tisdag 27 december 2011

Jag lever...

...ville bara meddela det. Och när vi har kommit i ordning efter flyttkaoset skriver jag mer!



torsdag 15 december 2011

Lätt kaos

Det här skulle ju bli en vit vecka, Librarybeth. Jag har i alla fall klätt mig i vit krage dagligen för jobb, ja, för det har det varit gott om...

Och vissa dagar är ganska sanslösa. Igår var en sådan.
Dagis ringde mitt under vårt arbetslags jullunch. Det visade sig, efter många om och men, att personalen blivit sjuk och att Rubinens avdelning trots allt inte skulle kunna ta sig till min kyrka idag för att uppleva julkrubbevisningen. Himla tråkigt, tyckte jag.

Lite senare, när jag sitter med ett sorgehus, har dagis ringt igen och det får jag veta först efteråt när maken ringer och berättar att Rubinen petat upp en stor glaspärla i näsan. Dagis ringer såklart inte till maken då, utan väntar tills han kommer för att hämta. Mycket korkat, med tanke på att pärlan skulle kunna ha tagit utvägen ned i luftstrupen och då hade det blivit ett långt större problem än vad det ändå blev.

Så min middag på kvällen med tidskriftsredaktionen fick snabbt ställas in och maken och Rubinen bege sig till akuten. Pydd fick hänga i fåtöljen på mitt rum medan jag försökte sortera bland anteckningarna efter samtalet....

Till på köpet berättade Rubinen att två pojkar kräkts öppet på dagis. Tjoho!

I morse skeppades Rubinen till sin mormor och morfar för att slippa direktkontakt med smittan idag igen, medan Pydd gick till dagis med mig. Väl där, får vi veta att det nu kräkts även inne på småbarnsavdelningen. Jaha...
Bara för mig att lämna henne där ändå och gå till jobbet för fulla visningar.

Och när jag är på väg ut till begravning lite senare, ringer maken i panik från huset. En dörr har gått i baklås och han är instängd. Jag får ta rundan om huset innan begravningen och göra det möjligt för honom att ta sig ut...

I kapellet får jag veta att musikern är försenad och kanske inte kan komma till begravningen förrän en halvtimme för sent.

Vid det laget har jag gått in i något slags totalt avslappat tillstånd och mycket riktigt löser det sig till slut. Begravningen blir bara tre minuter sen.

Men nu. Är. Jag. Trött. Tror jag ska lägga mig och sova i soffan...

tisdag 13 december 2011

Idag känns det så här


Idag är jag är här i en av de låtar av Simon & Garfunkel som jag mest kommer tillbaka till.

Och vi har firat Lucia på dagis med dyblöta barn; ett som var stjärngosse och en som inte fick vara med för att småbarnsavdelningarna inte går Luciatåg. Fast hon gick förra året. Jag orkar inte ens bli upprörd. Hon fick sitta på min axlar i regnet istället.


Jag har visat kyrkan för ett-åringar och nio-åringar idag. I två separata stunder såklart. Så underbart roligt. Älska december för det.

måndag 12 december 2011

Måndagsvit




Idag hänger jag på Librarybeth på temavecka vitt och försöker pigga upp tillvaron något med ljus. Så här såg den i övrigt grå dagen ut idag. Randig "kofta" från Åhléns.

söndag 11 december 2011

Decemberblues

Lite mycket av olika saker just nu så här mitt i december med flyttkartonger överallt, massvis att göra på jobbet och i de båda boenden och två stycken barn som känner av den lite lätt oroliga omgivningen och hanterar det med extremt utåtagerande beteende. Trots. Och hyss. Hela tiden.

Jag har drabbats av ett lätt tungsinne dessutom. Ingen bra kompott, men inte helt oförutsägbar heller.

Barnens farfar har varit här och dragit ett enormt lass både bokstavligen och bildligen i huset och det har varit till verkligt stor hjälp.

Fast det är nog så att jag inte är så bra på det där med förändringar, som jag konstaterat tidigare. Det blir deppighet av det. Hela vägen ut. I januari är det nog bättre; det förutsätter jag. Tills dess dricker jag te i soffan, hanterar en trötthet som andas december och försöker rulla hjulen lite extra. Glad tredje söndag i advent till er!

lördag 3 december 2011

Lördagsstress

Dagen idag startade med att maken åkte iväg för att hämta hyrt släp för att vi äntligen börjat komma igång med rensning inför flytten. I samma veva kom mina föräldrar för att passa Pydd medan jag tog Rubinen till jourvårdcentralen. Jag hämtade honom igår vid lunch med feber och ont i halsen på dagis och idag blev det alltså en härlig utflykt till den helgöppna vårdinrättningen. Det gick dock rätt snabbt eftersom vi kan tricken nuförtiden (Kom innan det öppnar och ta nummerlapp. Vi fick nummer 2.)
Efter den konstaterade andra halsflussen på mindre än en månad, drog vi oss hem och jag stack för att slutföra jobbet jag inte hann igår, medan maken hanterade vilda ungar och började packa lådor.
Sedan åkte vi och besiktigade vårt hus medan barnen var hos mina föräldrar och på tillbakavägen handlade vi inför veckan.
Vid den sena middagen kräktes Rubinen ned matbordet och golvet och jag höll på att kräkas minst tio gånger medan jag försökte torka upp det.
Nu är barnen i säng och jag har precis skrivit klart predikan.

Imorgon har jag en tolvtimmarsdag. Hej hopp helgen och vilomöjligheterna där!

Men Rubinen var mycket duktig på vårdcentralen och huset var riktigt fint det med. Och jag har dessutom hunnit sortera tvätt från i går och tänka fler än tre tankar, så det kanske ändå var en bra lördag. Trots allt.

torsdag 1 december 2011

Grön torsdag





Fullständigt slut i huvudet efter två fulla visningar av krubban i förmiddags. Det är roligt, men extremt uttömmande.
Nu skriver jag predikan (igen) och tittar ut över en mörk och grå gata utanför jobbfönstret. Ikväll ser jag Jenufa på Operan.

onsdag 30 november 2011

Grönt på onsdagen




Sitter och kämpar med predikan i kallt rum och värmer mig med stor grön tröja från Zara.
Ska strax hasta vidare till föräldraråd och sedan till väninna för middag med gamla gymnasieklasskamrater.
Och i morgon är det visningar av krubban igen.

tisdag 29 november 2011

Tisdagsgrönt

Det är tisdag, våra visningar av julkrubban sätter igång (kul!) och jag tar en sedvanlig slipover över jobbtröjan - just nu utan istickskrage. Och slipovern är grön som sig bör.
Natten var bättre. Alla har nu en egen kudde i sängen. Fastän det känns som att vi resignerat så är det nog det enda som funkar. Just nu.



måndag 28 november 2011

Måndagsgrönt

Försov mig efter förfärlig natt på 20 cm's bredd mellan två klängiga barn som slutade med att jag gick in i Rubinens rum och sov på en madrass. Och inte kunde somna för att det var för kallt. Det kunde inte heller dottern därefter till makens förtret... Därav den extremt fattiga gröna klicken idag. Bättre imorgon.



söndag 27 november 2011

Och så här...

kan man också gå in i det nya kyrkoåret. Tiden är ur led. Sannerligen.

Gott nytt år!

Den första söndagen i advent innebär också kyrkoårets första dag och i kyrkan ropas det många "Gott nytt år!".
Jag och Rubinen var i grannförsamlingens kyrka idag; den kyrka där jag gick med stor regelbundenhet när jag var kring 20 år och än en gång intresserad av hur kyrkan kunde svara an till det jag bar inombords.
Känns förunderligt fint att bara få vara en i församlingen då och då och lika fint att få göra det tillsammans med sitt barn. Och få sjunga "Gå Sion.." och "Bereden väg för Herran". I eftermiddag bjuder vi traditionsenligt in familjen på nyårsglögg. Även det fint.

tisdag 22 november 2011

Varmt och hoppfullt




Fixar kallraset på rummet med fristående element och rustar mig för den kommande intensiva tiden i advent.

I morse var jag på BVC med Rubinen (och en käck och sorglös Pydd) för att kontrollmäta och -väga honom. Det visade sig att han på glutenfri kost gått upp en hel kurva och nu befinner sig på medelkurvan. Ganska fantastiskt faktiskt!

måndag 21 november 2011

Frukost en måndag

"Jag är en flicka, men ofta är jag en pojke", säger Pydd vid frukosten.
Rubinen är snabb att skratta och säga "Men du ÄR ju inte en pojke."
Pydd står på sig och menar att hon visst det är en pojke allt som oftast.
Och jag säger diplomatiskt att om Pydd vill vara en pojke så får hon det.
Uppenbarligen är det något som pojkar får göra som Pydd också vill ha tillgång till, för det handlar varken om kläder eller utseende.
När jag säger att jag egentligen är en farbror, så skrattar båda barnen. Intressant det där.

torsdag 17 november 2011

Torsdagstankar


Maken har varit hemma och sjuk idag. Det hände senast sommaren 2010.
Varje gång ställer det livet lite på ända och jag tänker dels hur tacksam jag är över hur nötkärnefrisk han allt som oftast är, dels hur knepigt det är att rådda allt med sjukdom närvarande. Oavsett vems. Och jag är också tacksam över att det tenderar vara "vanliga" krämpor - peppar, peppar - på de stora hela.

Sedan någon dag tillbaka har The Mamas & the Papas repertoar klingat i mitt huvud och det är verkligen kärt återseende. 1991 hängde jag på musik-tv-kanaler och där fanns en reklamfilm för C&A Young Collection där de använde "Dream a little dream of me". Då började jag samla allt jag kunde få tag på av Mamas & the Papas och Mama Cass och kunde alla låtar utantill. Alla. Det kan jag faktiskt fortfarande. Och bra är de fortfarande!

onsdag 16 november 2011

Frestelser i vardagen




Dagen har varit en aning seg. Igår var jag på en fantastisk "föreställning" i Domkyrkan där vi som publik i högsta grad var deltagare. Jag kände mig ganska tagen under kvällen, inte minst för att jag fick jobba en hel del med mitt kontrollbehov. Bindel för ögonen är inte helt förenligt med det, om man så säger, men känslan efteråt var att jag övervunnit något. Trots att andningen under tiden var högst ansträngd ihopklämd långt upp i bröstet.

