Förändringar 2

Förändringar kan man orda om utan slut. Eller, jag kan.
Förändringar är det även för Pydd.
Sedan hon flyttades till småbarnsavdelning i augusti har livet inte riktigt varit sig likt för henne. Hon har slutat sova på dagen, hon får fler än ett riktigt allvarligt vredesutbrott om dagen och, ja, glädjen är helt enkelt inte riktigt där. Det är väldigt mycket gnäll, gråt och "nej, jag vill inte". Jag vet inte om det handlar om dagis, men före augusti hände det aldrig att hon sa att hon inte ville dit.
När alla de andra små barnen sover (på alla tre småbarnsavdelningarna) är Pydd ensam vaken och skickas över till de ca 65 stora barnen med personal på en annan gård.
Jag är helt säker på att hon vill det. Många av de här barnen känner hon sedan sin tid på blandad avdelning och hon ser dem betydligt mer som "mina barn" än småttingarna på den nya avdelningen.
Men. Och det är ett riktigt stort men. Jag har svårt att se att detta är bra för henne. Hon får fler än 100 mänskliga kontakter per dag om man räknar in alla barnen på dagis och personalen. Även fast hon leker med några enstaka, så är alla runt omkring henne. Jag hade blivit stressad och trött. Jag BLIR trött när jag träffar den mängden med människor i samlad trupp.

Jag var väldigt kluven till flytten från början, men det fanns aspekter som var värda att väga in; hon fick vara stor för en gångs skull, avdelningen skulle ha färre barn och riktigt bra personal som vi kände sedan tidigare, kanske kunde hon få umgås med barn i sin ålder och framförallt - vi fick inget val. När man inte får ett val antar man ju att de som bestämmer vet bäst. Eller jag gör det. Jag litar på att det blir bra. Personalen ÄR bra, det verkar vara en fin grupp barn, men Pydd står ut på så många sätt i ålder, mognad och identitet.
Det tråkiga är att jag inte kan se någon lösning. Helst hade jag sett att personalen umgicks med Pydd och gav henne den stimulans hon inte får i gruppen medan de andra barnen sover, men risken är stor att de planerat sina tider i nuläget efter att barnen sover efter lunch. Och värsta scenariot där är ju att hon sätts framför youtube (och det är inte taget ur luften, ska jag säga...) istället.
Som det är nu blir hon dagligen förvirrad i frågan vilken grupp hon egentligen tillhör. Är hon stor eller är hon liten? Hon får alldeles för många kontakter per dag och hon får dessutom inte alls den stimulans hon hade behövt pedagogiskt sett. Jag är faktiskt bekymrad. Och gillar det inte alls.

Det är dubbelt det där

Jag saknar dem redan. Fast att jag hör dem i trapphuset just nu, precis hemkomna från cykeltur med maken; gnälla, skrika, trotsa, så saknar jag att vi inte kommer att ha dem inpå oss under nästa vecka. Och jag har haft så lite tid för dem de senaste tre veckorna. Det märks att det handlar om kvantitet och inte kvalitet vad gäller umgänge. Det är så. Det skaver liksom lite hela tiden mellan oss, som en högljudd fast omklädd förebråelse över min bristande tid. Jag längtar efter en lugnare lunk och jag vet att den kommer. Den gör det. I mitten av oktober. Och under nästa vecka tar vi itu med projektet partid som också hängt i luften på sistone. Det ska bli ljuvligt skönt. Och man kan inte ha allt samtidigt. Det är nog så.

Våga vara den du är

Min ambition har alltid varit att låta mina (då framtida) barn få utvecklas åt det håll som just de som individer är ämnade att gå. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort, för, som jag faktiskt antydde i inlägget innan detta, så påverkas barnen av allt som vi gör, säger och tycker vare sig vi vill det eller ej. Och då är det svårt att se vad som är just det håll som han eller hon som alldeles egen individ ska gå. Eller existerar det ens något sådant som 'alldeles egen individ'? På något sätt; jo, det tror jag. Ett prisma av allt som tagits in, idisslats och varit medfött. Med egen vilja, egen smak och egen lust.
Hursomhelst; Alison skriver ett mycket bra och tänkvärt inlägg om just sådana frågor idag. Och Rubinen; han älskar nagellack. Gärna i mörka färger.

