Dag 30 - Ett sista ögonblick

Jag har dragit på det och jag vet varför. Jag har svårt med separationer. Lustigt att det uppenbarligen även gäller utmaningar.
Därför passar det bra att det ögonblick jag minns så här till sist är avslutningsdagen i nian.
Jag avskydde grundskolan från mellanstadiet och uppåt. Passade inte in, blev en förkrympt version av mig själv och mådde riktigt dåligt. Ändå sitter jag på alla foton från denna välsignelsens dag och gråter. Vi gav vår lärare en cykel i avskedspresent. En cykel.
Och det som egentligen var en total befrielse blev samtidigt skrämmande i allt sitt allvar.
Jag visste redan på avslutningsdagen att jag skulle hamna i en klass i gymnasiet där jag inte kände någon alls. Det blev hur bra som helst i efterhand.

Dag 29 - Mina ambitioner

Jag vill göra en insats. Jag vill vara med om att åstadkomma förändring. Jag vill att mina insatser ska betyda något för helheten; för världen. Inga små ambitioner, här inte;-)...

Jag vill ge mina barn möjligheter som jag själv kanske inte insåg att jag hade eller faktiskt inte hade när jag själv växte upp.

Eftersom jag är fast förvissad om att min generation kommer få jobba tills vi stupar, så vill jag göra det på ställen/arbetsplatser där jag mår bra och får finnas med hela mig. Jag vill arbeta på ett sådant sätt och med sådana människor att min glöd bibehålls och jag både kan förmedla och ta emot erfarenhet. Jag vill kunna skratta mycket på mitt jobb. Jag vill ha en rättvis lön för den arbetsinsats jag gör, det ansvar jag tar och utifrån den utbildning jag har. Jag vill att mina särskilda kunskaper och förmågor kan komma till sin rätt på de ställen där jag arbetar och jag vill känna att min kompetens betyder något. (Därmed inte sagt att det inte är så idag, men ni fattar - hela livet!)

Jag hoppas att jag hela livet kommer vilja fortsätta jobba med mig själv och med mina relationer till mina närmaste. Det är min ambition i alla fall. Jag ger inte upp.

Tja, jag har säkert glömt en massa ambitioner jag borde ha.
Min ambition just nu är att få bukt med den här sabla magkatarren. Så nu är det marsch ut på soffan igen...

Dag 28 - Det här saknar jag

Tid. Tänk vad mycket tid jag ägnade åt rent häng innan barnen! Eller för den delen till att visionera på jobbet. Eller till att jobba över. Eller till att meditera och be någon gång då och då; oftare än just nu (jo, där borde jag verkligen bättra mig).
Jag saknar att kunna se 7 avsnitt Mad Men på raken under en slö söndagseftermiddag eller stanna ute lite för länge en fredagskväll med kompisarna. Å andra sidan är jag inte det minsta ledsen över orsaken att det inte funkar längre.

Vänner och bekanta. Ett hypersocialt liv som jag faktiskt levde en gång i tiden. Det gör jag väl rent tekniskt fortfarande fast kontakterna är i åldrarna snart 2 och 3,5. (Samt maken förstås;)).
Och så saknar jag faktiskt fortfarande vår siames som dog i somras.

Om man väljer annan definition av "saknar" så skulle det ju också stå "tid" på den listan samt sjukdomsfri tid. Pälsängerfritt boende. Resor. Ekonomiska förutsättningar för långa spännande resor. Men kanske kommer det en sådan tid någon gång. Den som lever får se.

Dag 27 - Min favoritplats

Föga förvånande kan jag avslöja att min absoluta favoritplats är mitt hem. Så har det nog faktiskt varit oavsett var jag bott (i min älskade stad), men nu har jag bott i det här huset i hela 9 år. Och det känns. Trots pälsänger, dåliga tvättstugetider, dragiga fönster och knarriga golv så är detta mina favoritplats. Just nu.