Idag smygäter jag kakor, för timmen var sen när jag kom hem och timmarna få innan en viss Pydd ansåg att det var morgon. Och på det följde dessutom hennes andra horribla trotsutbrott den här veckan. Igår grät jag på dagis, idag blev jag mest arg och skämdes över att alla glodde. I teorin vet jag att jag ska låta bli, men i praktiken är det svårare.

tisdag 15 november 2011

Röstresurser

Ungefär en gång i halvåret händer det som helst inte ska hända i mitt jobb. Jag tappar rösten.

Så är det idag. När jag öppnar munnen, kommer bara ett krax ut och hur mycket jag än harklar mig, blir det inte mer.
Varje gång det händer inser jag hur handikappad jag blir utan röst. I relation till mina barn, i mina arbetsuppgifter, i möten med människor överhuvudtaget.

Och då, just där och då, blir jag så tacksam över att jag de allra flesta dagar på året inte behöver begränsas så. Att min röst både funkar och är "jag" på vardaglig basis.

Men just idag - här och nu - försöker jag att inte tänka på morgondagens morgonmässa, på begravningen på torsdag eftermiddag och på kvällens kurstillfälle i Lund. Det löser sig säkert. På något sätt...


Äpplen sägs vara bra för rösten...

måndag 14 november 2011

Vaska och att hjälpas en aning på vägen

I lördags kl 19.36, lagom till jag börjat ta det lugnt mellan mina två arbetsdagar, ringer värden på dörren och säger att vi inte får använda vasken i köket. Det är stopp hos en granne två våningar ner.
"Imorgon förmiddag är den fixad", säger han och går sin väg. "Jag lägger en lapp i lådan när det är ok att börja använda den igen."
Det innebär förstås inte bara vask, utan även diskmaskin och jag känner mig mycket lättad över att vi inte har ett sällskap på tio personer över på middag och att jag dagen till ära dessutom är helt ensam i lägenheten. Disk efter en person är ganska mycket mindre än efter fyra.

Idag kommer han upp och säger till oss att vasken fortfarande inte är fixad. Han försöker fortfarande fixa den själv och vi är sedan i går kväll fyra personer i hushållet igen.
Jag har ikväll slutat tro att vi ska kunna hetsdiska i maskinen och fått diska all disk böjd över badkaret eftersom vårt handfat på toaletten är för litet.

Till detta kommer att Pydden hade sin första blöjfria dag sedan i somras. Maken, som hämtade henne, tog, förutom de smutsiga kläderna, av misstag även påsen med alla hennes extrakläder hem, i tro att hon kissat i dem också och hällde sonika ned dem i badkarets galltvålsvatten.

Jag känner - idag i alla fall - att jag är reda för att flytta till vårt hus. Nu.

Imorgon får vi gå upp kl 6 för att stjäla till oss en tvättid i tvättstugan och jag gissar att parallellt med det så diskar vi gröttallrikar i badkaret.

söndag 13 november 2011

Tiden mellan stunderna

Hemma och vänder mellan mässorna idag och jag känner att det är något som liksom kliar. Det har kliat hela hösten. Jag kan inte bedöma om det är en positiv känsla eller en negativ; den är frustrerande oavsett.

Det var länge sedan jag upplevde att jag tog mig tid till att lyssna inåt, fokusera kärnan i livet. Allt bara springer på och ska utföras och med lite sjukdom inkastad i leken blir marginalerna än knappare.

I kyrkan idag träffade jag ett par som väntar sitt andra barn ungefär så tätt som det är mellan Rubinen och Pydd, och det slog mig, när jag pratade med dem, att den där "jobbigaste" tiden för vår del är över. För tillfället i alla fall. Tiden då det inte fanns tid för den egna tanken överhuvudtaget, tiden då man mest sprang med andan i halsgropen och bad, bad, bad om att inget oförutsett skulle kastas in i det redan rådande kaoset. Nu är kaoset på ett annat plan och kanske mer "lyxbetonat": Vad ägnar jag min "fria" tid till, vad vill jag egentligen med mitt liv, mitt arbete, osv..

Och, ni förstår säkert att jag inte menar att det är lyx att tänka de där tankarna; det bara framstår som lyx när man försöker få en vardag med två mycket små barn att gå ihop.

Att vara nöjd tror jag på ett sätt är farligt, för det främjar ju ingen framåtriktning. Jag börjar känna att jag är redo för nya utmaningar i jobbet och som ett svar damp det ner ett antagningsbesked i brevlådan i fredags. Det andra positiva den här hösten, vilket innebär att vårterminen kommer bli tämligen stressartad. Men kul, tror jag. Absolut kul och omvälvande.

Nu ska jag springa tillbaka till jobbet. Eller, vänta, jag ska nog faktiskt gå. Makligt och närvarande.

lördag 12 november 2011

Helg, mörker, stillhet och fart


Den gångna veckan har bjudit på en del att berätta om, om man så säger.

För en vecka sedan precis, befann vi oss ute på Österlen, som vi faktiskt gjort ganska många år just på den dagen. Vi besökte Vitaby kyrka och gick vandringen tillsammans med barnen på den mycket stämningsfullt upplysta kyrkogården. Pydden däremot chantade "Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem..." från det ögonblick som hon stötte på en dam som läste bibeltexter endast upplyst av en boklampa i pappren. Just när barnen passerade kunde man höra orden "...döda alla..." och genast blev det mer Halloween över helgen än Alla-helgon...

På måndagen när jag hämtade de två på dagis klagade Rubinen på huvudvärk och jag fick panik-ringa maken på hemväg och kalla hem honom från jobb-middag eftersom det var totalt stopp. Rubinen grät för att huvudet gjorde ont och Pydden trots-vägrade att gå ett endaste steg från dagisporten och hemåt. Och min rygg... ja, den medgav inga lyft av två 16,5-kgs-barn.
Två akuten-besök senare visade sig vara halsfluss och penicillin skrevs ut. Tack, läkaren för det. Det hjälpte väldigt snabbt och därmed blev umgänget med Rubinen tisdag-fredag (för maken, mormor & morfar och mig) mycket lättsamt och trevlig.

Lättsamt och trevligt, har däremot inte varit kodorden för lämningarna av en viss Pydd som varje morgon säger "Kan du säga till mina fröknar att jag kan vara på storbarnsavdelningen?". Till saken hör att hon skickats fram och tillbaka mellan småbarns- och storbarnsavdelningarna hela hösten och att hon helt enkelt är fullständigt vill kring var hon hör hemma. På utvecklingssamtalet i fredags fick vi negativt besked kring flytt för henne, men samtidigt gehör för att hon inte överhuvudtaget får någon stimulans där hon är. Hennes kontaktfröken tog in alla förslag på vad Pydden skulle kunna bli lite utmanad genom, men jag gick ändå därifrån med en kombinerad känsla av det-visste-jag-väl-att-ni-gjorde-fel-i-somras och sorg. Det är ju trots allt vår lilla Pydd som sitter i kläm.

Och slutligen, idag. Jag är ensam hemma. Jobbar intensivt hela helgen medan resten av familjen tagit tåget norröver för att besöka kusinerna. Bra för oss alla, tror jag. Nästa helg är jag äntligen ledig efter tre helgers jobb.

Men alltså... skärpning, K

Nu börjar jag bli trött på min brist på ord och tanke.
Det är ju inte det att det inte händer något värt att rapportera, men däremot umgås jag nästan perverst mycket med min Fån och bloggandet därifrån är faktiskt bara halvkul, tycker jag. Inte minst i knepigheten i att använda foton från apparna (eller har det blivit lättare..?).

Man nu är det skärpning som gäller och därför blir det från och med nu ett inlägg om dagen, just för att hjälpa mig hitta tillbaka. För jag saknar ju er, mina bloggvänner, och det känns inte riktigt på samma sätt när man bara läser bloggar på mobilen och aldrig riktigt får ron att kommentera. Så, ja, nu. Nu blir det skillnad.

lördag 29 oktober 2011

Nya tider

Det är en intensiv höst, det här. Mycket händer.
Vi har äntligen äntligen äntligen fått grönt ljus för att köra ett halvår glutenfritt för Rubinen för att se vad som händer. Det krävdes en erfaren sköterska på akuten som kommenterade "glutenmagen" med dess specifika färg för att det skulle hända något. Skönt, så skönt.

Pydden är trotsig över alla gränser och provocerande som få. Jag tänker att vi lär kunna hantera hennes kommande år med en viss finess efter den här prövningen. Den som lever får se.

Och på jobbet har jag en praktikant. Två veckor till. Det är både mer och mindre jobb, men färre tillfällen att göra det egna jobbet som inte går att göra när det sitter någon bredvid.

Det börjar dessutom närma sig någon slags utflyttningsrit. Jag både vill och vill inte. Jag älskar den här lägenheten. Jag bodde här när jag gifte mig, hade min prästvigningsmottagning här, mina barn har väntats och spenderat sina första år här - kort sagt, oj, vad mycket energier som finns här. Goda sådana. Och för visso, en del skrik och bråk också förstås. Två rejäla trotsåldrar och två koliktider... Och samtidigt, det nya som väntar. Förhoppningsvis väldigt mycket gott i det också. Men veta kan man ju aldrig. Bara tro och hoppas.

måndag 24 oktober 2011

Och plötsligt har livet bara forsat förbi...

och ett tu tre så är det (snart) november.
Jag var i lärdomsstaden här i Skåneland i förmiddags och var faktiskt med om visningen av det astronomiska uret i Domen. Jag minns inte när jag var där sist, men länge sedan var det. Att sitta framför ett finurligt mekaniskt ur från 1420-talet, får en att inse sin litenhet och lilla lilla påverkansfaktor i världen. Både bra och dåligt, förstås.
Rubinen är sjuk och det har inte hänt så ofta det senaste året. Märkligt nog blir oron större just därför. Han feberyrade i natt och ikväll är han faktiskt på akuten med maken. Den där oron.
Pydden hade några förfärliga trotsutbrott i förra veckan som var så intensiva att jag fick bära henne till dagis utan ytterkläder. Turligt nog ännu inga minusgrader i alla fall. Det intressanta med det hela är att hon resonerar kring dem efteråt. Och att det är jag som har svårt att glömma. Jag jobbar på just det hela tiden.
I morse var hon ett under av samarbetsvilja och "duktighet". Det är upp och ned stup i ett.
Och på tal om november... Snart måste vi börja packa. Det känns fullständigt overkligt.

fredag 14 oktober 2011

Boktips

Och när jag ändå sitter framför datorn för en gångs skull vill jag passa på att tipsa om fängslande Prep av Curtis Sittenfeld. Tänkte hur många gånger som helst på mig själv i huvudpersonens ålder och minnen kröp fram som jag faktiskt tyckte att det var trevligt att möta igen med den distans jag har nu.



