Strosade ut i soligt och njutbart väder med de två i förmiddags och hamnade på vår mest frekventerade lekplats (inte helt överraskad över det, om man så säger...).
Där befann sig en förskolegrupp och jag kände att jag ganska snabbt blev irriterad. Och irriterad på att jag blev irriterad. För det slog an något. Där fanns en hel uppsjö barn som på olika sätt ville ha min uppmärksamhet. Någon som ville bli upplyft i gungan och gungad. Någon som kom och kramade mina ben. Andra som försökte inleda konversation och just idag kände jag att jag liksom inte räckte till ens för de egna, som i vanlig ordning stack iväg på egen hand (Pydd) och ville bli gungade och ha sällskap (Rubinen). Men det som framförallt slog mig var hur dåligt de vuxna räckte till. Och de tycktes inte heller direkt anstränga sig för att göra det.
Man kallar det fri lek och allt barnen tycktes vilja var att få uppmärksamhet av vuxna människor.
Vi gick. Jag orkade inte vara diakonal första dagen av semestern.
På nästa lekplats hände samma sak. En förskolegrupp kom instormande efter en liten stund. Här rådde barnen mer sig själva, men i gengäld fanns det en ganska så trist attityd hos en del av pojkarna i gruppen. När mina två i vanlig ordning grälade om vem som skulle gunga i "bebisgungan" påpekade en av gruppens pojkar att "vi är stora killar och gråter inte om vi inte får gunga", vilket inte direkt var ett problem eftersom de redan ockuperat gungor för eget bruk.
Och jag kände bara hur det egna barnet slet sig loss och väste: "Men så kul för er då!".
Och sedan gick vi därifrån.
Så här i efterhand funderar jag över hur mina barns förskolegrupper fungerar ute på vift; konverserar mina barn också främmande mammor på lekplatser?
(Och det behöver ju inte vara negativt annat än om mamman är på så dåligt humör som jag var idag).
är deras personal också så otillräcklig och frånvarande?
(Eller var det bara jag som upplevde dem som det?)
Så tänker jag att det kanske snarare var jag som hade problem som barn, som aldrig någonsin skulle närma mig en främmande människa på en lekplats. Fast det blev ju faktiskt folk även av mig.
Det där är så läskigt. Jag har ont i magen ibland när jag lämnar min son på dagis, för jag vet att det alltid är ont om personal och allt för många barn. Han har redan blivit biten tre gånger och jag väntar nästan bara på nästa olycka. Ändå verkar han ha det bra där med både vuxna och de flesta barn. Men ibland när jag en gång ibland hämtar min son så ser jag alltid vuxna som bara står och hänger medan ungarna sitter i sina barngungor och väntar på att bli knuffade på. Ingenting sker.
SvaraRaderaDet enda jag känner att jag kan göra just nu är att ge min som massor mer kärlek när vi kommer hem, leka, busa, pussas och kramas i hans tempo så han får tillbaka sin dagsdos av närhet. Men det kanske inte hjälper heller. Hur gör alla andra?
Fröken K: Ja, nog undrar man och jag håller med dig; visst är det läskigt! Så här i efterhand (när barnen äntligen sover) förstår jag inte hur jag kunde låta bli att vara den där varma vuxna människan som jag ändå inbillar mig att de uppsökande barnen såg, men samtidigt är det ju faktiskt personalens jobb att se varje barn. Och, tycker jag, protestera å det högljuddaste om de inte har möjlighet att se alla barn. Då är de för få. Så enkelt borde det vara. Sen vet ju jag också att besparingar och annat gör att det inte fungerar så, men tänk så mycket tid våra barn spenderar på plats där de måste slåss om vuxen-uppmärksamhet! Suck. Dålig dag, kanske. Jag hoppas det. Både för personalen och för mig...
SvaraRaderaJa, dåliga dagar har vi alla. Vi får hoppas på det.
SvaraRaderaJag har fått oerhört mycket besökare från din sida till mig. Ingen som stannar kvar dock, men tack för att du länkar. :) Din länk finns hos mig med, men den finns inte alltid tillgänglig, dumma bloglovin. :)