fredag 31 december 2010

En lätt banalitet

Som vanligt står jag här på nyårsafton och har ingen aning om vad jag ska ha på mig...
Det lutar åt denna:


Vad har ni tänkt er eller kanske, vad hade ni på er?

Bästa lediga veckan

Vi har varit friska under julen och även nu en vecka senare. Vi har i princip haft vänner på agendan dagligen och kvällsligen. Barnen har lekt med jämnåriga och vi har umgåtts med oerhört trevliga vuxna tillika föräldrar till lekkamraterna.

Vi har fått sova lite längre på morgnarna, å andra sidan har vuxentiden på kvällen blivit kortare. Det har dock varit helt ok eftersom mycket tid faktiskt spenderats med andra vuxna (och barn) under dagarna med den härliga konsekvensen avlastning (jämnåriga kamrater är verkligen Grejen!).
Vi har varit utomhus så mycket det gått. Pydden är INTE förtjust i vinter och snö. Alls. Så det har fått sätta gränserna för vinterleken.

Vi har lyssnat till Goodbye Yellow Brick Road ungefär 250 gånger. Minst.

Och däremellan har maken och jag faktiskt fått läsa en och annan tidning. Jag har dessutom tränat tre gånger. Mycket skönt.

Imorgon gör jag en sammanfattning av året. Nu ska här städas och fixas inför nyårsmiddag.

onsdag 29 december 2010

Trots 2.0


Nu är det dags på riktigt igen. Vi är väl rustade. Pydden har börjat få upp farten i loppet och numera är det inget snack om att det är trots det handlar om.
Vi får inte borsta hennes tänder.
Vi får inte klä på henne byxor.
Vi får inte säga emot henne. Alls. Eller ens ha andra åsikter.
Vi får inte skoja med henne. Alls.
Vi får inte hjälpa henne med något. Alls.

Ytterkläderna behöver vi inte nämna och inte heller hur det går till att få henne att sitta i vagnen. Det går helt enkelt inte.

När det är som värst, gnället pågått i dryga två timmar och den lilla manipulativa varelsen gått från mamma till pappa ett antal gånger är det bra att påminna sig om bilden ovan. Hon kan vara lugn och mild också. Tur för oss.

tisdag 28 december 2010

Man vet inte vad man har...

Mina tankar har vandrat en del de senaste dagarna. Det brukar krävas några dagars ledighet för att sätta igång dem ordentligt. Det är som att jag inte riktigt vågar släppa ut dem på vall när det inte finns tid att hantera vad de nosar upp.
Jag har tänkt på det där med att försöka se allting utifrån ett längre perspektiv och att arbeta mer aktivt på det.
Jag har tänkt på att vi har det bra i lilla släkten; att vi vill ses och att vi tycker om varandra och att vi faktiskt även kan släppa in andra i gemenskapen.
Jag har tänkt på att det var riktigt smart av mig att välja bort jobb i mellandagarna och få lov att bara vara ledig en dryg vecka.
Jag har tänkt på att jag inte riktigt tycker att ett hem är ett hem utan katter.
Jag har tänkt på att det är underbart med syskon. Underbart och ansträngande i en härlig mixtur, förstås.
Jag har tänkt på att vi gjorde något bra när vi valde (eller kanske gjorde ett lyckat icke-val) att bo kvar här mitt i smeten nu när barnen är så små. Inga avstånd någonstans och fantastiskt att slippa pendla.
Jag har insett och tänkt på att min kropp verkligen behöver underhållas för att inte fullständigt rosta samman numera.
Jag har tänkt på livet. Hur skört det är och hur lite vi vet om vad som kommer. Och att det är bra. Men också gastkramande. Det tänker jag på när Rubinen drömmer sina mardrömmar.
Jag har tänkt en del på kärlek och tänker att jag har hamnat rätt där jag är. Det känns skönt och varmt och något som är väl värt att fira. Om några dagar firar vi 7-årig bröllopsdag. Attans, vad snabbt de här åren gått.

lördag 25 december 2010

Samtal med Pydd

Pydd tar sin blodtrycksmätare ur den nya doktorsväskan och ringer ett samtal.