En oerhört fin och varm bokhandelsägare som jag är bekant med, gav mig Den lille mannen och Gud av Kitty Crowther till Rubinen.
Jag minns att jag läste hos någon om hur hon aldrig i livet skulle läsa en sådan bok för sina barn och jag ställer mig fullständigt frågande. För det första skriver Kitty Crowther makalöst bra barnböcker, för det andra är det ett ämne som barn knappast känner sig främmande för. Tvärtom (och det vet ju faktiskt jag en del om eftersom jag jobbar med barn i min tjänst).

Däremot tänker jag, att om man inte ger sina barn möjligheten att låta fantasin flyga i alla riktningar, religiösa som ickereligiösa, så gör man dem en björntjänst. Enligt min egen tro stämmer kanske inte Crowthers historia till 100%, men det spelar väl ingen roll? Påverkade av samhällsvärderingar och familjevärderingar blir mina barn oavsett om jag "pådyvlar" dem ett tänkesätt eller ej. Det kommer man aldrig ifrån. Bättre är väl att man kan prata med dem om alla varianter? Så läs! Inte minst för de fina teckningarna.

Dunk!

Blommor från sorgehus, choklad och rosa pantone-mugg med kaffe livar upp röstfrånvaron och jag låtsas som att jag sjunger till Feists nya skiva...

Och så slog förkylningen ned som en meteorit i huvudet. Småbesvärligt (inte minst på morgnarna när man undrar vad huvudet förvandlats till för slags förvaringslokal), men samtidigt faktiskt inte så farligt.
Jag kan inte träna - nej, men då äter jag väl choklad istället.
Jag kan inte prata (just idag är rösten faktiskt helt borta) - då får jag öva mig i att sänka volymen när jag blir förbannad på de aviga små som de bästa av föräldraskolorna uppmanar till.
Jag blir svettig så fort jag rör mig över lunkfart - fine, kanske kan det klassas som träning?

Och långhelgen startade igår med middag hos vänner och fantastiskt god mat och gott vin, idag fortsätter fredagstraditionen på bortaplan och imorgon - hör och häpna - är det också middag på bortaplan! På något sätt blir förkylningen lite bortglömd när man har det så. Dessutom skiner solen över ett höstkallt Malmö. Bästa staden.

måndag 10 oktober 2011

Oktober, fest?

Nja, inte riktigt.
Regnet öser ner och plötsligt fryser jag genom trenchen, som jag tycker att jag precis tagit fram bland ytterklädesalternativen.
Den här veckan innebär något lite mindre schemalagt jobb än de som precis passerat, men istället blir det mycket sådant som inte hunnits med.
Och förkylningen liksom stiger och sjunker i kroppen. I ena stunden tänker jag att jag ska gå och träna och i nästa stund känner jag halsontet med all oönskad tydlighet. Plitor har jag också. I massor. Och naglarna faller sönder. Ryggen satte sig i spjärn för en dryg vecka sedan. Imorgon har jag en kiropraktortid som jag hoppas ska fixa det.

I sängen bakom mig ligger Pydden och skriker: "Kom nu mamma, för sjutton gubbar! Jag säger som Alfons Åbergs pappa. Kom och mys med mig, för sjutton gubbar!"

Jag hinner ingenting helt enkelt. Så är det. Jag läser i alla fall runt på era, mina bloggvänners, bloggar och plötsligt är tiden inne och lång och då är jag tillbaka igen. För det vill jag, även om det inte verkar så, kanske.

fredag 30 september 2011

Förändringar 2


Förändringar kan man orda om utan slut. Eller, jag kan.
Förändringar är det även för Pydd.
Sedan hon flyttades till småbarnsavdelning i augusti har livet inte riktigt varit sig likt för henne. Hon har slutat sova på dagen, hon får fler än ett riktigt allvarligt vredesutbrott om dagen och, ja, glädjen är helt enkelt inte riktigt där. Det är väldigt mycket gnäll, gråt och "nej, jag vill inte". Jag vet inte om det handlar om dagis, men före augusti hände det aldrig att hon sa att hon inte ville dit.
När alla de andra små barnen sover (på alla tre småbarnsavdelningarna) är Pydd ensam vaken och skickas över till de ca 65 stora barnen med personal på en annan gård.
Jag är helt säker på att hon vill det. Många av de här barnen känner hon sedan sin tid på blandad avdelning och hon ser dem betydligt mer som "mina barn" än småttingarna på den nya avdelningen.
Men. Och det är ett riktigt stort men. Jag har svårt att se att detta är bra för henne. Hon får fler än 100 mänskliga kontakter per dag om man räknar in alla barnen på dagis och personalen. Även fast hon leker med några enstaka, så är alla runt omkring henne. Jag hade blivit stressad och trött. Jag BLIR trött när jag träffar den mängden med människor i samlad trupp.

Jag var väldigt kluven till flytten från början, men det fanns aspekter som var värda att väga in; hon fick vara stor för en gångs skull, avdelningen skulle ha färre barn och riktigt bra personal som vi kände sedan tidigare, kanske kunde hon få umgås med barn i sin ålder och framförallt - vi fick inget val. När man inte får ett val antar man ju att de som bestämmer vet bäst. Eller jag gör det. Jag litar på att det blir bra. Personalen ÄR bra, det verkar vara en fin grupp barn, men Pydd står ut på så många sätt i ålder, mognad och identitet.
Det tråkiga är att jag inte kan se någon lösning. Helst hade jag sett att personalen umgicks med Pydd och gav henne den stimulans hon inte får i gruppen medan de andra barnen sover, men risken är stor att de planerat sina tider i nuläget efter att barnen sover efter lunch. Och värsta scenariot där är ju att hon sätts framför youtube (och det är inte taget ur luften, ska jag säga...) istället.
Som det är nu blir hon dagligen förvirrad i frågan vilken grupp hon egentligen tillhör. Är hon stor eller är hon liten? Hon får alldeles för många kontakter per dag och hon får dessutom inte alls den stimulans hon hade behövt pedagogiskt sett. Jag är faktiskt bekymrad. Och gillar det inte alls.

torsdag 29 september 2011

Förändringar


Jag är en tämligen förändringsobenägen person. Det är nog en föga förvånande bekännelse för de människor som känner mig väl; för finns det något tillfälle som stressar mig så är det när livet plötsligt ändrar vy totalt. Det händer. Typ ganska ofta i mitt jobb. Kanske kan det vara så som man brukar raljera kring, att psykologer blir just psykologer för att de har eget bagage att hantera. Och präster... Nåja. Åtminstone light.
Nåväl.
Nu visar det sig att mitt gym ska flytta. En bra bit ner i stan. Till årsskiftet. När vi flyttar själva dessutom.
Ok, det är inte jordens undergång kan man tycka. Lyxproblem, kanske någon annan tänker. Det är ju bara det att jag tränat just där för att slippa tänka och planera så mycket. Det tar två minuter dit både från jobbet och hemifrån. Jag var glad att jag kunde fortsätta efter nyår som vanligt. Att gymmet liksom var som den där klippan jag kunde hålla mig i när boendet skakade. Och nu skakar det där också. Jag håller just nu alla tummar för att jag slipper åka allt för mycket berg-och-dal-bana inom snar framtid...
Och jag lovar att jag ska skriva om mer relevanta saker inom en snar framtid. Som Madrid eller om kass hy efter byte till miljöanpassad hudvård och så. Eller kanske fred och tro. Eller mina barn. Något sådant.

lördag 17 september 2011

Och idag


...känner jag mig grå.
Grå som himlen, grå som datorn (fast utan silverblänket), grå som rök och dimma, grå som smutsigt vatten.
Vet inte riktigt hur jag ska få ihop mig till offentlig person med det förkylningsläge jag befinner mig i just nu, komplett med plitor i hela ansiktet, hosta och andfåddhet så fort jag går uppför några trappsteg. Vi kör nog ingen långbänk ikväll, trots att bröllop är bästa festerna.
Jag har i alla fall en ny prästklänning som ska på. Det är ju alltid något.

Det är dubbelt det där


Jag saknar dem redan. Fast att jag hör dem i trapphuset just nu, precis hemkomna från cykeltur med maken; gnälla, skrika, trotsa, så saknar jag att vi inte kommer att ha dem inpå oss under nästa vecka. Och jag har haft så lite tid för dem de senaste tre veckorna. Det märks att det handlar om kvantitet och inte kvalitet vad gäller umgänge. Det är så. Det skaver liksom lite hela tiden mellan oss, som en högljudd fast omklädd förebråelse över min bristande tid. Jag längtar efter en lugnare lunk och jag vet att den kommer. Den gör det. I mitten av oktober. Och under nästa vecka tar vi itu med projektet partid som också hängt i luften på sistone. Det ska bli ljuvligt skönt. Och man kan inte ha allt samtidigt. Det är nog så.

fredag 16 september 2011

snörvel...

Över natten har jag dragit på mig en förkylning. Jag är inte förvånad. Faktiskt inte. Igår på härliga bokklubben, när vi pratade om Norrtullsligan av Elin Wägner, kände jag att något var på gång.
Nu tar jag det lugnt idag, gläds åt att jag hann skriva vigseltal igår och att jag faktiskt har några timmar själv för sådant som behövs göras lite akut. Som att köpa deodorant, galltvål och vin. Dessutom lyser solen över att i övrigt väldigt höstigt Malmö. Det kunde varit värre, om man så säger.

tisdag 13 september 2011

Det kliar


Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Det är som en liten kliande punkt i magen som vid varje tillfälle då jag stannar upp gör sig påmind. Det har verkligen varit en intensiv månad sedan jag började jobba. Jag inser när jag kommer hem på kvällarna att mina ord är slut; jag orkar inte formulera, tänka, skriva. Även idag har jag ett griftetal (tal till begravning) att skriva med mig hem efter jobbet. För någon annan tid än utanför arbetstid tycks inte finnas.

