00-talet

Att sammanfatta 10 år kan ju egentligen inte bli något annat än fåfängt, men eftersom 2009 känts som ett ganska svårt år att ringa in, gör jag ett försök.

Om 90-talet till gigantisk del handlade om att hitta mig själv, reflektera, analysera, bearbeta, prova mig fram och festa, må dåligt, träffa MASSVIS med människor, flytta oavbrutet, ha koll på kultur- musik- och nöjesliv, så gick 00-talet helt och hållet i vuxenblivandets och stabilitetens tecken.

Jag började på den mer praktiska delen av utbildningen, blev antagen av mitt stift, gjorde praktiker och arbetade både mot betalning och frivilligt hos min nuvarande arbetsgivare. Jag vigdes, fick mina drömtjänster (ja, två stycken!) och fick all möjlighet att utveckla dem så som jag upplevde var bäst. Kort sagt; rena drömdecenniet för yrkeslivet.

Privat hände det minst lika mycket. 2001 träffade jag min fina make S, som jag bara något år senare förlovade mig och gifte mig med (idag för 6 år sedan!). Vi reste en massa; både långt och kort, flyttade till vår nuvarande lägenhet, skaffade oss två stycken siameser och fick ta ett sorgligt farväl av min ganska psykiskt labila tämjda vildkatt.
2007 föddes så Rubinen och innan hans ett-årsdag insåg vi att vi väntade ett småsyskon. I februari föddes lilla L, Pydden kallad, och nu är hon hela 10 månader. Sanslöst.

00-talet är ett årtionde där jag sluppit så många sorgliga avsked, kunnat vara mestadelens glad och frisk, umgåtts kanske inte lika intensivt med mina vänner som tidigare, men kunnat hålla kontakten åtminstone hjälpligt med merparten och trätt in i nästa fas tillsammans med de allra flesta av dem som betyder något.

Ett bra årtionde om än något sorgligt också. För jag insåg att jag faktiskt inte är ung längre. Att stora delar av livet redan är levda, valda, utmejslade. Att mina föräldrar, svärföräldrar och andra nära släktingar också blir äldre och att nästa årtionde kommer ha två nya aktörer i huvudrollerna. Det är förstås helt som det ska vara; det är livet - flyktigt och obeständigt som en vindil. Och förgängligt. Jag är tacksam för mitt 00-tal. Djupt och innerligt tacksam.

Mjaaaau

Rubinen är en katt. En liten gullig och söt en (har jag förstått utifrån hur den gestaltas...) som jamar, kryper nära och gärna lånar syrrans napp (!)...
Det har vissa likheter med Labolinas gestaltningar, men inte allt. Det är ett ganska trevligt inslag i en just nu lite lägre trotsfrekvent vardag och katter är ju att föredra framför det mesta annat faktiskt.

Jämställt

Det finns många många exempel på jämställt beteende och lika många på det motsatta. Vissa saker kan man enas om överlag, medan andra är väldigt individuella för varje familj. För mig hade gärna mikropausernas dåliga samvete kunnat försvinna. Det dåliga samvetet hittar jag inte hos maken. Alls.

Pydd 10 månader

Snabb som en liten vessla kryper hon efter sin storebror eller in i utrymmen som hon inte får, upp i soffor, sängar, hyllor och lådor. Ständigt med något i munnen - stora saker, strumpor eller små små grejor som bara hon kan hitta - rör hon sig. Fysisk är bara förnamnet på denna lilla varelse.
Hon kan stå kortare stunder om hon inte tänker på vad hon gör och om hon håller något i handen. Hon kan gå om man håller henne i en hand. Då går hon vingligt och vajigt men glatt framåt, framåt, framåt. Med hjälp av gå-vagnen springer hon över golvet och det blir ofta ganska farliga situationer, för hon vill hellre än kan. Det är lustigt, för det var precis tvärtom med storebror.

Böcker äter hon gärna på, men sitter faktiskt också och bläddrar i. Hon får tyvärr inte lika mycket läst för sig som storebror fick och får, men hon har helt andra stimulansförutsättningar förstås:

Storebror, storebror, storebror.

Nu mäter hon 77,5 cm och väger nästan exakt 10 kg. Och så som hon rör sig är det inte konstigt att hon äter som en häst. Hon gillar dessutom mat på ett riktigt glupskt vis; nästan allt funkar. Även detta är en ny upplevelse för oss...

Ur munnen kommer det försök till ord, men tydligast är försöken att säga Rubinens namn, "mamma" och "pappa". "Titta", "katt", "hej" och "hejdå" hänger kvar och hon koncentrerar sig väldeliga när vi försöker lära henne nya ord; tittar på våra munnar och härmar. Ibland låter det snarlikt, ibland inte alls.

Musik är som sagt ett stort glädjeämne och så fort det låter ur högtalarna rör hon sig till musiken och "sjunger".

Pydd är en mycket mycket kramig liten person. Gosar in sig, klappar, biter små kärleksbett, drar i håret, kramar och suger på oss och hon gör det med en sådan intensitet att man bara flyter iväg på små kärleksmoln. Jag saknar henne så fort hon är utom synhåll.

Och julen kanske speglar livet,

för på ett par dagar, som har känts som många fler än vad de varit, har vi hunnit massvis.

Jag har jobbat och fyllde på glädjekontot rejält under julkrubbegudstjänsten på julafton. Precis så vill jag alltid känna efter gudstjänst!

Vi har firat två jular; tillsammans med mina och tillsammans med makens föräldrar. Båda lika trevliga, men lika olika som vanligt.

Barnen har både haft sömntrubbel och sovit ovanligt bra. Märkliga paradoxer i julens tid.

Maken och jag har spelat otaliga omgångar scrabble och hunnit se hela andra säsongen av True Blood. Samt förstås frossat i diverse grejor som nu måste styras upp efter nyår, om jag inte ska hitta en ny maxvikt...

Jag har blivit tillfrågad om att viga ett för mig, framförallt under unga år, viktigt par.

Och en nära släkting har gått bort, vilket tagit fram många gamla minnen som just handlar om jular från förr och om gemenskap eller bristen på den.

Jag bearbetar fortfarande alla intryck.

Spridda tankar i slutet av december

Det är skönt att gå till jobbet i den här tiden.
Morgnarna är vackra, löftesrika.
Underbart med det vita, vilsamma och ljuddämpande.
Skönt med den - trots den i december ganska hektiska arbetsplatsen - lite fridfullare stämningen och den lite mer koncentrerade jobbagendan.
Hemvägen känns kortare än ditvägen, lite motigare på något sätt. Föräldraskulden ramlar över mig. Känslan av att "nu gäller det", det är under de här två timmarna som det ska umgås till max med maximal kvalitet och bästa humör. Och vetskapen om att det så sällan blir så, men att det får vara ok ändå. Jag gör mitt bästa. Jag gör mitt bästa med mitt tålamod, även om det är lättare sagt än gjort. Vi sover ganska illa, allihop. Jag vaknar sällan där jag somnade och maken har Pydden som sovkamrat merparten av nätterna. Men på det stora hela är det ju bra, bra, bra. Vi är någorlunda friska och har varandra och faktiskt enastående roligt ihop allt som oftast.

Jag har känt mig disträ ett tag. Oförmögen att riktigt hitta fokus. Det har inte med sinnesstämningen att göra. För jag är ganska så tillfreds med livet just nu. Jag tror att det har med förändringen att göra - att livet plötsligt är så annorlunda igen, nu sedan jobbstarten. Jag vet inte riktigt vem jag är, vad jag är. Jag håller nog på att hitta det igen. Jag tror inte att jag är så bra på förändringar, eller snarare, jag vet att jag inte är det. Det tar emot; min naturliga friktion kämpar emot, sätter hälarna i marken och muttrar.

Imorse när jag lämnade Rubinen på dagis i den mycket decimerade och sammanslagna gruppen hann de ologiska tankarna drämma till mig; är jag en dålig mamma som inte låter min son få ha ett långt jullov? Borde jag ha försökt vara ledig trots att jobbet ser ut som det gör?
Hemma finns maken som alls inte känner så, som alls inte upplevde (fantiserade ihop) att fröknarna försökte få honom att känna dåligt samvete för att också han behövde de små pauserna medan Pydden sover till att jobba med sitt. Och jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att se världen genom samma glasögon och konstaterar att, nej, och det är väl tur det - för hur skulle vi då någonsin lära oss något?
Och imorgon ska jag fundera ut hur man berättar om den där första julnatten för barnen och de vuxna som kommer till kyrkan på julafton klockan 11. Livet i ett nötskal just nu.

Dansa, min...

Pydden tycks ha rytmen i blodet; hon är också väldigt bra på att härma oss andra tre - och, ja, kanske framförallt sin storebror. När musik fyller lägenheten är hon snabbt framme vid musikkällan och gungar med hela kroppen samtidigt som hon klappar i händerna eller gör andra lämpliga rörelser till musiken. Det kvittar om det är 90-tals-indie, julsånger eller northern soul. Allt passar bra för fröken. Och. Nötknäpparen är en riktig favorit. Är det fasligt larvigt och flickromantiskt att redan drömma om balettdräkt och dansskor till och på en liten 10-månaders Pydd..?

2,5 år

På morgonen, innan julfest på dagis och bärsärkagång i kyrkan, var vi på 2,5-års-kontroll på bvc. Här syntes inget trots; den leende och till synes välartade sonen gjorde alla de uppgifter han tilldelades och sjöng lite under tiden. Ibland kan jag nästan vilja att de där sämsta trots-sidorna ska visas upp, bara för att de oinsatta ska förstå vilken transformation den lille blonde kan åstadkomma. Folk tycks inte riktigt tro att det är sant... På vikt- och längdfronten; 14 kg respektive 92 cm. Medel.

Dr Jekyll och Mr Hyde

Under december har vi varit på ganska många besök i kyrkan, inte minst för att titta på julkrubban och för att tända ljus. Som ni kanske anar, har Rubinen varit i kyrkan ganska många gånger (dock bara på någon enstaka gudstjänst). Han brukar faktiskt bete sig helt godkänt för att vara 2,5 år. Han verkar vara ganska känslig för stämningen i rummet.
Men.
Igår...
Barnet var som förbytt. Krubbfigurerna åkte i golvet liksom "gräs"-dekorationerna. Det skulle springas, hojtas, springas ifrån, hoppas i kortrappan, tändas över-mycket-ljus och härjas i största allmänhet. Min väninna tillika kollega som var med hade lika stort sjå som jag att försöka hinna ikapp, förmana och bära bort honom från känsliga ting. Jag tror att jag sa till honom 70 gånger om varje sak och det var totalt dövöra som gällde. Till slut kände jag mig verkligen totalt lost och råkade snegla på kyrkvakterna som av minerna tycktes tänka: "prästens unge"... Det var bara att lomma ut i snöfallet igen med den nu gråtande Pydden, som starkt ogillar att få snöflingor i ansiktet. Och jag vet faktiskt fortfarande inte riktigt vad som hände med Rubinen... Blir det "barnförbud" i min kyrka (fast det lär det ju aldrig bli), som det mig veterligen är på ett och annat Stockholmscafé, så vet ni vem som är att skylla på.

Lucia. Brrr.

