Skumma dagar

Idag är jag så där osocialt trött. L sover i sin insats. Det är en syssla hon ägnat väldigt lite tid åt de senaste dagarna. I måndags och igår hade jag ett slags delansvar på en konferens som jag var med och planerade innan jag gick på föräldraledighet. En mycket spännande blandning av människor och spännande ämnen att avhandla. Tillika vuxenvärld fast med medföljande L förstås...
Ibland kan jag bli så irriterad på att hela föräldraskaps-biten straffar ut en från andra sammanhang. Jag vistades sammanlagt kanske 20 minuter i samtal på konferensens andra dag. All annan tid trilskades, skrek eller gnällde L.
Visst, jag vet att man bara får acceptera att livet har förändrat sig, men en liten del av mig skriker efter att ha saker så som de var tidigare. Innan barnen. Samtidigt skulle jag förstås aldrig byta bort mitt liv eller ens kunna tänka mig ett liv utan R och L. Men det tråkiga är och förblir att prioritet 1 blir att smyga ut i köket för att trösta en liten dotter som vägrar komma till ro istället för att tala om t ex konst i kyrkorummet.

Någonstans i mitten av min förra ledighet kände jag att jag bara längtade tillbaka till ett sammanhang där jag kände mig hemma (jobbet) men att jag samtidigt var livrädd för att gå tillbaka. Hjärnan fungerade inte som den skulle längre. Afasin var ett faktum, litteraturen som jag hade tänkt förkovra mig i under ledigheten hade inte blivit Proust och djup teologi utan på sin höjd några chic-lits och veckotidningar. Jag orkade inte ens se Kobra och Babel... Framförallt kunde jag inte följa en tanketråd till dess slut. Kopplingarna höll inte och jag kände mig dum dum dum. Så illa är det inte än, men jag vet att när sömnen brustit under ännu fler månader än dessa två är jag där igen. Med självförtroendet runt anklarna och en rädsla för att för alltid straffat ut mig ur mina älskade sammanhang.

Och ur dessa perioder har den största kärlek jag någonsin upplevt kommit. Så helt vansinnigt paradoxalt livet är.

Efter stormen

Trehundra drag med snorfridan, två dygns hårslitande och kris, en mamma på gränsen till nervsammanbrott och ett par trötta och överanvändna morföräldrar. Så kan de gångna dagarna sammanfattas.

Idag känns vändningen i luften. Solen har skinit, en kompis har varit på besök och lånat mammakläder (jag planerar ingen ny användning i det närmaste), sonen har varit strålande glad, dottern något mindre rosslig och ledsen (men kolikskriker nu i angränsande rum, hör jag).

I eftermiddags cyklade sonen och jag ut till de trötta morföräldrarna, lekte lite i sandlådan, gick en lång promenad och tittade på både hästar, kaniner, fåglar och otaliga hundar och cyklade sedan tillbaka igen allt under ett sjungande av Fem myror-låten "K som i början på...". Mycket populär just nu.

Imorgon konferens. Med förkylda och fortfarande gnälliga dottern närvarande hela dagen. Hu, vad har jag gett mig in på...

Hade egentligen bestämt mig...

... men kan uppenbarligen inte låta bli. Att gnälla och klaga, alltså. En riktigt pissig dag har detta varit trots utsikterna från början; fredag, trevliga möten, underbart vår(sommar)väder och trevliga människor i omgivningen. Ok, ett moln av giftig rök från anlagda bränder täckte Malmö under dagen och tvingade in R's dagis att sova i vagnar inomhus, men bortsett från det så har ju dagen varit perfekt.

Eller ja, bortsett från det OCH det faktum att L gnällt, gråtit och skrikit konstant sedan 6.30 i morse med undantag från någon kvart här och där då hon helt enkelt tuppat av av trötthet. Med tanke på vår tröskel för skrik numera, så är det först nu framåt kvällen som jag allvarligt börjat undra om det är något riktigt fel med henne? Öroninflammation? Något ännu värre? Jag hoppas någonstans på att det bara är en dålig dag för jag orkar helt enkelt inte treva i ovisshet just nu. Jag har varken tid eller ork, snarare. Snälla, låt detta bli den där jobbiga mardrömsdagen som imorgon bara är ett minne blott!

Förkylt

L har blivit förkyld igen. Storebror är boven. Eller ska jag säga dagis? Hon pendlar mellan käck, grinig och sova. Det är mycket sova, men det är faktiskt förståeligt med tanke på snorigheten. Man blir trött av sånt. Jag undrar vad jag skulle gjort utan näsfridan.