Maken har under de två gångna veckorna lyckats få två jobbresor inbokade på fyra dagar sammanlagt. Samtidigt som jag jobbat båda helgerna och tre kvällar på det. Och gått en fotokurs tre kvällar (den fjärde imorgon).
Ganska sjukt, när man tänker på det. Under den här perioden har vi dessutom slutfört ett husköp och kastrerat vår katt.
När jag ser det så här framför mig känns det inte så konstigt att kroppen är som en trasa efter kiropraktorbesöket idag och att det någonstans långt bak i gommen också kliar och hotar.

Till helgen vänder det dock för en vecka. Då viger jag först en gymnasiekompis och maken och jag får gå på bröllopsfest, sedan åker vi till Madrid på måndag. Fem dagar. Ljuvligt. Ljuvligt.
Och sedan tänker jag inte tänka på att de veckor som följer är helt hysteriska de också. Inte tänka på det alls.

fredag 9 september 2011

Dålig timing

För första gången lät vi en av Rubinens dagiskompisar följa med hem för att leka efter dagis idag. Det gick otippat smidigt att ta sig till lekplatsen och att äta mellanmål tillsammans.
Men.
När skorna och strumporna åkte av och fötterna badades i en smutsig vattenpöl medan jag råkade träffa på en bekant som behövde prata, fick vi bege oss hemåt.
Pydd hade dessutom ont i magen som gradvis förvärrades och när vi väl kom hem visade sig att hon har feber. Hög. Under tiden som detta konstaterades demolerade pojkarna lägenheten och jag lyckades förstöra en ram när jag försökte blockera en dörr som de envisades med att rycka upp trots mina protester.
Nu är vi äntligen rätt antal, jag har hållit en oerhört agiterad predikan till Rubinen över vikten av att tala sanning och Pydd sitter avklädd och äter piggelin för att kyla ned sig något.
Det positiva med helgsjuka barn är att slippa vab. Speciellt i den hysteri som är min september. Och oktober. Det finns helt enkelt ingen annan utväg för någon sjukdomstid än helgen.

torsdag 8 september 2011

Tvära kast 332

Svårt att ladda om idag efter begravning. Ska förbereda inför helgen, men spelar angry birds och äter tuttifrutti istället. Och känner mig allmänt off. En sådan vecka dessutom. Ok, måste jobba lite nu...



tisdag 6 september 2011

Nya vyer

Vi flyttar.
Det är det som tagit upp mycket tid och tanke och nerver och ångest. Framförallt nerver.
Jag och maken är rörande överens om att vi inte vill vara med om en budgivning alltför snart igen och att det varit... extremt stressande.
Fast nu är det över och radhuset västerut i vår älskade stad får nya hoppfulla ägare som äntligen äntligen ser en möjlighet att kunna påverka sitt boende, få saker i samma boende gjorda och slippa både pälsänger (förhoppningsvis) och fullbokad tvättstuga (dock finns det inget torkskåp...).
Vid jul är det tänkt att ske och längre än så är vi inte i planerna, annat än att vi måste gå igenom alla våra grejor och fundera över vad som ska med och vad som inte ska. Både roligt och lite slitsamt för en nostalgiker som jag.
Nu ska här pustas i soffan efter ytterligare en sen kväll den här veckan med jobb.
September, I tell you, är en helt hysterisk månad i år.

söndag 4 september 2011

Helgen so far

Vi fick en mycket välbehövlig respit på fredagskvällen då maken och jag reste in till studentstaden, bevistade humorfestivalen och pratade/darrade i knäna/hade fjärilsfladder ett par timmar.

Igår tvättade vi, städade frenetiskt, döpte jag barn, gick vi på välkommen-till-världen-fest hos vänner och minglade till sen eftermiddag.
Sedan var det mer fjärilsfladder, frenetiskt städande, hoppande på stället och korta stubiner tills barnen stupade i säng och då... Då. Äntligen frid och fröjd. Och möjlighet att äta något.

Idag bar det iväg till akutöppna vårdcentralen för maken och Pydden (misstänkt urinvägsinfektion). Jag och Rubinen har cyklat (han), gått och njutit av solen över Malmö (jag), fikat (båda två) och tvättat (mest jag).
Snart ska jag iväg för långdraget jobbpass och tror mig vara hemma strax innan midnatt.
Undrar hur länge jag håller för det här tempot?

lördag 3 september 2011

Tack!

...för hållna tummar och sända böner. Det ser ut att ha gått vägen.
Och jag har nog inte varit mer nervös än vad jag varit de senaste dygnen.
För utdraget blev det och provocerande långsamt för någon som är van vid effektivitet och så.
Men exakt vad det handlar om väljer jag att vänta med att annonsera.
Ni får gärna spekulera om ni vill...

torsdag 1 september 2011

Medan vi väntar sjunger Pydden en sång

och vi kan konstatera att den numera 2,5-åringen har en kort andningspaus i den värsta trotsfasen, men att kläder, tandborste (om man inte får borsta själv i en kvart) och lämning på dagis inte är så populärt just nu.
Att längs med stadsgator hålla i handen på väg till dagis, är inte heller så populärt, men där finns ingen förhandlingsmån alls. Så är det.
Däremot älskas det att läsa "Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen".

Spännande

Håll tummarna eller be eventuellt en liten bön för lyckosamma utgångar idag... Mer information kommer senare.

onsdag 31 augusti 2011

Och regnet det bara öser ner...


Tråkigt att jag tjatar, men vi skåningar (i alla fall vi som stannat här hela sommaren) har haft så dödstrist väder så länge nu, att det börjar kännas som att vi lever under en dusch/tekupa med fukt i taket. Idag kom ett monsunregn lagom till middagen. Jaha, tänkte jag. Utan att röra en min.
För så är det. Jag minns inte solen längre.




tisdag 23 augusti 2011

Det grönare gräset

Väldigt sällan - faktiskt så sällan att det slår mig i huvudet när det väl händer - skulle jag vilja vara någon annanstans än där jag för tillfället är. Så mycket tycker jag att jag ändå kan styra över mitt liv.
Fast idag så är jag ensam med barnen och skulle mer än gärna tagit ett besök på den dära festivalen. För nu har jag missat både föreläsning om "Badskumt", Edda Magnason, Movits! och Tingsek. Trist kväll att sitta i soffan, läsa Kunzelmann & Kunzelmann och dricka te istället. Fast vad är väl en bal på slottet?

söndag 21 augusti 2011

Jag funderar

Mycket grejer händer i mina lilla inrutade värld.
Vi funderar.
På var vi vill bo, vad vi har råd med, vad som är värt vilka pengar och sådant. Och jag funderar definitivt på om jag vill lämna den helt unika tillvaro jag har med allting samlat i samma kvarter. Det kan man ju vilja ge sin högra arm för egentligen, eller hur?
Vi funderar också på vad Pydden känner och tänker när hon säger att hon vill vara med sina barn och dansa, på den avdelning hon precis blivit för liten för att vara på. Det svider i en liten medveten tjejs tankar. Och i hennes föräldrars.
Vi funderar på om alla föräldrar införskaffade luskam, typ Nitfree, och kollade sina barns hår i fredags när larmet om huvudlöss gick på förskolan och om vi kommer att slippa luskamma dagligen i någon månad framöver.
Vi funderar på en hel del och jag är ju sådan att när jag funderar finns det inte så mycket som kan formuleras. Det ligger liksom och jäser i väntan på utbak i mitt huvud.

fredag 12 augusti 2011

I backspegeln ser sommaren pastellfärgad ut


Sommaren har varit helt ok, bortsett från att Skåne haft rent uselt väder. Regnet har känts konstant och fukten sitter i allt. Inte kul.
Men, barnen har varit på någorlunda glatt humör och så även vi föräldrar. Det är ju inte så dumt.
Och orsaken till att jag reflekterar över det just idag är för att jag håller på att bli GALEN på lillasysters trots. Det är, liksom regnet i Malmö, konstant. Det sitter i allt, precis som fukten. Upp ur sängen, byta blöja (glöm att ens försöka potträna en surpuppa), borsta håret, klä på sig, äta frukost, sitta vid matbordet, borsta tänder, sluta leka innan dagis, byta blöja igen och ta på byxor, komma till dörren, klä på sig ytterkläder, gå nedför trappan, sitta eller inte sitta i vagnen, hålla i handen och gå till dagis. Och sedan tar det vid på samma sätt vid hämtningen rapporterar maken. Och så kvällen. Likadant.

Jag andas djupt och övar mig i tålamod, men när varenda sak stöter på gnällpatrullen är det nästintill övermänskligt att hantera en morgon utan att själv vrålskrika eller slita ut sitt hår från rötterna. Jag hoppas att det är en fas. Jag hoppas att solskensflickan vaknar imorgon igen. För jag vet ju att hon finns där under allt det där nejandet och gnällandet.

onsdag 10 augusti 2011

Naturligt skönt

Som jag tidigare skrivit om, så är min långsiktigare vision att byta ut alla olika typer av skönhets- och hygienprodukter jag och familjen använder till mer natur- och människovänliga alternativ. Jag har kommit en bit på vägen. Eleven har mängder med mer eller mindre miljövänliga alternativ i sin eko-fåra och Life-butikerna säljer också en hel del alternativ.

All rengöring har nu bytts ut mot Weleda-produkter. Lite flottigt, men effektivt. (Torrschampo mellan hårtvättarna gör att luggens flottighet snabbt kan hanteras...). Dock är deras duschkräm superbra.
Deodorant har jag helt enkelt bara valt bort aluminiumingrediensen (och parfym). Det fick bli aco:s. Det tog ett tag att vänja sig, men, tja, nu känns det naturligt.

Schampo och balsam har jag testat både disp och nu senast Madara.

Under sommaren har jag inte använt lika mycket make-up som jag brukar under resten av året, men jag har en concealer från Nilens jord som jag är mycket förtjust i och så använder jag mineralpuder från Lily Lolo samt även deras ögonpenna.
Dagkrämen har jag ännu inte bytt ut, men jag har tyvärr känt att Nuxe som jag använder nattetid är alldeles för fet.

