Värkarna har svallat under natten och antalet minuter i djup sömn är lätträknade. I duschen försvann också den beryktade proppen med en mycket tydlig röd färg... (Usch, vad mycket KROPP det är just nu!)
Det är nog på gång nu. Men samtidigt tror jag inget förrän jag ser det. Eller kanske känner och räknar det.
Det var nästan lite sorgligt vid morgonbestyren idag (och då återigen inte sagt att vi sett slutet på det här än). Att krama R och konstatera att "jo, han börjar verkligen bli en stor liten pojke" som har egen vilja och egna känslor och eget liv. Nu lär han ju dessutom växa flera storlekar och plötsligt bli stor "på riktigt". Är det riktigt juste? Och är det inte lite försent för mig att reflektera över det nu...? Jaja. Inget är klart än och först måste det faktiskt födas ett barn och det är väldigt mycket som ska gås igenom tills dess. Huga...
fredag 27 februari 2009
torsdag 26 februari 2009
Och nu funderar jag på...
om jag kommer ihåg hur en värk känns. Men det tror jag faktiskt. Jag tror att det kommer gå upp ett ljus som säger "jamen, så här och inte så som det varit tills nu...".
För just nu och under hela dagen har det molat och spänt och gjort ont. Sammandragningarna är kraftiga och jag läste någonstans att det inte är de som gör ont. Nähä. Fast mina gör faktiskt det.
För just nu och under hela dagen har det molat och spänt och gjort ont. Sammandragningarna är kraftiga och jag läste någonstans att det inte är de som gör ont. Nähä. Fast mina gör faktiskt det.
En ny morgon
Molvärk i de arla morgontimmarna och fortsatt molvärk nu ger (säkerligen falska) förhoppningar om att något kanske kanske kanske håller på att hända. Även om det så tar några dagar, så kastar jag mig hoppfullt på det halmstrået.
I morse föddes grannens son. Hon hade också gått över tiden; barnet var beräknat till den 21/2 och sist gick hon över hela 11 dagar. Lite, men bara lite (hmm, ja...) så hade jag tänkt slå henne på mållinjen, men det är ju som sagt inte jag som bestämmer och så blev det alltså inte heller. Men ett stort grattis till henne! Vi är läskigt synkade vad gäller barnafödande. Mellan R och hennes dotter skiljer det tre veckor och så nu denna graviditet då, som rimligtvis inte kan bli mer än så. Eller? Hu...
I morse föddes grannens son. Hon hade också gått över tiden; barnet var beräknat till den 21/2 och sist gick hon över hela 11 dagar. Lite, men bara lite (hmm, ja...) så hade jag tänkt slå henne på mållinjen, men det är ju som sagt inte jag som bestämmer och så blev det alltså inte heller. Men ett stort grattis till henne! Vi är läskigt synkade vad gäller barnafödande. Mellan R och hennes dotter skiljer det tre veckor och så nu denna graviditet då, som rimligtvis inte kan bli mer än så. Eller? Hu...
onsdag 25 februari 2009
Och lite senare...
Jag hade rätt i mina misstankar om vikarien; eller iofs vet jag inte om det var hon som var problemet, men vid hämtning hade sonen en bajsfull blöja och var i färd med att gå över alla barnens pärmar som han förtjänstfullt dragit ut ur bokhyllan tillsammans med tjejkompisen halvåret äldre. De "ordinarie" fröknarna (tja, det är ju inte det det heter - det vet jag väl) stod inbegripna i ett samtal längre bort, medan vikarien stod och glodde framför sig i ett hörn.
Fem barn befann sig inne på avdelningen. Endast fem. Och ändå var det helt uppenbart när jag först beordrat sonen att städa upp sin röra (vilket han gjorde med hjälp av kompisen) att bajsen i blöjan var allt annat än färsk. Snarare kanske 2 timmar gammal? (Mycket obehaglig blöja...)
Jag måste tillägga att jag gillar R's dagis. Det gör jag. I vanliga fall, i alla fall. Men nu när ingen av de pålitliga fröknarna fanns närvarande var det som att kaos hade lagt sig över den vanligtvis så fridfulla avdelningen. Kaos som i total nonchalans och låt-gå-attityd. Blä. Fick en skarp instinkt att sanera oss båda två när vi väl kom hem. Inte minst för att jaga den äckliga lukten ur min höggravida näsa...
Och för övrigt kan jag inte hitta något bra att fasta ifrån. Det känns inte heller riktigt rimligt i år. Med lite tur är jag snart nyförlöst två-barns-mor och måste förmodligen ta till ALLT som står i min makt för att överleva vardagen. Godare skäl kan jag inte hitta...
Fem barn befann sig inne på avdelningen. Endast fem. Och ändå var det helt uppenbart när jag först beordrat sonen att städa upp sin röra (vilket han gjorde med hjälp av kompisen) att bajsen i blöjan var allt annat än färsk. Snarare kanske 2 timmar gammal? (Mycket obehaglig blöja...)
Jag måste tillägga att jag gillar R's dagis. Det gör jag. I vanliga fall, i alla fall. Men nu när ingen av de pålitliga fröknarna fanns närvarande var det som att kaos hade lagt sig över den vanligtvis så fridfulla avdelningen. Kaos som i total nonchalans och låt-gå-attityd. Blä. Fick en skarp instinkt att sanera oss båda två när vi väl kom hem. Inte minst för att jaga den äckliga lukten ur min höggravida näsa...
Och för övrigt kan jag inte hitta något bra att fasta ifrån. Det känns inte heller riktigt rimligt i år. Med lite tur är jag snart nyförlöst två-barns-mor och måste förmodligen ta till ALLT som står i min makt för att överleva vardagen. Godare skäl kan jag inte hitta...
Askonsdag
Ute smattrar regnet och februari är så där väntat grått som vanligt.
Här inne i lägenheten händer inte så mycket. Väntar just nu på att dra mig till dagishämtning och därefter spendera timmen med sonen innan maken kommer hem från jobbet.
Vi hade en fortsatt rak linje av lyckade lämningar i morse, vilket kändes skönt trots att det var ytterligare en vikarie på plats. En vikarie som jag för övrigt, utan att veta vem hon var, delvis gick samma väg till förskolan som och konstaterade när jag körde om henne att stilen var lite småsluskig. Framförallt funderade jag på vad denna rökande person med lite småsläpiga steg hade för ärende på förskolan...
Vad känslig man blir när det gäller sådana grejor. Och samtidigt. Vad säger att rökfri är det samma som bättre lämpad att ta hand om barn professionellt? JAG hade inte varit ett bättre alternativ kan jag ju lugnt konstatera.