Pydd: - Hej Pappa!
...
Pydd: - Bra.
...
Pydd: - Jaha.
...
Pydd: - Vi ska läsa lite böcker.
...
Pydd: - Sov så gott.

Sen lägger hon på.

En jul med både sorg och glädje


I morse åkte maken in med H, vår katt, till djursjukhuset och H kom inte tillbaka med hem igen.

Pydd kramade och klappade mig på kinderna när jag grät och sa: "Så, lilla mamma. Så, lilla mamma."
Rubinen har varit ledsen, men kanske mest arg och inte riktigt vetat hur han ska bete sig. Han har trots våra förklaringar vidhållit att: "H kommer hem igen. Han kommer hem igen."
Och sen sa han "Jag vill också till Gud." (Som vi sagt att båda katterna nu befinner sig hos.)

Igår fick vi pga snön fira jul hemma hos oss för första gången med hela lilla familjen. 9 vuxna och 3 barn runt två sammansatta bord i vårt vardagsrum. Mysigt och annorlunda, men inte dumt alls.

Inte dumt heller var det att ha nästan allihopa i kyrkan hos mig på förmiddagen i krubbgudstjänsten.
Och efter det att äldsta generationen tagit bussen hem (som faktiskt gick ändå), hade vi spontandisco i vardagsrummet till gamla 80- och 90-tals låtar.
Sorg och glädje om vartannat precis som livet.

En fortsatt fin jul till er allihop!

torsdag 23 december 2010

Dan före dan

... spenderas hemma med nästan frisk (men gnällig) lillasyster och riktigt sjuk katt.
Det gör ont i hela mig av att se honom.
En gång, för inte så många år sedan, var han en gummiboll som lekte och lekte och lekte med outtröttlig energi. Nu orkar han knappt lägga sig ned. Han bara sitter.
Och jag känner en helt vansinnig skuld över att våra fina kattbröder fått så lite uppmärksamhet som de fått under de här gångna 3,5 åren sedan storebror kom till världen.
Hela tiden har jag tänkt att det ska kompenseras när barnen växer till sig och att de då skulle få mer uppmärksamhet än vad de egentligen orkade.
Nu verkar det inte bättre än att vi kommer vara utan katt innan nyår.
Så försöker jag trycka undan de tankarna och handmata honom lite till. Kan inte han vara outtröttlig får ju vi vara det.

tisdag 21 december 2010

Tålamoood och tankar om förskolans esse

En halvfrisk - eller halvsjuk beroende av hur man ser det - lillasyster och jag har hängt tillsammans hela dagen. Nu värker ryggen efter alla påtvingade påklädningar och huvudet efter gnället. Halvfrisk är såklart skönt för oron i magen, men desto värre för tålamodet. Lirka, truga, locka och till slut tvinga när inget hjälper.

Storebror håller sig - peppar, peppar - frisk och på dagis.
Han var ett av fyra barn på avdelningen idag, vilket ju var mysigt, men mindre kul för personalen som rustat för femton barn. Som bara uteblev. Intressant. Till frukost var det inte ett enda barn på två avdelningar och gröt hade kokats för tio.
En fröken på Pydds avdelning - där de trots allt var 11 stycken - var lite ledsen över attityden till förskolan som tycks vara ganska utbredd. Att det handlar om barnpassning. Att man inte behöver meddela om man inte längre behöver deras tjänster, ungefär. Jag förstår fullständigt. Jag hade varit både ledsen och ursinnig och givetvis också börjat fundera på om det är det som verksamheten handlar om. Till våren ska det bildas föräldraråd. Det tycker jag är strålande. Och jag tänker engagera mig. Det är ju faktiskt mina barns arbetsplats och kan man påverka så ska man.

söndag 19 december 2010

Det tar egentligen emot att rapportera om, men...

här är det sjukt i stugan.