Idag tog jag mig an den lite knepigare projektet att se över naturligare nagellacker. Eller, det var faktiskt inte så knepigt. Jag hittade fem olika alternativ som jag kunde välja mellan. Mest skönt känns det för att jag vet att barnens fingrar ständigt är i deras munnar och då är ju ett giftfritt alternativ inte helt dumt...

Jag vet att man kan mäta miljö- och människopåverkan på många sätt. Jag kan inte säga att jag satt mig in fullständigt i varje produkt innan valet, men jag har försökt att så långt det varit möjligt (utan att spendera timmar i letandet) göra val som känts bättre än de tidigare produkter jag haft. Sedan måste förstås produkten också kännas bra, annars blir det ju lätt lite meningslöst för då är ju risken stor att den bara står och blir dålig.

Parfym har jag dock haft väldans svårt att avstå ifrån, men när allting annat är minimerat så känns det ju något lite bättre i alla fall;).

tisdag 9 augusti 2011

Att behålla sommarkänsla i höststad

Det är bara att acceptera att Malmö svidat om. Träden är visserligen fortfarande gröna, men krispigheten i luften, fukten och de återkommande regnen talar sitt språk. Det här har nog varit en av de vädermässigt tristaste somrar Malmö upplevt på länge och fastän jag inte är ett fan av hetta känner jag mig snuvad.
Snuvad på havsbaden, snuvad på sommarklänningar, snuvad på uteserveringshänget som visserligen är möjligt ett tag till, men som är alldeles särskilt magiskt under heta sommarkvällar.

Och nu jobbar jag igen. Det är svårt att hitta energi och glöd just nu. I morse grät båda barnen vid lämningen på dagis och rörigheten där inför omorganisationen nästa vecka går inte att blunda för.

I slutet av september åker jag och maken till Madrid. Just nu behöver jag den påminnelsen något så innerligt för att hantera den här veckans långa dagar och olusten inför en ny termin. Kanske finns det en aning sommarkänsla som kan plockas fram under de dagarna som gör hösten och vintern något lite lättare?
Idag är det enda som talar sommar mina strumplösa fötter.



måndag 8 augusti 2011

Våga vara den du är

Min ambition har alltid varit att låta mina (då framtida) barn få utvecklas åt det håll som just de som individer är ämnade att gå. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort, för, som jag faktiskt antydde i inlägget innan detta, så påverkas barnen av allt som vi gör, säger och tycker vare sig vi vill det eller ej. Och då är det svårt att se vad som är just det håll som han eller hon som alldeles egen individ ska gå. Eller existerar det ens något sådant som 'alldeles egen individ'? På något sätt; jo, det tror jag. Ett prisma av allt som tagits in, idisslats och varit medfött. Med egen vilja, egen smak och egen lust.
Hursomhelst; Alison skriver ett mycket bra och tänkvärt inlägg om just sådana frågor idag. Och Rubinen; han älskar nagellack. Gärna i mörka färger.

fredag 5 augusti 2011

Rubinen funderar...

"Tänk om Jesus flyger ner från himlen och går uppför alla våra trappor och ringer på vår dörr!", säger Rubinen, "då kan ju vi leka med honom. Men man kan inte se honom för han är liksom vit."

Jag skulle nog säga att Jesus plats i vår vardag är ganska begränsad. Åtminstone i mina ord till barnen, kanske man ska säga, och åtminstone än så länge. Därför är det rätt spännande att höra hur hela min arbetsmässiga (och trosmässiga) referensvärld liksom letar sig in i Rubinens fantasivärld. Skumt och fascinerande på en och samma gång.
Jag inbillar mig inte för fem öre att vi kan undanhålla någon enda liten bit i våra värderingar och övertygelser för våra barn. De påverkas och färgas och får så småningom göra upp med det bagage de bär. Och det gäller förstås verkligen inte bara religion eller bristen på den. Det gäller precis allt.

onsdag 3 augusti 2011

Status: blöt fas?

Tre av fyra nätter sedan i helgen har störts av praktiska göromål med blöta lakan, tillhörande dusch och försök att somna om när hjärtat dragits upp i sysslopuls igen. Inte kul. Jag hoppas på mikrofas, för något speciellt mönster finner jag inte.
Nu blir det extra runda till toaletten för storebror innan vi går och lägger oss, för känslan av att vakna i ett hav av kiss är... inte trevlig.

måndag 1 augusti 2011

Var ääär ni?

Att skriva om att orden saknas, känns inte så meningsfullt. Dagarna är för tillfället på något sätt inte dagar utan en slags linje av tid som är svårbeskrivbar. Kanske handlar det om just en längre ledighets "baksida"?

Vi
leker på lekplatser,
har fortfarande inte badat i havet i sommar,
konstaterar att det vanligtvis pålitliga Skåne varit ett regntillhåll i juli,
äter för mycket godis och annat onyttigt,
började se första säsongen av Sex & the City igen,
längtade efter Frasier-säsongerna och lokaliserade till slut var den första befann sig på utlån,
läser fortfarande (just nu Kunzelmann & Kunzelmann),
vaknar vanligtvis en timme senare än under "terminerna",
och, ja, försöker träffa vänner så mycket det går och det går ganska bra, som tur är. När hösten väl är inne vet jag med mig att kvällarna tenderar att snabbt bli intecknade av olika engagemang och jobbtillfällen. Det gäller att passa på nu.

Om en vecka har jag förmodligen min första arbetsdag efter semestern avklarad. Det känns konstigt och faktiskt ganska overkligt att titta i kalendern (ja, jag har fortfarande en pappersvariant - har någon ett tips om en bra iPad-app som skapar samma överblick som ett veckouppslag i en pappersvariant?).
Jag var inne på jobbet idag och bokade in samtalstider som jag lagt in under första arbetsveckan. Hissen var nyfixad, men allt annat som vanligt. Vet inte riktigt vad det vill säga.
Och så såg jag en fantastiskt fin jacka igår som jag funderar allvarligt på att ge mig.

Attans, var är de? Orden?

tisdag 26 juli 2011

Sådant som hinns med när man är ledig

Idag har jag påbörjat projekt "tvätta-alla-fönster". Jag insåg att jag senast gjorde en ansträngning (och tog definitivt inte alla) strax innan Pydd föddes. Man kan inte anklaga mig för att vara pedant direkt (och de var sanslöst smutsiga), men oj vad skönt det är med praktiskt arbete!
Den trista bieffekten är extremt retsamma barn som hittat på mängder med vuxen-enerverande-grejer idag. Fast kul har de helt klart haft i alla fall.

Meningen

...med allt som är; med vardagen, med strävandet, med jobbet osv kan man ju ibland fundera över. Eller rättare sagt, jag tror att det är en fundering som vi ibland känner att vi måste slå bort för att den är för smärtsam.
I förhållande till själva hjärtats slag och de relationer vi odlar under våra liv blir allt annat futtigt. Inte minst känns det så efter helgens händelser och efterdyningar.
Att leva i rädsla eller ständig misstänksamhet är ingen lösning, inte heller att vi ger upp allt som vi håller för sant i vår vardag. De enklaste rutiner kan ibland vara just livets ramverk och ska inte ses ned på bara för att de ter sig små i jämförelse med vad som verkligen betyder något.

Jag brukar säga i mina griftetal; att vi inte kan leva våra liv som om varje dag är den sista. Vi måste kunna planera, vi måste kunna tro på att förändring är möjlig även imorgon, vi måste kunna tro och hoppas på att vi lär oss något, blir visare och mer kärleksfulla för varje dag.

Samtidigt ska ju inga kärleksyttringar skjutas upp. Det tror jag är viktigt. Så många sitter i samtal med mig efter ett dödsfall och känner att de kanske inte riktigt hann säga allt de ville ha sagt. De lämnas kvar med en stark känsla av lösa trådar och konflikter som aldrig fick läggas till handlingarna.
Så kan det förstås alltid vara - vi har oftast mer vi skulle kunna säga till dem vi älskar - men det man önskar är att skulden inte får vara den beska eftersmaken i sorgearbetet.

Som så många andra känner jag mig djupt imponerad av att det framförallt är kärlek som fokuseras på i det norska sorgearbetet. Den är störst av allt - alltid - men aldrig en självklar eller lätt väg ur sorg och maktlöshet, trots att det i teorin känns mest konstruktivt. Kärleken är den smala vägen. Det är aldrig slappt eller flummigt att älska. Kärlek kräver uppoffringar av oss och är samtidigt det enda som någonsin kan göra oss lyckliga.

lördag 23 juli 2011

Tystnaden talar

Ibland finns det inga ord som kan förklara, trösta, reda ut. Jag är tacksam över att det inte är jag som ska predika hopp och glädjens budskap på min arbetsplats just nu. När ondskan visar sitt fula ansikte och släcker barnliv i mängder har jag inga ord att säga. Gud lider med mänskligheten. Idag är det tyst.

torsdag 21 juli 2011

Här tycks det inte hända så mycket...

...men i de sista skälvande semesterveckorna (det känns så när snart 6 av lyxiga 8 har gått) händer det desto mer i Sveriges södra hörn.
Och jag har inte hittat något bra sätt att snabbt uppdatera min dator med foton från "riktig" kamera och då tycks inläggen utebli eftersom det känns "för sent" att lämna redogörelser en vecka senare. Jag tänkte att löftet inför hösten är att hitta en bra fotorutin för min dator och mitt fotograferande som dessutom ska arbetas på lite mer. Så just nu... ja, jag ÄR lite för mycket i stunden och lite för lite i verbaliserandet av vad som händer. Snart är det annorlunda. Jag hoppas att ni stannar kvar här hos mig tills dess.

fredag 15 juli 2011

Livets taktslag


Musiken har fått plats i min vardag igen. Inte så där himlastormande ständigt närvarande, men dock, lite grann varje dag. Några låtar här, ett sök på Spotify, nya bekantskaper och gamla.

Böckerna har också intagit mitt medvetande och jag läser igen. Under året försöker jag hålla uppe läsandet och det har gått så enormt mycket bättre sedan bokklubben startades. Nu blir det i alla fall en bok i månaden, men oftast i de sista skälvande minuterna innan det är dags för bokklubb igen. Så vill jag förstås inte ha det.
Jag vill att orden från litteraturen på samma sätt som musiken ständigt ska ackompanjera mitt liv. Det känns både obehagligt och nödvändigt att fundera över varför tystnaden är det som talar under den största delen av året. Varför varken musik eller ord ryms.