Och på tal om rök och aska så är det ju askonsdag idag. En dag som inleder den kristna fastan och som traditionellt också är en dag då försakandet av något inleds. Men vad? I år är det svårt (det var det visserligen förra året också och förrförra - det finns alltid en anledning att låta bli...). Helst ska det ju vara något som faktiskt tar emot att undvika; alltså något som känns. Jag måste nog fundera lite ytterligare och ger mig själv till kvällen att hitta det.
Här inne i lägenheten händer inte så mycket. Väntar just nu på att dra mig till dagishämtning och därefter spendera timmen med sonen innan maken kommer hem från jobbet.
Vi hade en fortsatt rak linje av lyckade lämningar i morse, vilket kändes skönt trots att det var ytterligare en vikarie på plats. En vikarie som jag för övrigt, utan att veta vem hon var, delvis gick samma väg till förskolan som och konstaterade när jag körde om henne att stilen var lite småsluskig. Framförallt funderade jag på vad denna rökande person med lite småsläpiga steg hade för ärende på förskolan...
Vad känslig man blir när det gäller sådana grejor. Och samtidigt. Vad säger att rökfri är det samma som bättre lämpad att ta hand om barn professionellt? JAG hade inte varit ett bättre alternativ kan jag ju lugnt konstatera.
Och på tal om rök och aska så är det ju askonsdag idag. En dag som inleder den kristna fastan och som traditionellt också är en dag då försakandet av något inleds. Men vad? I år är det svårt (det var det visserligen förra året också och förrförra - det finns alltid en anledning att låta bli...). Helst ska det ju vara något som faktiskt tar emot att undvika; alltså något som känns. Jag måste nog fundera lite ytterligare och ger mig själv till kvällen att hitta det.
tisdag 24 februari 2009
Rapport från...
barnmorskans mottagning idag. Blodvärdena är utmärkta och blodets rinnförmåga är inte direkt dålig den heller... Är uppenbarligen proppfull med blod.
SF-måttet har ökat en halv centimeter på den gångna veckan till 34,5. Barnets hjärtljud ligger på 138. Inga sensationer åt något håll. Huvudet ligger djupt nedkilat och fixerat. Det hade jag kunnat berätta för henne.
Tja, en ny tid bokades in och jag ska verkligen inte göra mig några som helst förhoppningar utan satsa på det nya datumet i mitt liv. 3 mars ska jag besöka min barnmorska igen. Jippie!
SF-måttet har ökat en halv centimeter på den gångna veckan till 34,5. Barnets hjärtljud ligger på 138. Inga sensationer åt något håll. Huvudet ligger djupt nedkilat och fixerat. Det hade jag kunnat berätta för henne.
Tja, en ny tid bokades in och jag ska verkligen inte göra mig några som helst förhoppningar utan satsa på det nya datumet i mitt liv. 3 mars ska jag besöka min barnmorska igen. Jippie!
Bokrea
Behöver kanske inte nämna det, men när jag för en vecka sedan plockade upp en del av katalogerna över bokrean, kändes det inte så troligt att jag skulle kunna gå dit på öppningsdagen.
Inget ont som inte har något gott med sig, m a o.
Efter dagens dagislämning - för övrigt den fjärde i rad utan gråt och ledsamheter - drog jag min haltande kropp till Åhléns och lyckades faktiskt få tag på en hel del av det jag hade spanat in. Givetvis var jag tvungen att komplettera sonens barbapappa-bibliotek med ytterligare två titlar. De allra nyaste är så fruktansvärt fult och slarvigt tecknade så de stod jag över. Hittade också en fin abc-bok tecknad av Mati Lepp och eftersom sonen både räknar till 20 (helt spontant och korrekt både på svenska och danska...) samt känner igen stora delar av alfabetet så känns det inte helt pretto trots att han kanske ännu inte har åldern inne helt och hållet.
I övrigt blev det kokböcker. Som vanligt kanske jag ska tillägga. Eftersom jag föredrar pocketböcker framför inbundna - åtminstone vid läsning och det är i mina ögon det primära - så "lönar" det sig inte att köpa skönlitteratur på bokrean. Några gånger om året gör jag en adlibris-raid och köper pocketböcker en masse för 40 kr/st istället.
Men bör också tillägga att köket inte är min domän, så kokböckerna hamnar i makens vård...
Inget ont som inte har något gott med sig, m a o.
Efter dagens dagislämning - för övrigt den fjärde i rad utan gråt och ledsamheter - drog jag min haltande kropp till Åhléns och lyckades faktiskt få tag på en hel del av det jag hade spanat in. Givetvis var jag tvungen att komplettera sonens barbapappa-bibliotek med ytterligare två titlar. De allra nyaste är så fruktansvärt fult och slarvigt tecknade så de stod jag över. Hittade också en fin abc-bok tecknad av Mati Lepp och eftersom sonen både räknar till 20 (helt spontant och korrekt både på svenska och danska...) samt känner igen stora delar av alfabetet så känns det inte helt pretto trots att han kanske ännu inte har åldern inne helt och hållet.
I övrigt blev det kokböcker. Som vanligt kanske jag ska tillägga. Eftersom jag föredrar pocketböcker framför inbundna - åtminstone vid läsning och det är i mina ögon det primära - så "lönar" det sig inte att köpa skönlitteratur på bokrean. Några gånger om året gör jag en adlibris-raid och köper pocketböcker en masse för 40 kr/st istället.
Men bör också tillägga att köket inte är min domän, så kokböckerna hamnar i makens vård...
måndag 23 februari 2009
Som sagt...
så var det inte tänkt att detta skulle bli en gnällblogg. Men när klämmandet av nerverna på fram- och baksida av lår och i ljumsken är så ihärdigt att jag skriker rakt ut och ischiasen bara blir sämre och sämre (och nu gjort att motsatt fot har börjat bete sig smärtsamt och underligt som följd av kompensationen med det benet), så kan jag inte annat än att gnälla... Ett slut på det här NU! Och idag är det bf. Men alas, inget ljus på horisonten. Snarare lika grått som februarihimlen utanför. Käck krumbuktande bebis som klämmer nerver stup i kvarten istället.
Och, ja, jag vet att det kroppsliga inte försvinner. Långt ifrån. Så länge sedan var det inte som jag satt där fast i soffan under bebis och amningskudde med en värkande bakdel och ett sårigt underliv, såriga bröstvårtor och en rygg som nog aldrig fungerat sämre. För att inte tala om eftervärkar som enligt alla ska bli än värre nästa gång... Och konstant sömnbrist.
