Lucia. Brrr.

Igår tittade och lyssnade vi på Rubinen som gick Luciatåg utomhus på sin smällkalla dagisgård. Jag hade varit lite orolig över att han skulle vara ensam stjärngosse, men egentligen utan fog. Han har liksom inte hamnat i någon faller-för-trycket-fas än. Snarare är det tydligt att han har en alldeles egen smak och antingen gillar sin spegelbild eller inte. Det var dessutom hela fyra stjärngossar sammanlagt i tåget; alla lika stolta med stjärnan högt buren. Rubinen hoppade lite jämfotahopp av glädje för att klänningen var fin och för att vi var så många som tittade på just honom. Lustigt det där. Det hade lika gärna kunnat bli en trots-bryts-stund. Men alls icke. Underbart!

Är du snäller så kan du få...

Sonen inledde den ganska kaotiska söndagsmorgonen (usel sömn av 9-månaders-förkylningsgrisen, dålig mage av densamma och plötsligt bråttom till jobb för den ömma modern) med att inte tycka att lillasyster fick leka med något alls i hans ganska välfyllda rum.

När jag sagt till honom för sjuttionde gången att "jo, det där kan hon väl ändå få leka med; du leker ju med tågbanan" så börjar Rubinen sjunga om sockerbagaren som bor i staden. När han sjungit frasen "men är du stygger så får du gå" säger han:
"Du måste gå mamma. Du är stygger."

Ok. Tydligare kan man väl inte vara.

Allt är relativt

Eller?
När jag var dinkie och levde för mitt jobb kunde det hända då och då att jag gick sjuk dit. Då snackar vi förstås inte vinterkräksjuka eller influensa, men, ja, sådär lite småkrasslig och faktiskt även med feber någon enstaka gång... Det var det enda rätta, ansåg jag då. Det var att sätta plikten framför allt och leva för sitt kall. Mina arbetsuppgifter var för viktiga för att ställa in eller sätta vikarie på - ja, det skulle inte gå att sätta vikarie på dem! Och så vidare...

Nu? Ja, nu är det ett helt annat läge. Nu svär jag över de där idioterna som kommer till jobbet och smittar. Hjältar som övervinner sig själva för jobbets skull, är de sannerligen inte, utan vandrande egoistiska smitthärder med potentiellt dödshot (mja...) gentemot mina stackars barn. Deras utsträckta fälleben i en småbarnskarusell som knappt rullar runt, kan få mig att skjuta eldblixtar av frustration. Jag har en vag aning om deras resonemang; det finns där som en svag vindil längst bak i minnet, men det håller inte längre. Det är ologiskt och osant.

Det är sanslöst vad man förändras.

Och Pydden då?

Hon är gnällig. Pappig och mammig om vartannat. Vill vara hos mig, men är lika gärna hos maken. Kryper som en raket ut i hallen när hon hör mig komma i dörren, för att börja hulka när hon inser att hon klarat hela dagen utan mig och vara helt ok när maken minuten efter tar emot henne för att Rubinen ska få sina kramar han med.
Vid läggdags är det tårar igen, och gråt, tills hon ligger hos mig och får somna medan hon ammar trots att det inte kan vara några stora mängder hon får i sig på det sättet. Jag läste någonstans att om man gör överlämningen vid den känsliga 9-månaders-perioden, så ska man undvika att göra andra större förändringar i barnets liv samtidigt. Som att sluta amma, t ex. Så jag fortsätter ett tag till. Det är helt ok. Ja, mer än det egentligen. För här får jag egoistiskt nog låtsas att jag är lite oumbärlig (fastän jag inte är det) och umgås med Pydd på alldeles egen hand.
En Pydd som just nu är görförkyld och sover som en liten kratta. Som fortfarande har sviter av magsjukan och tycks äta, äta, äta och ändå inte riktigt lägga på sig. Som jag oroar mig för och som samtidigt faktiskt mest är glad. Trots allt. Och självklart är jag lycklig över att maken får lära känna henne på samma sätt som jag fått glädjen att göra.

I morse

... drabbades jag av det där stynget i hjärtat igen, som jag valt att begrava långt långt ner i minnet. Plötsligt ville inte Rubinen att jag skulle hjälpa honom, att jag skulle trösta, att jag skulle vara där med honom. Återigen var det bara pappa, pappa och pappa. Det har nog smugit sig fram den senaste veckan. Ja, sen jag började jobba igen.
Jag blir som en osäker tonåring som vill ha bekräftelse, som säger "jag älskar dig" tjugo trettio gånger för att åtminstone få ett tillbaka, som startar gräl för att få möjligheten att bli sams igen.