Att inte reda ut det

Hon provocerar mig.
Provocerar till vansinne och ibland känns det som att allt hon gör är till för att irritera och provocera mig med.

Gång efter annan har jag funderat över om det är så att det här är värre än storebror i samma ålder. Men nej. Det är det nog inte. Bara annorlunda eftersom de är olika. Rubinen hade inte de språkliga färdigheterna så grälen blev mer explosiva och fysiska än grälen med lillasyster.

Vi munhuggs. Och jag blir VANSINNIG på hennes ihärdighet i att hitta sätt att inte göra så som jag säger.

Visst, man kan säga att det är bra med bestämda barn. Det är det. Absolut. Men när allt är kamp - allt - så är det faktiskt inte roligt att umgås och jag ångrar redan beslutet att vara hemma i åtta veckor i sommar när läget är just så här nu.

På något sätt inbillade jag mig att lillasysters trots skulle komma mer i skymundan pga att vi är fyra i familjen, men ack... Icke. Hon dominerar scenen totalt som den lilla stjärna hon är. Dramatiskt tar hon till att kalla sig själv för dum när urladdningen skett och fastän vi ständigt gör stor sak av att ingen ÄR dum (eller kanske just därför?) så slås jag av outhärdliga skuldkänslor över att jag blir så rasande på henne.
Dessutom; det är ju inte dumt att trotsa. Det ÄR ju inte det. Det är naturligt. Fullständigt naturligt, så varför är vi så dåligt rustade för att hantera det?

En lekplatsreflektion

Strosade ut i soligt och njutbart väder med de två i förmiddags och hamnade på vår mest frekventerade lekplats (inte helt överraskad över det, om man så säger...).
Där befann sig en förskolegrupp och jag kände att jag ganska snabbt blev irriterad. Och irriterad på att jag blev irriterad. För det slog an något. Där fanns en hel uppsjö barn som på olika sätt ville ha min uppmärksamhet. Någon som ville bli upplyft i gungan och gungad. Någon som kom och kramade mina ben. Andra som försökte inleda konversation och just idag kände jag att jag liksom inte räckte till ens för de egna, som i vanlig ordning stack iväg på egen hand (Pydd) och ville bli gungade och ha sällskap (Rubinen). Men det som framförallt slog mig var hur dåligt de vuxna räckte till. Och de tycktes inte heller direkt anstränga sig för att göra det.
Man kallar det fri lek och allt barnen tycktes vilja var att få uppmärksamhet av vuxna människor.

Vi gick. Jag orkade inte vara diakonal första dagen av semestern.

På nästa lekplats hände samma sak. En förskolegrupp kom instormande efter en liten stund. Här rådde barnen mer sig själva, men i gengäld fanns det en ganska så trist attityd hos en del av pojkarna i gruppen. När mina två i vanlig ordning grälade om vem som skulle gunga i "bebisgungan" påpekade en av gruppens pojkar att "vi är stora killar och gråter inte om vi inte får gunga", vilket inte direkt var ett problem eftersom de redan ockuperat gungor för eget bruk.
Och jag kände bara hur det egna barnet slet sig loss och väste: "Men så kul för er då!".
Och sedan gick vi därifrån.

Så här i efterhand funderar jag över hur mina barns förskolegrupper fungerar ute på vift; konverserar mina barn också främmande mammor på lekplatser?
(Och det behöver ju inte vara negativt annat än om mamman är på så dåligt humör som jag var idag).
är deras personal också så otillräcklig och frånvarande?
(Eller var det bara jag som upplevde dem som det?)