I det här fallet byter jag nog gladeligen den här situationen mot nästkommande dock. Inga "Better the Devil you know", här inte... Eller, jo, det är kanske just det det handlar om? Har aldrig känt mig så här handikappad förut och då har jag ändå både opererat hjärta och knä efter långvarig knäskada...
Och, ja, jag vet att det kroppsliga inte försvinner. Långt ifrån. Så länge sedan var det inte som jag satt där fast i soffan under bebis och amningskudde med en värkande bakdel och ett sårigt underliv, såriga bröstvårtor och en rygg som nog aldrig fungerat sämre. För att inte tala om eftervärkar som enligt alla ska bli än värre nästa gång... Och konstant sömnbrist.
I det här fallet byter jag nog gladeligen den här situationen mot nästkommande dock. Inga "Better the Devil you know", här inte... Eller, jo, det är kanske just det det handlar om? Har aldrig känt mig så här handikappad förut och då har jag ändå både opererat hjärta och knä efter långvarig knäskada...
söndag 22 februari 2009
Och något helt annat; vikt
På senaste tiden har jag lagt märke till att vi i mina olika vänskapskretsar blivit alltmer ärliga. Kan det vara åldern som gör att ljugandet inte känns lika lockande längre?
För att ta ett otroligt ytligt exempel så fikade jag med en god vän häromdagen som jag inte sett på tja, två veckor... Vi var delvis föräldralediga samtidigt sist och hennes dotter är 5 månader yngre än R. Hon är, vad jag vet och tror, inte gravid igen, men samtalet handlade väl ändå mest om för- och nackdelar med andra graviditeten samt förstås skillnader av olika slag så här i slutskedet.
Jag vägde mig aldrig under graviditeten med R, men kan i efterhand säga att det inte kan ha varit många kilon upp det handlade om. Mest berodde det säkert på gynnsamma genetiska förutsättningar, men också oerhört mycket på att jag kunde hålla en hög aktivitet in i det sista.
Inte heller under den här graviditeten har jag vägt mig. Mest för att jag inte kan se något konstruktivt i vägande såvida det inte vittnar om ett direkt sjukdomstillstånd, men även för att vågen lätt blir en ångestboja. Och den här gången är det annorlunda. Det vet jag och har skrivit om det tidigare. Det handlar inte om 20 kilo, men definitivt fler än sist. Tror jag. Även om jag använder helt och hållet samma kläder som sist, så konstaterar jag att de sitter lite annorlunda och kanske något tightare... Det är inget som direkt oroar mig. Alls faktiskt. Men det komiska i det hela är att när jag antyder att jag blivit lite större den här gången, tiger min vän...
Och det är det jag har upptäckt. Vi är numera ärligare, inte kanske så mycket genom direkt konfrontation utan snarare genom att inte säga något alls och låta tystnaden tala. För 10 år sedan är jag övertygad om att vi skulle gjort allt i världen för att försäkra varandra om att inget skett. Inget alls. Och trots att det hade varit tydligt att så var fallet så skulle den där försäkran vara så mycket värd. Det var så en del av identiteten byggdes upp. Insikten nu är att det faktiskt inte är något värt. Livet i förljugenhet är ju helt enkelt ett liv i lögn och varför ljuga? Det är inte vänskap i dess riktiga mening. Det blir ju dessutom mindre att tala bakom ryggen på varandra om då också, eftersom jag inte behöver sona mina lögner genom att tala sanning (elak sanning) i ett annat och fördolt sammanhang.
Och nu, i väg till syndabekännelse och förlåtelse... haha.
För att ta ett otroligt ytligt exempel så fikade jag med en god vän häromdagen som jag inte sett på tja, två veckor... Vi var delvis föräldralediga samtidigt sist och hennes dotter är 5 månader yngre än R. Hon är, vad jag vet och tror, inte gravid igen, men samtalet handlade väl ändå mest om för- och nackdelar med andra graviditeten samt förstås skillnader av olika slag så här i slutskedet.
Jag vägde mig aldrig under graviditeten med R, men kan i efterhand säga att det inte kan ha varit många kilon upp det handlade om. Mest berodde det säkert på gynnsamma genetiska förutsättningar, men också oerhört mycket på att jag kunde hålla en hög aktivitet in i det sista.
Inte heller under den här graviditeten har jag vägt mig. Mest för att jag inte kan se något konstruktivt i vägande såvida det inte vittnar om ett direkt sjukdomstillstånd, men även för att vågen lätt blir en ångestboja. Och den här gången är det annorlunda. Det vet jag och har skrivit om det tidigare. Det handlar inte om 20 kilo, men definitivt fler än sist. Tror jag. Även om jag använder helt och hållet samma kläder som sist, så konstaterar jag att de sitter lite annorlunda och kanske något tightare... Det är inget som direkt oroar mig. Alls faktiskt. Men det komiska i det hela är att när jag antyder att jag blivit lite större den här gången, tiger min vän...
Och det är det jag har upptäckt. Vi är numera ärligare, inte kanske så mycket genom direkt konfrontation utan snarare genom att inte säga något alls och låta tystnaden tala. För 10 år sedan är jag övertygad om att vi skulle gjort allt i världen för att försäkra varandra om att inget skett. Inget alls. Och trots att det hade varit tydligt att så var fallet så skulle den där försäkran vara så mycket värd. Det var så en del av identiteten byggdes upp. Insikten nu är att det faktiskt inte är något värt. Livet i förljugenhet är ju helt enkelt ett liv i lögn och varför ljuga? Det är inte vänskap i dess riktiga mening. Det blir ju dessutom mindre att tala bakom ryggen på varandra om då också, eftersom jag inte behöver sona mina lögner genom att tala sanning (elak sanning) i ett annat och fördolt sammanhang.
Och nu, i väg till syndabekännelse och förlåtelse... haha.
Söndagsläge
Så har då ytterligare en vecka gått sedan förra söndagen, då jag oroade mig över att inte hinna pusta ut något alls innan det var dags.
Jaha, Någon måste ha lyssnat på mina fåfånga böner om att gå över tiden. För här händer verkligen ingenting alls. Jag och maken har diskuterat vad detta eventuellt säger om det barn som gonar sig i magen. I sonens fall, som skyndade sig ut (tja, kanske inte under själva förlossningsskedet, men två dagar innan bf iaf...) och som sedan dess varit en orolig själ med oss sysselsatta fullt, så känns det lite som att hela den graviditeten präglades av hans karaktär. Svårare då att säga något om detta nya barn. Det skyndar sig i alla fall inte. Och är ganska mycket mindre aggressivt i magen, men dock mycket rörlig liksom R. Tiderna för rörligheten stämmer ganska väl med R, men kanske att det är något mer nattetid än vad jag la märke till i sonens fall. Svårt att säga m a o, men det förefaller mig inte längre lika huvudlöst roligt att vi bokade in en tid hos bm dagen efter bf...