Vår numera ensamma kattbroder är inlagd på djursjukhuset sedan igår morse och det har visat sig idag att det är njurarna som är problemet. Det är fasansfullt tomt utan honom och när han åkte igår sa Rubinen "Nu har vi ingen katt längre." För barnen är djursjukhuset=döden. Och för mig med. Snacka om att jag har blivit kritisk till denna institution. Inte minst under helgen då inga andra alternativ finns. Något jag hade velat ge dem i julklapp är en bra kurs i mänsklig psykologi och pedagogik. Samt medvetenhet om att när taxorna är så höga som de är, att valutan för de där pengarna inte ska vara möjlig att djupt ifrågasätta.

Pydd är inne på fjärde dagen av hög feber och det ser inte bättre ut än att veckan kommer att ägnas åt hemmatillvaro med henne. Eller rättare sagt, "pussel" för att få det att gå ihop, så här dagar innan jul.

Vi vuxna är smått märkta av tre febernätter och en helg fullständigt fullspäckad med jobb för min del. Roligt jobb, men hyperintensivt.

Och predikan som behandlade Maria, #prataomdet och Julian Assange funkade faktiskt.

Det röda som jag burit under helgen har inte kommit med på bild och igår var det nog faktiskt inget annat än det röda i ögonen och på mitt eksemiga ben...

fredag 17 december 2010

Frågor en fredagskväll

Jag har lyckats koppla samman Julian Assange och Maria, mamma till Jesus, i min predikan. Det undrar till och med jag hur det gick till.

Restaurangbesök och funderingar kring tid

Två portar bort har en ny restaurang öppnat som känns helt annorlunda än de övriga som huserat där.
Jag är en krogtrogen varelse. I lite drygt 15 år har jag varit stammis på ett visst ställe en liten bit bort, men denna nya inrättning har faktiskt en viss chans på mig, inser jag. Gott betyg.

Pydd har hög feber och hade en lite lägre aktivitetsgrad än vanligt. Rubinen höll sig nöjd och glad med "Arga fåglar" och jag lyckades få i mig inte bara ett, utan två glas mycket gott vin. Och Fredagstraditionen fick en ståndsmässig terminsavslutning.
Det känns faktiskt helt sjukt att det är julafton om en vecka. Jag som hade föresatsen att vara tidigt ute i år. Jag räknade inte med de sjuka små.

Imorgon är det tre dop som gäller och färdigställande av predikan inför söndagen.
På söndag är det full fart hela dagen.
Jag kommer inte att fatta att det är jul förrän jag läser julevangeliet (Lukasevangeliet 2:1-20).

Fredagens röda

Idag är jag hemma med febrig Pydd som maken fick hämta på dagis igår med 38, 9°C. Hon är pigg som en mört, fast jag hyser ändå en liten törn av oro för att det är mykoplasma hon gömmer inombords. Det går på dagis och borde rimligtvis passera vårt hushåll innan den utrotas...
Jag hittade en röd tröja i laga-högen. En knapp är borta på ärmen, men det syns inte på bild.

Torsdagens röda

Igår intensivjobbade jag i min jättestora kyliga arbetsplats och fick svepa in mig både i slipover (just det!) och röd kofta. Då var det helt ok, men det var faktiskt än kallare framför datorn i tjänsterummet senare. Då hade jag behövt en filt. Och handledsvärmare.

torsdag 16 december 2010

Sidbyte

Vid kiropraktorsbesöket igår klurade vi gemensamt ut att en bov i mitt ryggdrama kan vara min sovställning. Eftersom kiropraktorsbesök har blivit en dyr och regelbunden vana för mig, tycktes det smart och logiskt att tvinga maken till sidbyte i sovrummet. Sagt och gjort.

Efter en timme och en hel del problem att somna med näsan åt 'fel' håll för min del, vaknar Pydd. Och får komma in till oss. Hon är ganska förkyld, så omsövning i egna sängen var stört omöjligt.
Pydd blir så förvirrad av den nya ordningen att hon blir klarvaken och måste ligga på mitt ansikte och dra mig i håret för att verkligen förvissa sig om att det var jag. Vilket var tveksamt eftersom jag var så yrvaken. Ingen sömn m a o.

Sedan vaknar Rubinen och han blir lika förvirrad. Maken fick helt enkelt flytta in med Pydd i storebrors rum och där somnade hon i hans säng; maken på madrass.