När R var liten (i hennes ålder - han är förstås fortfarande liten...) blev det aldrig av att använda den, trots en hel del sjukdom, men nu har jag fått användning för den under två perioder på inte ens två månader... Som sagt, vad göra utan? Och svaret fick jag av min kära mor, som berättade att när jag och min syster var små så sög pappa snoret direkt ur näsorna på oss. Tack Gud för utvecklingen....

Kolik: Akupunktur

I fredags var vi uppe i Helsingborg för akupunkturtillfälle 5. Skillnaden från R's akupunkturbehandling och denna är stickpunkten/punkterna (och såklart det faktum att vi inte behöver åka 3h tur och retur för ett enda stick...). R fick sina stick i tumvecket som tydligen är lite av generell triggerpunkt för diverse åkommor och manipulationer. L har än så länge fått sina stick i de övriga fingrarnas nedersta kuddar eller vad det kan tänkas heta.

Jag tycker att det hänt något. Inte minst kändes det som att vi såg lite av en vändning igår. Med erfarenheten av R så ropar vi verkligen inte hej än och förmodligen blir det återfall och tillbakagång redan ikväll (det funkar lite så), men trots allt var det så skönt att åtminstone få en skrikfri halvtimme att äta middag under efter R's läggning. Nästan lyxlördag m a o...

På ett sätt är det kanske tur i oturen att även R hade kolik, d v s att båda haft ungefär samma mönster. Jag kan tänka mig hur deppigt det måste vara för dem som inte upplevt begränsningen och frustrationen av kolikkvällar/nätter under sitt första barns spädbarnstid och råkar ut för det under det andras. Vi vet ju inget annat än det här. Tyvärr är ju L något lite värre däran än R vad gäller själva skrikbiten. R var mer konstant missnöjd och skrek inte kolikskrik varje kväll. L har ännu bara missat en enda föreställning. Och det var alltså igår.

Så här lugnt kan det dock se ut dagtid i vagnen (som R som sagt vägrade under sina första 3,5 månader, så vissa saker är ju också positivt annorlunda!).

Minnen

Satt igår eftermiddag ute hos mina föräldrar och funderade kring det där vad som skapar minnen. Främsta orsaken var att jag tidigare nu i veckan blev imponerad av R som kom ihåg att hans moster (min syster M!) hade gjort ett försök att mäta hans fötter när han stod med ryggen mot kakelugnen. Försöket gick verkligen sådär, men minnet av försöket skapades uppenbarligen och framkallades plötsligt av (tyckte jag) ingenting. "Mäta" sa R, ställde sig mot kakelugnen och sa sin mosters namn. Hmmm...

Så, igår alltså, där jag satt med en sovande L i famnen, funderade jag på alla de där ögonblicken som bara är vanlig vardag, som aldrig fastnar i minnet, men utgör en ihållande känsla av att livet trots allt är ganska fantastiskt/bra/uthärdligt eller vad man nu vill kalla just sitt. Igår när solen sken i ansiktet på mig, L snusade (utan skrik och gnäll) och R sprang omkring med sin mormor och blåste såpbubblor, sörjde jag lite alla de stunder som passerar och man befinner sig någon annanstans, de stunder som skapar "the Warm Fuzzy Feeling" och som tyvärr glöms bort som reella minnen i skenet av annat. Oftast tyvärr negativt annat. Å andra sidan, det är ju "the Warm Fuzzy Feeling" som bär under det där andra...

Vårdag i stan

Det här hade kunnat vara allt vi fick se av den fina vårdagen utanför fönstret, om ilskan inte hade lagt sig hos unge herr R i tillräcklig tid för en promenad före lunch...
Men det gjorde den och vi fick se ett vackert grönskande Malmö med alldeles för tunt klädda barn utan jacka och vuxna i t-shirt. Vad är det med sol och Malmöbor egentligen? 10 grader + och alla kläder åker av.


Jag köpte mig ett par nya sneakers. För på något sätt känns kilklack eller ballerinor och sandlåda som en dålig kombination. Det blir helt enkelt en sneakerssäsong. Och på tre röda sekunder gick det. Småbarnsmammans inneboende effektivitet visade sig igen.

Peppar, peppar...

så har R fortsatt med gott humör under veckan och likaså har solskenet hållit i sig utomhus. Allt blir påtagligt lättare även om L's väldigt bångstyriga mage aldrig tycks komma till ro. Imorgon är det en vecka sedan det blev något mer än kiss (bajs, alltså) i blöjan. Jag har svårt att se hur det skulle vara rent fysiskt möjligt för egen del, men uppenbarligen rymmer den allt mer bowling-klotsformade magen tämligen stora mängder... Inte underlättar det för smärtorna heller, förstås.