Vad gäller övrigt, så har jag lyckats dra på mig en förkylning (snällare variant än så länge, peppar, peppar...) och kroppen känns som om sista vilan är nära. Vill öht inte tänka tanken att ischiasen skulle förbli efter förlossning. Men sånt händer väl inte, snälla?
Jaha, Någon måste ha lyssnat på mina fåfånga böner om att gå över tiden. För här händer verkligen ingenting alls. Jag och maken har diskuterat vad detta eventuellt säger om det barn som gonar sig i magen. I sonens fall, som skyndade sig ut (tja, kanske inte under själva förlossningsskedet, men två dagar innan bf iaf...) och som sedan dess varit en orolig själ med oss sysselsatta fullt, så känns det lite som att hela den graviditeten präglades av hans karaktär. Svårare då att säga något om detta nya barn. Det skyndar sig i alla fall inte. Och är ganska mycket mindre aggressivt i magen, men dock mycket rörlig liksom R. Tiderna för rörligheten stämmer ganska väl med R, men kanske att det är något mer nattetid än vad jag la märke till i sonens fall. Svårt att säga m a o, men det förefaller mig inte längre lika huvudlöst roligt att vi bokade in en tid hos bm dagen efter bf...
Vad gäller övrigt, så har jag lyckats dra på mig en förkylning (snällare variant än så länge, peppar, peppar...) och kroppen känns som om sista vilan är nära. Vill öht inte tänka tanken att ischiasen skulle förbli efter förlossning. Men sånt händer väl inte, snälla?
lördag 21 februari 2009
Jaha?
Och om man skulle ha trott att saker och ting skulle vara som inför förlossningen med sonen, så är det dags att ge upp nu. Han föddes två dagar innan bf, föregicks av propp i tre faser och visserligen en fasligt aktiv mor som gick två-timmars-promenader åtminstone 3 dagar i rad innan den magiska dagen var inne.
Nu ser det ju lite annorlunda ut. Pga ischiasen kan jag knappt röra mig, än mindre stå stilla under någon längre tid. Inga proppar har gått (måste den det förresten?) och även om förvärkarna har varat ett längre tag nu så känns det liksom inget...? Annat än trött, trött, trött och ont, ont, ont.
Börjar dock känna mig mer psykiskt redo förutom att sonen under den gångna veckan plötsligt kommit in i en fas (?) där han är synnerligen gnällig, klängig, ömsom mammig, ömsom pappig och väldigt svårlagd. Skäms lite för att säga det, men gnällandet tär en smula på sinnesron och framförallt när dagen börjar lida mot sitt slut och tröttheten är påtaglig är gnällandet som ett slags billarm (eller varför inte som gårdagens hiskeligt irriterande glassbil som envisades med att köra förbi på vår gata vid åtminstone två tillfällen; fram och tillbaka; precis kring läggningen...).
Med allt detta undantaget, är den gnagande frågan just nu: NÄR?
Nu ser det ju lite annorlunda ut. Pga ischiasen kan jag knappt röra mig, än mindre stå stilla under någon längre tid. Inga proppar har gått (måste den det förresten?) och även om förvärkarna har varat ett längre tag nu så känns det liksom inget...? Annat än trött, trött, trött och ont, ont, ont.
Börjar dock känna mig mer psykiskt redo förutom att sonen under den gångna veckan plötsligt kommit in i en fas (?) där han är synnerligen gnällig, klängig, ömsom mammig, ömsom pappig och väldigt svårlagd. Skäms lite för att säga det, men gnällandet tär en smula på sinnesron och framförallt när dagen börjar lida mot sitt slut och tröttheten är påtaglig är gnällandet som ett slags billarm (eller varför inte som gårdagens hiskeligt irriterande glassbil som envisades med att köra förbi på vår gata vid åtminstone två tillfällen; fram och tillbaka; precis kring läggningen...).
Med allt detta undantaget, är den gnagande frågan just nu: NÄR?
torsdag 19 februari 2009
Dagen idag, hittills
Har spenderat dagen hittills med att
- vakna före mina pojkar (fast det är inte riktigt sant eftersom den tidiga timmen som de först vaknade i gjorde att maken bytte rum för att inte störa mig...)
- återigen oroa mig för icke-rörligt barn
- duscha och få igång rörligt barn
- koka gröt
- lämna utan tårar på dagis (!)
- se inspelat avsnitt av dålig amerikansk serie
- dricka kaffe
- programmera hårddisken med tv-program för veckan som kommer
- vattna blommorna
- äta lunch med god väninna
- gå till apoteket och köpa bindor och panodil
- se över den packade väskan
- packa undan de flesta av gravidkläderna som jag ändå inte använt
- sortera i sonens garderob
- skriva mail
onsdag 18 februari 2009
Tidseffektiv?
Är så otroligt trött just nu. En natt av förvärkar som man dvalar sig igenom är trots allt en natt utan alltför mycket sömn. Hade varit väldigt skönt att få sova en helnatt inte minst för att känna att morgondagen kan vara till nytta.
Det känns lite som en kamp om tiden.
Idag jagades jag hela tiden av tanken - "tänk, vad skönt att ha gjort det här och det där också innan barnet är fött!". Följden var alltså att jag inte tog mig någon tid alls att vila. Istället använde jag tvättiden till max och tvättade t o m duschdraperiet...
"Vem vet när vi kommer ha tid att göra det nästa gång?", tänkte jag medan jag sprang ner i tvättstugan för tjugonde gången...
Det känns lite som en kamp om tiden.
Idag jagades jag hela tiden av tanken - "tänk, vad skönt att ha gjort det här och det där också innan barnet är fött!". Följden var alltså att jag inte tog mig någon tid alls att vila. Istället använde jag tvättiden till max och tvättade t o m duschdraperiet...
"Vem vet när vi kommer ha tid att göra det nästa gång?", tänkte jag medan jag sprang ner i tvättstugan för tjugonde gången...
Spridda tankar
Fortfarande solsken, en glad doktor som konstaterade att sonens hand ser superfin ut och egentid (dock mycket uppbokad med största tvätten på länge) gör att dagen känns riktigt ok än så länge!
Lyssnar på A Camp och konstaterar att skivan verkligen vinner för varje lyssning.
Har dessutom budat hem en bärsjal som jag ska lära mig teknikerna kring. Med sonen kändes det aldrig aktuellt trots vagnsvägran under 3,5 månader. Istället blev det ett ändlöst bärande i babybjörn, vilket också fungerade riktigt bra och promenaderna var sällan under 2 timmar trots tyngden... Jag lärde mig också att fika med en bebis sovande i selet; ja, kort sagt att göra allt på det sättet t o m gå på toaletten... Undrar om det också är en sådan sak som sitter i ryggmärgen som cyklande?