Den enda som låg där han brukade på morgonen var Rubin. I vår säng.

onsdag 15 december 2010

Onsdagens röda

Dagen inleddes med den här kjolen, men efter roliga timmar med en massa barn och föräldrar insåg jag att den knappast lämpade sig för ett kiropraktorsbesök. Det var bara att lomma hem och byta kläder.

tisdag 14 december 2010

Tisdagens röda

Det gäller att passa på att fotografera på jobbet när det fortfarande är något ljus att göra det i... Idag kunde jag inte hitta annat än makens lilla halsduk. Men rödrandig är den i alla fall!

måndag 13 december 2010

Måndagens röda


Dagens röda är min slipover (vad annars, tänker ni säkert). Imorgon lär det bli en utmaning att få jobbet att gå i rött.

Lucia



Luciafirande med två avdelningar idag. Först en överlycklig och showande Rubin, sedan en gråtmild och deserterande Pydd. Så mycket av sången hörde man inte ute i iskylan, men det var trevligt att träffa alla föräldrar och barnen är ju helt obeskrivligt söta.

Böcker!

http://3.bp.blogspot.com/_9muf-Dlxcvk/TPVunq1YwXI/AAAAAAAAB1I/DKziePHiBoA/s1600/cherryonatop_118881255_119406544.jpg
Den här har jag fått av både Frida och Librarybeth och innebär att man ska namnge tre favoritförfattare samt en bok från var och en av dem.
Kruxet för tillfället är att jag endast läser de böcker vi gemensamt gör i min bokcirkel. Det är visserligen bra böcker, men bristen på tid gör att läsandet verkligen fått stå i skamvrån de senaste åren. (Och det känns lite trist att bara nämna de där som alla ändå känner till...)

Men jag gör ett försök ändå, förstås, och blir lite oortodox genom att nämna några barnboksförfattare som jag gärna läser för barnen av istället:

Jag är förtjust i nästan allt av Pija Lindenbaum. Hennes "Siv sover vilse" har vi läst mycket här hemma liksom klassikern "Gittan och gråvargarna". Här hemma talar gråvargarna stockholmska på lite väsande och gnälligt vis och det är stor succé hos båda barnen.

Stina Wirsén toppar också listorna och alla "Vem...?"-böckerna är helt underbara. Min klara favorit är "Vem är borta?" och även där kan man laborera med röster. Den läskiga fågelns, inte minst...

Slutligen väljer jag att nämna Quentin Blake. Jag älskar alla hans illustrationer till Roald Dahls böcker, men mest nämner jag honom för den helt ljuvliga "Mamma, pappa, monster" som jag suttit och lipat till när jag läst den lånad från biblioteket. Roald Dahl-böckerna är Rubinen och Pydd för små för ännu, men jag längtar efter att få läsa Häxorna för dem så småningom... Med Blakes illustrationer förstås!

Vad jag gillar att läsa för egen del återkommer jag till så småningom. Ni som vill får gärna skriva om vilka barnboksförfattare ni gillar mest; det är alltid kul med tips!

Viktig artikel

Min mycket kloka "chef" skrev igår en debattartikel som är mycket tänkvärd och smart. Läs den här!

söndag 12 december 2010

Decemberläget

Livet har gått liksom ljuset på senaste tiden. Blixtsnabbt. Efter min vända upp norr, samma dag som vintern kom på allvar här nere, har min mage sagt ifrån med rejäl basröst. En akutvända hos doktorn hjälpte inte trots dubbla doser medicin, men en vecka till (efter rådgivning på apoteket istället) har gett resultat. För det går ju liksom inte för sig att stupa på målsnöret i december innan det barn som ska födas har fötts och så (Jesus, alltså. Jag är inte gravid igen.). Jag har tyvärr även lyckats bli rejält förkyld trots alla vitaminkurer och annat. Det tycks vara sant det där med att största delen av immunförsvaret sitter i magen. Så träningen är som en bleknad dröm just nu.