Taget detta faktum, är det därför en stor förändring sedan senaste akupunkturen att kolikskriken nämnvärt har minskat. Skriker gör hon förstås fortfarande mycket och hon har svårt att komma till ro - kanske ironiskt nog för att hon inte skriker sig lika trött när koliksmärtorna har avtagit något. Men. Nu är hon snart 7 veckor och nedräkningen fortsätter.

Och på tal om bajs... När R numera är lite trött blir han oftast fnissig; inte arg och sur (tack och lov!) och då blir det lätt så att alla sånger får nya ord: "Bä, bä vita bajs" är en favorit eller varför inte "Ekorrn satt i bajset skulle skala bajset". Och för att han tycker att det är så roligt tycker vi också det. Säkert hur dumt som helst, men samtidigt; det är faktiskt något alla gör (förutom L uppenbarligen...) och det ÄR naturligt...

Malmökärlek

Jag och L har spenderat förmiddagen ute på promenad med två av mina gymnasieklasskamrater som också har barn i ungefär samma ålder som L. Promenaden påbörjades för min del en halvtimme före bestämd träfftid och -plats; från bostad och ner till havet. Bara det är fantastiskt med min stad. Jag bor i absoluta centrum (som visserligen numera är ganska stort och har flyttats söderut) och det tar bara en rask halvtimmes promenad för mig att vara vid stranden och underbara gångstråk och fikaställen.

Solen har strålat och L har sovit, kaffe avnjutits (nåja, ingen latte, snarare en kopp fesljummet bryggkaffe med mjölk) och viktiga saker kring föräldraskap avhandlats. Inte minst svartsjuka och tvåbarnschock, men också glädje och kärleken till barnet som bara växer.

Nu ska här ammas och snart är det dags att hämta upp storebror som förhoppningsvis blivit på bättre humör under dagen. Svartsjukan skakade sitt fula huvud i morse när maken bar omkring på L och kläderna skulle INTE på, motorcykeln INTE lämnas och gröten INTE ätas och samtidigt var R INTE klar med den...
Ikväll är det dags för sista inbokade akupunkturen. Blir det ingen större förändring efter denna är frågan om vi orkar åka på fler sessioner. Vi får helt enkelt se.
Nedan är R på påskvis målad till påskgubbe...

Kolik: Tjatig

Suck och hu, vad jag känner mig tjatig och trött på mig själv, men allra mest trött på allt i vardagen just nu. Jag är trött på gnället och det ständiga missnöjet hos dottern (och ja, jag vet, det är ändå allt fler stunder av leenden och lugn), trött på att önska mig kväll för att sonen ska komma i säng och vaksamheten halveras, trött på nätterna som just nu är väldigt stökiga och som gör att jag är tröttare när morgonen kommer än när jag gick och lade mig (vilket bör inflikas INTE är sent på natten), trött på att missunna maken bra nätter och lugna stunder, vilket inte skulle vara fallet, så klart, om jag själv kände mig någorlunda i balans, trött på förkylningen som fortfarande har ett fast grepp om mig och dottern och ja, trött på att inget roligt tycks hända.

Självklart är allt det här rena lyxproblemen när man läser och hör om familjer som tampas med kroniska sjukdomar, ekonomiska problem och dödsfall, men det dåliga samvetet funkar inte riktigt som en motivator att plötsligt tycka allt är JÄTTEKUL. Så jag suckar lite till och hoppas på att det magonda försvinner lite fortare än sonens gjorde och att akupunkturen som just nu inte verkar skörda några framgångar vänder situationen snart. Mycket snart.

Bortskämd

Nu har det gått så långt att jag inte längre kommer ihåg när det var mulet och grått senast här i södern. Genast innebär det förstås att dagen rutar in sig efter fantastiskt väder. Både igår och idag har vi strosat alla fyra med vagn, kaffe som inhandlas på vägen (igår), bullar och halvtunna kläder. R har sprungit som en yster kalv och L har sovit. Det bästa är att vi hittills under ledigheten sluppit de Stora Vredesutbrotten som annars har varit en säker ingrediens den senaste tiden. Alla har helt enkelt varit på bättre humör och stressen har varit nästintill obefintlig trots att vi kuskat runt en del mellan släktsammankomster.