Tystnad är viktig. Inte minst när jag arbetar med just text. Då kan jag inte koncentrera mig på två saker samtidigt och inte ens instrumentalmusik fungerar eftersom jag glider med i fraserna och måste följa till varje pris.

Men nu är det sista jobbtillfället avklarat för den här semestern och jag kan möta både musik och ord igen och glädjas åt att det åtminstone inte känns som främlingar utan som gamla vänner jag inte sett på ett tag, men längtat längtat längtat efter.

måndag 11 juli 2011

Firande med stil

Att fira födelsedag har inte känts så viktigt de senaste åren. Det har mentalt prioriterats bort. Dels känns det som att åren går så snabbt så att det känns skamligt nyligen när det är dags igen, dels för att det finns andra och annat som tar större fokus numera.
Fast jag älskar födelsedagar och jag älskar att bli firad. Egentligen. Så idag är jag så där fullt lycklig över att födelsedagen igår blev så mycket... födelsedag:

Väckt på sängen med sång, kaffe och egenutvalda presenter (barnen) och annan hett efterlängtad present från maken. Mysig frukost med familjen. Lek i allra bästa sommarvädret i Folkets Park med vänner till både oss och barnen. Glass i solen. Cykling ut till mina föräldrar och fortsatt firande med hela den större familjen; god mat, tårta, bärätande (en masse för barnen) och samtal som kunde hållas till punkt. (Och ett minimum av gnäll och trots från de två yngsta familjemedlemmarna.)

Och i lördags var jag och åt god middag här på gatan, på stället som allt mer tenderar bli stamhaket. Några av de bästa vännerna, god mat, vin och prat tills det faktiskt var min födelsedag på riktigt.

Kort sagt, den bästa födelsedagen på länge och nu tror jag att jag tänker fortsätta fira den dagen med stil. För födelsedagar är sannerligen stora dagar!

onsdag 6 juli 2011

Gnäll?

Är det någon som känner igen gnällighet som en fyra-årings-egenskap eller har jag begåvats med ett avvikande exemplar här?
Idag (liksom de övriga dagarna på den senaste tiden) har gnället stått som spön i backen. Det är "uäh, jag vill komma föööörst!", "uäh, jag vill iiiinte komma först!", "uäh, jag kaaaaan inte sätta på mig skorna!", "uäh, jag vill iiiinte att du hjälper mig med skorna, mamma!", "uäh, jag vill iiiinte äta upp min fisk!", "uäh, jag vill ha meeeer fisk!".
Jag blir helt vimmelkantig av alla dubbla budskap. Och irriterad. För det är extremt enerverande att höra "uääääh" i bakgrunden till allt man tar sig för...

Strålande klarblå himmel

...och jobb som inte kan skjutas upp. Ingen bra kombination, tycker jag. Griftetalsskrivande, dessutom.



tisdag 5 juli 2011

Dagens skörd

Nackdelen med att bo i stan. Detta är vad jag samlade ihop på en halvtimme i sandlådan på lekplatsen. Och märk väl; det är en stooor spann.


Lekplatsliv

Förra sommaren var extrem. Två lekplatser varje dag eftersom stranden var för riskabel med två små barn utan vett och sans.
Den här sommaren är enklare och lekplatsbesöken känns mindre... tvångsmässiga. Fast efter en lång morgon i lägenheten kryper jag på väggarna och väser irriterat åt minsta lilla gnäll. Dagen skulle bjuda på regn alltså inga direkta planer; lekplats blev svaret. Så nu är vi i vårt andra hem, Lugnets lekplats, och har precis lyckats skrämma iväg några coola 12-åriga killar som gömde sig i buskarna. Skönt.




måndag 4 juli 2011

Småsnurrig och tillbaka

Igår lämnade vi den lantliga Österlen-idyllen och for tillbaka till stan. Barnen grät. Jag kände att jag hade kunnat stanna, men samtidigt är hela kroppen inställd på just den längd på vistelse som det blev. Om det hade varit två veckor istället hade förberedelserna och tankarna varit annorlunda.

På vägen hem roade vi oss med att lyssna på den senaste inköpta cd-skivan som hittades vid städningen av bilen. (Ett år sedan inköpet, kanske. All annan musik köps ju numera som filer. Skumt.) Rubinen var ytterst fascinerad av översättningen på sångerna och blev mycket betänksam kring varför handlingen var sådan och vad som hände sedan. Den här är min favorit.

Många blogginlägg har formats, men liksom inte sluppit ut ur mitt huvud. Det kommer kanske en tid för dem med.
Idag hänger regnet i luften och det känns som typiskt stadsväder. I eftermiddag tar jag itu med jobbsakerna igen. Det är faktiskt förvånande ok.

torsdag 30 juni 2011

Lata dagar i glaskupan

De första dagarna här ute kämpade jag med att göra mig fri från jobbet. Huvudet ville liksom inte ha med jobb att göra, men den lilla ordningstörstande rösten pockade på och viskade: begravning i Stockholm, artikel att skriva, uppgifter att skicka in, dop att planera. Tills jag, efter att ha pratat musik med begravningsbyrå, svarade rösten att ingenting brinner i knutarna. Ingenting brinner annat än alla de sekunder och minuter, timmar och dagar som ska användas väl med mina barn.

Veckan som startade semestern, ensam med barnen, förde mig in i ett helt annat mode. Tvärt avslut. Det fanns fortfarande lösa trådar - finns lösa trådar - som jag måste ta itu med. Fast här går det liksom inte. Det är fysiskt möjligt för visso, men mentalt? Nej. Underbart skönt att bara gå upp på morgonen, rakt ut i köket och titta ut över hagar åt ena hållet och trädgården åt andra. Att lära känna barnen bättre, mina, dem som jag inbillat mig att jag visste allting om, men som jag sörjer lite över att jag tycks förlora kännedomen om under ekorrhjulets påverkan.

Det är så häftigt att se hur de leker, samtalar, resonerar och grälar, lär känna varandra avskilt från oss. Skapar en alldeles egen relation och värld. De är så olika och samtidigt så lika. Jag tror att jag minst en gång om dagen konstaterar hur fantastiskt roligt det är att de gillar varandra och att det där första skitjobbiga året med två så små barn var värt det - sjuttiotusen gånger om - när jag ser deras samspel idag.

Just nu bävar jag lite för att komma tillbaka till verkligheten i staden på måndag. Bävar för att det kommer att vara så svårt att skjuta jobbet ifrån mig trots flera veckors semester kvar, att låta bli att göra morgonritual med krämer och smink, att låta bli att planera dagen till fullo, att bara vara, rakt upp och ned.

Fast kanske ska jag mest vara tacksam för att det trots allt går att någon vecka om året sjunka ned i en bok, ha på sig samma kläder varje dag, söla fram i tillvaron och inte känna att tiden rinner bort för att någon inte håller tempot. Kontrasterna är livet. Och något annat vill jag inte ha.

fredag 24 juni 2011

Vad man tänker på i bilen

...är att cd-samlingen definitivt behöver uppdateras och bytas ut. Visserligen är "Helsingland" inte fy skam, men lite tjatig att lyssna på varje biltur.
Grådaskig midsommar på väg ut till landet ger de här barnen:




tisdag 21 juni 2011

Långsamhetens lov


Under den sovtid som Pydden fortfarande är intresserad av, ägnar Rubinen och jag tiden åt diverse spel som erhölls på kalaset i söndags. Detta elefantbokstavsspel är inte alls dumt, t ex.
Fast distraktioner dyker upp titt som tätt. Päls- och svansprydda sådana.


lördag 18 juni 2011

Semester på riktigt

Fem dagar avklarade på egen hand med barnen och det funkade ju. Det brukar göra det.
På egen hand kanske är att förvränga sanningen något, dock. Vi har haft mycket sällskap och lekträffar på lekplatser och tre av kvällsmålen har vi ätit med utökat sällskap. I onsdags hos mina föräldrar, i torsdags på pick-nick i sällskap med Pydds hela dagisgrupp och i går hos vår födelsedagsfirande fredagstraditions-delare!

Maken hade förberett mat att värma för i princip hela veckan (eftersom jag oerhört motsträvigt lagar mat och för att han älskar att göra det) och vi har faktiskt lyckats hålla oss ifrån pasta och korv som daglig föda.

Sömnen har varit helt ok. Verkligen helt ok. Kanske jag inte borde skriva det, men barnen har ju också blivit klart äldre och det är förstås hela skillnaden från tidigare tillfällen då maken varit iväg.

Mellan syskongrälen och trotsutbrotten från Hell har det dessutom funnits tillfällen då jag inte rutit eller skrikit åt dem och dessutom kunnat fokusera på andningen. Inte dumt alls.

Idag ska här förberedas för Rubinens fyra-års-kalas med dagiskompisar och några jämnåriga vänner till som äger rum imorgon och funderas över hur den här semestern egentligen ska spenderas. Sju veckor kvar!

onsdag 15 juni 2011

Arla morgonstund

I morse väcktes jag för andra gången av den morgonpigge Rubinen som låtit mig sova en stund till efter första väckningen.
- Mamma, Pydd har gjort ett hål i tvålen!
- Vad menar du? Hon sover väl?
- Nej, hon klättrade ut ur sängen, gick upp och gjorde ett hål och klättrade ned i sängen igen...

Yrvaket går jag in till Pydd som nyvaket tittar upp med solskensleende och kråkbo på huvudet och inser att Rubinen just berättat om sina egna synder fast bytt ut förövaren. Ganska god lögn-förfining om lillasyster nu inte hade haft ett så gott alibi.

Inlägget hade alltså kunnat heta både "Rubinen och sanningen" och "Nackdelarna med ekologisk hårdtvål som inte är så hård".

tisdag 14 juni 2011

Att inte reda ut det

Hon provocerar mig.
Provocerar till vansinne och ibland känns det som att allt hon gör är till för att irritera och provocera mig med.

Gång efter annan har jag funderat över om det är så att det här är värre än storebror i samma ålder. Men nej. Det är det nog inte. Bara annorlunda eftersom de är olika. Rubinen hade inte de språkliga färdigheterna så grälen blev mer explosiva och fysiska än grälen med lillasyster.

Vi munhuggs. Och jag blir VANSINNIG på hennes ihärdighet i att hitta sätt att inte göra så som jag säger.

Visst, man kan säga att det är bra med bestämda barn. Det är det. Absolut. Men när allt är kamp - allt - så är det faktiskt inte roligt att umgås och jag ångrar redan beslutet att vara hemma i åtta veckor i sommar när läget är just så här nu.

På något sätt inbillade jag mig att lillasysters trots skulle komma mer i skymundan pga att vi är fyra i familjen, men ack... Icke. Hon dominerar scenen totalt som den lilla stjärna hon är. Dramatiskt tar hon till att kalla sig själv för dum när urladdningen skett och fastän vi ständigt gör stor sak av att ingen ÄR dum (eller kanske just därför?) så slås jag av outhärdliga skuldkänslor över att jag blir så rasande på henne.
Dessutom; det är ju inte dumt att trotsa. Det ÄR ju inte det. Det är naturligt. Fullständigt naturligt, så varför är vi så dåligt rustade för att hantera det?

måndag 13 juni 2011

Uteblivet dopdagsfirande

Idag har vi inte firat dopdag. Fast på vägen hem från den andra lekplatsen sprang vi in i en av Pydds faddrar som gratulerade, så kanske ändå?
Och när jag ser på bilden från gudstjänsten för två år sedan konstaterar jag att jag blivit gammal. På bara två år.
Fast ännu mer skillnad är det förstås på Pydd. Hon är dock fortfarande lika bestämd.

En lekplatsreflektion

Strosade ut i soligt och njutbart väder med de två i förmiddags och hamnade på vår mest frekventerade lekplats (inte helt överraskad över det, om man så säger...).
Där befann sig en förskolegrupp och jag kände att jag ganska snabbt blev irriterad. Och irriterad på att jag blev irriterad. För det slog an något. Där fanns en hel uppsjö barn som på olika sätt ville ha min uppmärksamhet. Någon som ville bli upplyft i gungan och gungad. Någon som kom och kramade mina ben. Andra som försökte inleda konversation och just idag kände jag att jag liksom inte räckte till ens för de egna, som i vanlig ordning stack iväg på egen hand (Pydd) och ville bli gungade och ha sällskap (Rubinen). Men det som framförallt slog mig var hur dåligt de vuxna räckte till. Och de tycktes inte heller direkt anstränga sig för att göra det.
Man kallar det fri lek och allt barnen tycktes vilja var att få uppmärksamhet av vuxna människor.

Vi gick. Jag orkade inte vara diakonal första dagen av semestern.

På nästa lekplats hände samma sak. En förskolegrupp kom instormande efter en liten stund. Här rådde barnen mer sig själva, men i gengäld fanns det en ganska så trist attityd hos en del av pojkarna i gruppen. När mina två i vanlig ordning grälade om vem som skulle gunga i "bebisgungan" påpekade en av gruppens pojkar att "vi är stora killar och gråter inte om vi inte får gunga", vilket inte direkt var ett problem eftersom de redan ockuperat gungor för eget bruk.
Och jag kände bara hur det egna barnet slet sig loss och väste: "Men så kul för er då!".
Och sedan gick vi därifrån.

Så här i efterhand funderar jag över hur mina barns förskolegrupper fungerar ute på vift; konverserar mina barn också främmande mammor på lekplatser?
(Och det behöver ju inte vara negativt annat än om mamman är på så dåligt humör som jag var idag).
är deras personal också så otillräcklig och frånvarande?
(Eller var det bara jag som upplevde dem som det?)

Så tänker jag att det kanske snarare var jag som hade problem som barn, som aldrig någonsin skulle närma mig en främmande människa på en lekplats. Fast det blev ju faktiskt folk även av mig.

fredag 10 juni 2011

Ladda om...


Gårdagskvällen bjöd på dåliga nyheter som gör det ännu skönare att gå på semester idag. Och tills timmen är inne nynnar jag på denna...

onsdag 8 juni 2011

Dagens

skor, även om jag tyvärr inte hoppade på "Dagens doja"-utmaningen, är enligt Rubinen drottningskor. Det var ju inte fy skam, tänker jag, och biter ihop om skoskavskänslan...



Onsdagsmorgon och musik

tisdag 7 juni 2011

Fasen

...som Rubinen befinner sig i har krävt lite nya metoder för att få honom i säng innan 21.30. Helst några timmar tidigare, tycker vi.

Vi hade en önskan om att han skulle lära sig att somna själv och åtminstone jag tänkte i min enfald att det kanske skulle göra att han även kunde somna om själv på natten när han vaknar, så att han inte kom inspringande till oss (och gör vår nattsömn splittrad).
Det resultatet uteblev, om man så säger, och trots att han till slut har somnat på egen hand, så har vi ändå vaknat som en enda varm klump av katt och människor på morgonen.

Nåväl. Ikväll valde jag att strunta i att lämna rummet och låg bredvid honom tills han slutligen somnade (20.30 idag, vilket måste ses som en framgång). Och den lilla fina människan vill ju inget hellre. Då funderar jag på varför vissa saker känns så viktiga att genomdriva för oss/mig. Varför är det så viktigt att han somnar själv (eftersom det uppenbarligen ändå inte hjälper hans nätter, alltså)?
Svaret är väl att det gör oss lite mer mobila, men på sista tiden har vi mest spenderat den där mobila tiden en extra timme utanför hans rum, för att slippa gå så långt när vi måste leverera tillbaka honom till sängen igen.
När han dessutom ligger och säger att jag "är den finaste finaste mamman i hela hela hela världen" och att han älskar mig "supersupersuper mycket" och att "kan du inte lägga dig ännu lite närmare?" så tror jag att jag är omvänd. I alla fall just nu. Just i den här fasen.

torsdag 2 juni 2011

Släktkalas och vigning

Nu drar vi ut på Österlen för att umgås med makens släkt ett par dagar. När vi kommer tillbaka blir det pirriga dagar med assistans av bästa medhjälparen någonsin som äntligen ska vigas (till präst)! Underbart! Och kul med ett firande i dagarna två! Tur att jag inte behöver jobba förrän på måndag.

Badskumt

Som kominken upplyste om för ett tag sedan finns boken Badskumt att guida oss i hygienproduktsdjungeln. Jag har petat lite på den, tittat på utsidan, men någonstans dragit mig för att öppna den på riktigt.
Nu är det dock gjort och fasan sprider sig i kroppen och runt omkring i bekantskapskretsen där jag missionerar.
Än så länge har vi själva inte gjort mer än att byta handtvålen till en hårdtvål av olivsort från Grekland, men det känns också lite tveksamt att slänga ut alla produkter vi redan införskaffat och som belägrar badrummet. För vad är bäst egentligen: ska man gå och slänga dem i farligt-avfall-deponin eller använda upp dem istället och tänka att några månaders ytterligare användning inte gör så mycket för snart 36 års felanvändning?
Jag tänker det sistnämnda. Och att varje nyinköp ska göras ytterst varsamt och eftertänksamt.

Nästa projekt är m a o nattkräm. Finns det någon läsare som använder Dr Hauschka? Eller annan bra "naturvänlig" (och gärna människovänlig) kräm till ansiktet?

tisdag 31 maj 2011

Pydd och sanningen

Alla har vi kanske haft en lite skakig relation till sanningen i våra liv. Till och med statsöverhuvudet tycks stundom ha det. Så även lilla fröken Pydd.

Idag deklarerade hon för sin fröken på dagis att det var jag som skulle hämta, att jag stod där ute och att först så skulle hon gå in och hämta sin leksak; ett leksakståg. Detta fick hon göra eftersom Pydd är en övertygande och mycket verbal liten flicka. När så pappan kom istället för mamman (som alltid utom på fredagar) och tåget visade sig inte alls vara Pydds, utbrast fröken mycket överraskat att "den där Pydd vet man sannerligen inte var man har.".

Ja, och amen, säger jag. Det tillhör snarare ovanligheterna att man vet det.

måndag 30 maj 2011

Vattenfall

Vår Rubin har förvandlats från inbunden, disträ och fåordig grubblare till pratkvarn på någon vecka. Numera har kvällarna blivit hans ventileringstillfällen och munnen slutar inte ens gå när vi lämnar rummet för att han ska sova. Då sjunger och pratar han för sig själv istället. Och han pratar om allt. Om observationer, om känslor, om världens och samhällets uppbyggnad, om Jesus (och lillasyster betonar på det där sättet som jag själv aldrig gjort: Jesus) och Gud. Han hittar mycket fiffiga sätt att förlänga pratstunderna på. På toaletten, i sängen, i soffan. Det är som att han tar igen tiden då man fick dra ur honom ett "ja" eller ett "nej".

Självklart finns fortfarande de tillfällena också. För han ÄR fortfarande den där Rubinen som han alltid varit. Och att prata för pratandets skull existerar inte för honom. (Till skillnad från för fröken Pydd.)

söndag 29 maj 2011

Milano











Många fantastiska stunder. Mycket njutbart och intressant sällskap i form av min kära moster. Varmt, men också regn och åska. God mat, gott vin, bra shopping och inspirerande miljöer. Fabulösa skor på var och varannan kvinna. Milano, kort och gott.

torsdag 26 maj 2011

Nattvarden

Att fotografera ett verk som man upplever gör sig bäst live är inget vidare. Dessutom inte tillåtet. Men mängder med andra foton på rundturen blev det. Visar några när jag är hemma igen (för bilder tagna med Hipstamatic blir inte bra när jag bloggar från fånen; någon som vet varför?).
Ikväll blir det balett. På La Scala...



onsdag 25 maj 2011

Sitter med ett glas vin..

i Milano och njuter. Ville bara säga det, tror jag...






måndag 23 maj 2011

Bort-med-askmoln-bön

Gud, jag vill så gärna komma till Milano på onsdag. Skulle inte det där askmolnet kunna försvinna spårlöst tills imorgon kväll eller något? Vet nämligen inte riktigt om jag orkar spendera tre semesterdagar med barnen istället. Inte just nu i alla fall. Tids nog, liksom. I Jesu namn. Amen

torsdag 19 maj 2011

Tankar om sommaren

När jag planerade för den kommande sommarens ledighet kändes det mest skönt att få en paus. En lång en. Av olika anledningar. Det blev 8 veckor varav 4 är sparade föräldraledighetsdagar från ett konto som måste naggas lite i kanten då och då om det inte ska gå upp i rök så småningom.