Igår tittade och lyssnade vi på Rubinen som gick Luciatåg utomhus på sin smällkalla dagisgård. Jag hade varit lite orolig över att han skulle vara ensam stjärngosse, men egentligen utan fog. Han har liksom inte hamnat i någon faller-för-trycket-fas än. Snarare är det tydligt att han har en alldeles egen smak och antingen gillar sin spegelbild eller inte. Det var dessutom hela fyra stjärngossar sammanlagt i tåget; alla lika stolta med stjärnan högt buren. Rubinen hoppade lite jämfotahopp av glädje för att klänningen var fin och för att vi var så många som tittade på just honom. Lustigt det där. Det hade lika gärna kunnat bli en trots-bryts-stund. Men alls icke. Underbart!

Är du snäller så kan du få...

Sonen inledde den ganska kaotiska söndagsmorgonen (usel sömn av 9-månaders-förkylningsgrisen, dålig mage av densamma och plötsligt bråttom till jobb för den ömma modern) med att inte tycka att lillasyster fick leka med något alls i hans ganska välfyllda rum.

När jag sagt till honom för sjuttionde gången att "jo, det där kan hon väl ändå få leka med; du leker ju med tågbanan" så börjar Rubinen sjunga om sockerbagaren som bor i staden. När han sjungit frasen "men är du stygger så får du gå" säger han:
"Du måste gå mamma. Du är stygger."

Ok. Tydligare kan man väl inte vara.

Allt är relativt

Eller?
När jag var dinkie och levde för mitt jobb kunde det hända då och då att jag gick sjuk dit. Då snackar vi förstås inte vinterkräksjuka eller influensa, men, ja, sådär lite småkrasslig och faktiskt även med feber någon enstaka gång... Det var det enda rätta, ansåg jag då. Det var att sätta plikten framför allt och leva för sitt kall. Mina arbetsuppgifter var för viktiga för att ställa in eller sätta vikarie på - ja, det skulle inte gå att sätta vikarie på dem! Och så vidare...

Nu? Ja, nu är det ett helt annat läge. Nu svär jag över de där idioterna som kommer till jobbet och smittar. Hjältar som övervinner sig själva för jobbets skull, är de sannerligen inte, utan vandrande egoistiska smitthärder med potentiellt dödshot (mja...) gentemot mina stackars barn. Deras utsträckta fälleben i en småbarnskarusell som knappt rullar runt, kan få mig att skjuta eldblixtar av frustration. Jag har en vag aning om deras resonemang; det finns där som en svag vindil längst bak i minnet, men det håller inte längre. Det är ologiskt och osant.

Det är sanslöst vad man förändras.

Och Pydden då?

Hon är gnällig. Pappig och mammig om vartannat. Vill vara hos mig, men är lika gärna hos maken. Kryper som en raket ut i hallen när hon hör mig komma i dörren, för att börja hulka när hon inser att hon klarat hela dagen utan mig och vara helt ok när maken minuten efter tar emot henne för att Rubinen ska få sina kramar han med.
Vid läggdags är det tårar igen, och gråt, tills hon ligger hos mig och får somna medan hon ammar trots att det inte kan vara några stora mängder hon får i sig på det sättet. Jag läste någonstans att om man gör överlämningen vid den känsliga 9-månaders-perioden, så ska man undvika att göra andra större förändringar i barnets liv samtidigt. Som att sluta amma, t ex. Så jag fortsätter ett tag till. Det är helt ok. Ja, mer än det egentligen. För här får jag egoistiskt nog låtsas att jag är lite oumbärlig (fastän jag inte är det) och umgås med Pydd på alldeles egen hand.
En Pydd som just nu är görförkyld och sover som en liten kratta. Som fortfarande har sviter av magsjukan och tycks äta, äta, äta och ändå inte riktigt lägga på sig. Som jag oroar mig för och som samtidigt faktiskt mest är glad. Trots allt. Och självklart är jag lycklig över att maken får lära känna henne på samma sätt som jag fått glädjen att göra.

I morse

... drabbades jag av det där stynget i hjärtat igen, som jag valt att begrava långt långt ner i minnet. Plötsligt ville inte Rubinen att jag skulle hjälpa honom, att jag skulle trösta, att jag skulle vara där med honom. Återigen var det bara pappa, pappa och pappa. Det har nog smugit sig fram den senaste veckan. Ja, sen jag började jobba igen.
Jag blir som en osäker tonåring som vill ha bekräftelse, som säger "jag älskar dig" tjugo trettio gånger för att åtminstone få ett tillbaka, som startar gräl för att få möjligheten att bli sams igen.

Och hela tiden känner jag mig så patetisk, för det är ju fantastiskt, underbart och helt enastående att Rubinen älskar sin pappa, vill vara med sin pappa och har roligt med sin pappa. För nu är det ju min tur att arbeta, att få komma hem till en städad lägenhet där två älskade små barn rusar emot mig och bara berättar spillror, om ens det, av vad de upplevt under dagen. Det är min tur att uppleva vissa saker endast i återberättelse och foton. Det är min tur att under dagen inse att jag långa perioder helt glömt att jag är förälder, att jag slipper hålla ordning på vantar, nappar och vällingflaskor.
Och det är ju som det ska vara egentligen. Helt riktigt. Fast jag vill ju liksom både ha kakan och äta upp den.

Privat, personligt och lämpligt

På senaste tiden har jag haft anledning att på jobbet diskutera det där med var gränserna går; hur mycket det är ok att visa av sig själv som offentlig person i det skrå jag tillhör.
För inte jättelänge sedan bodde prästen i prästgård på landet som var tillgänglig för alla församlingsbor/bybor alla timmar på dygnet. Tempot var förvisso något lägre (eller, ja, väldigt mycket lägre skulle jag nog våga säga), men det var liksom aldrig aktuellt att säga att "nej, jag är inte i tjänst." Alla visste förstås ALLT om prästen och hans familj. "Prästens ungar" är ju ett begrepp som var och varannan förstår...
Och idag då? Anonymiteten är självklart långt mycket större idag. Det går att gömma sig i storstad och förort. Det är fullt möjligt och accepterat att pendla till jobbet och alltså inte bo i "sin" församling. Det är t o m ganska ovanligt att man bor i sin församling. I princip är det fullt möjligt att bara vara präst på jobbet. Men. Eftersom även kyrkans folk är barn av sin tid finns det ett annat samhälle som börjar bli synligt; kommuniteter där gränsen mellan jobb och privatliv suddas ut, för att det faktiskt inte riktigt går att sätta sådana gränser. Inte för någon.

Det finns en ganska tydlig skepsis till nätet och sociala medier inom vissa kretsar i kyrkan. Det kan jag definitivt säga utan att ljuga. Jag tror att det handlar om att man inte vet vad det innebär, vet hur man ska bete sig, klarar av att greppa vad det handlar om, det där farliga. Man gömmer sig bakom prat om "ytlighet", exhibitionism och liknande och låtsas som om det inte redan är ett faktum. Präster använder FB, surfar, är medlemmar i olika communities, bloggar och chattar. Jag tänker, för egen del, att det folk i "min" församling kan snoka reda på om mig via nätet är precis sådant som var en självklarhet att man visste om alla sina grannar, inklusive prästen, för inte alls så länge sen. Och det är ju faktiskt bara bra. Vi angår ju varandra oavsett vilka vi är. När intresset för andra människor försvinner, försvinner det där hoppet om att vi som mänsklighet ska kunna reda ut världens problem. Så länge leve nyfikenheten!

Tid 5

Jag har ett jobb som äter väldigt mycket av sådan tid som ofta räknas som möjlig familjetid; kvällar och helger. Ja, storhelger är ju t o m mina allra viktigaste dagar under året.
Hur man balanserar arbete, familjetid, partid och egentid är inte en enkel historia, fast självklart inte vare sig enklare eller svårare, egentligen, än för någon annan familj.

När jag precis var klar och började jobba "på riktigt", älskade jag känslan av att vara i huset när ingen annan var där; att sitta kvar sena kvällar och planera storslaget, möta människor på tider som inte var kontorstid och jobba med nattverksamheten inne i vår huvudbyggnad. Det gör jag fortfarande. Egentligen. Men nu tävlar allt det där riktigt roliga av det arbetsmässiga med familjetiden, tiden med barnen. Och där är det givet vilka vinnarna är rent känslomässigt. Plötsligt kan arbetet upplevas som mest problematiskt.

Igår besökte jag min forna verksamhet på kvällen och slogs i hjärtat av den där starka kärlekskänslan till jobbet som jag hade då, för ett antal år sedan, när det begav sig, när det var jag och natten. Och det är skönt att konstatera: Kärleken finns där fortfarande, även om den får stå tillbaka lite just nu.

Glidartid?

Efter en något decimerad arbetsvecka (det kommer även ett pass ikväll och ett till på söndag) sprang jag hem igår vid lunchtid, kastade på Pydden kläderna, tog med mig mormor och morfar som agerat barnvakter till Rubinens dagis, hämtade honom utan trotsutbrott, sprang vidare till vårdcentralen tillsammans med entouraget samt även en fellow förälder med två barn och presenterade barnen för svinissprutorna utan minsta motstånd, sprang vidare till en lekplats, lyckades få upp Rubinen i vagnen utan trotsutbrott efter att han fått gå bredvid vagnen ett tag på väg hem, fixade mellis, städade toaletten och var fortfarande ganska ok i huvudet när maken anslöt sig vid 17.

Idag fick jag på Rubinen ytterkläderna när vi skulle ut och gå utan nämnvärt utbrott, fick upp honom i vagnen efter lyckosam lek med fredagsledig dagiskompis, gick och handlade, fick honom att gå upp i lägenheten utan bråk, bytte en bajsblöja utan att bli sparkad i magen, fixade lunch, bakade pepparkakor (igen), städade och jonglerade båda barnen tills maken kom hem.
Vågar jag ropa ytterligare ett litet hej?

Nu är jag trött. Trött. Trött. Och nu, precis nu, ska jag iväg för kvällspass på jobbet. Well. Jag ska nog bara hålla andan lite längre och inte känna efter mer.

Peppar, peppar

Som vi ju alla nog är medvetna om, är det dumt att rapportera om lyckosamma fasförändringar i tidigt skede som t ex bra nätter och nattsömn, måltidsgalans, sjukdomsfrihet och dylikt. Det blir ALLTID bakslag. Alltid. Och ändå finns det ett enormt behov av att få berätta om när det också är lite kul det där med föräldraskapet. När det går lätt. Attans, ingen lätt ekvation det där.
Jag vågar mig på ett litet exempel som skulle kunna vara hämtat från verkliga livet;

En liten pojke, vars pappa precis börjat ta merparten av hemmatiden, har visat på lite färre vredesutbrott och trotstillfällen den senaste veckan. På dagis beskrivs han som en hjälpsam och omtyckt liten person som inte heller där har uppfört sig "illa" på ett tag. Pojkens mamma undrar om det finns samband mellan att hon började jobba och denna möjliga fasförändring, om man nu vågar ropa hej. Alternativt slumrar trotset för att vakna upp med ett rytande imorgon då hon ska vara hemma i dagarna 1,5 och vaccinationstid är inbokad. Förhoppningsvis är det inte det sistnämnda alternativet.

Middagssamtal

-"Var är såsen?", frågar maken Rubinen som i vanlig ordning sitter och leker/petar i maten under middagen. Där såsen var, är nu ett stort berg ris.

-"Den har gått till dagis.", svarar Rubinen, lätt blasé.

Första dagen tillbaka på jobbet

... och jag möts i hallen minuterna innan läggning av två barn som bara vill kramas. Måste faktiskt säga att det var dagens höjdpunkt.