Så tänker jag att det kanske snarare var jag som hade problem som barn, som aldrig någonsin skulle närma mig en främmande människa på en lekplats. Fast det blev ju faktiskt folk även av mig.

Att bli tagen på allvar

Gårdagens läkarbesök var verkligen ett sådant där besök som både jag och maken laddat inför. Inte med kolhydrater, men dock med långa samtal om vad vi skulle säga, trycka på, hävda och göra. Även Rubin har laddat och pratat om vad som eventuellt skulle komma att ske på besöket.

Lite kändes det som att vi redan satt i försvarsposition när vi trädde in hos henne, doktorn, men det tog hon snabbt bort.
"Visst är det något.", konstaterade hon och fastän vi själva sagt det i mer än ett år och varit arga över att vi ändå tyckts nonchaleras i vår oro, så kändes det så skönt att hon bekräftade att vi är annat än hyperneurotiska paranoida föräldrar.
Tester sattes i rullning; urinprov, bajsprov, blodprov. Och hon lovade att höra av sig till oss oavsett vad testerna visar. Så ljuvligt skönt. Så föredömligt.

Ut kom vi med lättare kroppar, hoppfullhet och den där berusande känslan av att bli tagen på allvar. Den uppkommer bara om man inte blivit just det på länge.

Turbulens

Och jag är fortfarande ordfattig. I helgen tömde jag mina formuleringsreserver i tre mässor och dessförinnan i en artikel som skulle in med rasande fart och jag har märkt att jag inte ens orkar skriva i min femårsdagbok just nu. Det har inte hänt på mer än fem år.

Omgivningen är kaotisk för tillfället. Förmodligen är det inget jag någonsin kan skriva i detalj om, men jag märker att jag trots allt är ganska opåverkad av det hela bortsett från en lätt irritation som dröjer sig kvar i magtrakten och som ger sig till känna då och då.
Fast i morse när jag borde vara dödstrött efter helgens mastodontinsats, var jag snarare pigg och nästan lite rusig av energi från många bra sammanhang. Dock fortfarande utan formuleringskraft.

Den där irritationen påverkar tålamodet med barnen. Det är tydligt. Framförallt är jag och Rubinen ständigt på kollisionskurs. Han gnäller och retas, vägrar lyssna och gör tvärtemot medvetet. Jag tar i från tårna nästan omedelbart och känner så gott som genast skuld över att jag inte orkar lirka.

En vecka till kommer jag att bada i jobb. Kanske får det vara som det är just nu. Eller, jo, det måste nog få vara det. För det är ju så här. Just nu.

Reflektioner över föräldramöte

Igår hade dagis lyckats lägga in två föräldramöten; ett för Rubinens avdelning och ett för Pyddens. Dålig timing, säger jag. Mina föräldrar kom hit och passade barnen medan maken tog Rubinens och jag Pydds.

Och jag vet inte. Lite märkligt kändes det allt att sitta och diskutera framtid när Pydd ska flyttas. Och min koncentration försvann totalt när det uppdagades att det egentligen inte finns någon plan för vart barnen tar vägen efter det att de blivit för gamla för småbarnsavdelningarna. Det skiljer ett halvår i ålder mellan Pydd och nästa barn som flyttas. Det troligaste scenariot som jag kan se är att Pydd inte får flytta upp förrän hon är 3,5 år (vilket sker nästa augusti) och den enda avdelning som i nuläget kommer att ha platser är den hon inte har några relationer till alls. Och flyttar hon själv (för det är ju inte säkert att småkillarna födda sent i augusti och i november som hon flyttar med kommer vara direkt redo att flytta tillbaka till storbarnsavdelning innan de fyller 3) då följer ingen i personalen med heller. Vill vi inte att hon ska flytta själv, ja, då får hon vänta, men hur länge kan man egentligen gå och känna att man får stimulans på småbarnsavdelningen - tills man är 4 eller 4,5? När alla 07-orna börjar skolan?