Igår insåg jag att min plånbok var försvunnen och förmodligen varit det sedan i torsdags. Mindre kul. Där har jag allt. Så lördagskvällen spenderades i telefon med polisen och banken och nu är det ju allt det andra. Körkortet. Träningskortet. Alla bonuskort och annat jag samlat på mig. Suck. Mest orolig är jag för stulen identitet. Men oroa sig är väl inte riktigt det jag bör.

Trevliga saker har ju också hänt. Vi har varit på några öppna hus med mingel och fika; idag hos min gudfar. Rubinen skötte sig helt ok för att vara 3,5 år och sockerhög. Han hittade snabbt en kompis som han kröp under borden med. Jag minns faktiskt hur det var när jag var i samma ålder.

Nu när de 30 dagarna är slut är det dags att hitta tillbaka till livet innan. Böcker tar jag och skriver om imorgon; Frida och Librarybeth!

lördag 11 december 2010

Dag 30 - Ett sista ögonblick

Jag har dragit på det och jag vet varför. Jag har svårt med separationer. Lustigt att det uppenbarligen även gäller utmaningar.
Därför passar det bra att det ögonblick jag minns så här till sist är avslutningsdagen i nian.
Jag avskydde grundskolan från mellanstadiet och uppåt. Passade inte in, blev en förkrympt version av mig själv och mådde riktigt dåligt. Ändå sitter jag på alla foton från denna välsignelsens dag och gråter. Vi gav vår lärare en cykel i avskedspresent. En cykel.
Och det som egentligen var en total befrielse blev samtidigt skrämmande i allt sitt allvar.
Jag visste redan på avslutningsdagen att jag skulle hamna i en klass i gymnasiet där jag inte kände någon alls. Det blev hur bra som helst i efterhand.

onsdag 8 december 2010

Dag 29 - Mina ambitioner

Jag vill göra en insats. Jag vill vara med om att åstadkomma förändring. Jag vill att mina insatser ska betyda något för helheten; för världen. Inga små ambitioner, här inte;-)...

Jag vill ge mina barn möjligheter som jag själv kanske inte insåg att jag hade eller faktiskt inte hade när jag själv växte upp.

Eftersom jag är fast förvissad om att min generation kommer få jobba tills vi stupar, så vill jag göra det på ställen/arbetsplatser där jag mår bra och får finnas med hela mig. Jag vill arbeta på ett sådant sätt och med sådana människor att min glöd bibehålls och jag både kan förmedla och ta emot erfarenhet. Jag vill kunna skratta mycket på mitt jobb. Jag vill ha en rättvis lön för den arbetsinsats jag gör, det ansvar jag tar och utifrån den utbildning jag har. Jag vill att mina särskilda kunskaper och förmågor kan komma till sin rätt på de ställen där jag arbetar och jag vill känna att min kompetens betyder något. (Därmed inte sagt att det inte är så idag, men ni fattar - hela livet!)

Jag hoppas att jag hela livet kommer vilja fortsätta jobba med mig själv och med mina relationer till mina närmaste. Det är min ambition i alla fall. Jag ger inte upp.

Tja, jag har säkert glömt en massa ambitioner jag borde ha.
Min ambition just nu är att få bukt med den här sabla magkatarren. Så nu är det marsch ut på soffan igen...

Dag 28 - Det här saknar jag

Tid. Tänk vad mycket tid jag ägnade åt rent häng innan barnen! Eller för den delen till att visionera på jobbet. Eller till att jobba över. Eller till att meditera och be någon gång då och då; oftare än just nu (jo, där borde jag verkligen bättra mig).
Jag saknar att kunna se 7 avsnitt Mad Men på raken under en slö söndagseftermiddag eller stanna ute lite för länge en fredagskväll med kompisarna. Å andra sidan är jag inte det minsta ledsen över orsaken att det inte funkar längre.

Vänner och bekanta. Ett hypersocialt liv som jag faktiskt levde en gång i tiden. Det gör jag väl rent tekniskt fortfarande fast kontakterna är i åldrarna snart 2 och 3,5. (Samt maken förstås;)).
Och så saknar jag faktiskt fortfarande vår siames som dog i somras.