Pydd 9 månader

Smygande kom den där 9-månaders-personlighets-förändringen in i vår lilla Pydd. Gnällig, grinig, svår-road, lättretlig och blyg skulle man kunna beskriva henne för tillfället och vi undrar var den lilla L som vi känner har gömt sig. Det är lite som novembervädret faktiskt.

Sömnen är svårhanterligare just nu. Nätterna har varit bråkiga (kanske också pga av sjukdom och tänder) och ofta vill lillfröken gå upp innan kl 5 för att vid 9.30 sova två timmar och någon gång framåt eftermiddagen förhoppningsvis sova ytterligare 45 minuter. Hon som tidigare var så lätt att lägga dagtid röjer runt, gnäller, gnyr och protesterar trots att tröttheten är slående. Kvällstid somnar hon fortfarande efter amning (och vi måste ju snart ta tag i det där), men kan även därefter ta ett tag på sig att komma till ro ordentligt.

8 tänder kan lilla Pydd nu stoltsera med. Dem sätter hon gärna i mammas eller pappas hals eller, ve och fasa, i den lille arge storebrodern som vrålar "Hon bet mig!" och ser det som en invit att klappa till lillasyster rejält. För syskon"grälen" har verkligen eskalerat de senaste veckorna, mycket p g a mer tid tillsammans, men också, tror jag, p g a deras respektive faser som nu verkar stångas ordentligt med varandra. Pydden kryper efter Rubinen, vandrar runt soffbord och längs med soffan när Rubbe ser på film, sträcker sig efter honom eller hans saker när han satt sig "i säkerhet" och vill ha allt det där som han har. Och blir tvärarg om hon inte får det. Samtidigt är hon hans hejaklack när han gör sånt han inte får, som att fjanta sig vid matbordet med maten. Då skrattar hon hjärtligt och tittar beundrande på honom.

Hon pratar och pratar och pratar. Vissa ord kan man urskilja och hon härmar oss då och då. Vi tycker att hon både har sagt sitt eget namn, katternas och storebrors. Hon säger hej och hejdå, "titta", "katt" och "pappa". Vinkar och klappar händerna. Och det gör hon gärna på beställning.

Böcker har blivit intressant och nu inte bara att tugga på. Pussboken är favoriten när vi läser för henne, men hon sitter gärna själv och bläddrar och gör det med en försiktighet som vi inte känner igen från storebror vid samma ålder. Det bådar gott och det är roligt att ha hittat något som funkar i denna lite mulnare period.

Paus

i vardagen är den bästa medicinen mot frustrerande trotstillvaro. Paus, vin och choklad. Igår fick jag en sådan välbehövlig paus och när jag kom hem efter arbetsdagen, möttes jag av en liten ulv som verkade ha fått mer än bara fårakläder och höll sig trotsfri hela kvällen.
Däremot finns det en liten gnagande oro för Pydden som nu har lätt feber för sjätte dagen och fortfarande inte riktigt kan hantera maten. Allmäntillståndet är det inget fel på, men det är svårt att veta om gnälligheten som kommer och går är ett nio-månaders-uttryck eller en Pydd som inte orkar hålla uppe fasaden av sjukdomsfri. Men det känns som att vi gjort allt det där man kan göra. Vi har röntgat magen, vi har tagit allergitester och vi har ju dessutom varit på allmän check-up på vårdcentralen. Jag har bara en konstig känsla av att de glömt något... som något slags infektionstest? För det testas väl inte på allergiblodprovet?

Trots

Som allt annat, skulle jag haft svårt att förstå riktigt hur prövande trotsåldern är innan jag hamnade rakt i den tillsammans med min guide Rubinen. För övrigt tvistas det väl om det överhuvudtaget finns något som man kan kalla trotsålder; upptäckarålder lär vara att föredra enligt vissa.
Ungefär sen Rubinen blev sjuk förra onsdagen har trotset varit på maxvolym. Så där högt som det också kan vara på diskon när toaletten vibrerar av basgångarna. Den har funnits med från morgon till kväll och även nu på senaste tiden när Rubinen vaknat under natten. I natt kl 4 slängde han t ex sin kudde över hela rummet tillsammans med Spöket Laban medan han illvrålade av vrede och frustration.

Vissa människor, som antingen sett ett av hans utbrott eller hört mig berätta om dem, har frågat oss "Varför är han så arg?". Jag blev irriterad i början (jo, fortfarande) och ruvade på likvärdiga kontringar, men valde istället att berätta för dessa uppenbarligen oinvigda personer om hur trotsåldern kan visa sig hos vissa barn, lika uppenbart; inte deras egna. Men nu börjar jag känna att jag tappar greppet, orken och tålamodet. Och den där obehagliga frågan om "normalt" dyker allt oftare upp: Är det något fel? Borde vi söka hjälp? Går det verkligen över det här och i så fall vad finns kvar av familjen efter det? Och vi har nog faktiskt verkligen försökt allt, inklusive självklart att fråga honom vad det är, om det är något, vad han är arg på?

Jag längtar efter att börja jobba igen för att slippa lämningarna, hämtningarna och påklädningarna. På dagis under dagarna är allt lugnt i alla fall.

Älskade dotter

Idag är den näst sista dagen för Pydd och mig tillsammans under den här föräldraledigheten. Bara vi två. Det som började med en biroll i familjen, i skuggan av storebror som tog och tar så stor plats, har långsamt men säkert förvandlats och utökats till en plats av samma dignitet. Hon äger världen med sina leenden och skratt. Hon lyser upp ett rum. Hon är så djupt sin egen. Just nu väldigt mycket så i 9-månaders-fas där humöret inte riktigt är det vanliga.

Det kändes som en lång tid som vi skulle spendera tillsammans; fyra årstider, men plötsligt har de bara gått och känner att jag blivit snuvad på något. Fast nu börjar en helt ny tid för henne och maken tillsammans, en lika viktig och speciellt tid. Det är ju bara det att jag måste ta ett steg åt sidan och det gör ju lite ont. Lite.

Hon erövrade mig direkt. Så där som man inte riktigt tror är möjligt. För hur kan man känna någon utan att ha spenderat tid ihop? Hon kan titta på mig med ögon som säger att hon och jag delar en hemlighet; något litet, men viktigt. Älskade lilla L.

112

...ringde maken efter lunchen då vi egentligen skulle vara på väg ut. Pydd andades konstigt, stötvis och gnydde, gnydde, gnydde. Personlighetsförändrad klamrade hon sig fast runt halsen på mig och gick inte riktigt att nå. Ambulansen tog en evighet, tyckte vi, och maken hann ringa en gång till innan de äntligen var framme.

Lungorna lät inte konstigt. Det konstaterades i alla fall snabbt, men jag och Pydden fick åka med ambulansen till Barnakuten för en grundligare undersökning. Väl nere lugnade hon ner sig och kunde t o m kosta på sig att flirta med ambulansmannen. Dock i ett tröttare tillstånd än jag sett henne i på länge. Och undersökningen på Barnakuten berättade ingenting. Lite röd i halsen. Snabbt gick det i alla fall och efter någon timme var vi i bilen tillbaka igen. Utan några egentliga svar. Pydd enbart i body, eftersom vi åkt in så...

Väl hemma fick hon några anfall till på liknande sätt. Det verkar vara kopplat till magen. Pyddens farfar (som är läkare) kunde ge några troliga förklaringar som hängde samman med hennes magsjuka under veckan och jag väljer att acceptera dem. Men fy attans vad läskigt det är. Nu är hon i säng i alla fall. Med Rubinens feber dessutom.

Det glimmar i träsket

Som tidigare nämnts är Små Einsteins just nu ett inslag i vår (tillfrisknande) vardag. Favoritavsnittet alla kategorier är "Den uppdragbara leksaksprinsen" med musiken ur Nötknäpparen.
Det ledde till att vi klockan 8 i morse satte på nämnda svit på högsta volym på Ipoden och dansade till "Waltz of the Flowers". Och mina ögon tårades med min nu feberfria Rubin i famnen för det var så vackert på något sätt. Just detta ögonblick. Solen genom vardagsrumsfönstren, tre helt obeskrivligt jobbiga men avklarade sjukdomsdagar bakom oss och nu helgmorgon med (halv)friska barn och fantastisk dansmusik runt omkring oss.

Det är för sådana ögonblick jag lever. Det är för sådana ögonblick jag konstaterar att det är värt det; alltihop - koliken, trotsen, oron, sjukdomar, sömnlöshet och kaputt kropp.
Och jag klarade det faktiskt. Det låter kanske löjligt och tamt, för man SKA ju göra det, vadå, vilken förälder har inte varit i samma sits och klarat det. Fast jag hade det inte och nu har jag.

Det handlar ju förstås om bristande självförtroende, bristen på tilltro till den egna förmågan och därför är det så makalöst gött när det funkar. Det funkar! Och jag tycker att det hänt något under våra tre dagar tillsammans under de här förhållandena. Vi har tagit oss över en tröskel som jag var så rädd för. Jag dog inte. Jag är riktigt lycklig idag. Riktigt riktigt lycklig. Men på måndag blir det dagis igen. Så det så.

Två avklarade, en kvar

Idag var det en något piggare, men fortfarande het Rubin, en något gnälligare och fortfarande magsjuk och hängig Pydd och en magkatarrig mamma som lade upp dagen.

För Rubinens del: Färre Einsteins (men glada förtjusta skratt under tiden), färre tomma kolhydrater, ett rejält trotsutbrott ute på promenad (då unge herrn vägrade sätta sig i vagnen och med hög fart sprang mot en hårt trafikerad gata. Ett utbrott som fick sitt klimax hemma i lägenheten då han först feber-utmattat satt sig ute på gården och sedan stängde in sig i hissen.), lyckad påklädning, lyckad egen-påsatt socka samt ex antal tacklingar på lillasyster.

Här står en mycket trotsig Rubin inför hårt trafikerad gata och vägrar flytta sig .

För Pydd: gnäll och grinighet hela dagen bortsett från promenaden och tupplurarna på 2x2 timmar. Tre klädbyten pga dålig mage. Ingen dusch idag dock.


För mamman: hes hals, magkatarr (pga intaget av 3 koppar kaffe och tre toastmackor under dagen), ond och varm arm (pga vaccinet) och städning av toalett avklarad. Och faktiskt inte någon förlamande trötthet.
På det igen imorgon!

Läskigt och spännande

Man kan göra happenings av allt; det beror ju förstås mycket på inställningen och jag, om någon, vet att det verkligen inte är alltid man kan se det ljusa i tillvaron.

Idag är andra dagen jag är hemma med båda de krassliga barnen UTAN något planerat. För det går ju inte riktigt när de är sjuka. Igår fick vi ett mycket uppskattat besök av barnens farmor och farfar. Rubinen glömde sin feber och jag fick vuxet sällskap. Mycket välkommet.
Vem vet vad som händer idag? Ska vi se på "Små Einsteins" fler än en gång? Ska vi gå ut i stormens efterdyningar? Ska Pydds mage fortsätta bråka? Ska Rubinens feber hålla sig nere (för peppar, peppar, har den hållit sig hanterbar ett halvt dygn)? Många frågor och dagen lär ge svaren!

Och händer det inget storslaget idag finns det en morgondag som har ungefär samma upplägg.

Men trotsen, min vän, hänger med! Eller vad sjukdom gör med trotsbarn och orolig förälder.

Följande övertalningsdialog utspelade sig i badrummet idag efter det att jag hittat Rubinen liggande med underhyllan på tevagnen som kudde för sitt febertunga huvud:

Orolig moder: Nu ska vi ta tempen på dig och ge dig alvedon så att du ska känna dig bättre.