Dag 26 - Mina rädslor

...kretsar mest kring barnen. Sjukdom, smärta, svek, mobbing, utanförskap, att de inte skulle känna tillit till oss och våga be om hjälp.
Och kanske framförallt död.

Innan barnen kom kände jag mig tämligen redo för att kunna lämna om stunden kom. Jag ångrade inte mycket, jag var nöjd med det liv jag dittills levt och kände inte att det fanns så många lösa trådar.
Så känner jag inte idag.
Jag är fortfarande inte rädd för själva döden; min egen alltså. Men att någon annan nära och framförallt de, att de skulle försvinna...
Jag är så rädd för det att jag inte vill tänka de tankarna. Och numera är jag också rädd för vad de skulle tvingas gå igenom om jag eller maken dog. Livrädd. Livet har fått en helt ny skörhet.

Dag 25 - En första

I tvättstugan idag efter avklarad arbetsinsats kom jag att tänka på min allra första... lägenhet. Det var på den tiden då hyreskontrakt tämligen lätt kunde ordnas inom Malmös mer centrala gränser.

Året var 1994. Jag hade tagit studenten på våren, läste finska i Lund och var med i en Amnestygrupp. Där blev jag så där ungdomligt impad (jag var 19, märk väl) av en kille som bodde i en mycket charmig lägenhet i Malmös välkända område Möllevången. Jag kände inte till området så väl, men intrycket när vi satt där i hans kök och skrev brev var starkt. Med hjälp av lite kontakter lyckades jag införskaffa ett första-hands-kontrakt på samma gata som han.
Det var en förtjusande lägenhet. Stor, för att vara en etta och med ett stort kök. Jag flyttade hemifrån och in 1 december och lyckan var gjord. Mitt alldeles egna ställe. Jag kommer alltid att minnas känslan av att plötsligt stå helt på egna ben.

denna lägenhet bodde jag lite drygt ett år och fick vara med om både polisstormningar av huset och mängder med pirrigt värdskap till fester med mina nyfunna lundavänner. Ett gött år, helt enkelt. I boendeparadiset som det var då på 90-talet, valde jag sedan att flytta ihop med en killkompis. Det visade sig vara lite mindre lyckat, men det är en annan historia.

Dag 24 - Det här får mig att gråta

Jag har alltid varit väldigt lättrörd. Mamma har berättat om hur jag i mycket tidig ålder grät vid läsning av en särskild bok om en kanin som togs om hand för att sedan tappas bort. Jag minns känslan fortfarande.
Sedan jag fick barn har antalet saker jag gråter över blivit tusenfalt fler. Och nu i en ålder av 35 år gråter jag åt:

• barn som far illa på olika sätt
• föräldrar som förlorar sina barn
• sånger om barn och föräldraskap (vilket gör det lite småknepigt att hålla i dopgudstjänster eftersom folk envisas med att välja gråtframkallare som "Det gåtfulla folket", "Ett barn ska jag ha när jag blir stor", "Utan dina andetag" och vissa nyare psalmer som är helt ljuvligt... känslosamma.)
• Filmer som "När Harry mötte Sally", "Fyra bröllop...", "Little children", "Schindler's list", "Notting Hill", osv osv
• när jag blir så stressad att jag inte kan hantera det
• när jag blir riktigt arg eller orättvist behandlad
• rutinmässigt under de första tre månaderna av graviditet
• när jag blir orolig för mina barn eller för övrigt familj
• barns sorg eller avskedstagande under begravningar (då gäller det att bita bita bita sig i kinden)
• vid dödsfall
  
  Och förmodligen en hel del till. För som sagt. Lättrörd är mitt mellannamn.
  

Dag 23 - Det här får mig att må bättre

Egentligen skulle jag vilja vara kreativ här och sätta in lite bilder, men ljuset, ack, det där ljuset tycks göra skit för precis alla fotomöjligheter nuförtiden.

