Tiden mellan stunderna

Hemma och vänder mellan mässorna idag och jag känner att det är något som liksom kliar. Det har kliat hela hösten. Jag kan inte bedöma om det är en positiv känsla eller en negativ; den är frustrerande oavsett.

Det var länge sedan jag upplevde att jag tog mig tid till att lyssna inåt, fokusera kärnan i livet. Allt bara springer på och ska utföras och med lite sjukdom inkastad i leken blir marginalerna än knappare.

I kyrkan idag träffade jag ett par som väntar sitt andra barn ungefär så tätt som det är mellan Rubinen och Pydd, och det slog mig, när jag pratade med dem, att den där "jobbigaste" tiden för vår del är över. För tillfället i alla fall. Tiden då det inte fanns tid för den egna tanken överhuvudtaget, tiden då man mest sprang med andan i halsgropen och bad, bad, bad om att inget oförutsett skulle kastas in i det redan rådande kaoset. Nu är kaoset på ett annat plan och kanske mer "lyxbetonat": Vad ägnar jag min "fria" tid till, vad vill jag egentligen med mitt liv, mitt arbete, osv..

Och, ni förstår säkert att jag inte menar att det är lyx att tänka de där tankarna; det bara framstår som lyx när man försöker få en vardag med två mycket små barn att gå ihop.

Att vara nöjd tror jag på ett sätt är farligt, för det främjar ju ingen framåtriktning. Jag börjar känna att jag är redo för nya utmaningar i jobbet och som ett svar damp det ner ett antagningsbesked i brevlådan i fredags. Det andra positiva den här hösten, vilket innebär att vårterminen kommer bli tämligen stressartad. Men kul, tror jag. Absolut kul och omvälvande.

Nu ska jag springa tillbaka till jobbet. Eller, vänta, jag ska nog faktiskt gå. Makligt och närvarande.