Ja, jag vet att jag inte ska oroa mig i förtid. Det är ju hur korkat som helst. Men. Det känns faktiskt inte helt genomtänkt. Det känns nyförälskat överlagt av rektorn.

Trigger-punkt

Min son har förmågan att trycka på exakt rätt punkt för att jag ska explodera. Pydden kan retas och irritera till stort utbrott, men inte på samma sätt. Kanske beror det på att jag och Rubinen i grunden är mest lika och att han därför vet precis var mina gränser går. Där går kanske även hans.

Idag kom vi hem med vagnen efter en misslyckad lekplatsträff (misslyckad på grund av att det inte går att klä sig efter sådant här väder med solsken, 4 grader varmt och total gegg-galore efter förmiddagens hagelskurar).
Medan jag meckade för att få in sulkyn i porten vandrade en redan retsam Rubin iväg med lillasysters stickade mössa. Jag såg att han hade något i kikaren.

Jag baxade upp vagnen och han dröjde en bra stund innan han triumfatoriskt kom tillbaka med en smutsig och genomvåt mössa.
Jag såg rött.
Jag tror att det hänger samman med alla de idioter till klasskamrater jag haft under åren som gjort precis så. Förnedringen i att behöva ta på sig en smutsig mössa, halsduk, jacka eller väska. De illa dolda tårarna. Och triumfen i förövarens ögon.
Det var länge sedan jag varit så arg på mitt barn.
Och han förstod.

Det sista jag vill är att han blir en sådan som mobbar, ger sig på och terroriserar andra barn; större eller mindre. Och Gud förbjude att något sådant utvecklade sig till att fortsätta i vuxen ålder. Sådana människor föraktar jag djupt. Där kan vi snacka om att få jobba på att leva efter kärleksbudet.

Det är lätt att bagatellisera en sådan händelse och säga att det är typiskt barn. Det kanske det är. Men den blicken gör att jag vet varför jag reagerade som jag gjorde. Det sitter i blicken. Och den säger mig att här ska det jobbas. För den vill jag inte se igen.

Omorganisation

Som jag tidigare andats, har det funnits tillfällen då vi inte varit helt tillfreds med vår förskola. Just nu är det helt ok.

Barnen verkar ok med att gå dit; inte jublande kanske, men inte hysteriskt ledsna heller.
Personalen har haft en viss omsättning tyvärr, men har överlag varit rara och (inbillar jag mig) dugligt pedagogiska och omtänksamma.
Lokalerna är nu äntligen fixade liksom gården och det är också helt ok.

Som kanske inte undgått någon är det babyboom i landet. Så också i Malmö. I centrum är det mest påfyllning av 1-åringar till förskolorna. Folk som flyttar i Malmö flyttar i allmänhet från centrum och ut även om många numera faktiskt väljer att bo kvar med sina barn i lägenhet. Många fler än tidigare. Och köerna till förskola är helt abnorma. Vår stadsdel har redan brutit mot garantin att barn i kö ska få plats inom fyra månader. Det går inte. Många är helt desperata.

Vi har haft tur och varit hälsosamt intresserade av var våra barn skulle hamna redan från första början. Vi satte vår nuvarande förskola överst på grund av sådana anledningar som att de lagar egen mat där, barnen sover utomhus, pedagogiken verkade genomtänkt OCH grupperna var blandade. Närheten var förstås också ett stort plus.

Nu är det omorganisation och det lutar åt att denna ska ske i augusti och innebära att Pydd kommer att flyttas för ett år till en småbarnsavdelning i andra sidan huset med annan ingång. Vi VET inte detta, men av allt att döma är det vad vi kommer att bli meddelade i april då denna information ska ges ordentligt till föräldrarna på hela förskolan. Jag talade med rektorn igår och känner mig... lätt överkörd så här efteråt.