Och hela tiden känner jag mig så patetisk, för det är ju fantastiskt, underbart och helt enastående att Rubinen älskar sin pappa, vill vara med sin pappa och har roligt med sin pappa. För nu är det ju min tur att arbeta, att få komma hem till en städad lägenhet där två älskade små barn rusar emot mig och bara berättar spillror, om ens det, av vad de upplevt under dagen. Det är min tur att uppleva vissa saker endast i återberättelse och foton. Det är min tur att under dagen inse att jag långa perioder helt glömt att jag är förälder, att jag slipper hålla ordning på vantar, nappar och vällingflaskor.
Och det är ju som det ska vara egentligen. Helt riktigt. Fast jag vill ju liksom både ha kakan och äta upp den.

Privat, personligt och lämpligt

På senaste tiden har jag haft anledning att på jobbet diskutera det där med var gränserna går; hur mycket det är ok att visa av sig själv som offentlig person i det skrå jag tillhör.
För inte jättelänge sedan bodde prästen i prästgård på landet som var tillgänglig för alla församlingsbor/bybor alla timmar på dygnet. Tempot var förvisso något lägre (eller, ja, väldigt mycket lägre skulle jag nog våga säga), men det var liksom aldrig aktuellt att säga att "nej, jag är inte i tjänst." Alla visste förstås ALLT om prästen och hans familj. "Prästens ungar" är ju ett begrepp som var och varannan förstår...
Och idag då? Anonymiteten är självklart långt mycket större idag. Det går att gömma sig i storstad och förort. Det är fullt möjligt och accepterat att pendla till jobbet och alltså inte bo i "sin" församling. Det är t o m ganska ovanligt att man bor i sin församling. I princip är det fullt möjligt att bara vara präst på jobbet. Men. Eftersom även kyrkans folk är barn av sin tid finns det ett annat samhälle som börjar bli synligt; kommuniteter där gränsen mellan jobb och privatliv suddas ut, för att det faktiskt inte riktigt går att sätta sådana gränser. Inte för någon.

Det finns en ganska tydlig skepsis till nätet och sociala medier inom vissa kretsar i kyrkan. Det kan jag definitivt säga utan att ljuga. Jag tror att det handlar om att man inte vet vad det innebär, vet hur man ska bete sig, klarar av att greppa vad det handlar om, det där farliga. Man gömmer sig bakom prat om "ytlighet", exhibitionism och liknande och låtsas som om det inte redan är ett faktum. Präster använder FB, surfar, är medlemmar i olika communities, bloggar och chattar. Jag tänker, för egen del, att det folk i "min" församling kan snoka reda på om mig via nätet är precis sådant som var en självklarhet att man visste om alla sina grannar, inklusive prästen, för inte alls så länge sen. Och det är ju faktiskt bara bra. Vi angår ju varandra oavsett vilka vi är. När intresset för andra människor försvinner, försvinner det där hoppet om att vi som mänsklighet ska kunna reda ut världens problem. Så länge leve nyfikenheten!

Tid 5

Jag har ett jobb som äter väldigt mycket av sådan tid som ofta räknas som möjlig familjetid; kvällar och helger. Ja, storhelger är ju t o m mina allra viktigaste dagar under året.
Hur man balanserar arbete, familjetid, partid och egentid är inte en enkel historia, fast självklart inte vare sig enklare eller svårare, egentligen, än för någon annan familj.

När jag precis var klar och började jobba "på riktigt", älskade jag känslan av att vara i huset när ingen annan var där; att sitta kvar sena kvällar och planera storslaget, möta människor på tider som inte var kontorstid och jobba med nattverksamheten inne i vår huvudbyggnad. Det gör jag fortfarande. Egentligen. Men nu tävlar allt det där riktigt roliga av det arbetsmässiga med familjetiden, tiden med barnen. Och där är det givet vilka vinnarna är rent känslomässigt. Plötsligt kan arbetet upplevas som mest problematiskt.

Igår besökte jag min forna verksamhet på kvällen och slogs i hjärtat av den där starka kärlekskänslan till jobbet som jag hade då, för ett antal år sedan, när det begav sig, när det var jag och natten. Och det är skönt att konstatera: Kärleken finns där fortfarande, även om den får stå tillbaka lite just nu.