Skållhet och arg Rubin: Nej.

O m: Jo, jag MÅSTE ta tempen för att se HUR varm du är. Du får välja den här eller den här! (Håller upp rump- respektive örontermometer.)

S o a R: Nej.

Efter lite tvekan pekar han på rump-termometern. Den är mindre. Men när han gjort det säger han nej igen och står fast vid det, trots lock och pock i form av glass, pepparkakor och you name it och så håller det på tills jag av oro och desperation slänger pumptvålen i väggen.

S o a R: Mamma är arg.

O m: Nej, älskade vännen, jag är OROLIG.

Hmm... Efter ca 20 minuter (och en genomgång av alla tjuren Ferdinands matadors grimaser - mest för egen desperations del) lät han mig faktiskt ta tempen och då konstaterades 40,1, vilket gjorde att jag nästan bröt samman av oro. Igen. Jag gillar inte feber. Så är det. Som tur var gillade han smaken av flytande alvedon. Supparna är slut och det är inte helt lockande att gå till apoteket för påfyllnad när det är storm ute och båda barnen är sjuka. Suck.

Och en första till...

Rubinens feber steg som en flodvåg till 40,1 och hela dagen fick vi slåss mot den med hjälp av Alvedon. När även Pydden började sova allt längre i svett-fuktiga-lakan, kändes det ju bara för bra. Men någon gång ska ju vara den första med två sjuka barn samtidigt. Det verkar dock som att sjukdomssymptom gärna visar sig som feber hos Rubbe och tydligen i form av väldigt usel mage hos lillasyster. Jag lyfte upp och fick famnen full av "genomblöt" Pydd som gråtande fick duscha av sig det läskiga. Handsprit en masse och galltvål är bästa vännerna just nu. Samt förstås alvedon och ipren.

Ironi

Igår vaccinerade jag mig, som sagt. I natt vid den vanliga övernattningen inne hos Rubinen, märkte jag att han var varm. I nattens ovanligt jobbiga dimma med både vaken Pydd och väldigt orolig Rubin, pallade jag helt enkelt inte gå upp för att kolla temp.
I morse visade det sig att febern var och är ett faktum och att det blir hemmatillvaro resten av veckan. R är dock väldigt pigg och inga andra symptom finns. Jag håller andan och funderar på att låta bli att läsa om hur svinis börjar. Det hade väl varit typiskt att barnen åker på den nu. Å andra sidan, var det ju ett av mina starkaste argument för att självklart ta sprutan. För att kunna ta hand om eventuellt sjuka barn. Fast det var ju knappast vad jag önskade... Och, for the record; maken kastar sig iväg idag för att även han köa för spruta.

Vaccinerad

Åh, så lättad jag är. Men en kö på en timme och en kvart fick det bli. Och mängder med bekanta. Kul. Lite som ett mingel, helt enkelt. Nu väntar jag bara med spänning på mina biverkningar.

Rutiner eller snarare brist på dem

Jag är, som tidigare meddelats, mycket fäst vid rutiner av alla de slag. Rutiner gör mig lugn, gör mina barn lugna (upplever jag) och är den enda fasta klippa som finns i trotsstormar.

Men nu är det ju förstås så att jag har ett enormt illamående-område längst bak i huvudet. En slags rutinbristsångest. Detta läskiga område handlar om att vi fortfarande inte riktigt pratat oss samman och fått till en rutin vad gäller Pyddens läggning och därmed egentligen båda barnens läggningsritual.
Jag upplever att kvällsamningen hänger kvar just p g a detta (och visserligen även p g a svinishotet), d v s så fort kvällsamningen försvinner måste vi ta itu med det och; orkar vi det? Har vi några uppslag/taktiker/smarta formler att ta till i det vakuum som uppstår?

Och grejen är att det börjar bli lite eller ja, ganska akut läge. Min bokcirkelsträff som jag längtat så efter på onsdag, sitter riktigt löst och är förmodligen utom räddning. Snart börjar jag dessutom jobba och well, i mitt jobb är det lite svårt att komma undan kvällsaktiviteter. Men det är ju också hela grejen med att sluta amma som känns lite jobbig. Kluven, helt enkelt.
Så, ni som har två barn, hur har ni löst situationen då man ensam behöver lägga båda barnen? Det kommer åtminstone för makens del att bli ungefär en kväll i veckan, för min del något färre gånger.

Två första och en sista

Lördagen kan i korthet sammanfattas som rubriken.

Jag och Rubinen gick på bio. Jag, som är en extrem filmnörd, fick den stora glädjen att inviga min finaste lilla trotsson i biomörkrets mystik för första gången. Rubinen satt som ett ljus på stolsinsats med en liten påse popcorn i knäet, overallen nedrullad (inga påklädningstrotsscener efter filmen, nej tack!) och ögonen stint fästa på filmduken. Andaktsfullt åt han och vid ett enda tillfälle hördes den lilla rösten; "Vad gör Labolina?"

Yes, det var "Lilla Spöket Laban: Bullar och bång" som blev premiärfilm.

(Bilden lånad från Moviezine.se)

När filmen var slut, sa Rubinen "Igen?" och lät den ömma modern klä på honom igen. Och visst blir det bio igen. Snart, snart, snart! Åh, så häftigt det är att kunna uppleva saker tillsammans med sitt barn!

Det var första gången för Pydd att blöda näsblod också. I full karriär styrde hon sin gåstol mot en tröskel och föll handlöst i gåstolen över den. Näsan blödde som ett vattenfall och allt såg väldans läskigt ut.

Och det leder oss till den sista. Vi vinkade adjö till nämnda gåstol. För någon så aktiv som Pydd kan helt enkelt inte hantera redskap utan att skapa livsfara omkring sig. Nu kryper hon med ilfart, står, går längs väggar och klättrar som en liten apa. Då behövs ju inte gåstolen mer.

Tryggande BVC

Det finns såklart oändligt mycket åsikter om bvc. I allmänhet och på det egna, lokala och personliga planet.

Från allra första hembesöket, när Rubinen var alldeles purfärsk, till dagens öppna-mottagningsbesök med Pydd, har jag trivts och känt mig trygg med "min" bvc-sköterska. Hon är helt enkelt precis den jag behöver.

Som oftast handlade dagens samtal inte om närvarande Pydd, utan om frånvarande Rubin. När Pydds längd (74 cm) och vikt (9890 g) avhandlats, lättade jag mitt hjärta.
Om trotset. Om vredesutbrotten. Om känslan av att inte räcka till, inte göra rätt, vara felande länken. Om oron att allt inte är "normalt" i vardagsröran. Om olikheterna mellan barnen, som absolut inte handlar om kön.
Och även idag lyckades bästa A lugna mig, stötta mig, ge mig råd och bekräfta mig som förälder. Efter gårdagens hejdlösa 800-meters-hemresa från lekplatsen med Rubinen till fots i mörker och regn efter att jag totalt misslyckats med att få ner honom i vagnen, efter slag och bitförsök, hårdragning, sparkar och nyp, ja, då kan även den mest trygga behöva en bvc-A.

Och, ja, allt är ju förstås normalt om än EN sorts normalitet.

Pappiga Pydden

Ett gnällvrål, snabba små krypsteg och armar som sträcker sig uppåt, uppåt. Så möttes maken av Pydd i hallen idag. Väl i famnen fick jag triumferande och naggande blickar slängda efter mig.

Jag misstänker starkt att lillgäddan var sur på mig sedan en oväntad, men välbehövlig dusch, efter en lika oväntad läckande blöja. Lustigt att någon så liten kan vara så tvärarg och surpuppesur. Oftast visas det mot Rubinen och oftast går det över på ett kick. Hon är trots allt i grunden en solstråle.

I min kamp mot trotset

... uppkommer ur desperationen diverse intressanta dialoger och situationer jag hade ryst åt för fem år sedan:

Jag med mild röst: Kom nu, min kära Rubin, så ska vi sätta på dig lite kläder för att gå till dagis...!

Rubinen: Nej.

Jag, fortsatt med mild röst: Jo, kom nu, älskade lilla vän. Nu är det dags och det regnar ute så du måste ha kläder på dig.

Rubinen springer iväg samtidigt som han ropar nej.

Jag, nu med förställd löjlig röst: Men jag, polisbilen, (Här håller jag Rubinens polisbil framför honom) vill att du kommer nu och sätter på dig kläderna! Jag kan hjälpa dig! Vilket ska gå först höger- eller vänsterbenet?

Rubinen: Nej. Inget.

Och så tar han polisbilen och springer sin väg igen. Jag går efter med en jag-vill-inte-se-blick på Pydden som svettas i sin overall och nu har ställt sig upp mot Rubinens säng.

Jag, nu med spöket Laban i handen och en annan slags förställd röst: Snälla Rubinen, kom nu, för Pydd är varm och arg och jag vill gå med dig till dagis nu! Jag hjälper dig på med overallen!

Rubinen: Jag vill INTEEEEEEE!

Även idag slutade sessionen med gråt och tandagnisslan, tvingad påklädning, arg lillasyster och apsur mor. Imorgon gör vi det vinnande konceptet "pappa klär på dig" igen.

Med lite distans är det t o m ganska komiskt i all sin jobbighet.

Måndag morgon...

och det osannolika händer att båda barnen sover utan avbrott till klockan 6.
Trotsutbrotten denna morgon var få i antalet och lämningen på dagis efter tomtestegspromenaden var sagolik. I'm amazed.
Men, i ljuset av mardömmen som var gårdagen - eller som egentligen startade med ett mega-gräl redan i fredags - så kändes det nästan nödvändigt.

Igår fick jag känna var min gräns går. Jag fick också prata med maken efter läggningarna om allt det där förbjudna; känslor av ren avsky, av otillräcklighet, av ren och skär skam. Upplevelsen av att ha helt olika slags kärlek - men inte olika mycket - för de helt olika barnen. Kärlek trots allt. Och upplevelsen av att Rubinen och jag stångas och stångas och stångas. Det gör ont, men är förmodligen helt som det ska och fullständigt nödvändigt. Men nu väntar jag gärna ett litet tag till nästa gång.

Time-out

I morse kände jag hur jag bara inte orkade längre. Orkade inte fler tvåårings-slag och trots, orkade inte mer gnäll från en dotter som förföljer mig med snor rinnande och separationsångest lysande i ögonen, orkade inte vara närvarande mamma, helt enkelt.
Så jag gick.
Nu sitter jag på jobbet framför datorn, dit jag snart ska bege mig på heltid igen och försöker andas. Jag märker att andningen sitter spänt, axlarna befinner sig uppe vid öronen och det är nästan så att jag glömt hur man gör när man drar in luft i lungorna. Jag försöker kämpa mot impulsen att gå hem igen, men vet ju logiskt att barnen klarar sig utomordentligt bra med sin pappa och imorgon börjar hela trallen av vardag igen.
Så jag stannar här. Ett tag till.

Explosion

Det finns de som flyttar till förort eller åtminstone hus med orsaken att stan är så farlig för barn. Jag kan hålla med. Den är farlig för oss alla. Det är ju farligt att leva och röra sig överhuvudtaget.

Där jag växte upp var det golfgreens-putsade gräsmattor, hus efter hus efter hus med likadana elljusstakar i fönstren vid jul, inofficiella lämna-företrädes-regler och leka på gatan-tillvaro. Men, vi hade vår beskärda del av blottare, mobbare, misshandel och annat trevligt; allt som man vill skydda sina barn mot.
Jag tror inte det finns ett enda rätt vad gäller hur man låter sina barn växa upp. Valet måste vara familjens gemensamma.

I natt briserade en rejäl sprängladdning på vår gata. Jag missade den uppenbarligen, slagen-i-huvudet-tungt sovande i sonens rum efter några härliga störningstimmar av lilla tandfröken. Maken vaknade av att sovrumsfönstren skakade av en horribel smäll och mötte grannarnas ansikten i fönstren mitt-emot. En uppgörelse. En "liten" sprängladdning. En hel lokal fullständigt sönderblåst. Jaha. Alla "tänk om" som figurerar i mitt huvud är lyckligen lite dåsiga pga nattens övningar. Men jag frågar mig igenom allt det här ändå, om detta är den tillvaro som Rubinen och Pydd ska växa upp i?

Och den här bloggen skulle ju inte handla om...

kyrkan, men åh, så irriterad jag blir på ständigt lika aggressiva Dilsa Demirbag-Sten. Vet inte vad hennes problem är. Hon kan aldrig vara saklig. Jag förstod aldrig roten till hennes hållning när jag såg henne i intervjuprogrammet som fd Existens-Anna höll i. Hon slingrade sig hela tiden, men det var uppenbart att det handlade om ett personligt dilemma. Hon rymmer en sån ilska att jag undrar hur länge det dröjer innan hon exploderar eller kanske imploderar. Det kan inte vara nyttigt. Stackars.

Frisörbesök

I vår-vintras någon gång gjorde vi ett halvhjärtat försök att klippa Rubinens plötsligt gödningsväxande hår hos vår frisör i huset. Det gick inte så bra. Eller rättare sagt, det gick inte alls. Rubinen var inne i en fas då både obekanta och halvbekanta människor tillhörde det farligaste man kunde råka ut för och han ville inte ens följa med in för att titta på när maken satt i friserstolen för sin klippning. Kort sagt, det slutade med att vi fick klippa honom själva.

Utrustade med lite tips från frisörgrannen, satte vi igång och det visade sig att det är betydligt svårare att klippa hår än vad det ser ut som. Jag tillhör inte kategorin som ägnat uppväxten åt att frisera eller klippa mina vänners hår och kan fortfarande idag bara sätta upp håret i hästsvans, så det kanske inte var helt otippat att det blev så.
Frågan är ju bara hur länge kommer familjen undan med att barnet ser ut att ha klippt sig själv? Kan det vara dags att testa frisör igen?

Tandsprickning 2

Tre tänder är på väg upp i Pyddmunnen varav två är de där skumma som nämnts i tidigare inlägg. De tar tid, tydligen. Gnälligare barn får man leta efter, eftersom hon dessutom uppenbarligen kommit in i 9-månaders-fasen lite i förtid. En meters avstånd till henne och gnällkarusellen blir svindlande. Vågar inte ens tänka på vad som händer om man lämnar rummet. Å andra sidan, det bör man inte, eftersom hon har en alldeles förskräcklig lust att stoppa precis allt i munnen.

My sister

En enormt enerverande lek har utformat sig mellan syskonen. Vid matbordet upphäver Pydden ett illvrål, tittar utmanande och leende på sin bror varvid Rubinen tar ton. Så håller de på, gång på gång tills våra förmanande "nej" blir till konsekvens och Pydden får sitta i sin gåstol i stället. Utanför köket. Vi kan faktiskt inte äta när det slår lock för öronen. Men ute i hallen fortsätter hon att hojta och brodern ropar på henne från sin stol med gaffeln i hand.

Det finns ett starkt, starkt band mellan dem. Trots otaliga puffar och tjuvnyp från storebrors sida och ilskna skrik från lillasyster, är relationen solid och kärleksfull. Redan. Plötsligt, mitt i ett bråk, lägger sig Rubinen på hallgolvet med huvudet mellan lillasysters ben och låter hennes små händer gripa, klappa, nypa och massera. Fnissande ligger han kvar och bara låter det ske och jag kan se hur de formar en liten syskonallians som kommer utmana föräldramakten så småningom. Hmm, eller redan, förresten, inser jag, och vilar öronen från skrikduellen...

Tid 4

Pydden kryper. Någon meter i alla fall, på händer och knän. Det är stort. När jag ser henne ta sig framåt lite trevande, spritter något till inombords och jag saknar lite. Saknar det där lilla spädbarnet som avlägsnar sig allt mer. Samtidigt är det ju så otroligt skönt. Plötsligt ligger inte alla de där "Tänk när barnen är så stora så att..." så långt borta längre.

Vi hann aldrig riktigt uppleva en sån tid. När Rubinen hade hunnit bli så där stor att friheten som vuxna kommit tillbaka något, låg där redan ett litet frö och växte som påminde om att en ny, ganska tung och påfrestande tid var i antågande. En ny spännande tid förvisso, men ändå en slags pausknapp för fortsättningen; vad kan man göra mer - uppleva - tillsammans med barn annat än att bara sköta om och ta om hand? Redan nu börjar vi ana lite smått. Största gudstjänsten, rent deltagarmässigt, under året - Luciahögtiden - närmar sig med stormsteg. Dit ska jag gå i år. Med Rubinen. Det är också stort.

Österlen lyser

Vi hävdade att det var en tradition, men det måste nog till fler besök för att kallas det. Oavsett vad, så får det nog bli så nu: Österlen lyser.

Första gången var för tre år sedan. Rubinen var alldeles ny i magen och vi tillbringade helgen med min syster och hennes S. På lördagskvällen åkte vi i bilen till Vitaby kyrka genom ett av hundratals ljus upplyst Vitaby. Kyrkogården strålade av ljus från gravarna och från marschaller som lyste längs en slinga där besökarna leddes runt i mörkret. Läsningar på olika håll på kyrkogården och kyrkan; varm och upplyst med gott om besökare så där på Alla helgons dag. Vi tände ljus och stod i stillhet och tog in stämningen. Efter besöket värmde vi våra frusna kroppar vid den härliga sprakande vedugnen i huset på landet och la pussel medan vi umgicks över varmt te och en god middag.

Igår var vi där igen. Nu med två barn, lite extra uppmärksamma eftersom scenariot var så speciellt. Rubinen stod med stora ögon och stirrade på eldarna som brann på kyrkogården, sprang fram till marschallerna, viskade andaktsfullt i kyrkan i samband med att han fick tända ett ljus att sätta i en ljusbärare. Pydd, tyst och koncentrerad, i sele på min mage, spejandes ut i mörkret på ljusglimtarna och på den fantastiska månen som stod som en klar, rund boll ovanför kyrktaket. En helt annan upplevelse än sist, men minst lika stark. Åh, vad det är underbart att få upptäcka världen på nytt genom våra barn!

Principfast

Igår hade jag den fjärde och sista kampen om kläderna för veckan i förhållande till dagislämning på ett tag. Nästa vecka blir det nya takter. Maken får ta över påklädning på morgonen och Rubinen får snällt vänta, halvt påklädd, på avgång en halvtimma eller så. Det kan tyckas larvigt. Ja, jag tycker själv att det känns larvigt när jag sitter här och skriver och tänker att "så där illa kan det ju bara inte vara?!". Men, jo. Igår grät jag när jag var klar med processen. Den hade tagit en halvtimma och alla var vi skakade och sargade på väg till dagis, även Pydd som befunnit sig mitt i tumultet. Suck. Hur länge ska vi behöva hålla på så här?
Även eftermiddagens påklädning vid hämtning blev en kamp. Pydd får vid de här tillfällena sitta inne på avdelningen och leka. Ganska skönt, faktiskt.
Och jag har faktiskt försökt allt. Nu gäller det bara att vänta ut tiden och kanske, kanske få hoppas på att ny påklädare vänder trenden.

Pydd 8 månader

Blixtsnabbt hasar hon över golvet med en fullständigt outtömlig energi. Hon är som en hal ål i famnen; kränger, klänger, sträcker sig och hoppar. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin träffat ett barn med så mycket myror i brallan. I gåstolen är hon en livsfara som stöter ihop med allt; som en liten bumpercar. Hon kan numera tippa stolen så att hon når även långt in på bord och i hyllor, men det är ändå säkrare att sätta henne i den än på golvet, om man bara måste gå på toaletten...
Gnälligheten har blivit en säker dagsingrediens. Jag får inte gå en halv meter ifrån henne utan att hon ledsnar och jämrar sig. Sitter jag på golvet med henne kryper hon upp i knäet och fortsätter krypa som att hon vill ta sig in i mig på något sätt; klänger, drar, tuggar, stryker sig.

Hon har som tidigare rapporterats börjat ljuda mer och mer. Ofta är det mest olika ljud i olika styrka, men då och då kommer det härmanden av vad vi andra tre säger.

Äter gör hon med en enorm aptit och det kanske inte är så konstigt med tanke på rörelsemönstret. Fortfarande måste dock händerna kladda i en tallrik medan jag matar och helst skulle hon ju vilja äta helt själv.

Sömnen är väl si och så. Dagtid somnar hon själv i sin egen säng och sover två pass på mellan 45 min - 2 h. Nattetid är det väldigt oregelbundet- en hel del uppvak-, men en hel del av nätterna somnar hon av amning (ja, jag vet - en dum vana) ca 19.30 och vaknar mellan 4.30-5.15. Somnar sällan om.

Hon hyser en aldrig sinande, enorm kärlek till Rubinen och glädjen när hon ser sin pappa komma hem är gigantisk och syns i hela hennes livliga kropp. Hon är helt enkelt superlativ i allt.

Tvätta händerna när du är riktigt glad

Eller inte.
Just nu är det mycket trots. Med betoning på mycket. Det verkar gå i vågor, det där. Eller, det är i alla fall vad jag hoppas; alltså att det inte nått ett klimax som nu ska hålla i sig resten av året tills den unge herrn fyllt tre. Puh. Men, ok, det blir lite dag för dag jobba-sig-igenom.

En grej som plötsligt blivit ett triggertillfälle är handtvätten. Från att ha varit värre än blöjbyte, tandborstning och avtorkning så har det blivit till en, tycks det, helig ritual. Rubinen springer in i badrummet och sen kan han liksom stå där med händerna under rinnande hett vatten, tvål som ständig tillförsel och vägran gentemot både hjälp och tork. Ibland, efter åtskilliga försök att avleda och locka, får jag lyfta ner en skrikande Rubin som hävdar att han inte är klar med tvätten. Hujedamej.

Mild barnröst

... hör jag i vardagsrummet där dottern befinner sig i sin gåstol. Hon går omkring och säger "Hector" (och då får man tänka att det så klart inte är helt rent och att det låter som joller, men ändå). När jag tittade vad exakt det var hon gjorde, märker jag att hon mycket riktigt förföljer den stackars siamesen och har stängt in honom bakom tv:n samtidigt som hon milt kallar på honom. Ganska rörande, faktiskt.


Uppdaterat lite senare: De var inte lätta att få på gemensam bild. Jag fick ta till tricket "gummibandet". Det funkar alltid på Hector och uppenbarligen även på Pydd.

Grrrrrr

Jag är så TRÖTT på att gräla om påklädning med Rubinen. Minst två gånger om dagen är det samma visa; jag lägger fram kläderna, kallar på Rubinen, försöker med olika metoder att få honom att gå fram till sina kläder och ta dem på sig med min hjälp. Varje gång får jag till slut klä på en skrikande och fäktande Rubin mot hans vilja. Och varje gång har jag adrenalinrus i kroppen i en halvtimme efter. Ja, jag vet att han får mig dit han vill i provokationens nät... Fasen, att det ska vara höst-vinter när den här fasen kom!