Om man väljer annan definition av "saknar" så skulle det ju också stå "tid" på den listan samt sjukdomsfri tid. Pälsängerfritt boende. Resor. Ekonomiska förutsättningar för långa spännande resor. Men kanske kommer det en sådan tid någon gång. Den som lever får se.

måndag 6 december 2010

Dag 27 - Min favoritplats

Föga förvånande kan jag avslöja att min absoluta favoritplats är mitt hem. Så har det nog faktiskt varit oavsett var jag bott (i min älskade stad), men nu har jag bott i det här huset i hela 9 år. Och det känns. Trots pälsänger, dåliga tvättstugetider, dragiga fönster och knarriga golv så är detta mina favoritplats. Just nu.

Dag 26 - Mina rädslor

...kretsar mest kring barnen. Sjukdom, smärta, svek, mobbing, utanförskap, att de inte skulle känna tillit till oss och våga be om hjälp.
Och kanske framförallt död.

Innan barnen kom kände jag mig tämligen redo för att kunna lämna om stunden kom. Jag ångrade inte mycket, jag var nöjd med det liv jag dittills levt och kände inte att det fanns så många lösa trådar.
Så känner jag inte idag.
Jag är fortfarande inte rädd för själva döden; min egen alltså. Men att någon annan nära och framförallt de, att de skulle försvinna...
Jag är så rädd för det att jag inte vill tänka de tankarna. Och numera är jag också rädd för vad de skulle tvingas gå igenom om jag eller maken dog. Livrädd. Livet har fått en helt ny skörhet.

söndag 5 december 2010

Dag 25 - En första

I tvättstugan idag efter avklarad arbetsinsats kom jag att tänka på min allra första... lägenhet. Det var på den tiden då hyreskontrakt tämligen lätt kunde ordnas inom Malmös mer centrala gränser.

Året var 1994. Jag hade tagit studenten på våren, läste finska i Lund och var med i en Amnestygrupp. Där blev jag så där ungdomligt impad (jag var 19, märk väl) av en kille som bodde i en mycket charmig lägenhet i Malmös välkända område Möllevången. Jag kände inte till området så väl, men intrycket när vi satt där i hans kök och skrev brev var starkt. Med hjälp av lite kontakter lyckades jag införskaffa ett första-hands-kontrakt på samma gata som han.
Det var en förtjusande lägenhet. Stor, för att vara en etta och med ett stort kök. Jag flyttade hemifrån och in 1 december och lyckan var gjord. Mitt alldeles egna ställe. Jag kommer alltid att minnas känslan av att plötsligt stå helt på egna ben.

denna lägenhet bodde jag lite drygt ett år och fick vara med om både polisstormningar av huset och mängder med pirrigt värdskap till fester med mina nyfunna lundavänner. Ett gött år, helt enkelt. I boendeparadiset som det var då på 90-talet, valde jag sedan att flytta ihop med en killkompis. Det visade sig vara lite mindre lyckat, men det är en annan historia.

lördag 4 december 2010

Second-hand, lördag

Till 3-års-kalaset vi skulle på idag bytte jag kläder till denna Tradera-fyndade Maria Westerlind-kjol. MW är för övrigt en klar favorit här. Mörkret gör att skärpan verkligen är si och så.

Second-hand, fredag kväll

Jag blev igår sent omsider påmind om att det ju var så att jag befann mig i en temavecka. Det ledde till att jag bytte från arbetskläder till middagskläder inför fredagstraditionen. Under slip-overn från Filippa K syns ytterligare en second-hand-skjorta. Denna är nog köpt på 00-talet i alla fall. Jag stoppade ned den i byxorna sen. Det ser ju faktiskt lite slarvigt ut på bilden...;)