Pydd är inte direkt känslig för miljö; det är inte det jag är orolig för. Däremot tänker jag mig att hon, som redan är så långt fram i utvecklingen, vid 2,5 års ålder kommer få noll stimulans av att vara äldst på en småbarnsavdelning där hon förmodligen kommer vara en av få som talar, som är utan blöja, som inte sover etc. För det är där i sin utveckling som jag tror att hon kommer vara i augusti.

Jag upplevde inte att jag fick något som helst gehör från rektorn. Inget alls. Hon tycktes läsa innantill att "hon lyssnade. För man ska lyssna på föräldrar.".
Jaha.

Är det någon som har erfarenhet av liknande omorganisationer som skett medan era barn varit på plats på förskolan? Hur har det genomförts och vad har varit bra (ja, jag är tveksam) och mindre bra med det? Är jag dum och överreagerande i själva verket?

Motsägelser

Gårdagskvällen spenderades med denna bok, Fem gånger mer kärlek, som ligger som underlag för ett studiecirkelsmaterial som vi planerar att använda på jobbet.
Efter första kapitlet tycker jag redan mycket om det som skrivs och jag har redan tänkt en hel del på vad som kan förbättras i min relation till barnen (för allt kan ju förbättras).

Idag är det dock första dagen av DEN tiden i månaden och jag är allt annat än tolerant, tålig och lyhörd. Tyvärr är jag också ensamroendes skutan fram till imorgon kväll. Följaktligen fick jag ett rejält blåmärke i min tumme när jag slog handen i bordsskivan efter (vad jag tyckte) en väl lång session av trams vid matbordet som bara inte gick att bryta.
Motsägelser i vardagen. Och skam på en tumme.

Men lyssna då!

Varje dag; ja, i princip i varje "samtal" med storebror får man upprepa frågan eller uppmaningen minst tio gånger.
Han lyssnar helt enkelt inte. Alls.
Det tär på tålamodet. M.Y.C.K.E.T. Ibland så mycket att man bokstavligen vill slita i sitt hår och vråla rakt ut.
Min hals tär det på också. För när jag upprepar samma sak för åttonde gången är röststyrkan något... högre. Men fortfarande lyssnas det inte.
Och det är inte hans hörsel det är fel på; den har vi t o m varit och kollat efter öroninflammationen förra vintern. Nej, han är helt enkelt disträ. Löjligt disträ.

På dagis idag påpekades det och det är nog så att det blivit värre på sista tiden. Det är väl väldigt mycket som pågår inne i den lille pojkens huvud. För i leken med lillasyster märks det verkligen ingenting.
Men. Saken är den att hans far har samma tendens. Så det lär ju inte gå över med åren. Bara bli mer sofistikerat, möjligen.
Någon som har ett tips på hur man väcker någon som är djupt i sina tankar utan att chocka honom och därmed göra honom arg?

Föräldramöte med magpirr

Med rejält magpirr begav jag mig så till dagis igår för möte. Vi har en oerhört god uppslutning på mötena; så även igår. Endast förälder till ett barn saknades. Jag hade velat fram och tillbaka kring att ta upp det där som hänt och landat i (och det låter fromt) att helt enkelt se om tillfället bjöds.

Efter allmän info och uppdelning i grupper för diskussion om "Vad är demokrati på förskolan?", "Vad är genus på förskolan?" och "Lekens betydelse på förskolan?", lyftes så en till synes allmänt hållen fråga om gemensam anslagstavla för föräldrarna på dagis.
Helt uppenbart inte allmänt hållen.
Det var nämligen tidigare nämnda mamma som exemplifierade tänkt budskap att hänga på den där anslagstavlan med "om vi har lekträffar varje lördag kl 11 i parken så kan man bjuda in alla att vara med genom en sådan möjlighet".
Och grejen är att hon måste nosat sig till något. För hon har och har haft möjlighet att bjuda in alla. Eftersom inbjudan skett via mail från den lista där vi alla skrivit upp oss, så har det inte varit svårare än att lägga till hela samlingen namn. Inte så svårt.