Erkännande. Musik får mig nästan alltid att må bättre. Kramar från mina närmaste. Godis. Lite shopping, om så bara på nätet. Ett glas gott vin. Att se bra film - gärna någon jag redan sett flera gånger (som 'När Harry mötte Sally' eller 'Notting Hill'). Fika med vänner. Att se mina barn glada och nöjda. När jag märker att människor lyssnar på mig - på allvar. Kommentarer i bloggen:). Presenter. Rättvisa. Människor som hjälper till fastän de inte måste. Kaffe (när jag inte har magkatarr alltså). Mina minnen. Resor. Att komma hem igen. Visioner. Min tro. Fina kläder. Möten med människor i olika situationer i jobbet.

Och förmodligen mycket mer, men nu tar magkatarren ut sin rätt och kräver att jag lägger mig på soffan med en kopp te och två Rennie.

Dag 22- Det här upprör mig

Jag blir lätt upprörd och det är jag faktiskt glad över. Fast ibland känner jag att irritationen kommer onödigt snabbt över vissa saker. Det är dock sällan ett så stort problem.

Jag avskyr (OBS! Listan är inte i någon slags fallande ordning):

• dåligt trafikvett hos både cyklister, bilister och fotgängare
  
  
• när folk slänger grejer på marken utan att skämmas (ja, det finns färre papperskorgar nu än för några år sedan, men då får man väl gå en bit med skräpet i handen, då).
  
  
• orättvisor på både det globala och det mer lokala planet
  
  
• att gråten kommer snabbt när jag blir orättvist behandlad eller arg
  
  
• egoistiska och hänsynslösa beteenden
  
  
• fördomsfullhet gentemot religion eller härkomst
  
  
• vissa mycket agiterande ateistiska humanister som helt klart är så fundamentalistiska som de anklagar troende människor för att vara.
  
  
• när mina barn blir felaktigt eller orättvist bemötta eller behandlade
  
  
• bristande solidaritet med dem som har det sämre och bristande ansvar för miljö och klimat
  
  
• sexism och dålig kvinnosyn
  
  
• när jag känner mig utnyttjad
  
  Och förmodligen mycket, mycket mer. Eller, jo, helt enkelt mycket, mycket mer....
  

Dag 21 - Ett annat ögonblick

Jag är 8 år och vaknar upp ur narkosen på Lunds lasarett. Jag ser mig omkring och ser folk i konstiga kläder och frågar:
-Är det klart?
Jag glömmer aldrig besvikelsen när jag förstår att det inte gick att genomföra hjärtoperationen på grund av att jag var förkyld. Den fick vänta lång oro och några månader till.

Dag 20 - Den här månaden

Och eftersom november praktiskt taget är slut, så tycks det mig som att jag antingen kan blicka framåt eller göra bokslut. Tror det blir bokslut. Blickar jag framåt blir nog bara den där stressmagen värre...

November har varit intensiv på jobbfronten åtminstone koncentrerat till helgerna. Allhelgonahelgen gick tyvärr utan att den egna familjen fick chans att ta en tur på kyrkogården och se alla ljusen, men däremot hade jag möjligheten att fira en riktigt rolig gudstjänst anpassad för hela familjen där de fina kunde delta.

Min syster fyllde år och vi firade henne; dels kvällen innan Dagen ute på favoritstället och dels i lördags på mycket stämningsfull konsert med Anna von Hausswolff.

Träningen har funkat och det är först nu under de allra sista dagarna av månaden som jag blivit sjuk. Då kan man ju alltid vara glad över hela den tid som spenderades frisk!
Sjukdom har annars ställt in en del saker som jag sett fram emot under veckorna och det är bara att konstatera att vi haft tur som inte trillat dit förrän nu.

Vi har haft utvecklingssamtal för båda barnen och nu känns det faktiskt bra på bådas avdelningar. Rubinen tycks äntligen ha valt toaletten som primärt ställe att uträtta behov på (det händer dock fortfarande bajsolyckor och nätterna ska vi inte tala om; där gäller fortfarande blöja) och är både han och vi nöjda med.

Jag hade några dagar ensam med barnen som flöt fint och smidigt och var välbehövliga för synen på mig själv som förälder. Tänk att man vänjer sig så lätt vid att ta sina respektive spår av logistiken och tappar kontrollen över det övriga...

Jag har varit bokklubbsvärd och diskuterat "Drottningen vänder blad" och annat ur livet förstås.

Och så drog jag ju till huvudstaden i torsdags och fick en kreativ paus i mitt vanliga jobb. Bra samtal och trevliga människor.

Igår hade jag heldag på jobbet och fick fira in nyåret vid två tillfällen med mycket folk vid varje. Ett bra "slut" på månaden.

Dag 19 - Detta ångrar jag

Jag tror inte på det där. Jag tror inte man ska gå omkring och ångra vägar man valt eller beslut man tagit. Ska man förändra något gör man det ju som sagt i nuet. Och jag ser det som att de beslut jag tagit i livet gjort mig till den jag är och fört mig dit jag är och det kan jag ju rimligtvis inte ångra. Jag vet ju inte vem jag skulle vara annars?
Men. Jag kan ändå se att det finns saker jag gärna skulle gjort om chansen bjöds mig igen. Och jag kommer uppmuntra mina barn att göra saker som jag själv inte vågade, men självklart skulle jag aldrig tvinga dem i en riktning de inte själva vill gå.

Vad gäller saker jag gjort fel mot människor i min närhet så försöker jag be om förlåtelse. Får jag ingen chans att göra det till den som berördes, försöker jag förlåta mig själv och be om förlåtelse på det högre planet. Och där finns löftet om att allt är utsuddat och glömt om jag bara ber om förlåtelse och ångrar det jag gjort i den stund jag ber om förlåtelse. Skönt tycker jag. Tryggt och skönt.

Dag 18 - Min favoritfödelsedag

Rubinen 18 dagar.

Jag är en sådan där som älskar födelsedagar; och inte bara min egen då. Men jag vet bestämt vilken som är min favorit. Den firade jag året då jag fyllde 32 år och precis hade blivit förälder.

För fastän det är födelsedagsbarnet som är i fokus (och ska så vara) var det något fantastiskt att sitta där med något mycket viktigare och större i famnen; någon som gjorde det fullständigt självklart att firandet från och med då tonades ned och blev lite lagom uppmärksamhet på en dag som kommer allt snabbare igen för varje år som går.
När min hårddisk kraschade med alla bilderna från min graviditet med Rubinen och hans första åtta månader fanns dock bilderna från min födelsedag kvar. Det var nämligen inte jag eller maken som tog dem utan min mosters fina make.

Dag 17 - Mitt favoritminne

Det här är det klart svåraste ämnet hittills. Jag vårdar mina minnen. Jag har många som betyder mycket för den jag är och för den jag ser mig som. En stor del av dem vill jag inte berätta. De är för nära och för laddade så att jag inte längre vet vilka färger de verkligen vävdes i.

Minnen som väger mycket är förstås mina två barns födelse, men att gå in i dem nu och rumstera genom att sätta ord... nej. Pyddens födelse finns dessutom återgiven här i bloggen under februari 2009.
En viktig händelse tillika minne för det liv jag lever nu är mötet med min make. Jag minns hur självklart det var, hur säker jag var efter bara några timmar på att det var honom jag skulle leva med efter en hel del besvikelser på relationsplanet. Jag minns allt i mjuka och varma färger och jag minns hur jag gick från vårt möte med en aha-upplevelse i bagaget.
Kanske berättar jag mer vid ett annat tillfälle.

Dag 15 - Mina drömmar

Att vakna på morgonen och minnas det som pågått i mitt huvud under natten gör jag helt enkelt praktiskt taget aldrig. Så var det med de drömmarna.

Dagdrömmer gör jag faktiskt inte heller längre. Eller i alla fall ytterst sällan. Varför vet jag inte. Det känns sorgligt utifrån vissa aspekter, men samtidigt tror jag att det mesta jag önskar mig av mitt liv försöker jag också realisera på olika sätt.

Å andra sidan, hur kommer man underfund med vad man önskar sig om man inte dagdrömmer?

Ibland tror jag att ett liv i nuet gör att förändring inte går att riktigt föreställa sig och ibland tänker jag att det är en förutsättning. Dvs, det är i nuet som förändring ÄR möjlig, inte i framtiden, inte i det förflutna. Det är bara nu som jag kan verka för att det jag önskar ska bli en verklighet.

Men rent konkret. Jag undviker på alla sätt tankar om "Ditt liv om fem år" eller "Vad gör du när du är pensionär?". Det känns meningslöst. Livet blir ändå aldrig vad man trodde att det skulle bli och blir det så, är det snarare fattigt.

Just nu lever jag på ett ungefär så som jag vill under de förutsättningar jag/vi har. Klart att jag kan önska bättre ekonomiska förhållanden, men utifrån det liv vi lever nu funkar det ju. Klart att jag kan önska mig ett annat slags boende, men under de omständigheter som vi lever just nu är det ganska praktiskt som det är. Just nu.

Jag tror att det kommer öppna sig möjligheter när det är dags. Mina drömmar handlar nog om det. Att leva öppet för det som livet innebär.

Dag 14 - Vad hade jag på mig idag?

Det är kallt nu. Det har nog inte undgått någon. Så kallt så att det nu är heltäckande långärmad t-shirt och hellånga pyjamasbyxor som gäller nattetid. Jag vaknade i ljusblå carhartt t-shirt och blårutiga bomullsbyxor från Åhléns.
Till jobbet gick jag i detta: randig tröja från American Eagle med svart stickad slip-over (som inte är med på bild just här) från Benetton. Röda vida second-hand byxor som figurerat i tidigare inlägg (fast nu är de lagade i rumpan...). Och svart kofta.
Ytterkläderna har bestått av nya Danefe-jackan, halsduk, mössa, vantar, Dr Martens skor.
Och nu har jag bytt till mysbyxor. Det måste liksom till när man kryper upp i soffan. Inneskor från Birkenstock. Och stor vit kofta, också den från Åhléns.
Snart dags att klä om till sovkläder igen. God natt!

Dag 13 - Den här veckan

Som Frida redan påpekat så passar det ju strålande att ha det här inlägget en måndag.
Den här veckan är en lite konstig sådan i den andra av mina tideräkningar. Det är ju nämligen årets sista vecka. Kyrkoårets, that is.
Så, nu laddar jag inför nyår och 1:a Advent.
Idag har jag ägnat mig åt expedition och administration inför kommande församlingsblad. Efter jobbet kom barnens farföräldrar på besök och åt middag med oss. Mycket trevligt!

Imorgon, tisdag, är det ännu mer planering på agendan samt ett kiropraktorbesök. Min rygg är riktigt kass. Jag hade egentligen tänkt träna, men kiropraktor och träning...nja, det får nog vänta till på

Onsdag. Då är det mötesdag och jag har fått en visning av lokalerna på mitt bord. Det ska även planeras inför visningarna av det dära stallet som vi börjar med under nästkommande vecka. Därefter tänkte jag mig då ett träningspass och på kvällen är det jag som står för värdskapet vid bokklubbsträffen. Vi ska diskutera "Drottningen vänder blad". Mycket trevligt!

På torsdag åker jag tåg till hufvudstaden för två dagars möte på en större konfessionell regelbundet utgiven tidning. Här ska det planeras och mötas upp med andra som skriver för detta blad. Ett mycket digert, men oerhört spännande schema ligger framför oss. Natten spenderas på hotell. Åh, underbart...

Fredagen fortsätter i samma tecken och hemresa är planerad till efter lunch med hemkomst kring 18. Om det nu inte blivit snökaos och vi sitter fast i tågfällan, that is. Det hade varit trist att missa vår tradition som nu är inne på andra året.

Lördagen är ledig utan andra planer än tvättid och städning.

Söndagen jobbar jag. Hela dagen. Det är ju 1:a advent!