Förutom tiden på mvc igår har jag inte haft något bokat för veckan eftersom jag var övertygad om att den här veckan inte skulle existera. Nu verkar den ju göra det, så jag har vågat göra lunchbokningar både för imorgon och på fredag. I natt vaknade jag av förvärkar ett antal gånger och det tycktes mig att varje gång jag ändrade läge satte det igång igen. Nu finns det inga föraningar förutom trycket på nerverna och ischiasen som inte vill lägga av, men inte ett spår av någon början på proppavlossning tyvärr...
Lyssnar på A Camp och konstaterar att skivan verkligen vinner för varje lyssning.
Har dessutom budat hem en bärsjal som jag ska lära mig teknikerna kring. Med sonen kändes det aldrig aktuellt trots vagnsvägran under 3,5 månader. Istället blev det ett ändlöst bärande i babybjörn, vilket också fungerade riktigt bra och promenaderna var sällan under 2 timmar trots tyngden... Jag lärde mig också att fika med en bebis sovande i selet; ja, kort sagt att göra allt på det sättet t o m gå på toaletten... Undrar om det också är en sådan sak som sitter i ryggmärgen som cyklande?
Förutom tiden på mvc igår har jag inte haft något bokat för veckan eftersom jag var övertygad om att den här veckan inte skulle existera. Nu verkar den ju göra det, så jag har vågat göra lunchbokningar både för imorgon och på fredag. I natt vaknade jag av förvärkar ett antal gånger och det tycktes mig att varje gång jag ändrade läge satte det igång igen. Nu finns det inga föraningar förutom trycket på nerverna och ischiasen som inte vill lägga av, men inte ett spår av någon början på proppavlossning tyvärr...
måndag 16 februari 2009
Egentid
Gav till slut upp när jag försökte lägga sonen ute hos hans mormor och morfar för lunchsömnen tidigare idag. Kände att, nä, nu måste jag bara härifrån för lite egentid och jag vet faktiskt ännu inte hur det gick. Det lär visa sig.
I övrigt var det en positiv omläggningssejour hos doktorn idag som visade att handen är nästintill färdigläkt. Blir det inget annat, som förkylning, feber eller andra olyckor, så bär det av till förskolan imorgon. Tror verkligen att det behövs nu också, inte minst för att vi inte ska hamna där vi försökte undvika att hamna när vi planerade sonens förskolestart - dvs i en kombination av nytt syskon och ivägskickning till dagis. Men mitt i all sjukdom och olycka och brist på vila/jobb (för makens del) så har det varit en mysig tid tillsammans. Sonen har varit på strålande humör mestadels och allt går så otroligt mycket lättare då!
Har lyckats få tag på amningsbehåar att komplettera de redan existerande (och rejält sunkiga) med som faktiskt vra riktigt fina. Nu återstår förstås att se hur de funkar i praktiken. De gamla vet jag redan för- och nackdelar med, men vem vet, kanske blir det helt annorlunda den här gången? Kanske blir det inte ens någon amning... Har lyckats bli överraskad inom områden jag bara räknat med skulle funka tidigare, så kanske även här...
Skum känsla att vi snart, om allt går bra, är fyra i familjen. Och snart är ju faktiskt verkligen snart.
I övrigt var det en positiv omläggningssejour hos doktorn idag som visade att handen är nästintill färdigläkt. Blir det inget annat, som förkylning, feber eller andra olyckor, så bär det av till förskolan imorgon. Tror verkligen att det behövs nu också, inte minst för att vi inte ska hamna där vi försökte undvika att hamna när vi planerade sonens förskolestart - dvs i en kombination av nytt syskon och ivägskickning till dagis. Men mitt i all sjukdom och olycka och brist på vila/jobb (för makens del) så har det varit en mysig tid tillsammans. Sonen har varit på strålande humör mestadels och allt går så otroligt mycket lättare då!
Har lyckats få tag på amningsbehåar att komplettera de redan existerande (och rejält sunkiga) med som faktiskt vra riktigt fina. Nu återstår förstås att se hur de funkar i praktiken. De gamla vet jag redan för- och nackdelar med, men vem vet, kanske blir det helt annorlunda den här gången? Kanske blir det inte ens någon amning... Har lyckats bli överraskad inom områden jag bara räknat med skulle funka tidigare, så kanske även här...
Skum känsla att vi snart, om allt går bra, är fyra i familjen. Och snart är ju faktiskt verkligen snart.
söndag 15 februari 2009
Söndagskänslor
Något ytterligare lite lättare med allt idag.
Jag har i allmänhet en slags omvänd känsla kring söndagar nuförtiden. Under skoltiden kände jag av söndagsångesten fullt ut. Jag har faktiskt minnen av riktigt hur illa det kändes och kan smaka det på tungan. Det "lustiga" är att det är starkt förknippat med hästar och ridhus. Kanske för att jag alltid tycktes ta ridlektioner på söndagar; åtminstone i 7 år eller något liknande. Jag har inga som helst positiva minnen från ridandet och om det verkligen stämmer att det var så förskräckligt, gör det ju lite ont att jag inte kunde ta bladet från munnen och säga att jag ville sluta. Varför var det så svårt?
Frågan så här i efterhand är kanske istället vad som skapade vad. Ville jag så ogärna rida att söndagsångesten skapades av det, eller råkade de stackars hästarna drabbas av min allmänt olustiga känsla kring söndagar (tillbaka till den förhatliga mellanstadieskolan...) och därmed för alltid vara ett minerat område?
Nåja, den en gång så starka aversionen kring söndagar är sedan länge begravd och numera är söndagar primärt arbetsdagar av roligare karaktär. Vilken dag som fungerar som söndag är så flytande att det inte går att fästa några specifika känslor på en särskild veckodag. Skönt.
Dagen idag har dock inte varit så arbetsbetonad annat än med försök att slutföra artikelskrivandet. Hmm, säger jag. Förhoppningen är att jag inte skjuter upp det så mycket att jag sitter här och klockar minuter mellan värkarna medan jag skriver det sista...
Jag har i allmänhet en slags omvänd känsla kring söndagar nuförtiden. Under skoltiden kände jag av söndagsångesten fullt ut. Jag har faktiskt minnen av riktigt hur illa det kändes och kan smaka det på tungan. Det "lustiga" är att det är starkt förknippat med hästar och ridhus. Kanske för att jag alltid tycktes ta ridlektioner på söndagar; åtminstone i 7 år eller något liknande. Jag har inga som helst positiva minnen från ridandet och om det verkligen stämmer att det var så förskräckligt, gör det ju lite ont att jag inte kunde ta bladet från munnen och säga att jag ville sluta. Varför var det så svårt?