Samtidigt - jag som tror på tecken - var det väldigt skönt att slippa skapa oro i gruppen genom att ta upp problemet. Nu gick det ju inte. Hon låtsades ju uppenbart att önskan finns att göra de där träffarna tillgängliga för alla. Och för dem som inte ens vet att de blivit förbigångna framstår det bara som ett juste erbjudande. Liksom för dem som gång på gång blivit bjudna. Juste att inkludera alla i vår klubb.

Och jag gick vidare till bokklubben. Ett par kilo oro och ledsenhet lättare, men med en bibehållen skepsis till nämnda mamma. Jag tycker nog fortfarande att vi bör ta upp föräldrars förebildsfunktion på nästa föräldramöte. Men det sa jag inte. Fegt.

Om föräldraskapets biverkningar eller kanske fördelar...

Jag har varit vansinnigt arg. Är det fortfarande. Riktigt riktigt arg. Sådär så att jag har velat sätta på mig skorna, samla ihop mig, bege mig till ett hem och nita någon. Det skulle jag förstås aldrig göra, men så har det känts. Så känns det när någon är taskig mot mina barn.

Igår fick jag reda på att ett visst föräldrapar i sonens dagisgrupp gör inbjudningar till lekträffar via mailen och bjuder fler än hälften av gruppens 17 barn. Bjuder in till offentliga lekplatser där de sedan träffas. Nästan hela gruppen. Alla de äldre, treåringar och uppåt, utom just min fina Rubin och en av hans vänner.

Det handlar inte om att jag gärna skulle velat gå på en sådan lekträff med min son. (För i nuläget skulle jag hellre gå till tandläkaren och rotfylla mina tänder.) Det handlar inte heller om att man gillar vissa, men inte andra och att så är det ju och att det även måste få gälla för deras flicka. Om det nu är hon som bestämmer vilka som får komma. Det handlar om att man som förälder bör vara förebild för sina barn. Så tycker jag. Och eftersom man som vuxen VET att alla måste få vara med och att mobbning startar i det lilla och är något riktigt ont som lätt kilar sig fast i systemet, så är ett sådant här handlande fullständigt oförsvarligt. Det visar att det är ok att välja bort människor enligt eget tycke och smak. Några stycken som inte faller en på läppen. Antingen bjuder man väl alla eller de där närmaste som man leker med varje dag, tänker jag.

En av Rubinens två bästisar har blivit bjuden flera gånger, fick jag höra. Och vid ett av de här tillfällena hörde hans mamma de andra föräldrarna prisa "detta mycket fina initiativ" och jag kommer på mig själv med att fundera över varför den där lilla vidriga flickan inte gillar min fina pojke och vad de säger om honom, de andra barnen, om de nu säger något. Jag funderar på sådant istället för att fundera på i vilken form föräldrar som accepterar godtyckliga, irrationella urval i en grupp är stöpta. Mamman jobbar som lågstadielärare. Är det ok att bete sig så på hennes skola, undrar jag.

Hämndens ängel flög runt mitt huvud igår, men knuffades undan i morse av sin rationella syster; rättvisan. Jag ska ta upp det här - utan några utpekanden - på föräldramötet om en vecka. För jag är väl inte ute och reser?

10, 9, 8, 7...

Snart är maken hemma. Snart är vi fulltaliga igen. Och efter de här dagarna är jag ändå ganska nöjd. Här är resultatet:

1 sjukt barn; I fix.

3 varierat taskiga nätter; I fix. Fast idag är jag nästan lite hög.

3 dagars heltidsjobb; I fix - fast med stödjobb kvällstid.

4 kvällsmatsmål; I fix (också sanning med modifikation - maken gjorde en jätteladdning lasagne innan han åkte som räckte i dagarna två, dag tre blev det Mamma Scan och dag fyra kelda tomatsoppa... Men det är mer än vad jag brukar åstadkomma.)

2 vab-dagar; I fix (genom mina föräldrar då...).