Dag 12 - I min handväska

Jag är vanemänniska med mina handväskor och när jag väl bytt byter jag sällan tillbaka (för då har jag oftast slitit ut dem...). Fast just nu använder jag faktiskt regelbundet två olika. En axelremsväska och en stor "påse". Samt två gånger i veckan blir det träningsväskan som handväska.
Mobiler, börs och kalendrar flyttas runt och finns alltså i alla (även träningsväskan alltså) väskorna.
I min bruna finns:

• kvitton
• halstabletter
• Eight Hour Cream
• pennor
• olika typer av läppglans (som jag aldrig använder, men har någon konstig ambition att göra) och cerat
• bindor
• näsdroppar, zyx, ipren, voltaren, plåster och panodil
• ett handkors
• spegel
• jojo-kort (busskort alltså)
• usb-minne

Och i den stora påsen finns:

• kvitton
• handskar
• små "teckningar" som Rubinen gjorde under högmässan idag
• Smashbox compact anti-shine
• pennor
• ipren
• plastpåsar (för fall av bajskalsonger)
• oral fixation mints i smaken kanel
• headset till iPhone
• en liten tub colgate sensitive pro-relief som jag fick för mina ilningar i tänderna hos tandläkaren sist
• handsprit

Kvitton tenderar att ta över alla mina väskor och jag är riktigt dålig på att rensa ut. Någon gång om året sker det...

Dag 11 - Mina syskon

Jag minns inte tiden innan min lillasyster kom, bara att man berättat för mig att jag hade bestämt vad hon skulle heta; Tytta. Hon fick inte det namnet på pappret, men kallades Tytta under många år.
När Tytta kom var jag 2 år och 4 månader. Jag minns bara ett tillfälle av svartsjuka och tror faktiskt inte att det var så många fler. Vi lekte och lekte och lekte. Slogs och bråkade gjorde vi förstås också. Massor. Hon nöps och jag pucklade på. När vi blev något äldre stängde vi in oss i garderober och skapade hela världar för dockor och hästar. Vi lekte med dockor och sydde kläder åt dem när andra i min klass redan börjat hänga vid kiosken och gå på disco. Det är jag enormt glad för.
Ytterligare senare delade vi upp popstjärnor mellan oss som vi kunde sitta och sukta efter och efter det kom såklart även snack om "riktiga" killar.
Trots att vi inte alltid varit på samma ställe i världen har vi alltid haft tät kommunikation och hon är tveklöst min bästa kompis.

Lillebror kom när jag skulle fylla 9 år. Jag tror att det var en väldans fördel att jag och Tytta hade varandra. Jag minns inte så mycket alls av att det skulle varit jobbigt med en lillebror. Men inte heller jättekul. Mina klasskompisar var jätteintresserade av den nya bebisen. Inte jag.
Jag flyttade hemifrån när jag var 19 och då blev kontakten med lillebror mest aktiv när jag var hemma på helgen då och då. Fast när han blev 15 och vi insåg att vi gillade samma slags musik och film, blev det plötsligt riktigt roligt med honom. Och det har det fortsatt att vara. För vi är lika och delar många gemensamma punkter och sanningar om vår uppväxt och om livet.

Dag 10 - Det här hade jag på mig idag

Återigen en helt vanlig dag och kanske är det det som är mest talande; vad har jag på mig när jag inte anstränger mig alls...

Långärmad grå t-shirt från American Apparel (jag hade kunnat leva i sådana t-shirts).
Second-hand-byxor från 90-talet; svarta, raka och vida så som jag vill ha dem.
Randiga strumpor som går upp till knäna. Åhléns. (För övrigt är det de andra av samma färgsättning jag köper därifrån och nu tycker jag att de spänner hårt om vaderna. Blodstockning, liksom.)
Över t-shirten har jag haft en svart stickad trekvarts-ärmad tröja från Berschka.

Roligare blir det tyvärr inte. Inte ens några smycken andra än ringarna och guldplopparna i öronen.