Så är det idag. När jag öppnar munnen, kommer bara ett krax ut och hur mycket jag än harklar mig, blir det inte mer.
Varje gång det händer inser jag hur handikappad jag blir utan röst. I relation till mina barn, i mina arbetsuppgifter, i möten med människor överhuvudtaget.
Och då, just där och då, blir jag så tacksam över att jag de allra flesta dagar på året inte behöver begränsas så. Att min röst både funkar och är "jag" på vardaglig basis.
Men just idag - här och nu - försöker jag att inte tänka på morgondagens morgonmässa, på begravningen på torsdag eftermiddag och på kvällens kurstillfälle i Lund. Det löser sig säkert. På något sätt...
Äpplen sägs vara bra för rösten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar