Pydd 1 år

Kärt barn har många namn, heter det, och så är verkligen fallet med födelsedagsbarnet. Det senaste och väldigt fula är Lax-Marie. Fullt möjligt att stjäla för den som vill;)...
Strålande lycklig och glad har L vandrat från rum till rum idag och glädjetjutit när uppmärksamheten träffat henne.

En vilja av stål har hon och hon är mycket bestämt medveten om vad hon vill göra och vart hon är på väg. Igår gick hon fram och tillbaka över en speciell tröskel, där skuggan föll spännande, säkert 20 gånger...

Påklädning finns det inget tålamod för och att vänta på maten är öken liksom blöjbyten. Allt annat är faktiskt helt ok just nu. En mycket trevlig period.

Grälen med Rubinen blir dock fler och fler, kanske just för att hon nu förstår så mycket mer. Hon vet vad som är hennes och vad som är hans och gillar redan nu att retas. Å andra sidan leker de allt bättre tillsammans däremellan.

Att klä ut sig med olika huvudbonader är toppen, liksom att bada, bli läst för och att äta.
L är lång, 79,5 cm och fötterna är stoora... Dock väger hon, efter kräkis, 'bara' 10,5 kg.

Jag har kallat henne en liten solstråle tidigare och det låter som en klyscha, men hon är verkligen det. En stark och bestämd och strålande unik sådan också, förstås.

Bokfrossa

Bokrean har fått en helt annan lockelse sen barnböcker börjat fylla alla utrymmen i lägenheten. Jag älskar böcker - även och kanske ibland speciellt barnböcker- älskar att hantera dem, bläddra, lukta, läsa och smeka dem och kanske framförallt läsa högt ur dem. Nu när Rubinen klarar lite längre och mer texttyngda böcker är glädjen förstås ännu större och rean gör att nya bekantskaper kan stiftas. I år har Lill-Zlatan, Mirabell, Matilda o katterna och Hedenhös-samlingen införskaffats. Bland andra...
Ja, jag vet att jag kanske egentligen skulle styra kosan till biblioteket oftare, men just det där att äga och få 'bruka' en bok är så stort och viktigt. Är det något jag aldrig anser att man kan ha för mycket av så är det böcker. Och böcker går dessutom utanför andra slags presenter. Rubinen och Pydd får böcker lite då och då, bara så där. Rätt eller fel? Vet inte...

Hur gör ni andra; ransonerar ni presenter? Får man bara presenter på särskilda dagar? Är det något som går utanför presentfåran och kan ges vid andra tillfällen?

Rubinen 2 år och 8 månader

För snart ett år sedan blev han storebror, den lille känslige, kärleksfulle och arge. Ibland är det inte kul alls och då hör man ilskna eller ledsna skrik från lillasyster, men allt oftare visar han stor kärlek och generositet. De hittar på hyss tillsammans; biter i böcker, kastar grejor, dansar tillsammans och springer efter varandra. Ofta härmar Rubinen Pydden, men på ett 'jag-vill-ju-va-som-du'-sätt och de fnissar förtjust.
Långa, långa stunder kan han leka själv inne på sitt rum. Han leker med bilar och tåg och de pratar med varandra om allt de (läs: Rubinen) varit med om. Han sitter också gärna och bläddrar i böcker själv.
Vredesutbrotten har blivit färre, men när de kommer är de helt sanslösa i sin kraft och frustration. Trotset finns också med på daglig basis och pendlar upp och ned. Ena dagen är det mer hanterligt, nästa dag är allt, allt, allt fel. Och att klä på sig ytterkläder är alltid Fel.
Språket har gjort en raketkarriär och plötsligt har det lossnat på båda fronter i svenska och danska (kanske därför som vreden är något mindre?). Fortfarande är det ju inte 'flytande', men han är tydlig och än så länge hör jag inga skånska 'r'...;)
Dagis har haft en ofrivillig paus med alla sjukdomar på senare tid, men det märks att han ändå trivs där, framförallt på grund av bästisen T som sen i höstas blivit allt viktigare. De slåss, busar och leker ihop och är nog ganska lika.
Jag slås verkligen varje dag av hur mycket individ han är, vår fine Rubin och självklart hur vansinnigt mycket kärlek han fyller mig med.

Japp, då vet jag...

..att magsjuka aldrig ska tas lätt på och att handsprit ska finnas och användas i alla lägen.

Det värsta med att vara förälder (bortsett från all oro och allt skräckinjagande ansvar som följer med rollen) är ju att man inte kan vara sjuk på samma sätt som innan. Att svaghet liksom blir dubbelt plågande.
Det funkar ju inte att vara magsjuk och samtidigt ensam ansvarig för två barn. Eller, ja, det funkar ju, men det är verkligen ingen rolig historia. Jag är djupt tacksam över att vi merparten av tiden är två att dela på det. Nu håller jag alla tummar för att magsjukan är bortjagad från dagis och att vi slipper fler omgångar den här säsongen. Amen.

Några intensiva dygn senare...

...har vi tvättat otaliga tvättar; på mitt jobb och i vår egen tvättstuga, fast före och efter ordinarie tvättider.
Har vi tröstat, torkat, tvättat, duschat och klätt om två sjuklingar, där äldst också är värst drabbad.
Har vi levt på resorb, vatten, proviva i olika smaker (och alla röda varianter visade sig vara en miss...), toast, rivet äpple och majsvälling.
Har vi faktiskt, bortsett från den första härligt kräkintensiva natten, fått sova gott, för att barnens farmor och farfar flyttade in i tisdags kväll och reste idag; farfar i morse, för att ta hand om kräksjuk kusin. Måste säga att jag är mäkta imponerad av deras mod...
Har vi läst mängder med böcker för olika åldrar.
Har vi sett ett antal dvd:er av olika kvalitet och sort. Bäst är "Pettson och Findus; Glömligheter" på danska...
Har vi inte varit utanför lägenheten i några större lovar. Det var tillräckligt för Rubinen att slänga slasket i morse.
Vet jag nu vad det innebär att hantera kräksjuka barn. Det var faktiskt första gången.

(Och peppar, peppar, så väntar vi vuxna fortfarande på om det ska visa sig att vi är smittade eller ej...)

Upp och hoppa...

Fick inleda dygnet med ungefär 15 lakanbyten tillika pyjamasbyten samt en tjuvtvätt i vår eftertraktade och svårbokade tvättstuga...
Japp, iiiiiit's kräksjukedags!

Vem?

Bild lånad från Adlibris.

Detta är Pyddens absoluta favoritbok just nu. När vi kommer till den spännande överraskningssidan blir hon helt till sig och ropar: Ba! (Och för er som inte har läst den, kan jag varmt rekommendera den...)

Kärlekens väg

... är temat för kyrkoåret idag. Och det faller ju fantastiskt fint samman med 'Alla hjärtans dag'.

Jag ser föräldraskapet som "kärlekens väg" och därmed verkligen inte sagt att kärlek är detsamma som positiva romantiska känslor varje minut. Snarare ser jag kärlek som en färdighet som bara de som aktivt övar kan bemästra. Jag älskar min barn. Visst gör jag det. Men det var inte kärlek jag kände första gången Rubinen lades upp på mitt bröst. Det kanske var en dörr in till den, men mest var det rädsla, förvirring blandat med en viss nyfikenhet och lättnad. Förlossningen var över och likaså graviditeten, men vad var det här? Vad skulle hända nu? Och det tog tid innan jag kan säga att jag kände den där vågen som reser sig i bröstet när hjärtat slår en volt av upprymdhet och ömhet - kärlek - till den där nya personen som trätt in i mitt liv. Men jag kände aldrig att det borde vara på något annat sätt. Och det blev bra. Ungefär som Mama Cass sjunger i sin underbara "It's getting better".

Ensam hemma, eller, ja, ensam 'vuxen' hemma...

Helgen har trots sin februariutstyrsel varit bra. Min helg startade redan i torsdags, då maken flög iväg och jag lämnades med två barn, som tycks vara mina, under två dagar.
Torsdagen var ett mönster i lyckat föräldraskap (höhö), trots en lätt kaotisk morgon med kiss i sängen, bråttom till min halvdag på jobbet och halvklädd moder utan smink, när morföräldrarna kom för att passa barnbarn en kvart innan jobbstart... Men dagen fortsatte efter halvdagen, med allt från harmonisk utgång, utan allt för mycket gräl om påklädningen, finfin lek i Folkets Park med bästa dagiskompisen, en skonsam utetemperatur på -2 och inga förfrusna Pyddhänder, trevlig gemensam middag och en exemplarisk läggning (just då undrade jag varför jag överhuvudtaget hade oroat mig...;)). Barnen låg i vår säng redan kl 0.30 - man är liksom helt chanslös när man är själv - vilket innebar att det blev ett längre sjok av sömn fram till morgonen.

Fredagen kom däremot som torsdagens elaka tvilling. Vredesutbrott, dålig sömn, dålig mathållning, ständiga puttar på en gnällig lillasyster, trots, trots, trots och en halvt hysterisk mor. Men. Vid läggning, då den ömme fadern äntligen stod i dörren, satt två barn i likadana pyjamasar i soffan och lyssnade på "Nöff, nöff, Benny".
Så, ja, det var kanske inte så farligt? Faktiskt ganska skönt att ha klarat av att passa de där barnen på egen hand...

Alltså de är ju ganska mysiga de där som alltid gör mig galen och orolig

...men som fyller mig med enorm kärlek.

Det är lite som att hålla andan...

och jag hade faktiskt glömt det sen förra året. Jag menar förstås den här ständiga beredskapen på nya sjukor, köriga nätter, sömnbristens afasi och penicillin-näsdroppe-hostmedicin-kurer.
Våra schemata över när barnen medicinerades senast- vilket barn, vilket klockslag och vilken typ av medicin - ligger där som en ekorrhjulspåminnelse av rang.
Åh, maj. Åh, juni. Ja, jag kan t o m gå med på april.

Påminnelse från verkligheten

Trots att det jag arbetar med i högsta grad har med liv, död, glädje, sorg och framförallt verklighet att göra, så finns det andra bitar som bara trängs undan när jag jobbar.
Som tankarna på familjen till exempel. Det är ju precis som det ska vara; det är svårt att fokusera på det nödvändiga om jag hela tiden ska hålla mig à jour med hemmaplanet...

Men, idag, när jag besökte en favoritverksamhet möttes de två verkligheterna plötsligt. Rubinen, som är hemma för att om möjligt inte bli kräksjuk den här veckan, fick följa med pappa och syster på babysång och så hade jag hela familjen hos mig. Bara så där.

Rollerna är inte helt oförenliga i såna stunder, fast det blir ändå en viss pirrighet som inte känns helt logisk. Eller, det kanske den är?
Stoltheten tränger fram i alla fall och att få se sina 'egna' i nytt sammanhang är faktiskt inte så dumt. Alla relationer kan behöva det där, då och då...

Vintersjuka

som i trött på det grå, på kylan och mörkret. Och igår träffade jag en inflyttad stockholmare som berättade att en av de saker hon hade sett fram emot med flytten, var de milda vintrarna. Well.

Någon som har några tips på vad man hittar på utomhus (eller inomhus) med en 2,5-åring och en snar ettåring (som vill gå hela tiden) som inte bör bli sjuka på kuppen?
Och utomhus kan man knappast vara längre än en timme i taget och fler gånger än två orkar man inte gå ut, med tanke på alla kläder och allt meck att komma ut med dem själv... Suck. Nu är jag trött på det här, märker jag.

Ett dilemma

På R's dagis går vinterkräksjuka, fick jag veta imorse när jag lämnade honom. På torsdag morgon åker maken iväg på viktigt viktigt möte och kommer hem på fredag kväll. Då är jag ensam med båda barnen. Tills dess är det som vanligt han som håller i barnsysslorna under dagarna. Inkubationstid för kräkis är 12-48 timmar. Vad göra? Ska Rubinen vara hemma hela veckan (och risken finns ju krasst sett att han redan är smittad) eller hoppas vi på handsprit och tur?

Nödd och tvungen

Storebror har sedan en tid tillbaka tvingats till "åtgärder". Eftersom lillasyster är en vansinnigt aktiv och rörlig liten fröken, får Rubinen inte ha något i fred överhuvudtaget. Lösningen är denna(ursäkta bildkvaliteten):

Tillbaka i verkligheten

Tassade in en timme efter planlagd hemkomst i torsdags natt. Försenad färja av oklara skäl... Ganska kort därefter hämtade jag in en liten snuvig och hostig Pydd som stelnade till i min famn och liksom insåg att jag varit borta. Ytterligare en liten tid senare bytte jag rum och lade mig på den sedvanliga madrassen bredvid Rubinen som säger: "Mamma har åkt med Berlin och är i hemmahuset igen!".

Inget av barnen har verkat vilja "straffa" mig för att jag varit borta och inte heller maken, som skött allt här hemma med yttersta finess och elegans. Jag kan ju lugnt säga, att jag inte hade varit lika avslappnad om det motsatta scenariet gällt... Nästa vecka ska jag ha min första ensamma natt med två barn och det känns som en tillräckligt kämpig testomgång. Och nu är det tvätt, städ och annat kul som gäller. Härliga helg.

Lätt bävan

Imorgon, aptidigt, bär det av på resa till Berlin. Jag och bästa L tar oss iväg på en - åtminstone innan alla barn - traditionsenlig tripp och trots att det förmodligen ser ungefär likdant ut där med kyla och vinter så är det MILJÖOMBYTE. Underbart. Faktiskt helt ljuvligt.
Men nu är ju också oron som störst. Tänk om det händer något med bussen? Tänk om det händer något med familjen medan jag är 8 timmar bort? Tänk om jag blir sjuk, någon i familjen blir sjuk etc etc. Attans, att det aldrig tycks vara möjligt att bara släppa allt tyngande och bara vara i det roliga; hotellnätter, shopping, vin och god mat, härlig tid på tu man hand med bästis. Suck. Jag lovar härmed att jag ska försöka låta oron vara. Så. (Men, tänk om....?)