Frågan så här i efterhand är kanske istället vad som skapade vad. Ville jag så ogärna rida att söndagsångesten skapades av det, eller råkade de stackars hästarna drabbas av min allmänt olustiga känsla kring söndagar (tillbaka till den förhatliga mellanstadieskolan...) och därmed för alltid vara ett minerat område?
Nåja, den en gång så starka aversionen kring söndagar är sedan länge begravd och numera är söndagar primärt arbetsdagar av roligare karaktär. Vilken dag som fungerar som söndag är så flytande att det inte går att fästa några specifika känslor på en särskild veckodag. Skönt.
Dagen idag har dock inte varit så arbetsbetonad annat än med försök att slutföra artikelskrivandet. Hmm, säger jag. Förhoppningen är att jag inte skjuter upp det så mycket att jag sitter här och klockar minuter mellan värkarna medan jag skriver det sista...
lördag 14 februari 2009
Hopp
Med en strålande glad son och en sol som just nu inte verkar vilja sluta lysa, känns t o m en fullständigt kaputt höft samt dess förlängning (dvs benet) hanterbart.
Förmiddagen har spenderats på lekplats och på väg från och till. Helgkänslan är total.
Sonens bandagelindning är dock fallfärdig (kan man skylla på vår hemmamiljö, måhända...?) och förhoppningsvis kan vi hålla ute smutsen tills på måndag då handen ska läggas om igen. Tur i oturen att detta inträffade på vintern så att vanten fungerar som ett naturligt skydd. Jag ser framför mig hur plågsamt det skulle vara att hålla honom borta från vatten och natur under vår- och sommartid...
Igår kväll kändes förvärkarna igen och det börjar kännas verkligt att snart möta den lilla människa som befinner sig i magen. Verkligt, men också lite skrämmande.
När sonen föddes blev det en bakvänd känsla av förlust i början när barnet jag lärt känna i magen plötsligt var borta. Gradvis vändes det förstås till stor kärlek till den nyfödde sonen allteftersom vi lärde känna varandra. Det är oerhört häftigt att få nåden att lära känna ytterligare en ny liten människa (om allt går bra). Någon som är annorlunda och helt egen med sina förutsättningar.
Nu ska här jobbas undan ett tag och sedan bär det av till mormor och morfar för lite eftermiddagsavlastning och veckohandel...
Förmiddagen har spenderats på lekplats och på väg från och till. Helgkänslan är total.
Sonens bandagelindning är dock fallfärdig (kan man skylla på vår hemmamiljö, måhända...?) och förhoppningsvis kan vi hålla ute smutsen tills på måndag då handen ska läggas om igen. Tur i oturen att detta inträffade på vintern så att vanten fungerar som ett naturligt skydd. Jag ser framför mig hur plågsamt det skulle vara att hålla honom borta från vatten och natur under vår- och sommartid...
Igår kväll kändes förvärkarna igen och det börjar kännas verkligt att snart möta den lilla människa som befinner sig i magen. Verkligt, men också lite skrämmande.
När sonen föddes blev det en bakvänd känsla av förlust i början när barnet jag lärt känna i magen plötsligt var borta. Gradvis vändes det förstås till stor kärlek till den nyfödde sonen allteftersom vi lärde känna varandra. Det är oerhört häftigt att få nåden att lära känna ytterligare en ny liten människa (om allt går bra). Någon som är annorlunda och helt egen med sina förutsättningar.
Nu ska här jobbas undan ett tag och sedan bär det av till mormor och morfar för lite eftermiddagsavlastning och veckohandel...
fredag 13 februari 2009
Februarisolen
...lyser genom fönstret och förenklar tankarna avsevärt. Har precis genomfört ytterligare en av de uppgifter som skulle prickas av innan dagen D. Nu är det bara sammanfattandet och ivägskickandet som ligger framför mig och det ska eftermiddagen ägnas åt när sonen vaknat från vilan och åkt iväg med sin pappa till kusinerna. På det stora hela känns livet helt ok just nu och då snackar vi ändå "februari"!
Men.
Vissa saker kan få mig att koka. Det är förmodligen därför jag arbetar med det jag gör. Ett av dessa områden som lätt blir föremål för kok är när människor tar sig mandat att uttala sig om saker som helt enkelt inte är deras expertis. Bara rena åsikter färgade av deras bristande kunskaper, fördomar eller ovilja att ta in omgivningen. Och ännu värre när deras auktoritet inom ett annat område används för att manifestera dessa ovetenskapliga rön.
En sådan man i övre medelåldern mötte min make idag på sjukhuset. Sonen fick handen omlagd och det konstaterades att det ser finfint ut och att det förmodligen inte dröjer mer än en vecka förrän handen är så gott som återställd. Detta konstaterades på 3 minuter med en mycket nonchalant attityd.
När så läkaren är på väg ut ur rummet gör maken "misstaget" att fråga om det därmed är ok för sonen att i nästa vecka återvända till förskolan, som verkligen varit saknad och längtad efter (och jo, från oss alla, men definitivt en massa från sonens sida).
-"Nä", svarar herr doktor (som förmodligen aldrig varit i närheten av en förskola eller för den delen eventuella egna barn i den åldern - den hemmavarande frun tog väl allt sådant...), "nu är det faktiskt pojkens hand som är det primära och han bör vistas i hemmamiljö." Punkt.
Ingenting om varför, inga vetenskapliga/medicinska argument som exempelvis eventuell infektionsrisk eller dylikt. Kort sagt ett rent tyckande från hans sida och ett underkännande av maken som tänkande och ansvarig förälder med en vetskap om vad som faktiskt är bäst för vår son. Svaret antydde dessutom att läkaren trodde att vi bara ville bli av med sonen så att vi kunde återgå till det som var mer viktigt; våra respektive jobb.
När det dessutom kom fram att sonen mycket snart ska bli storebror och att det för allas del just nu var viktigt med lugn och ro och rutiner, så var svaret än mer överlägset;
"Det här är faktiskt en piece of cake och bör behandlas så."
Återigen underförstått; vi bekväma föräldrar bör få pisk för att vi inte prioriterar läkningen av handen som uppenbarligen bara kan ske i isolerad hemmamiljö. Till detta bör tilläggas att doktorn såklart varken vet något om vår hemmamiljö eller något om förskolans syn på barn med bandage och i övrigt strålande allmäntillstånd.
