De där megamega-trots-vredesutbrotten har vi varit förskonade ifrån sedan i juli och dessförinnan sköt det kanonader i april. Idag var det så dags igen.
Vid hämtning på dagis idag vägrade Rubinen ta på sig sina kläder, lade sig på hallgolvet och retades med dagiskompisarna. Pydd hängde på min mage i ergon och det innebär trots allt en viss rörelseförhindran. Efter en stund av försök, gav jag upp den milda metoden av att försöka få Rubinen att frivilligt låta sig kläs. Pydd fick sitta på golvet. Under skrik och gråt fick jag på honom allt utom mössa och överdragsbyxor och hann urskulda mig till dagisfröknarna om att han faktiskt inte brukar bete sig så här hemma heller.
Ute på gården blev det nästa prövning. Rubinen tänkte inte gå hem. Så enkelt var det. Han satte sig på en cykel och lyckades nästan ta sig förbi iväg bortåt mot de bakre regionerna. En fröken stod i vägen. Rubinen backade och trillade av cykeln som en av hans kompisar snabbt tog över. Nu händer det. Igen. Under bästa hämtningstid får Rubinen ett totalt psykbryt, skriker, bits, gråter, fäktar, sparkar, rivs och slåss. Jag försöker, med Pydd på magen, att sätta honom i sulkyn. Efter fjärde försöket lyckas jag få selet om honom och kan alltså ta mig ifrån gården. Nu gråter och skriker både Rubinen och Pydden, eftersom även lillasyster lyckats få ett antal slag av den arge storebrodern. Allt detta händer under allmän åskådan av såväl fröknar och barn som hämtande föräldrar. Förnedringen är total. Och jag kan aldrig gå dit igen. Fast imorgon är det såklart dagisdag.
Och min undran är - finns det en enkel formel för att slippa sånt här? 99% av tiden är det ju förstås INTE så här, men det är så slitigt när det händer. Hela jag är skakig. Fortfarande. 2,5 timmar senare. Och vi är vänner nu. Efter ett långt samtal och en utskällning och gråt från oss båda, men aj, vad det gör ont.
Usch det där är min mardröm. Filles riktiga vredesutbrott har utspelat sig här hemma och då är det bara att sätta honom i hans rum tills han slutar skrika "ni är bajskorvar/kisskorvar" och lugnar ned sig. Men in public - ja det är verkligen ren förnedring. Hoppas ni slipper fler utbrott på ett tag.
SvaraRaderaJa, det är tufft när de små utmanar oss. Jag försöker tänka att det är såhär, just nu, och på något vis acceptera att det är så här det ser ut, att det hör till. Det ingår i föräldraskapet att sätta kärleksfulla gränser, det vet vi ju alla, men det kan vara nog så svårt när man är mitt uppe i det.
SvaraRaderablä, jag blir helt matt bara av att läsa ditt inlägg.
SvaraRaderaTroligen finns det ingen formel för att lösa problemet. Du kan kanske hoppas på att nu har du fått din beskärda del och är "fri" för all framtid. Hoppas går ju :)
Och så kan ju både du och jag glädjas åt att en skitdag snart är över...
Stor kram från C
Vår galning fick sitt senaste längst in på ICA Maxi (jag minns inte ens vad som utlöste det) och skrek väldigt teatraliskt "nej ta inte i mig" och "neeeej rör mig inte" högt och ljudligt så det ekade bland varugångarna. Att jag sedan var helt oskyldig spelade ingen roll, för av de kraftigt fördömande blickarna från resten av Maxi-klientelet dömde ut mig som barnmisshandlare på nolltid.
SvaraRaderaMEN, det är väl bara en fas det här med utbrotten, eller hur?
Alison: Ja, public är sannerligen inte roligt och som hans pedagog sa idag; det är precis vad han vet... Jag hoppas att det är lite lugnt ett tag och att det dröjer minst tre månader igen tills nästa... "Bajskorvar/kisskorvar" känns ju inte så roligt heller. Rubinen är mer ordlös i sina utbrott än...
SvaraRaderaYogamamma: Kärleksfulla gränser är ett bra och passande uttryck, inte minst när det känns som att konflikten närapå är på liv och död. För trots allt är det ju vi vuxna som måste leda, guida och älska våra barn rätt, hur ont det än gör ibland. Och, hu, det gör verkligen ont just nu.
C: Tack för kramen! Den behövs just nu! Ja, en skitdag tog slut och idag skiner solen! Kram tillbaka!
mellanbarnet: Jo, nog är det en fas; fast tyvärr tror jag att liknande grejor kommer tillbaka senare också. Ica Maxi är ju sannerligen inte heller kul som skådeplats; den ingår nog bland mina topp 10 av minst-önskvärda-för-trotsutbrott i ljuvt sällskap av just dagis, lekplatsen när det är som mest folk, favorit-caféet och hemma hos barnlösa vänner... Och det är just de där dömande blickarna som förföljer en i tanken senare också. Igår fanns det ju en hoper pedagoger som kunde kolla allt jag gjorde/inte gjorde. Förvånansvärt att ingen lade sig i;).
När jag ser någon annan unge få trotssammanbrott på allmän plats tänker jag bara "stackars förälder", inte "måste ringa myndigheterna".
SvaraRaderaÄr det då inte lite konstigt att man ändå förutsätter att alla andra vuxna är förklädda spioner från BVC och socialen, redo att när som helst ingripa när ens egen unge blir en skrikande trotshög?
Våra pedagoger har egna barn, och det har säkert de flesta på Maxi/fiket/etc också, så jag hoppas att de förstår och minns hur det var...
Men "shit, så där ska verkligen inte våra barn bli"-blicken från våra barnlösa vänner går inte att göra så mycket åt. Man får bara svara med en "vänta bara, ni har ingen aning om vad ni ger er in på"-blick...
mellanbarnet: Nä, självklart samma här; inte "ringa soc", utan "hu, så jobbigt för er", men logiken när man är under pressure finns inte riktigt. Inte för mig i alla fall. Och en av pedagogerna sa faktiskt idag; "ja, jag funderade på hur jag skulle ha kunnat hjälpa till, men...". Ingen utomstående kan ju riktigt bedöma hur allvarlig eller vanlig situationen är hos just oss, men det finns ju ändå en hel del föräldrar som aldrig varit med om att deras barn betett sig som smärre galningar och som automatiskt funderar på vad föräldrarna gjort för fel för att barnet ska bete sig så där. Deras problem, absolut, men den lilla bitande skammen och känslan av att vara värdelös som förälder finns där ju ändå. Blä, för trots.
SvaraRadera