vällingflaskor.
Och det är ju som det ska vara egentligen. Helt riktigt. Fast jag vill ju liksom både ha kakan och äta upp den.

Höstkänslor

Jag som vanligtvis älskar hösten - åtminstone de klara, krispiga och soliga dagarna - känner mig just nu utsketen som en gammal trasa. Självklart handlar det om att två små barn tär på psyke och fysik och jag intalar mig stup i kvarten att detta är en övergående period av slit. Och det är ju samtidigt det som är så paradoxalt, för en del av mig - den icke-trötta och livsbejakande - älskar detta. Det är ju det här som är livet! Dagligen händer det saker med både Rubinen och Pydd som gör att jag inte vill missa en sekund. Innan barnen kom till oss, var jag ganska färdig med mitt liv och då menar jag inte att jag ville dö. Nej, snarare hade jag en skön känsla av att OM jag skulle dö i denna sekund skulle jag inte ångra något, sakna något, längta efter något. Tills barnen kom förstås. Nu får jag hjärtklappning av tanken på att cykelhjälmen skulle sitta fel när jag cyklar, att en mobilpratande bilist inte skulle se min utsträckta sväng-arm, att jag plötsligt skulle få min tid kortad, utmätt.

Men så är det ju denna trötthet. Igår låg jag på en madrass inne i Rubinens rum efter dagishämtning med smärtor i hela kroppen och på grund av det en vanvettig trötthet i kropp och själ. Pydd låg frustrerat på magen och försökte med höga gnälljud ta sig framåt och duplot började så smått regna åt alla håll av små tvååriga händer. I sådana lägen skrattar jag hånfullt - och gråter - åt min trebarnsönskan; hur skulle det vara möjligt med en så söndrig kropp, med ett så söndrigt psyke?

Så kommer livet tillbaka i form av en kram från en gosig rubin eller en liten dotter som häver sig upp på den trasiga moderskroppen och drar med sina små händer i allt som sitter löst. Och jag tänker, vilket ljuvt offer det trots allt är. Men den trötta delen av mig kan inget annat än längta till ett skrivbord på en arbetsplats med stängd dörr, en predikan som ska formas, en kopp kaffe som kan drickas i lugn utan avbrott och en möjlighet att få längta. Längta hem till mina små, älskade älskade barn.

Barns oskyldiga lek och den som inte är det

Igår när jag lämnade Rubin på dagis, såg jag följande scenario på en annan avdelning:

En liten pojke med jackan nedhasad över axlarna, stod i ett hörn av gården intryckt av tre andra små pojkar. Ingen personal i närheten. Pojkarna gjorde något (som jag inte såg) mot den intryckte som grät tyst och stod kvar på samma ställe även när "gärningsmännen" dragit vidare. En i personalen upfattade att något hänt och tar en av de tre i armen och säger lite lamt; vad gjorde du nu? Jag är personligen osäker på om hon sett något alls av konflikten, utan tror snarare att hon agerar av gammal vana gentemot just denna pojke. Ingen tröstar den intryckte som istället går fram mot en liten intet ont anandes flicka; helt klart yngre än han, och puttar henne. Personalen ser denna händelse och det blir ett himla rabalder över vad han gjorde (flickan vare sig grät eller var allvarligt skadad).

Jag menar inte att han gjorde rätt. Självklart ska man inte slå eller putta någon och efter vår konstiga moral som på ett metaplan säger att slagsmål alltid är fel, kommer ändå den skumma kommentaren: allra minst de som inte gjort något. Men. Och här kommer ett stort men; är det inte alltid så att vissa blir utsatta i skymundan och när de väl gör något, känslostyrt och klumpigt för att de känner sig orättvist behandlade och ledsna, så får de ta skiten? Det är i såna lägen jag vill kasta allt jag har för händerna och krama den lille orättvist behandlade så att han förstår att någon sett, att världen inte BARA är orättvis och att det i vår snedvridna tillvaro kvittar om du gör rätt eller fel. För det kvittar inte. Inte om du ska må bra och bli ett harmoniskt barn. Inte om du ska kunna lära dig att umgås med andra, känna tillit till vuxna, till dig själv och till det du lär dig. Inte om du ska tro på att kärleken faktiskt är den starkaste kraften.

Och visst drar jag på stora växlar här, men bäckarna är många och små, inte minst på en dagisavdelning där säkerligen mer än hälften av vad som händer går förbi vuxna ögon.

Dagis

Jag är tvivlande. Djupt. Jag har alltid trott på dagis (alltså förskolan, jag vet) som ett samhällsfostrande och bra fenomen. Inte heller har jag tvekat kring huruvida mina barn ska gå eller inte. Det har inte bara att göra med min bild av mig själv som både präst och mamma att göra, utan också utifrån egna erfarenheter av dagis under uppväxten.
Men, eftersom jag ju dessutom i själen är grå - alltså inte svart-vit - måste jag också kunna vara flexibel nog att se när något inte är som det borde. Rubinen talar nästan ingenting på dagis, har jag förstått. Fröknarna kommenterar att han talar så mycket när jag är i närheten och det är på långa vägar inte i närheten av hur mycket han talar här hemma. På senaste tiden har han också börjat säga på morgnarna att han inte vill gå till dagis och ögonen har fyllts med tårar bara av tanken på det. R är ett försiktigt och blygt barn som verkligen inte kastar sig ut och tar för sig. I förra veckan berättade en av fröknarna att han slagit och puttat de andra barnen under en dag. De hade sagt till honom på skarpen och han hade fått sitta med fröknarna under stora delar av dagen.