För mig blir det tydligt att denne handkirurgs syn på förskoleverksamhet, föräldraskap och barns psykologiska utveckling är den springande orsaken till det uttalande han gör. Man missar inte att delge information om infektionsrisk, om det är det som är orsaken.
Ponera att jag skulle stå i mitt sammanhang och ha synpunkter på vilken typ av vård som bäst lämpar sig i olika situationer. Mina åsikter, om jag inte är utbildad i området, är faktiskt inte speciellt intressanta. Eller bör inte vara det. Tyvärr hade jag säkert kunnat använda min auktoritet i vissa sammanhang för att påverka människor att ta beslut som kan få ödesdigra konsekvenser. Det är verkligen inte min uppgift och jag har ett ansvar som yrkesmänniska att använda min auktoritet till det den är till för och inom det område den ligger.
Efter ett gemensamt ältande här hemma, har vi beslutat att det är vi föräldrar (ja, oj, vilket beslut) som i samråd med förskolan ska bestämma huruvida sonen kan gå dit på måndag. Då har han varit hemma i nästan en hel vecka (och dessförinnan ytterligare dagar av annan orsak), missat gemenskapen, verksamheten och sina viktiga rutiner. Det är nog för en fullt frisk pojke, tycker jag. Blir det komplikationer med handen under helgen, är vi såklart ansvariga som föräldrar att tänka om vårt beslut. Det förutsätter jag att vården har förtroende för oss att vi gör med sonens bästa i tankarna. Så det så.
Men.
Vissa saker kan få mig att koka. Det är förmodligen därför jag arbetar med det jag gör. Ett av dessa områden som lätt blir föremål för kok är när människor tar sig mandat att uttala sig om saker som helt enkelt inte är deras expertis. Bara rena åsikter färgade av deras bristande kunskaper, fördomar eller ovilja att ta in omgivningen. Och ännu värre när deras auktoritet inom ett annat område används för att manifestera dessa ovetenskapliga rön.
En sådan man i övre medelåldern mötte min make idag på sjukhuset. Sonen fick handen omlagd och det konstaterades att det ser finfint ut och att det förmodligen inte dröjer mer än en vecka förrän handen är så gott som återställd. Detta konstaterades på 3 minuter med en mycket nonchalant attityd.
När så läkaren är på väg ut ur rummet gör maken "misstaget" att fråga om det därmed är ok för sonen att i nästa vecka återvända till förskolan, som verkligen varit saknad och längtad efter (och jo, från oss alla, men definitivt en massa från sonens sida).
-"Nä", svarar herr doktor (som förmodligen aldrig varit i närheten av en förskola eller för den delen eventuella egna barn i den åldern - den hemmavarande frun tog väl allt sådant...), "nu är det faktiskt pojkens hand som är det primära och han bör vistas i hemmamiljö." Punkt.
Ingenting om varför, inga vetenskapliga/medicinska argument som exempelvis eventuell infektionsrisk eller dylikt. Kort sagt ett rent tyckande från hans sida och ett underkännande av maken som tänkande och ansvarig förälder med en vetskap om vad som faktiskt är bäst för vår son. Svaret antydde dessutom att läkaren trodde att vi bara ville bli av med sonen så att vi kunde återgå till det som var mer viktigt; våra respektive jobb.
När det dessutom kom fram att sonen mycket snart ska bli storebror och att det för allas del just nu var viktigt med lugn och ro och rutiner, så var svaret än mer överlägset;
"Det här är faktiskt en piece of cake och bör behandlas så."
Återigen underförstått; vi bekväma föräldrar bör få pisk för att vi inte prioriterar läkningen av handen som uppenbarligen bara kan ske i isolerad hemmamiljö. Till detta bör tilläggas att doktorn såklart varken vet något om vår hemmamiljö eller något om förskolans syn på barn med bandage och i övrigt strålande allmäntillstånd.
För mig blir det tydligt att denne handkirurgs syn på förskoleverksamhet, föräldraskap och barns psykologiska utveckling är den springande orsaken till det uttalande han gör. Man missar inte att delge information om infektionsrisk, om det är det som är orsaken.
Ponera att jag skulle stå i mitt sammanhang och ha synpunkter på vilken typ av vård som bäst lämpar sig i olika situationer. Mina åsikter, om jag inte är utbildad i området, är faktiskt inte speciellt intressanta. Eller bör inte vara det. Tyvärr hade jag säkert kunnat använda min auktoritet i vissa sammanhang för att påverka människor att ta beslut som kan få ödesdigra konsekvenser. Det är verkligen inte min uppgift och jag har ett ansvar som yrkesmänniska att använda min auktoritet till det den är till för och inom det område den ligger.
Efter ett gemensamt ältande här hemma, har vi beslutat att det är vi föräldrar (ja, oj, vilket beslut) som i samråd med förskolan ska bestämma huruvida sonen kan gå dit på måndag. Då har han varit hemma i nästan en hel vecka (och dessförinnan ytterligare dagar av annan orsak), missat gemenskapen, verksamheten och sina viktiga rutiner. Det är nog för en fullt frisk pojke, tycker jag. Blir det komplikationer med handen under helgen, är vi såklart ansvariga som föräldrar att tänka om vårt beslut. Det förutsätter jag att vården har förtroende för oss att vi gör med sonens bästa i tankarna. Så det så.
torsdag 12 februari 2009
Perfect day
Mja, kanske inte helt. Kroppen är fortfarande kass och jag inser hur smidigt det faktiskt var förra gången... Men på det stora hela har det varit en bra dag med vab-ande make och strålande käck son. Två promenader har vi också hunnit med trots det dåliga skicket på mina höfter. Och semlor förstås. Samt ett ljus som påminner om att det faktiskt kommer bli vår. Någon gång i alla fall. Även om temperaturen skvallrar om annat.
Ska bli intressant att höra vad handkirurgen säger imorgon. Blir det ytterligare vab i nästa vecka, mån tro..?
Ska bli intressant att höra vad handkirurgen säger imorgon. Blir det ytterligare vab i nästa vecka, mån tro..?
onsdag 11 februari 2009
Största kärleken
... blir man påmind om när man är på väg ut genom dörren för en paus av vuxenliv. När sonen vinkar med sin lilla skadade hand (åh, älskade lilla unge, varför ska det finnas sånt som faror och sjukdomar?) och säger "hejdå, mamma", ja, då smälter hjärtat fullständigt och det där med ansvar och föräldraskapets ok blir så lätt, så lätt att bära. För hur skulle jag någonsin kunna vilja ha något annat liv än detta?
Solens strålar
Tänk vad mycket enklare allt blir när solen skiner och tänk vad ljusberoende det mänskliga psyket (åtminstone mitt) är för att kunna hantera stress och kris.
