De första dagarna här ute kämpade jag med att göra mig fri från jobbet. Huvudet ville liksom inte ha med jobb att göra, men den lilla ordningstörstande rösten pockade på och viskade: begravning i Stockholm, artikel att skriva, uppgifter att skicka in, dop att planera. Tills jag, efter att ha pratat musik med begravningsbyrå, svarade rösten att ingenting brinner i knutarna. Ingenting brinner annat än alla de sekunder och minuter, timmar och dagar som ska användas väl med mina barn.
Veckan som startade semestern, ensam med barnen, förde mig in i ett helt annat mode. Tvärt avslut. Det fanns fortfarande lösa trådar - finns lösa trådar - som jag måste ta itu med. Fast här går det liksom inte. Det är fysiskt möjligt för visso, men mentalt? Nej. Underbart skönt att bara gå upp på morgonen, rakt ut i köket och titta ut över hagar åt ena hållet och trädgården åt andra. Att lära känna barnen bättre, mina, dem som jag inbillat mig att jag visste allting om, men som jag sörjer lite över att jag tycks förlora kännedomen om under ekorrhjulets påverkan.
Det är så häftigt att se hur de leker, samtalar, resonerar och grälar, lär känna varandra avskilt från oss. Skapar en alldeles egen relation och värld. De är så olika och samtidigt så lika. Jag tror att jag minst en gång om dagen konstaterar hur fantastiskt roligt det är att de gillar varandra och att det där första skitjobbiga året med två så små barn var värt det - sjuttiotusen gånger om - när jag ser deras samspel idag.
Just nu bävar jag lite för att komma tillbaka till verkligheten i staden på måndag. Bävar för att det kommer att vara så svårt att skjuta jobbet ifrån mig trots flera veckors semester kvar, att låta bli att göra morgonritual med krämer och smink, att låta bli att planera dagen till fullo, att bara vara, rakt upp och ned.
Fast kanske ska jag mest vara tacksam för att det trots allt går att någon vecka om året sjunka ned i en bok, ha på sig samma kläder varje dag, söla fram i tillvaron och inte känna att tiden rinner bort för att någon inte håller tempot. Kontrasterna är livet. Och något annat vill jag inte ha.
Ja! Precis. Så ska det vara ibland. Jag längtar till min första semester någonsin! Åh, du får mig på bättre humör. :)
SvaraRaderaDet här låter helt underbart!
SvaraRaderaInte den där oroliga K innan semestern.
Bra jobbat!
Kram
Låter som du verkligen lyckats sjunka in i det viktiga lilla livet. Och det andra hinner du ju. Tror att du fixar att skjuta undan det igen när det är dags. Och så skönt det låter när du skriver om dina ungar, att de leker och fixar. Tänk vad jag saknar de där åren i mitt liv ibland!
SvaraRaderaSå skönt ändå att du kan stanna upp..för det är ju också det viktigaste och att du är medveten om att det snurrar för fort..för då har du en möjlighet att kanske göra något litet åt det..
SvaraRaderaÅ katten lite längre ner ...är ju bara så fin och maffigt vacker...
Tänker på dig och önskar dig flera lata planlösa dagar utan krämer..kram!
Vad härligt det låter! Det där med att skjuta undan saker och inte låta dem gnaga i bakhuvudet skulle jag vilja lära mig. Och så är det skönt att höra att det kommer en tid där syskonen uppskattar varandra. Den ser jag fram emot. Semesterkram!
SvaraRaderaLåter bra. Stanna där. I den känslan.
SvaraRaderaFinaste K, bara var där: i andningen, boken, trädgården, i varandrt med barnen och mannen. Njut och släpp inte den känslan för att ni kommer hem igen. Kanske upptäcktsfärd i stan? Ser fram mot att ses när både ni o vi är hemma igen. Stor kram
SvaraRaderaLåter som du landat bra... just det där att umgås och se sina barn umgås med varandra. Det är stort att få göra det.
SvaraRaderafacutvivas1: Så bra! Hoppas att du får en riktigt underbar första-semester! Kram
SvaraRaderaMarika: Och du fick mig att tänka tillbaka och att se skillnaden; tack! Stor kram!
annika: Vet du, när jag hör det där (fastän det är så svårt att riktigt förstå;)) så ger det lite extra tålamod och lite extra önskan om att stunden inte måste skyndas på. Tack, fina!
Toril: Jo, medvetenheten om att det är så gör ju att vissa saker eller åtminstone inställningen kan göras annorlunda; det tror jag att du har helt rätt i. Och visst är han - en mycket stilig kattpojke! Kram och detsamma önskar jag dig!
mellanbarnet: Jag tror att stunden då bröderna föredrar varandras sällskap framför ert kommer snabbare än ni tror. Faktiskt! Fast det är många stunder av råddande och underhållande som ska gås igenom fram tills det förstås. Tålamod och energi skickar jag så där lite hurtigt över cyberrymden. Kram tillbaka!
Kajsa: Ja, jag ska sannerligen försöka...
Anna ser dej: Upptäcktsfärd i stan låter finfint! Ser fram emot att ni kommer tillbaka hit! Stora kramar!
Librarybeth: Ja, jag tror faktiskt det! Fick en sådan där "Det är alltså så man ser ut på semester..."-kommentar från en kollega på stan idag. Det kändes bra!