Dag 24 - Det här får mig att gråta

Jag har alltid varit väldigt lättrörd. Mamma har berättat om hur jag i mycket tidig ålder grät vid läsning av en särskild bok om en kanin som togs om hand för att sedan tappas bort. Jag minns känslan fortfarande.
Sedan jag fick barn har antalet saker jag gråter över blivit tusenfalt fler. Och nu i en ålder av 35 år gråter jag åt:
  • barn som far illa på olika sätt
  • föräldrar som förlorar sina barn
  • sånger om barn och föräldraskap (vilket gör det lite småknepigt att hålla i dopgudstjänster eftersom folk envisas med att välja gråtframkallare som "Det gåtfulla folket", "Ett barn ska jag ha när jag blir stor", "Utan dina andetag" och vissa nyare psalmer som är helt ljuvligt... känslosamma.)
  • Filmer som "När Harry mötte Sally", "Fyra bröllop...", "Little children", "Schindler's list", "Notting Hill", osv osv
  • när jag blir så stressad att jag inte kan hantera det
  • när jag blir riktigt arg eller orättvist behandlad
  • rutinmässigt under de första tre månaderna av graviditet
  • när jag blir orolig för mina barn eller för övrigt familj
  • barns sorg eller avskedstagande under begravningar (då gäller det att bita bita bita sig i kinden)
  • vid dödsfall

    Och förmodligen en hel del till. För som sagt. Lättrörd är mitt mellannamn.

torsdag 2 december 2010

Dag 23 - Det här får mig att må bättre

Egentligen skulle jag vilja vara kreativ här och sätta in lite bilder, men ljuset, ack, det där ljuset tycks göra skit för precis alla fotomöjligheter nuförtiden.

Erkännande. Musik får mig nästan alltid att må bättre. Kramar från mina närmaste. Godis. Lite shopping, om så bara på nätet. Ett glas gott vin. Att se bra film - gärna någon jag redan sett flera gånger (som 'När Harry mötte Sally' eller 'Notting Hill'). Fika med vänner. Att se mina barn glada och nöjda. När jag märker att människor lyssnar på mig - på allvar. Kommentarer i bloggen:). Presenter. Rättvisa. Människor som hjälper till fastän de inte måste. Kaffe (när jag inte har magkatarr alltså). Mina minnen. Resor. Att komma hem igen. Visioner. Min tro. Fina kläder. Möten med människor i olika situationer i jobbet.

Och förmodligen mycket mer, men nu tar magkatarren ut sin rätt och kräver att jag lägger mig på soffan med en kopp te och två Rennie.

Second-hand, torsdag

Idag inför vab-dag och promenad till dagis i horisontellt snöfall svidade jag mig i en skjorta inköpt på 90-talet som då tillhörde festgarderoben bland alla 60-tals klänningarna. Den funkar faktiskt fortfarande, fast kanske inte direkt på jobbet.

onsdag 1 december 2010

Second-hand, onsdag

Hämtning av sjuk (igen) Pydd på dagis och råddande med att pussla ihop resten av veckan med dess uppgifter gjorde att timmen blev sen och följaktligen hann jag byta kläder innan jag insåg att jag skulle fotografera dem. Mismatch; mörkblå kostymbyxor med svaga ränder och brun- och vitrutig storskjorta blev det efter bytet. Båda är dock second-hand, minsann!

Dag 22- Det här upprör mig

Jag blir lätt upprörd och det är jag faktiskt glad över. Fast ibland känner jag att irritationen kommer onödigt snabbt över vissa saker. Det är dock sällan ett så stort problem.

Jag avskyr (OBS! Listan är inte i någon slags fallande ordning):

  • dåligt trafikvett hos både cyklister, bilister och fotgängare

  • när folk slänger grejer på marken utan att skämmas (ja, det finns färre papperskorgar nu än för några år sedan, men då får man väl gå en bit med skräpet i handen, då).

  • orättvisor på både det globala och det mer lokala planet

  • att gråten kommer snabbt när jag blir orättvist behandlad eller arg

  • egoistiska och hänsynslösa beteenden

  • fördomsfullhet gentemot religion eller härkomst

  • vissa mycket agiterande ateistiska humanister som helt klart är så fundamentalistiska som de anklagar troende människor för att vara.

  • när mina barn blir felaktigt eller orättvist bemötta eller behandlade

  • bristande solidaritet med dem som har det sämre och bristande ansvar för miljö och klimat

  • sexism och dålig kvinnosyn

  • när jag känner mig utnyttjad

    Och förmodligen mycket, mycket mer. Eller, jo, helt enkelt mycket, mycket mer....