Situationen är dock just nu allt annat än optimal; sonen får vackert stanna hemma resten av veckan och så får vi se (läs: sjukvården se) huruvida han kan gå på dagis som normalt nästa vecka. Återigen, tur i oturen att skadan är så begränsad och att han verkar kunna använda sin hand på ett obekymrat sätt med bandage och allt. Det enda dilemmat är hur man ska kunna hålla en 20-månaders pojkes hand steril genom måltider och dagligt stök. Men även här handlar det väl om att ta varje situation för sig och att hoppas på den där snabba läkningen som barn ändå tenderar ha.
I övrigt försöker jag ta mig igenom nästa del i Bubers "Jag och Du" för kvällens samtalsgrupp och få tag på mitt intervjuoffer inför en snar deadline. Vem sa att ledig tid inför förlossning var ledig i ordets rätta bemärkelse? Snälla lilla barn i magen, stanna där du är ett tag till och gör din mamma glad...
Situationen är dock just nu allt annat än optimal; sonen får vackert stanna hemma resten av veckan och så får vi se (läs: sjukvården se) huruvida han kan gå på dagis som normalt nästa vecka. Återigen, tur i oturen att skadan är så begränsad och att han verkar kunna använda sin hand på ett obekymrat sätt med bandage och allt. Det enda dilemmat är hur man ska kunna hålla en 20-månaders pojkes hand steril genom måltider och dagligt stök. Men även här handlar det väl om att ta varje situation för sig och att hoppas på den där snabba läkningen som barn ändå tenderar ha.
I övrigt försöker jag ta mig igenom nästa del i Bubers "Jag och Du" för kvällens samtalsgrupp och få tag på mitt intervjuoffer inför en snar deadline. Vem sa att ledig tid inför förlossning var ledig i ordets rätta bemärkelse? Snälla lilla barn i magen, stanna där du är ett tag till och gör din mamma glad...
tisdag 10 februari 2009
Det är inte sant...
...och tanken var inte att det här skulle bli en gnällblogg, men just nu är det verkligen ingenting som arbetar för oss (Läs: mig). Jag hade två saker - kanske tre - jag skulle göra den här veckan, i övrigt skulle jag försöka fokusera på den kommande förlossningen och bara vila. Sedan blir det inte mycket vila av. Det vet jag. Vad händer?
Jo, i ett obevakat ögonblick ramlar sonen mot ugnsluckan och får en andragradens brännskada på hela sin handflata. Visserligen tar maken (som får sägas vara delvis ansvarig för förloppet) ytterligare vab för att akut-åka till sjukhus och sedan stanna hemma, men vilan blir ändå noll för mig. Sonen måste dessutom vara hemma ytterligare; åtminstone imorgon också. Och på fredag är dagis stängt. Jag är just nu så trött att jag helst av allt vill gråta, men det är ju minst synd om mig. Egentligen. Och samtidigt: Hur ska jag kunna förbereda mig på den kommande jobbiga första tiden med ett spädbarn när allt bara kör ihop sig? Hela tiden?
Jo, i ett obevakat ögonblick ramlar sonen mot ugnsluckan och får en andragradens brännskada på hela sin handflata. Visserligen tar maken (som får sägas vara delvis ansvarig för förloppet) ytterligare vab för att akut-åka till sjukhus och sedan stanna hemma, men vilan blir ändå noll för mig. Sonen måste dessutom vara hemma ytterligare; åtminstone imorgon också. Och på fredag är dagis stängt. Jag är just nu så trött att jag helst av allt vill gråta, men det är ju minst synd om mig. Egentligen. Och samtidigt: Hur ska jag kunna förbereda mig på den kommande jobbiga första tiden med ett spädbarn när allt bara kör ihop sig? Hela tiden?
fredag 6 februari 2009
Sjukdom
Vet att det är en speciell situation just nu, men kan bli lite förundrad över hur alla gör; (semikolonets dag till ära!) hur får man ihop alla om/måsten/oförutsedda saker som har med en växande familj att göra?
Idag är sonens andra dag hemma med feber och begynnande förkylning. Två dagar den här veckan, en dag förra, två dagar förrförra och två dagar veckan dessförinnan... Just nu är jag inte heller i skick att ombesörja alla behov för hans del, vilket gör att maken tvingas vabba trots att jag är ledig. Just snyggt. Jag vet att det är så här för de allra flesta familjer och speciellt under den här tiden på året, men jobbigt är det trots allt. Glädjer mig dock för tillfället åt att han lyckades få vattenkoppor 6 månader gammal. Då var det inget snack om vem som skulle vara hemma de där två veckorna...
Idag är sonens andra dag hemma med feber och begynnande förkylning. Två dagar den här veckan, en dag förra, två dagar förrförra och två dagar veckan dessförinnan... Just nu är jag inte heller i skick att ombesörja alla behov för hans del, vilket gör att maken tvingas vabba trots att jag är ledig. Just snyggt. Jag vet att det är så här för de allra flesta familjer och speciellt under den här tiden på året, men jobbigt är det trots allt. Glädjer mig dock för tillfället åt att han lyckades få vattenkoppor 6 månader gammal. Då var det inget snack om vem som skulle vara hemma de där två veckorna...
onsdag 4 februari 2009
On and on
Två timmars värk i morse som höll mig från att gå och träna... Å andra sidan behövdes det inte några tunga argument när halsen kändes som sandpapper och tröttheten slet i kroppen. Dessutom ringde en kompis jag inte pratat med på länge och underhöll under molvärken.
Barnet i magen är väldigt aktivt just nu vilket känns skönt med tanke på en otrevlig utflykt till förlossningen i måndags natt när rörelser inte kändes alls.
Det är verkligen sluttamp nu på alla sätt.
Barnet i magen är väldigt aktivt just nu vilket känns skönt med tanke på en otrevlig utflykt till förlossningen i måndags natt när rörelser inte kändes alls.
Det är verkligen sluttamp nu på alla sätt.
måndag 2 februari 2009
...och molvärk.
Vaknade i natt av en tydlig mensvärk som så småningom lade sig, men som nu återkommit igen. Det FÅR inte vara dags än, men är förmodligen inte heller det; förvärkar kan ju förekomma långt innan det verkligen sätter igång på allvar. Jag hoppas att det är så nu.
Tandvärk
Har skjutit på det ett tag, men insåg äntligen idag att risken är stor att det inte blir åtgärdat om väntan blir för lång. För hur lätt är det att springa till tandläkaren och laga hål när man är nyförlöst? Fick en tid imorgon och nu gäller det att mota smärtan med panodil. Suck.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)