Familjetid

På något konstigt sätt (kan det bero på vintertiden?) hamnade hela familjen vid frukostbordet samtidigt idag, vilket var trevligt. Dessutom hade vi hur mycket tid som helst, eftersom klockan bara var halv sju och maken varit uppe sedan en timme med Pydd. Rubinen började prata om vår äldsta siames, Hector, som inte kom när vi ropade.

"Han är bange", sa Rubinen på dansk-svenska.
"Varför det?", frågade jag.

Efter lite invecklad Rubin-förklaring förstod vi att det handlade om "Alfons och odjuret" igen, som vi för övrigt inte läst på en vecka... Ett enda litet felsteg just nu ger uppenbarligen gigantiska efterföljder.
När vi ropat på Hector ett tag, inser vi att även Pydd ropar; "Heck!"

Fangs

Och för att fortsätta med dotter-rapport, så håller Pydden på att få tand nr 4 och 5. Man hade kunnat anta att det skulle vara framtänderna i överkäken. Men icke. Det är tänderna bredvid på båda sidor. Borde jag vara orolig för hennes rätta väsen?

Ka

är dotterns första ord. Hon har visserligen "råkat" säga både pappa (låter lite som baba) och mamma, men detta är uppenbart medvetet sagt. Det betyder katt.

Rubinen 2 år och fyra månader

"Vad är det, mamma?", kan det låta ganska ofta just nu i trotsgyttret, när orken är slut och gigantgrälet klingat av. Då är det svårt att fortsätta vara arg och det vet han...

Jag stjäl åldersstolpen från Anna ser dej och berättar om lille Rubinen som idag är två år och fyra månader.

Han har blivit gosig på ett helt nytt sätt; vill gärna kramas, hålla i hand, säger att han älskar olika personer och saker. Han håller gärna om sin syster, lägger sig med huvudet i hennes "knä" och låter henne röra med sin små skarpa fingrar i hans ansikte och hår. Sekunden efter kan hon få sig ett slag eller bli puttad, för Rubinen är snabb i vändningarna just nu.


Vredesutbrotten har blivit mer regelrätta provocerande trotsutbrott och han testar gränser överallt, både hemma och på dagis, där gräl med fröknarna inte är en ovanlighet. Jag tycker att det är skönt att han även trotsar där - och det gör även de - för det visar att han är trygg där på ett helt annat sätt nu.

Fortfarande sjunger han mycket mycket och så fort någon av oss börjar sjunga på en sång, faller han in, nästan omedvetet, och sjunger med. Han räknar åtminstone till 30, läser alla bokstäver, kan många böcker helt utantill (just nu är det "Siv sover vilse", "Fia och djuren går till sjöss", "Alfons och odjuret" och "Paddington" som står högst i kurs) och bygger fantasifulla tågbanor där tågen pratar med varandra. Lyssnar man i smyg på honom, för han långa dialoger mellan polisbilar och barbapappafigurer, men han vill också gärna "ges" scenarier att leka med.

Språket ligger något i startgroparna i övrigt, men det kommer allt mer. Vi tror att fördröjningen beror på att vi talar både svenska och danska med honom. Ibland kan det ta ett tag innan jag förstår vad han säger. Då är det oftast för att han vävt in ett danskt ord bland de svenska.

Hans blyghet har minskat något och försiktigheten likaså, även om han fortfarande gömmer sig bakom våra ben när han kommer till nya ställen.

Han skrattar åt Spöket Laban på dvd, gillar Pippi Långstrump och ser gärna på Thomas tåget. Det är lika fascinerande varje gång att titta på honom när han tittar på något han gillar (och det är ju stört omöjligt när man läser för honom, tyvärr). Han kan få en grå dag att bli alldeles alldeles lysande med sitt skratt. Kärleken till min lilla Rubin bara växer för varje dag, samtidigt som det inte finns någon som kan utmana och provocera mig som han.

Nackspärr

Som tidigare nämnts, var vi på akuten med Pydden i fredags och det konstaterades nackspärr. Jag har kanske haft nackspärr två (?) gånger i mitt liv (dock har jag som kompensation ryggont mest hela tiden), så jag har faktiskt lite dålig koll på hur snabbt sådant försvinner. Nu är det ju dock så att läkaren trodde att nackspärren hängde samman med halsinfektionen, vilket jag då tolkar som en virusinfektion som även satt sig i nacken. Då kan man ju lätt räkna ut att nacken kommer vara stel ett tag till. För stel, ja, det är den sannerligen!

Pydd är precis i stadiet att börja krypa och de senaste dagarna har det blivit tydligt att det är sååå nära. Men. Så fort något händer som inte är rakt framför den stackars flickan, måste hon lägga sig ner, stödja på ena sidan och liksom vrida hela överkroppen uppåt för att se. Det måste vara grymt frustrerande. Å andra sidan, tänker jag att det där minnet om hur kroppen KAN bete sig, torde vara tämligen kort, så kanske hon helt enkelt tänker att det är så här det ska vara. För gnälligheten är mindre än vad den varit i veckan som gått, trots att hon dessutom lyckades uppnå högsta temperatur hittills idag.
Well, jag hoppas att våra riktigt usla nätter på senaste tiden kan förklaras med nackspärren. Men. Idag började det dessutom forsa ur näsan på fröken. Först en hel skopa blod i morse och nu resten av dagen snor, snor, snor. Suck. Sjukdom är höstens accessoar.

Dopdag

Idag är det dessutom dopdag och trots mitt yrke funderar jag på hur man bäst firar den. Eller var det inte den som faddrarna skulle fira...?
Dopljuset ska tändas i alla fall och kanske tittar vi lite på bilderna från dagen för två år sedan.
Skumt att tiden flugit så snabbt.

"Ska mamma bära?"

... säger Rubinen med sin mildaste röst, efter det vanliga bråket om ytterkläderna. Han vet att allt är förlåtet om huvudet läggs på sne och kroppskontakt utlovas. Vår Rubin är ganska snål med verbala ömhetsbetygelser och vi får ofta böna och be om kramar. När de någon gång kommer spontant, vill man lika spontant fälla glädjetårar.

När han dessutom kommenterar min mössa och säger att den är fin, säger jag, senare efter lämningen till maken, att sonen kanske är sjuk och att de kanske kommer ringa från dagis idag. Han lät sig nämligen även bäras hela vägen till dagis, satte sig utan ett knyst bredvid kompisen och såg lite sorgsen och mild ut. Fast mest skum är förstås kommentaren...;) Synd om maken om det blir sjukhämt, för jag är på kurs. Hela dagen.

Mardrömmar del 2

Rubinen har sovit dåligt under en ganska lång period nu med följden att en av oss fått sova på madrass inne i hans rum under större delen av natten.

Ett tag har vi försökt få ur honom om det är något speciellt som han är rädd för. Det blir mer och mer, kan jag berätta. Som tidigare nämnts är det spöken, monster och bränder som skrämmer. Och i förra veckan, när trotset började gå på högvarv, läste jag "Alfons och odjuret" för honom. Inte jättesmart kanske, men det där med när barn är redo för olika typer av böcker är jättesvårt att avgöra, tycker jag. Följaktligen har mantrat nu varit:

"Det finns inga spöken, monster och odjur".

I Rubinens version lät det:

"Det finns inga spöken, monster, djur och blod"

och då måste ju jag rätta honom;

"Jo, djur finns, men inga ODJUR och blod finns, men det blir inte alltid så mycket blod som Alfons trodde att det rann ur Lillkillens näsa etc."

Och givetvis har jag tagit mig vatten över huvudet, för Rubinen förstår faktiskt inte det där. Han bara fortsätter drömma mardrömmar. Suck.

Det där med att ta sig friheter

Då och då tittar jag in på "kändisbloggar", mest dem som handlar om föräldraskap, och slås av hur kommentarerna flödar. För egen del känner jag att det blir ganska ointressant att föra dialog med någon som helt klart inte kan ha någon tid att svara på alla kommentarer och som man därmed inte kan få någon närmare relation till. Det är lustigt, för hur mycket jag än skriver för mig själv, så hade jag inte valt det här mediet om jag inte också ville föra ett samtal; delta i en slags pågående diskussion om föräldraskapets glädjeämnen och vedermödor.

Men, framförallt slås jag av hur mycket åsikter folk har om andra människors liv. Jag kan förstå att man lägger sig i om det sker något direkt illegalt, för självklart har vi ett ansvar för varandra och vi måste också kunna rikta grundad kritik som handlar om välvilja. Trots allt är det ju små samhällsmedborgare vi hjälper på traven och det är viktigt att vi visar hänsyn mot varandra. Dock, de allra flesta elaka påhopp som sker i kommentarform på kändisbloggarna, handlar ju mest om att peka finger och visa sin egen förträfflighet. Och allra viktigast - det sker inget delande. Det är inte dialog för mig. Kanske är det så att folk upplever att eftersom dialogen inte är möjlig på kändisarnas bloggar, så blir pekpinnandet och elakheterna ett sätt att få uppmärksamhet?

En annan sak som ligger högt på listan över friheter som folk tar sig, är när man riktar sin kritik gentemot föräldrar till deras barn, som t ex "Åh, så mamma tycker att det är så varmt ute att ingen mössa behövs på ditt lilla huvud." (Jag har faktiskt sluppit sånt där själv, men har hört sådana kommentarer hagla. Kanske ser jag för barsk ut för att själv bli påhoppad.)
Jag tror inte att jag någonsin kommer upphöra att förvånas över denna till synes offentliga arena.

Napplös

Rubinen, som från att ha varit mest nappsugande nattetid under sina första 1,5 år, tog till nappen lite extra när Pydd föddes. Vi gjorde ingen grej av det. Tvärtom. Han fick ha sin napp och ibland var det t o m ganska skönt att kunna avvärja ett trotsutbrott med den. Men. Plötsligt, hux flux, sen en vecka tillbaka har han bara slutat. Så där. Helt och hållet. Och det fantastiska är att varken jag eller maken gjort minsta lilla för att påverka honom. I samma veva slopade han sin nattningsvälling. På samma sätt. Hux flux. Nu väntar vi bara på blöjorna och de nattliga uppvaknandena och trotset och hakklappen och... Vad stor han blivit vår lillpojke!

2-1

Litet förtydligande; Modern-Trotset 2-1.

Låt mig berätta hur det gick till:

Idag efter en härligt apjobbig natt, en morgon för maken på barnakuten med en Pydd som troligtvis har nackspärr+halsinfektion (och var helt oigenkännlig, därav barnakuten), ett lång-besök av mormorn, morfarn och morbrodern/gudfadern som bjöd på sockerchock (d v s urgod kanelkrans) och ett hyss av något av barnen så fort jag tittade bort i en sekund, skulle vi då äntligen ta oss ut en sväng, jag och Rubinen. Maken var hemkommen från sitt jobb och tog över sjuklingen. Rubinen skulle klä på sig ytterkläderna och som erfarenheten givit den här veckan är det ingen rolig historia.

