Hon provocerar mig.
Provocerar till vansinne och ibland känns det som att allt hon gör är till för att irritera och provocera mig med.
Gång efter annan har jag funderat över om det är så att det här är värre än storebror i samma ålder. Men nej. Det är det nog inte. Bara annorlunda eftersom de är olika. Rubinen hade inte de språkliga färdigheterna så grälen blev mer explosiva och fysiska än grälen med lillasyster.
Vi munhuggs. Och jag blir VANSINNIG på hennes ihärdighet i att hitta sätt att inte göra så som jag säger.
Visst, man kan säga att det är bra med bestämda barn. Det är det. Absolut. Men när allt är kamp - allt - så är det faktiskt inte roligt att umgås och jag ångrar redan beslutet att vara hemma i åtta veckor i sommar när läget är just så här nu.
På något sätt inbillade jag mig att lillasysters trots skulle komma mer i skymundan pga att vi är fyra i familjen, men ack... Icke. Hon dominerar scenen totalt som den lilla stjärna hon är. Dramatiskt tar hon till att kalla sig själv för dum när urladdningen skett och fastän vi ständigt gör stor sak av att ingen ÄR dum (eller kanske just därför?) så slås jag av outhärdliga skuldkänslor över att jag blir så rasande på henne.
Dessutom; det är ju inte dumt att trotsa. Det ÄR ju inte det. Det är naturligt. Fullständigt naturligt, så varför är vi så dåligt rustade för att hantera det?
Provocerande är bara förnamnet. Efter tre dygn borta från varandra tror man ju att det ska bli extra mysigt att ses, men istället storgräl pm ALLT. Oh well, kanske inte en oväntad reaktion egentligen, med tråkig hur som helst. Och grymt provocerande att den som provocerar mig mest för tillfället bara är metern lång.
SvaraRaderaSynd att avståndet är långt, annars hade vi kunnat fördriva det lite för långa sommarlovet tillsammans.
Jag har tre hela månader med mina barn och i går morse slogs de järnet.
SvaraRaderaDet blir annorlunda med tiden. Nu är det mest som sagt mellan bröder det slår gnistor. Men viss har det...och känns det fortfarande som en kamp i bland. Min stora pojke använder också ofta "dumhets" taktiken eller " han (lillebror) får alltid det bästa. Det funkar! Jag känner mig omedelbart som värsta mamman i hela världen. Man får ta många djupa andetag för att fixat. Snart kommer busarna hem. De har varit med farfar vid havet.
Andas djupt och hitta bortlämnings alternativ...kompisar eller så...även om bara några timmar. Tänker på dig.
Kram
Ja, tvi. Trotstiden är tuff. Jag har bråttats med girlpower ;) i olika faser på olika sätt med olika döttrar. Och trotset ser ju olika ut i olika åldrar. Sedan är man så fullmatad av föreställningar och bilder om hur man vill att det ska vara, bilder som ju liksom krackelerar för att barnen sätter sig på tvären eller/och käbblar med sina syskon (den varan har vi rejält med här i perioder). Fördelen är att kidsen blir större och man faktiskt kan resonera med dem om hur man ska vara mot andra... Liten egen paus kan vara bra att få när det blir för mycket! Finns det någon som kan avlasta dig så att du får lite andrum? Om aldrig så liten stund.
SvaraRaderaK:
SvaraRaderaNej, vad jobbigt du har det...det underlättar ju inte att vara själv då heller precis, avlastning säger jag också. Kan någon ta barnen en stund så du kan komma ut och göra något annat? Vi är ganska uppbokade, men på söndag skulle det vara jättekul att ses om du orkar/har tid. Göra något, antingen om ni vill komma hit en sväng eller göra något annat. Du får säga vad som passar eller om ni hinner, men det kan ju underlätta att inte vara hemma och hänga med lite andra människor ibland... Om inte annat mentalt... Kram, kram
mellanbarnet: Ja, irriterande med avståndet! Hade varit lättnad att förfasas i gemensam trupp...
SvaraRaderaOch det är ju inte klokt att någon så liten kan komma så långt under skinnet på en.
Marika: Jag tycker att det är skönt att vittnesmålen i allmänhet säger just så; att det blir annorlunda. Samtidigt blir det ju också nya utmaningar att hantera konflikt i ny form... Jag stack iväg ut till mina föräldrar idag och imorgon kommer de in och låter mig få ett par timmar att fixa ärenden utan barn. Riktigt skönt. Och oerhört skönt att ha föräldrarna så nära. Kram!
Librarybeth: Ja, jag kan ju tänka mig att du haft din beskärda del;).. Och har fortfarande, för den delen. Men dina ser ju så milda och snälla ut på bild så man luras ju att tro att trots aldrig äntrat tröskeln. Skönt nånstans att höra att den finns överallt och att den utvecklas och att BARNEN utvecklas även om jag precis läste om fasorna över att de växer upp för snabbt;)...
Anna ser dej: På lite avstånd och med en eftermiddag som ändå varit ok i trotsmått mätt så känner jag mig coolare. Maken är tillbaka på fredag kväll och jag satsar på att få lite tid att andas i helgen mellan storhandel och barnkalas (R's dagiskompisar...). Tack för att du finns och är så påtaglig i din närvaro här nere. Det gläder mig oerhört! Stora kramar och ses snart!
För att svara på din fråga om varför vi är så dåligt rustade så tror jag det beror på att vi sällan delar med oss av det som känns svårt och nästintill skambelagt och förödmjukande. Många strävar efter den "perfekta"familjen. På ytan. Jag tror att det du beskriver, har de flesta föräldrar gått igenom, mer eller mindre. Håll ut! Och kram och kraft till dig!
SvaraRaderaAck, ack, vad jag behövde läsa detta idag. TACK!
SvaraRaderaDu är definitivt inte ensam om att bli jättearg på trotsiga barn som inte gör vad man ber dem om. Tålamod, tålamod.
annika: Jag tror att du har helt rätt och den där känslan av otacksamhet, gnällighet och skuld infinner sig som på beställning så fort man tar bladet från munnen (eller ens tänker tanken att göra det, då och då). Att dela med sig av både nöd och lust är viktigt i alla slags relationer, tror jag, inte bara i äktenskapet/parrelationen. Att läsa om trots hos andra har definitivt stärkt mig och gjort att jag inte tänker lika ofta på att ringa till professionell psyk-hjälp (för både mamma och barn)... Kram tillbaka och tack!
SvaraRaderaAkan-Kakan: Varsågod! Och tack själv! Det är precis vad jag behövde höra, jag med!