När jag fick ledigheten beviljad och på något sätt bekräftad, gick det upp för mig att en stor del av den där tiden skulle jag spendera ensam med de två barnen - maken skulle inte kunna ta lika lång ledighet. Då kändes det mindre kul ett tag.
Fast nu - trots bitvis gnällighet from Hell, syskongräl som bara aldrig tar slut och få obrutna stunder då jag kan ägna mig åt saker som jag måste göra ensam - så känns det inte lika jobbigt att tänka mig sommarscenariot igen.
För samtidigt som det är allt det där ovan nämnda, så är det också två helt klart äldre barn jag har att göra med (och allting är förstås relativt, ni tonårsmammor!).

Barn som går att prata med eller åtminstone då och då, barn som man kan fråga vad de vill och önskar och vad de inte vill och inte önskar. Barn som inleder samtal med en med ett "Vet du, mamma...". Barn som man kan leka kurragömma med, spela spel med, läsa längre böcker för, spela fotboll med, balansera på stenar tillsammans med och kanske t o m leka i havet med. Barn som då och då drar sig undan och vill leka alldeles själva tillsammans bara de två ett tag eller var och en på egen hand ett tag. Barn som man kan ta med sig hem till trevliga människor som också har barn och därmed få ett ypperligt vuxet sällskap samtidigt som man faktiskt inte behöver passa så mycket barn längre. Och så vidare.

Jag tror att det kan bli bra mitt i all trötthet och gnällighetsfrustration. Jag tror faktiskt det.


Och detta är snart ett år sedan på Rubinens 3-års-kalas. Hej och hå vad tiden går.

onsdag 18 maj 2011

Hoppsan hejsan, Mamma Mia

Pydd slänger sig plötsligt med olika slags exklamationer och uttryck. "Hoppsan hejsan" har hon använt ett tag och det kommer inte hemifrån.
Idag dök "mamma mia" upp och jag undrade var hon snappat upp det. Eftersom hon i allmänhet har svar på tal, brukar hon kunna berätta vad hon håller på med. Men det var Rubin som berättade att uttrycket återfinns i Rorri.
Ok, dags att sitta med lite då och då vid barnprogrammen igen, kanske...

tisdag 17 maj 2011

Att bli tagen på allvar

Gårdagens läkarbesök var verkligen ett sådant där besök som både jag och maken laddat inför. Inte med kolhydrater, men dock med långa samtal om vad vi skulle säga, trycka på, hävda och göra. Även Rubin har laddat och pratat om vad som eventuellt skulle komma att ske på besöket.

Lite kändes det som att vi redan satt i försvarsposition när vi trädde in hos henne, doktorn, men det tog hon snabbt bort.
"Visst är det något.", konstaterade hon och fastän vi själva sagt det i mer än ett år och varit arga över att vi ändå tyckts nonchaleras i vår oro, så kändes det så skönt att hon bekräftade att vi är annat än hyperneurotiska paranoida föräldrar.
Tester sattes i rullning; urinprov, bajsprov, blodprov. Och hon lovade att höra av sig till oss oavsett vad testerna visar. Så ljuvligt skönt. Så föredömligt.

Ut kom vi med lättare kroppar, hoppfullhet och den där berusande känslan av att bli tagen på allvar. Den uppkommer bara om man inte blivit just det på länge.

lördag 14 maj 2011

Var är ni nu ljuva drömmar om ett stilfullare liv?

En gång närde jag en dröm om ett stilfullt hem. Personligt, för visso, men med en viss stringens och fyllt av pjäser som både var vackra och passade ihop.
Ibland får man helt enkelt ge upp och inse att stil inte alltid nödvändigtvis är praktiskt och kanske inte heller gör att man blir glad. Inte alltid.
Så här går det när lillasyster väljer duk.


I övrigt har vi haft en bra lördag och jag har t o m hunnit skriva "klart" inför imorgon. Barnen har till råga på allt visat att de gillar sushi och det är ju inte dumt. Det händer grejer i deras utveckling helt klart.

Kärlek

Behöver det nämnas att Augustus och Rubinen är de bästa av vänner?

torsdag 12 maj 2011

Torsdagstankar


Funderar på banala saker som huruvida jag ska klippa luggen eller låta den växa ut igen, hur jag bäst undviker människor på jobbet idag helt och hållet, hur jag ska dölja svullna ögon från gråtsessionen efter jobbgrälet igår när diset inte tillåter solglasögon och hur skönt det ska bli att fly till Milano om exakt 13 dagar.
Sånt rör sig i mitt huvud när det egentligen ska skrivas predikan.
Och så längtar jag efter mina barn som jag inte hunnit spendera så mycket tid med på sistone.


Men jag har åtminstone somrig kjol på mig.

måndag 9 maj 2011

Turbulens


Och jag är fortfarande ordfattig. I helgen tömde jag mina formuleringsreserver i tre mässor och dessförinnan i en artikel som skulle in med rasande fart och jag har märkt att jag inte ens orkar skriva i min femårsdagbok just nu. Det har inte hänt på mer än fem år.

Omgivningen är kaotisk för tillfället. Förmodligen är det inget jag någonsin kan skriva i detalj om, men jag märker att jag trots allt är ganska opåverkad av det hela bortsett från en lätt irritation som dröjer sig kvar i magtrakten och som ger sig till känna då och då.
Fast i morse när jag borde vara dödstrött efter helgens mastodontinsats, var jag snarare pigg och nästan lite rusig av energi från många bra sammanhang. Dock fortfarande utan formuleringskraft.

Den där irritationen påverkar tålamodet med barnen. Det är tydligt. Framförallt är jag och Rubinen ständigt på kollisionskurs. Han gnäller och retas, vägrar lyssna och gör tvärtemot medvetet. Jag tar i från tårna nästan omedelbart och känner så gott som genast skuld över att jag inte orkar lirka.

En vecka till kommer jag att bada i jobb. Kanske får det vara som det är just nu. Eller, jo, det måste nog få vara det. För det är ju så här. Just nu.

fredag 6 maj 2011

day 30 – your favorite song at this time last year

Sista inlägget och i ärlighetens namn har jag ingen aning. Men Vampire Weekend hade släppt Contra några månader tidigare, så jag lyssnade förmodligen en del på denna.

Inget för den äckelmagade

Storebror har alltid varit väldigt äckelmagad. Allt ifrån det egna snoret och bajset till lillasysters blöjor och snor till, ja... allt som har en konstig lukt, ett äckligt utseende eller märklig konsistens. Så jag blev inte helt förvånad när jag på soffans baksida fann en hel kråksamling. Där det inte syns finns det inte, liksom. Jag behöver dessutom inte oroa mig för några offentliga näspetningar som skulle kunna leda till måltid. Det känns väl ganska ok, men jag måste nog börja vara mer vaksam på min egen klädsel när den unge herren är förkyld.

torsdag 5 maj 2011

day 29 – a song from your childhood

Min mamma levde och arbetade med Mässans musik när jag låg i magen och på något konstigt sätt (?) har hela konceptet följt mig i mitt liv.

söndag 1 maj 2011

10 år

Idag har jag och maken varit tillsammans i tio år.
Det känns ganska overkligt, för det är så levande och starkt, minnet av när vi träffades och hur, och att jag redan samma dag visste - verkligen visste - att nu hade det hänt. Jag hade träffat mannen som jag skulle gifta mig med.
Två veckor senare friade jag.
Han sa nej.
Han sa nej kanske tre eller fyra gånger för det är ju inte sånt man springer in i. Fastän man är säker.
Sen frågade han mig. Och jag sa ja.
Men det var nästan 1,5 år senare.

För att sammanfatta 10 år säger jag att: Jo, jag tror verkligen på kärlek vid första ögonkastet.

day 28 – a song that makes you feel guilty

Skyldig? Ja, jag vet faktiskt inte vad skaparen till listan tänkt sig. Jag tänker då inte på synd i alla fall. Möjligtvis kan jag känna mig lite skyldig när jag hör "träningslåtar" och inte tränat på ett tag. Som nu.
Fast idag har vi brutit detoxen, för den var faktiskt lite för kraftig den här gången. Och fem hela starkt intensiva dagar höll vi på, så det får godkänt. Nästa vecka börjar m a o träningen igen och den är djupt efterlängtad.
Eftermiddagen idag ägnades på Tirups örtagård i ösregn tillsammans med vänner. Lite synd att vi inte förberett oss med regnkläder så nu är vi istället smutsiga och blöta. De har en strålande fin naturlekplats som i vackert väder är värd en pilgrimsvandring och då kan man ju passa på att äta någon god kaka från kaféet samtidigt. Det kanske vi gjorde trots att vi inte motionerade på lekplatsen så länge. Kanske.

lördag 30 april 2011

fredag 29 april 2011

Reflektioner över föräldramöte

Igår hade dagis lyckats lägga in två föräldramöten; ett för Rubinens avdelning och ett för Pyddens. Dålig timing, säger jag. Mina föräldrar kom hit och passade barnen medan maken tog Rubinens och jag Pydds.

Och jag vet inte. Lite märkligt kändes det allt att sitta och diskutera framtid när Pydd ska flyttas. Och min koncentration försvann totalt när det uppdagades att det egentligen inte finns någon plan för vart barnen tar vägen efter det att de blivit för gamla för småbarnsavdelningarna. Det skiljer ett halvår i ålder mellan Pydd och nästa barn som flyttas. Det troligaste scenariot som jag kan se är att Pydd inte får flytta upp förrän hon är 3,5 år (vilket sker nästa augusti) och den enda avdelning som i nuläget kommer att ha platser är den hon inte har några relationer till alls. Och flyttar hon själv (för det är ju inte säkert att småkillarna födda sent i augusti och i november som hon flyttar med kommer vara direkt redo att flytta tillbaka till storbarnsavdelning innan de fyller 3) då följer ingen i personalen med heller. Vill vi inte att hon ska flytta själv, ja, då får hon vänta, men hur länge kan man egentligen gå och känna att man får stimulans på småbarnsavdelningen - tills man är 4 eller 4,5? När alla 07-orna börjar skolan?

Ja, jag vet att jag inte ska oroa mig i förtid. Det är ju hur korkat som helst. Men. Det känns faktiskt inte helt genomtänkt. Det känns nyförälskat överlagt av rektorn.