För att göra en lång historia kort så blev utbrottet så häftigt att väggarna skakade. Sonens, alltså. Modern lyckades hålla sig lugn. Kolugn. Kanske för att tröttheten var så totalt förlamande.
"Ok, sa jag, "då får du väl gå ut utan kläder idag också. Det kvittar mig, men ut ska vi."
Efter kanske 5-10 minuter gick de högröda rytandena och tårkaskaderna över i ett mer stilla snyft och Rubinen sa: "Ha på mig skorna... Ha banan. Mamma hjälpa mig. Jag vill ha mina vantar också."
Utan att visa triumfens tecken i ansiktet (och huga så frestande det är...), hjälpte jag den lille kämpen på med kläderna och så vandrade vi iväg.
På liknande sätt lyckades jag avvärja en olycka lite senare när hela två ambulanser stannat 20 meter bort och drog till sig alla tvååringar i närheten med sina lockande sirener. Jag lyfte helt sonika upp den rytande vargen, bar honom några meter, satte ner honom och sa; "Visst får du gå, men inte ut i gatan."
Under över alla under accepterades det och det blev vattenpölshoppande i fem minuter i stället. Och idag gick det utmärkt. Tiden tycktes mig oändligt given.

Tinnitus i hjärtat

Dum som jag är - eller kanske är det godtrogen - så trodde jag vi haft nog med debacle för den här gången. Det räckte och blev över igår. Men icke.

Vid lämning, när den känsliga modern sett sin nu glada son springa iväg och krama ett annat barn, brast tårarna fram i samtal med en av Rubinens pedagoger. Hon tipsade om att ta med en filt för att snabbt och lätt kunna (kväva?) svepa in det trotsigt påklädningsvägrande barnet och därefter raskt och lätt sätta honom i vagnen. Jag nickade, höll med och trodde - tyst för mig själv - inte alls att min käcke son som nu borde ha "been there, done that..." skulle köra med samma grej.

Men för säkerhets skull tog jag faktiskt vagnen med åkpåsen och Pydden på magen. Kontentan är att det var bra. Med åkpåse, alltså. För en halvtimme senare styr vi hemåt; en tvärarg moder, en trotsig oklädd son och en tyst dotter. Fel strategi igen, för jag vet att man ska låtsas som att man inte bryr sig, att man helt utan mörker i ansiktet ska säga: "om du nu vill gå utan overall, skor, mössa, halsduk och vantar, så varsågod!"

Och nu vet jag att han kommer göra så här igen; ganska säkert i alla fall, för han har lyckats provocera mig två dagar i rad och det är ju det som är grejen! Han kan styra! Triumf! Men nästa gång är det jag som med ett riktigt Bree van de Kamp-leende säger; "ja, men varsågod lilla vän, inte bryr väl jag mig om att du går i strumplästen i nollgradigt!!". Självklart ser jag till att packa med kläderna för en viss potentiell ånger som kan uppstå. Att stanna inne hela helgen är liksom inte ett alternativ med en trotsson.

Falling Down 2

De där megamega-trots-vredesutbrotten har vi varit förskonade ifrån sedan i juli och dessförinnan sköt det kanonader i april. Idag var det så dags igen.

Vid hämtning på dagis idag vägrade Rubinen ta på sig sina kläder, lade sig på hallgolvet och retades med dagiskompisarna. Pydd hängde på min mage i ergon och det innebär trots allt en viss rörelseförhindran. Efter en stund av försök, gav jag upp den milda metoden av att försöka få Rubinen att frivilligt låta sig kläs. Pydd fick sitta på golvet. Under skrik och gråt fick jag på honom allt utom mössa och överdragsbyxor och hann urskulda mig till dagisfröknarna om att han faktiskt inte brukar bete sig så här hemma heller.

Ute på gården blev det nästa prövning. Rubinen tänkte inte gå hem. Så enkelt var det. Han satte sig på en cykel och lyckades nästan ta sig förbi iväg bortåt mot de bakre regionerna. En fröken stod i vägen. Rubinen backade och trillade av cykeln som en av hans kompisar snabbt tog över. Nu händer det. Igen. Under bästa hämtningstid får Rubinen ett totalt psykbryt, skriker, bits, gråter, fäktar, sparkar, rivs och slåss. Jag försöker, med Pydd på magen, att sätta honom i sulkyn. Efter fjärde försöket lyckas jag få selet om honom och kan alltså ta mig ifrån gården. Nu gråter och skriker både Rubinen och Pydden, eftersom även lillasyster lyckats få ett antal slag av den arge storebrodern. Allt detta händer under allmän åskådan av såväl fröknar och barn som hämtande föräldrar. Förnedringen är total. Och jag kan aldrig gå dit igen. Fast imorgon är det såklart dagisdag.

Och min undran är - finns det en enkel formel för att slippa sånt här? 99% av tiden är det ju förstås INTE så här, men det är så slitigt när det händer. Hela jag är skakig. Fortfarande. 2,5 timmar senare. Och vi är vänner nu. Efter ett långt samtal och en utskällning och gråt från oss båda, men aj, vad det gör ont.

Morgon

Jag förstår inte hur det skulle kunna vara möjligt att få familjen klar tidigare än till kl 9. Jag förstår det bara inte. Och då går vi sällan upp senare än 6.30. Vad gör man avkall på? Frukost? Dusch? Kläder? Eller handlar det om att alla drar sitt strå till effektiva stacken och att man har en plan?

Frukterna på bussen

Förra veckan kom mormorn och morfarn med homegrown vindruvor - fantastiskt goda och söta - från en granne. Rubinen åt dem till efterrätt flera dagar i rad, tyst och salig.

Strax innan läggning idag utspelar sig följande scenario:

"Ok", säger sjungande modern. "Ska vi sjunga Rövarvisan, eller kanske Pippi, eller Jag vill sitta nära dig? Eller kanske Hjulen på bussen?"

Rubinen funderar en kort stund. "Ja!", säger han sen. "Sjunga om vindruvorna!"
Modern tänker att Rubinen nu kommit in i en ny sång-fas där man byter ut orden och diktar nya texter till existerande melodier. Kanske gör de så på dagis? Ska vi byta ut allt och sjunga om äpplen, bananer och vindruvor istället för hjul och dörrar?!
Så Hjulen på bussen sätts igång, men det blir ganska snabbt klart att det är den gamla traditionella som Rubinen sjunger på. Och då går det upp ett ljus för modern; Aha! "VINDRUtetORkarNA går fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka". Rubinen ser glad ut och sjunger vidare.

Falling Down

Med en högljutt gnällande och supersnorig dotter, en obscen mängd tvätt (eftersom det i vårt hus inte är möjligt att få mer än en tvättid i veckan) och en extremt edgy och megatrotsig son, har man en vinnande formel på en bra höstmorgon.
Sonen rusar in i vardagsrummet med alla sina stapelbara burkar (som nog borde övertas av dottern nu) och slänger dem hejvilt omkring sig. Då brakar den ömma modern samman första gången den här morgonen i en vredes-aria.

När sonen på sin motorcykel för tredje gången kör på dottern som trillar baklänges och ger upp ett snorigt gnälltjut, havererar modern andra gången denna morgon.

När så sonen äntligen är avlevererad till dagis och tvätten ska tas itu med i tvättstugan med en på-väg-att-krypa-dotter på golvet, inser modern att det ´*v'*^* torkskåpet även denna tvättdag är kaputt. Samma visa som sist. Då tar det slut. Nu krävs kaffe i stora mängder och choklad i lika vulgära kvantiteter.

Nej, inte den.

Just nu är det samma visa varje gång en dvd ska laddas eller väljas. Rubinen bestämmer sig för en, exempelvis Alfons Åberg. Precis när vi sätter igång den, säger han; "Nej, inte den. Jag vill se Pippi istället." Snälla föräldrar som vi är byter vi till Pippi. Under introt säger Rubinen igen; "Nej, inte den. Jag vill se på Alfons Åberg." Jag tror att det skulle kunna fortsätta i evigheter, men här slutar tålamodet och fler byten görs inte. Oftast går det bra, men han har blivit allt bättre på fjärrkontrollen så mycket länge till tror jag väl inte att vi får sista ordet.

Samma sak är det förstås med böcker. Det enda som är säkert är att de som vi föreslår inte kommer att läsas såvida vi inte börjar "tvångsläsa" dem, d v s sätta oss själva i soffan och börja läsandet utan någon Rubin bredvid. Tidigare brukade det sluta med att han, som en liten råtta efter råttfångarens pipa, klättrade upp och lät sig läsas för. Han har dock börjat genomskåda det och pilar nu iväg till sitt rum istället. Att bestämma själv och se hur långt bestämmandet går, är största hobbyn just nu m a o.

What a difference a day makes

Jag tror att det handlar om marginalerna. Eller snarare bristen på dem. Det är då allting pendlar mellan ljust och mörkt, svart och vitt, lycklig och djupt deprimerad, funktionsduglig och fullständigt oduglig. Jag måste säga att jag inte förstod det innan barnen kom; hur nära gränsen man lever som förälder. Med marginaler är det mesta möjligt, om än jobbigt då och då.

Jag minns när jag bodde ihop med en kompis för 13 år sedan och mina tentor i Lund alltid hamnade på lördagar av någon anledning. En fredagsnatt inför en tenta hölls jag vaken hela natten av en technofest i trappan bredvid. Jag höll på att bryta ihop när jag insåg att jag bara fick spridda timmars sömn under natten och störningsjouren inte bröt spektaklet förrän kl 5.30. Ändå presterade jag säkerligen en väl godkänd tenta. För marginalerna fanns.

Nu är jag 13 år äldre och varje natt tärs de små reserver som jag/vi lyckas skramla ihop de dagar då det finns ett flow. För de dagarna är inte överrepresenterade, tyvärr. Det djupt paradoxala i allt det där, är ju att vi sliter oss i stycken för dem vi älskar mest i världen. Man kan tro att det skulle göra det hela enklare, men man måste ju fortfarande kunna fungera. Djupt inombords känner jag också en oro och kanske är det därför det känns så panikartat. Tänk om vi helt enkelt inte orkar mer? Tänk om jag bara ramlar ihop, får en stroke och dör? Vem ska då ta hand om våra älskade sköra hjälplösa små?

Idag är en helt ok dag bortsett från en halvdålig natt för alla parter, en rejäl förkylning och ett par rejäla vredesutbrott från R. L har lärt sig att spotta på golvet och har precis sovit ett långt eftermiddagspass.

Så bönen som jag aldrig orkar eller har tid att be, passar jag faktiskt på att skriva ned här istället;
Kärlekens Gud, håll dina händer om allt det som är skört - inuti oss, i våra barn och i våra tunna strukturer av liv. Bär oss ytterligare på vägen och håll oss när vi håller på att ramla. Amen.

Dagens händelser

i sammanfattning.

Föräldragrupp. Tyvärr lika meningslöst som vanligt för min del; roligare för Pydd. Åtminstone första halvtimmen, då var det massage. Jag förstår inte varför jag direkt blir så negativ i de här sammanhangen. Det blir bara tävling av alltihop, tycker jag, och därmed totalt ointressant och adrenalinskapande. Blä.

Rubinen räknade till Tjugotio. Av sig själv. Med lite hjälp fortsatte han sedan till Fyrtiotio. Vi ägnade också promenaden åt registreringsskyltsläsning. Så där kul, men något roligare än att rabbla bilmärken. Å andra sidan, går det ju lite snabbare. Anteckning till mig själv: måste börja introducera mer relationsskapande lekar som handlar om människor och känslor...

Trotsutbrotten koncentrerade till påklädning. Skönt, eftersom gårdagen var TROTS-galore.

En ny förkylning. Åtminstone för de två yngsta i familjen, men eftersom jag varit dålig med handspriten idag får jag väl den under helgen.

Tre polisbilar observerade under promenaden.