Det tredje akupunkturtillfället avverkades i fredags (intressant att ha öppet på Långfredagen, men nålar och spik kanske kan likställas...) och följden blev visserligen ett lite småj-vligt dygn för L (och oss) där skrikandet och gnällandet plötsligt var uppe i långa perioder igen. Lustigt det där att man hela tiden flyttar fram gränserna och anpassar sig allt eftersom, men djupt mänskligt förstås. Jag gick för första gången sedan L föddes och väckte maken som fick ta över när gnället varat i nästan två timmar i följd under natten och det bara tog slut, allt mitt tålamod. Ödets ironi visade sig 45 minuter senare, när R vaknade (som jag bytt till mig ansvaret för) och vägrade somna om... Nu blev det byte igen och resten av natten sov L i alla fall som tur var.

Igår kunde vi äta ute hemma hos mina föräldrar och R kunde springa omkring och sparka fotboll i trädgården och testa om bollen studsade i fågelbadet. Det testades många gånger. L sov sig igenom hela middagen och en bra bit in på kvällen till vår stora skräck - "skulle det bli ytterligare en käck vaknatt?" - men gudskelov inte.

Jag väntar fortfarande på att min mobil ska lagas och lämnas tillbaka från affären så att jag kan börja ta lite bilder till bloggen. Makens kamera är i nuläget för knepig att sätta sig in i...

Skärtorsdag

Precis hemkommen från mässa med en liten flicka som i sjalen sovit sig igenom alltifrån predikan via fantastisk textläsning till psalmer och körsång... Helt otroligt faktiskt med tanke på erfarenheterna av storebror, men också av den gångna perioden.
Igår hade vi visserligen ett härligt kolikpass på två timmar som startade precis efter R's läggning. Under skrikandet passade vi på att se ett avsnitt av House. Tja, något slags vardagsliv måste man ju kunna ha...
Sen var det dags att gå och lägga sig.

Glad flicka

Idag sitter L i babysitter. Hon har visserligen suttit där flera gånger tidigare med varierande resultat. Nu lastade jag av henne där för kanske 10 minuter sedan för at få händerna fria inför en snabbt ikastad lunch. Och, måste jag tillägga, var helt inställd på att få äta medan skriken ekade i lägenheten. Icke. Hon sitter och snufsar och ler för sig själv. Viftar febrilt med allt som går att vifta och har inte sagt ett ljud. Förrän nu, förstås. Men ändå! Helt otroligt vad lite nålar kan göra!

Påskgrått

Skulle för första gången hämta R själv idag med L som sidekick. Underbart att under dagen få erbjudandet av mamma om assistans. Det bar iväg till samma gudsförgätna sandlåda där ingen hör sonen ilsket skrika (vilket han inte gjorde idag. Inte där i alla fall.) och en lek som innebar att man kastade upp fjädrar i luften var eftermiddagens roligaste. Påskigt värre. Fjädrarna var dock inte färgglada utan hade förmodligen donerats med tvång från en duva. Strunt samma, så länge R är glad och sitt sjungande och porlande jag. Då vill man bara krama, krama, krama och glömma hur arg han kan göra en.

Mjölkfritt no more

Idag bröt jag den mjölkfria dieten; den här gången medvetet... Förra lördagen råkade jag få i mig pepparchips som jag numera vet innehåller något så osexigt som skummjölkspulver och en hel massa annat också för den delen, förutom de obligatoriska potatisarna.
Idag, efter ytterligare en tråkig vecka utan ost och choklad, åt jag scones med en massa ostskivor och njöt som aldrig förr.

Det finns dock det som är gott i det mjölkfria sortimentet. Oatly gör en riktigt god vaniljsås, tycker jag, som jag tröstat mig med två gånger under den här perioden. I kombination med äpplepaj då. Och jag får också erkänna att sojamjölkslatte inte är helt förskräckligt. Det blir förstås något helt annat än vanlig latte, men det blir även latte på lättmjölk.

Man kan lite småsurt konstatera att det sällan lönar sig att vara överkänslig mot något. Ofta kostar det extra; på Espresso House hela 3 kronor, men oftare finns det helt enkelt inget full gott alternativ eftersom laktosfritt inte duger om man ska undvika mjölk helt och hållet.

Vad gäller fast föda, är det skrämmande att personalen på diverse ställen sällan vet vilka ingredienser de varor som säljs innehåller. I somliga fall kan det ju t o m bli en riktigt farlig utgång. Men jag gissar att "riktiga" allergiker är medvetna om fällorna och tar med sig fika själva...