Nu sitter jag här i sällskap av en kopp te och ska jobba lite till med en farligt rosslig hals som måste hålla över helgen. Begravning imorgon. Dop på lördag och filmklubb på söndag. Hej ledighet (nästa fredag-lördag, that is)!

Sömn, avsnitt... ja, jag vet inte.

Sömnen, eller bristen på den, hölls ju alltid fram som ett av de där stora hoten mot livet vid ingåendet i föräldraskapet. Och det stämmer. Vid Gud, det stämmer. Stilla undrar jag när de ska ta slut; tortyrnätterna? Och jag tycker ju vi har gjort allt och lite till flera gånger om, men barnen sover dåligt ändå.
Jag tror stenhårt på att vi alla är olika beskaffade. Vissa sover sämre än andra; det handlar inte om hur duktig man är som förälder på att kratta i sovhagen. Det kan inte göra det. För det är helt enkelt inte rättvist i så fall - hur skulle vi kunna göra mer? - och jag tror mer på att livet inte är rättvist som sådant. Period.
Och överlever gör man. Det gör man, för där är livet helt magiskt. Vilken kraft det finns i oss människor! Makalöst! Och trots att sömnen hållit sig gömd i natt så har det ändå varit mysigt med två små människor som vill krypa nära. Det är ju det. De allra finaste små dessutom.

Om att lösa konflikter

Man lär ju sig en del om sig själv när man får barn. Det är bara att erkänna. Många saker är inte positiva. Långt ifrån. I förmiddags mötte jag en kompis som konstaterade det jag också alltid tänker: Man upprepar det man är uppväxt med, oavsett om det är bra eller dåligt, helt enkelt för att det är det man känner till. Å andra sidan, så ser jag ju mig inte som helt skadad. Faktiskt inte.

När Pydden och jag läser böcker och jag läser ledsna eller upprörda karaktärers repliker, vänder sig Pydd alltid till mig, ser mig i ögonen och säger med en lätt oroad röst: "Mamma?". Oftast konstaterar hon att det bara är sagan som lyder så där, men det kvittar faktiskt hur många gånger vi läst boken; hon gör alltid samma koll. Vilket får mig att börja undra hur mycket jag använder den känslomässiga utpressningen som uppfostringsmetod. Ajajaj. Eller gör jag så? Det var ju så jag aldrig skulle göra...;)

Men idag var jag faktiskt sur på riktigt. Jag hade stått och lagat mat och den lilla otacksamma grisungen tog bara maten och slängde den i golvet när hon inte fått dränka den fullständigt i ketchup. Så dålig var den inte. Det var den verkligen inte. Hon var skitarg och riktigt förorättad. Jag blev sårad och sur. Lågmält sur och lite inåtvänd. Och vad gör lilla fröken Pydd då; jo:En hel show för att få mig på gott humör igen innehållande kullerbyttor, tretusen kramar och blöta pussar, 70 olika varianter av "hej mamma!" och diverse klättringsakrobatik på mig, soffan och bordet. Tja, det är svårt att vara sur på någon som anstränger sig så... Och det är helt enkelt svårt att vara sur på henne överhuvudtaget i några långa stunder. Hon vet exakt hur hon ska ta mig.

Ännu ett dilemma

Plats: På lekplatsen
Deltagare: Rubin, kompisen T och mödrarna.
Händelse: I leken (eller, ja, var det en lek egentligen?) börjar plötsligt Rubinen gråta när T jagar honom lite för intensivt. När R stannar blir han slagen och puttad av T. Mödrarna reder upp.

Senare blir R slagen i huvudet av T tre gånger med spade samt ännu lite senare puttad och slagen igen. Båda gångerna börjar R gråta, men gör inget tillbaka. T's moder ryter och sätter T i vagnen som "straff". R förlåter snabbare än kvickast.
Slutligen blir R puttad från ett bord som han och T använt att hoppa från. Nu säger jag till R att han får putta T, vilket han självklart inte gör och vilket jag självklart inte tycker. Egentligen. Men just då. Men sådan är inte R. Han slåss inte. Inte numera.