Och tre brandbilar, när Rubinen hängde med mormor och morfar under förmiddagens föräldragrupp.

Leka tillsammans

På senaste tiden är det första Rubinen säger på morgonen, när han får syn på sin syster, att vi ska sätta henne i gåstolen. När detta väl är gjort (ja, inte FÖR tidigt. Vi har trots allt grannar under.), springer de båda två skrikande genom lägenheten. Storebror härmar Pyddens tinnitusskapande grisskrik och Pydd blir i sin tur så exalterad över att brodern så gärna vill vara med henne, att hon skriker ännu mer. Oftast urartar leken i att Rubin, som klimax, börjar slänga saker omkring sig och hänga sig fast på gåstolen och de tråkiga vuxna måste skilja barnen åt. En variant av leken är att de båda två jagar min pilates-boll genom lägenheten. Kul, men ack så högljutt...

Behold! The Nightmare.

Det enda jag förstått om barn och mardrömmar, bortsett från det relativt självklara, är att det inte alltid går att förstå vad som är utlösare. Ibland är det logiskt utifrån vuxentänk, ibland inte alls. Rubinen har drömt märkbara mardrömmar sedan någon gång i somras. Först nu har han kunnat förklara lite kring drömmarnas innehåll, men fortfarande alldeles för lite för att vi ska kunna förstå vilka scenarier han upplever.

När bränderna i Kalifornien var på nyhetslöpet, gjorde vi misstaget (?) att titta på de bilderna vid morgongröten, tillsammans med alla andra bilder vi ögnar igenom av bilar och människor. De gjorde avtryck och bränder, brandmän och mamma (!) kom upp som dröminnehåll... I efterhand förstår jag förstås varför och klandrar min fantasilösa dumhet för att inte ha censurerat.

Spöken har börjat figurera på dagis och därmed också i Rubinens språk. Och det är INTE spöket Laban som avses. Vi säger såklart att spöken och monster inte finns, - för det tror jag verkligen inte heller - men det verkar som att vissa saker är tidlösa och universella på skrämselskalan.

Lampan i vår hiss har gått sönder och ännu inte lagats. Ett par gånger har vi kört in sulkyn i det klaustrofobiskt lilla utrymmet som nu dessutom blinkar läskigt och jag gjorde misstaget att skrocka djupt och farligt. Det skulle jag ju inte ha gjort: I natt vaknade Rubinen flera gånger och i kväll vid läggningen hade han stora svårigheter att komma till ro. Det gjorde ont i hela kroppen, sa han, och fortsatte med att berätta om hur han vaknat och varit ledsen i natt och "Pappa var inte här". Det gjorde inte ont längre när maken sa att "Vi hör dig om du vaknar och vi ligger i rummet bredvid." Slutsatsen är ändå att det nu gäller att vara ganska vaksam på vad Rubinen snappar upp i vardagen. Inte minst om vi någon gång i en relativt snar framtid ska slippa bli väckta varje natt av vår störsting.

Segla förutan vind

Fröken Pydd 7 månader gammal, som för övrigt väger mer än vad hennes bror gjorde vid 9-månaders-vägningen, har ett hiskeligt temperament. Just nu visar hon det framförallt när vi tar ifrån henne saker som hon erövrat under sina gåstolsseglatser. Som t ex sin fars negativ, en gång prydligt förvarade i en pärm. Eller mina ytterst ovetenskapliga new-age-böcker från förr i världen... Jag tror inte att det är dags för Pydden att lära sig allt om drömtydning just nu.

Lämna

Dagis har ju varit ett hett ämne på den här bloggen och jag tänkte uppdatera lite kring läget just nu. Kontaktfröken berättade igår att den stora konflikten mellan Rubinen och hans fellow-dagis-kompis i samma hemsituation och ålder som Rubin tycks vara över nu. Skönt. Några veckor av dagliga slagsmål och uttryckta känslor av att "jag vill inte leka med..." har känts lite trista att hantera.

Rubin verkar trivas bättre bortsett från en aspekt i det hela; lämningarna. Fy hundan, vad trött jag är på dem! En liten säck potatis hänger sig fast baktill på mina ben och slänger sig på marken med tyst gråt. Och jag blir irriterad. För jag vet att när jag gått, är det fina fisken och hur bra som helst. Irritationen ger dock stänk av dåligt samvete, för även om jag vet att Rubin är duktig på att fejka och överdriva, finns det ju ändå en spontanyttring som visar sig i den där separationsoviljan.

Jag pratade med vår bvc-sköterska om situationen och hon sa med bestämdhet att det kommer vara så här tills Pydd börjar på dagis hon med. På något sätt känns det skönt. Det är inte så mycket att göra och det är inte en reaktion på ett crappy dagis utan på en orättvis hemsituation, som inte går att förändra. Pydd är dagisomogen, Rubin behöver stimulans. Punkt slut. Men en liten bit av mig svajar farligt varje morgon och måste aktivt putta undan klumpen i halsen.

Oförberedd

... är det nya förberedd.

Igår stod jag iförd arbetskläder inför ca 50 för framtidens kyrka viktiga personer tillsammans med min chef och talade om det i mitt jobb som jag brinner för mest. Jag kom direkt från en heldag med barnen; bristfälligt iordningställd efter kladd, spontana bad och mys med majskroksgosig dotter. I förrgår fick jag veta att jag förväntades närvara och tala och att jag en gång sagt "ja" till det. (Hmmm.) Arbetskläder var en ren nödvändighet för att hitta yrkesrollen i all den där röran som just nu är jag. Men det gick, under över alla under, bra. Faktiskt så bra att folk spontanapplåderade vår entusiasm och flexibilitet. Så jag konstaterar; kanske är det så att tröttheten; den konstanta sällskapsdamen just nu, och bristen på tid är lyckosamma medvandrare? Sådana som tar bort nervositet och onödig oro?

Kan själv!

I ett par veckor har matningarna av fröken Pydd varit rena ångestsysslan. Gallskriken har legat som en ljudridå över köket; vi har fått lura i henne maten på olika sätt och sätta vattenflaskan i munnen på henne emellanåt för att få henne att svälja. När jag beskriver det här, låter det som rena tortyren... Kort sagt, ingen mat som hon inte fått plocka i sig själv har fungerat.

Så, i måndags testade jag att sätta en tallrik med delar av maten framför unga Pydd, medan jag återigen försökte mig på den ädla konsten att få henne att äta. Och se, det funkade. Nedkladdad från topp till tå, men lycklig slök hon allt från västkustgryta till pasta. Jag, som inte är ett stort fan av kladd, har fått finna mig i det och kavlar upp ärmarna. För det finns ju ingen mening med att själv kladdas ner mer än vanligt...

Höstkänslor

Jag som vanligtvis älskar hösten - åtminstone de klara, krispiga och soliga dagarna - känner mig just nu utsketen som en gammal trasa. Självklart handlar det om att två små barn tär på psyke och fysik och jag intalar mig stup i kvarten att detta är en övergående period av slit. Och det är ju samtidigt det som är så paradoxalt, för en del av mig - den icke-trötta och livsbejakande - älskar detta. Det är ju det här som är livet! Dagligen händer det saker med både Rubinen och Pydd som gör att jag inte vill missa en sekund. Innan barnen kom till oss, var jag ganska färdig med mitt liv och då menar jag inte att jag ville dö. Nej, snarare hade jag en skön känsla av att OM jag skulle dö i denna sekund skulle jag inte ångra något, sakna något, längta efter något. Tills barnen kom förstås. Nu får jag hjärtklappning av tanken på att cykelhjälmen skulle sitta fel när jag cyklar, att en mobilpratande bilist inte skulle se min utsträckta sväng-arm, att jag plötsligt skulle få min tid kortad, utmätt.

Men så är det ju denna trötthet. Igår låg jag på en madrass inne i Rubinens rum efter dagishämtning med smärtor i hela kroppen och på grund av det en vanvettig trötthet i kropp och själ. Pydd låg frustrerat på magen och försökte med höga gnälljud ta sig framåt och duplot började så smått regna åt alla håll av små tvååriga händer. I sådana lägen skrattar jag hånfullt - och gråter - åt min trebarnsönskan; hur skulle det vara möjligt med en så söndrig kropp, med ett så söndrigt psyke?

Så kommer livet tillbaka i form av en kram från en gosig rubin eller en liten dotter som häver sig upp på den trasiga moderskroppen och drar med sina små händer i allt som sitter löst. Och jag tänker, vilket ljuvt offer det trots allt är. Men den trötta delen av mig kan inget annat än längta till ett skrivbord på en arbetsplats med stängd dörr, en predikan som ska formas, en kopp kaffe som kan drickas i lugn utan avbrott och en möjlighet att få längta. Längta hem till mina små, älskade älskade barn.

Man hinner ju ingenting!

Jag bävar inför jobbstarten som ändå är relativt annalkande. Hur ska jag hinna någonting alls när dagarna flyger fram som de gör nu?! Tid att hinna läsa inför kursen är ett skrattretande dilemma, tid att städa, tvätta, plocka, sortera, handla och annat käckt är ett lika stort. Hemmet förfaller och jag hinner som mest att fika. Ändå är det annorlunda nu - Pydd klarar sig själv i längre stunder och är varken rädd för diskmaskins- eller dammsugarljud. Ändå. Ja, ändå. Trösten är att vi har en livspusselsfrist så länge någon av oss är föräldraledig, så det gäller väl att hålla i hatten och blunda för tiden om 10 månader...

7 månader

Pydden är 7 månader idag. För att låta bli standardkonstaterandet att tiden går så skrämmande snabbt, så kan jag bara säga att det nu verkligen känns att vi är en familj på fyra.
Igår satt en skrattande Pydd på en trehjuling mellan mina armar och körde ikapp med brodern som skrek "Igen, igen!"

Hon går när man håller henne i händerna och vill helst inte sätta sig ner igen. Hon kryper inte än och är riktigt riktigt frustrerad över det, men ålar sig och skjuter upp rumpan, så något händer nog snart.

Tredje tanden har kommit upp i underkäken och det kliar mycket i munnen som bits rejält om man kommer i bitläge.

Håret har börjat växa lite mer och man kan se att hon blir betydligt mörkare än sin bror. Ögonen skiftar i brunt.

All mat som hon kan styra själv är ok, men att bli matad är pyton. Vi får lura i henne maten på olika sätt. Att dricka vatten och välling är fina fisken och rån med smör eller mjukost likaså.

Gåstolen, som jag egentligen är ganska kluven till, är absoluta favoriten och hon har blivit en riktig mästare på att navigera i lägenheten; det är bara trösklarna som stoppar henne till stor bedrövelse. Medan man sitter i gåstolen funkar det dessutom utmärkt bra att slita ut alla böcker i bokhyllorna, tidningarna ur hyllorna i köket och handdukarna ur skåpet i hallen och efter kommer, som sagt, storebror och säger "AjaBAJA, du får INTE göra så!".

Sömnen är, får jag säga, helt ok. Bra nätter somnar hon ca 19.45 och vaknar inte förrän kl 5 och jag orkar i allmänhet inte försöka söva om henne utan lyfter in henne i vår säng för morgonmål. Hon somnar ytterst sällan om därefter, tyvärr, utan ligger istället och slår, nyper och biter mig. Dagtid sover hon bäst och längst i sin egen säng, men kan mycket väl anpassa sig till hur jag planerat dagen.

Fortfarande är hon glad mest hela tiden. Babysången är en höjdare och Pydd studsar upp och ner i knäet och kan alls inte sitta still. Och kärleken bara växer och växer.