Nya tider

Nästa vecka är det den sk "stilla veckan", veckan inför påsk, men också den veckan när makens utdrygade pappadagar tar slut och jag ska börja hämta R på dagis kl 15 varje dag.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag ser fram emot det. I själva verket är jag riktigt orolig för hur det ska kunna vara möjligt att vara ensam i två timmar dagligen med en liten koliktjej och R som har ett rent hiskeligt humör. Ingen lekplats för vår del- åtminstone inte om mina scener i huvudet ska undvikas...

I torsdags fick jag brotta ner en gallskrikande och fäktande R som vägrade lyssna på sin mammas förmaningar om att 9 månaders krypbebisar och deras mammor ännu inte förstått tjusningen med att bli ströade i ansiktet med sand. Resultatet blev att utbrotten, som än så länge mest pågått i trygg hemmamiljö, nu fick ungefär 100 kritiska åskådare och jag snabbt konstaterade att
1) vi gav de andra välartade föräldrarna ett samtalsämne resten av lektiden; "Så skulle våra barn aldrig göra!"
2) jag är en usel mamma som inte kan resonera med min son, 21 månader. Alla andra på lekplatsen kan det med sina ungar.
3) jag kan aldrig mer gå till just denna lekplats i de kläder jag hade (eller är det vagnen gamarna känner igen?) med risk för igenkänning och ett scenario likt det på lekplatsen i Little children efter Kate Winslets olämpliga kyss.

Egentligen struntar jag väl i eventuell social stämpling. Teoretiskt. Men fasen, vad gör man när storebror är som en vulkan och när som helst låter lavan flöda över...? Praktiskt är det m a o svårt att undvika riskerna med offentliga utbrott och det är faktiskt lika stressande och pinsamt varje gång.

Så. Det blir mysiga latteträffar i lägenheten med R's mjukdjur istället, åtminstone tills L slutar ha ont och går att släpa med till en lekplats far out i något gudsförgätet område där storebror kan hojta hur mycket han vill utan att dra blickarna till sig...

(Bilden är från minuterna innan DET HÄNDER... I det lugnaste vatten...)

Kolik: rutin

Sedan skrikandet började har ett pass varit tämligen "fast" och "väntat", nämligen det som inträffar så fort vi sätter oss till middagsbordet på kvällen. Ofta äter vi vid samma tid, men långt ifrån varje dag - åtminstone inte på minuten. Kanske kan det ha att göra med att man tenderar behöva båda sina händer för att kunna skära sin mat och då kan man rimligtvis inte vagga och gunga en orolig flicka. Det skulle förklara oron och gråtet, men det förklarar ju i och för sig inte kolikkramperna...

Idag kastade jag i mig maten först för att, medan R fortfarande satt intresserad av sin pocherade lax, slänga mig ut i vardagsrummet för avbytarbänken där maken satt med lilla skrikfröken. Båda lyckades med andra ord äta middag med R, men dock inte med varandra. Den tiden kommer väl. Någon gång.

Kallis

Dagar som denna med strålande solsken från en klarblå himmel får mig att längta efter en dag 15 minuter bort på kallbadhuset. Nu är det ju helt omöjligt av flera olika anledningar:

1) Det är visserligen varmast hittills, men endast 11 grader och det är inte kallbadet som egentligen intresserar utan att få ligga på bryggan utan kläder, utan att frysa och bara vara
2) Mjölkstockning
3) Bebis som inte får vara med och sist men inte minst
4) Kallbadhuset är för närvarande stängt för renovering.

Vad jätteskönt att punkt 4 raderar ut alla övriga punkter...

Formkurva

Efter att ha burit R i 9 månader, tog det bara skamliga dagar innan jag kunde ha mina skinny-jeans igen. Å andra sidan, så hade jag en helt enastående lätt graviditet då och tränade flera gånger i veckan samt promenerade långa rundor in i det allra sista.

Som anats av diverse inlägg i slutet av den här graviditeten blev det lite annorlunda andra gången... De flesta byxor är visserligen på igen, men- kroppen har fått ett extra lager strax ovanför höften. Eftersom jag alltid föredragit byxor som sitter lågt, blir det mer ett tröj- och klänningsproblem, men dock ett problem. Så, nu gäller det alltså att försöka hitta ett sätt att punktvis manipulera kroppen eller helt sonika acceptera att den ser ut så här nu, vilket jag givetvis inte kan. Manipulation it is.

Leende

Och så ligger hon där och ler och då är gårdagen nästan förlåten...