Och nu står jag inför ett dilemma; vara glad som en yster kalv för att min fine (och gnällige) R inte gör andra barn (än sin lillasyster) illa ELLER tycka att "han måste ju för bövelen försvara sig!". Och till saken hör ju att jag ÄR glad att han inte slåss. Jag är så glad så glad, men jag vill inte att han ska bli ledsen varje gång vi leker med bästisen. Som fortfarande är bästis. Trots allt.
Så, vad ska jag göra?

Helhet och hur man lever med den

Jag grubblar en del just nu.
En del över ekorrhjulet, en del över så stora saker som meningen med livet, men ekorrhjulet är ju en tillvaro i det stora så det kanske inte är så långsökt.

Just nu är jag hemma på semester med barnen som sällskap. Tillvaron är klart enklare den här sommaren än förra året med en spädis och en super-mega-trotsare till två-åring, men den är väldigt väldigt rutinartad. Och det är ju egentligen inte det jag funderar över. För jag vill ha rutiner. Jag älskar rutiner. I praktiken i alla fall. I teorin över hur livet borde levas, finns det betydligt mycket större utrymme för spontana infall än vad det sedan tycks göra i verkliga livet. Och det söker mig något faktiskt. I alla fall när dagarna redan vid kl 16.45 använt upp all energi jag hade när jag vaknade på morgonen och jag går in i något slags transartat tillstånd där det gör ont att försöka uppbringa mer utåtriktad energi. Jag är helt slutkörd i huvudet. Och längtar till jobbet. Efter fyra dagars semester.

Men jag kan ge mig på att den här veckan inte ens kommer att ha en hedersplats i minnet över tid spenderad om ett år. Jag kommer inte komma ihåg den alls. På samma sätt som jag inte kommer ihåg de där 15-timmars-veckorna som var så jobbiga förra året.

Så vad är det jag minns?
Jag minns den dag som precis löpt förbi med barnen. Jag minns att den var ganska trivsam trots feber-starten. Jag minns smaken av jordgubbar, körsbär och persikor. Och vattenmelon. Jag minns hur kul det är att studsa på en studsmatta; kanske det närmaste jag känt av frihet den senaste tiden. Jag minns Pyddens glada skratt när hon studsade i våra sängar och Rubinens stolthet när han visade mig duplo-tornet han byggt. Jag minns härligt uppbyggande samtal med vänner i samma situation på springande fot efter barn som kastar pinnar över staket eller ut på cykelbanor. Jag minns tröttheten i fötterna och förvåningen över den tills jag insett att; ja, oj, jag har gått en bit idag också... Och jag minns faktiskt inte några direkta utbrott av en viss ädelsten idag eller igår. Kanske för att de inte är så energikrävande just nu och kanske för att helheten är större än delarna.

Förunderligt

När Rubinen försiktigt doppar ena stortån i havsvattnet och ryser till, upplever jag mig själv som vuxen fast 3 år. Och jag minns faktiskt inte hur jag var när jag var som Rubin. Jag minns inte. Jag vet hur jag blev.
Pydden springer rakt ut. Stänker, tjoar och dansar av glädjefnatt över att för första gången uppleva havet. Fritt. Jag tror att det är så jag ville bli, men inte kunde. För det var ju inte jag.

Det är märkligt det där med barn och vilka de är. För de är verkligen individer från första sparken i magen. De fortsätter visa de från första skriket.
Att gilla läget och hänga med på resan är väl det enda möjliga. Och att stötta, hjälpa och finnas där:
När den euforiska trillar och blir plaskvåt och chockad över hur kallt vattnet är när det kryper upp i nacken på en våt skjorta.
I det där ängsliga vid vattenbrynet och själv gå före, ta ännu ett steg ut i det kalla, för att efter bara några sekunder känna att det är varmt. Var det så hela tiden?