Självklart är jag partisk och jag har personligen svårt att se kopplingen till vad vi gör här hemma och hans känslor inför dagis. Jag kan däremot se att vikarier kommer och går, barn slutar och börjar, avdelningen har förändrats från en 1-5 till en 1-3 och R har gått korta veckor fram tills för ett par veckor sedan. Min undring och magkatarr just nu hänger samman med vad som är "normalt" och inte under en dagistid. Jag har förstått att många barn pendlar mellan att älska och hata stället, att många barn är ledsna vid lämningar och inte verkar speciellt påverkade vid hämtning och att många barn kanske aldrig riktigt tycks finna sig i dagistillvaro. Frågan som väcks är ju förstås också om detta skulle vara fallet på vilket ställe som helst, alltså om det skulle kvitta om vi bytte dagis. Alternativet att R skulle vara hemma på heltid finns inte. Är det någon därute som vill dela lite tankar?

Sömnbristens ovärdiga konsekvenser

Som en del tidigare inlägg den här sommaren handlar detta om sömn. Det hade kunnat handla om irritation, om frustration, om oro, om desperation, om sömnlöshet, om förväntningar och om kärlek. För allt detta innefattas just nu hos oss i det komplexa begreppet sömn.

Är det något man är förberedd på som blivande förälder, är det kassa nätter och förvirrad dygnsrytm. I teorin. Ändå tycker jag mig mest ha hört skrytet om hur fantastiskt olika gryn sover sedan jag själv blev förälder. Det verkar som att det är något skamligt i att erkänna att barn som passerat spädbarnsåldern sover dåligt och kommer springande på natten. Det verkar t o m som att det är något konstigt att ens 3 månaders bebis inte av sig själv kan hoppa över nattmål och sova igenom.
I all perfektion som numera förväntas i familjelivet finns det inte plats för fasadsprickor som att makar inte delar sovrum (eftersom det rent ut sagt är idiotiskt att BÅDA sover uselt om möjigheten finns att EN kan sova något bättre en natt), att grälen avlöser varandra när sömnbristen är som störst, att man inte orkar annat än att se meningslösa program på tv efter barnens läggning och att irritationen över barnens till synes ändlösa behov ibland tar över utrymmet för kärleken.

Men. Att klaga är inget alternativ allmänt sett. För i djupet ska man ändå vara tacksam över att man kunde få barn, att barnen är friska (nåja, en och annan förkylning kan inte räknas) och att man slipper leva i ett katastrofdrabbat land. Allt det är jag. Vem är förresten inte tacksam över de sakerna?

Hade detta varit en predikan så hade jag talat om att överlämna sig själv och låta sig bli buren, istället för att försöka kontrollera allt. Men nu är det ingen predikan, utan bara en reflektion över livet i allmänhet och över alla dessa dagar som glider en ur händerna och som på något sätt känns ofärdiga.
Ofärdiga för att man kanske inte ens orkat se sin partner i ögonen pga trötthet och ekorrhjulets fart. Ofärdiga, för att när man går och lägger sig och inser att stressen punkterat allt under dagen, så vill man inget annat än att ta upp tvååringen och ge honom en jättekram; viska "förlåt" i hans öra och skruva tiden tillbaka. Ofärdiga för att man inte gjort ett stordåd idag heller. Eller är det egentligen inte ett stordåd att vara människa även i det lilla i vardagens slit?

Paradoxalt nog... 2

så kommer jag i december, när jag börjar jobba igen, oja mig över att jag har alldeles för lite tid och vardag med mina barn; det som jag nu tycker är aningens i överkant.
Vad är en gyllene medelväg egentligen?

Poliskärlek

Den ömsesidiga kärleken mellan poliser och småbarn har blivit påtaglig de senaste månaderna. Rubinen fick en polisbil - en liten billig sak från BR - i helgen och den har varit med överallt. Den har ätit, sovit, sett på tv och konverserat med oss och med andra bilar. Den har fått tanka en massa gånger och kört banor över oss alla, inte minst över lillasyster...


Jag kan förstå fascinationen. De blinkande lyktorna är onekligen spännande, liksom att de alltid tycks vara närvarande där det händer något av intresse för små barn.

Intresset från polisens sida är däremot mer fängslande och föremål för samtal då och då mellan mig och andra föräldrar. Kan det vara en drive att vinna tillbaka förtroendet hos 70-talist-föräldrar; gå genom deras barn, eller ÄR det helt enkelt ett särskilt barnälskande släkte? Kanske ger det harmoni att se den enda människogruppen som inte ännu utgör ett hot mot samhällsordningen? Och därmed en grupp att skapa band med medvetet eller omedvetet?

Vad det än beror på så haglar leendena över tvååringen, rutorna rullas ner och vinkningarna levereras... Jo, jag har nog faktiskt börjat gilla poliser, jag med.


Uppdatering några timmar senare: Det verkar även gälla brandmän...

Smaka på den du!

Lilla L har börjat äta. På riktigt, liksom. Det är definitivt blandade känslor som drabbat mig. Plötsligt har jag ingen koll på amningen längre - är det dags? Är hon hungrig? Och mitt lilla lilla frö är borta.
Samtidigt är det ju en oerhörd lättnad. Hon kan. Jag är inte längre fullständigt nödvändig och låst. Hon växer och blir stor. Större i alla fall.
Och det går mycket lättare den här gången. Med henne. Hon verkar gilla det mesta till skillnad från den mycket svårflörtade sonen. Under hans inlärningsperiod mötte jag maken i dörren så gott som dagligen i tårar för att vi haft ytterligare ett "matgräl". Men lilla L äter glupskt hängande som en trasdocka i den något för stora stolen (eller är det hon som är liten?) två gånger om dagen. För den här gången har vi börjat med gröt nästan samtidigt som den övriga maten för sömnens skull. Än så länge får jag erkänna att vi inte sett eller märkt någon skillnad på den fronten, men det kommer kanske...