Lilla L har börjat äta. På riktigt, liksom. Det är definitivt blandade känslor som drabbat mig. Plötsligt har jag ingen koll på amningen längre - är det dags? Är hon hungrig? Och mitt lilla lilla frö är borta.
Samtidigt är det ju en oerhörd lättnad. Hon kan. Jag är inte längre fullständigt nödvändig och låst. Hon växer och blir stor. Större i alla fall.
Och det går mycket lättare den här gången. Med henne. Hon verkar gilla det mesta till skillnad från den mycket svårflörtade sonen. Under hans inlärningsperiod mötte jag maken i dörren så gott som dagligen i tårar för att vi haft ytterligare ett "matgräl". Men lilla L äter glupskt hängande som en trasdocka i den något för stora stolen (eller är det hon som är liten?) två gånger om dagen. För den här gången har vi börjat med gröt nästan samtidigt som den övriga maten för sömnens skull. Än så länge får jag erkänna att vi inte sett eller märkt någon skillnad på den fronten, men det kommer kanske...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar