"Jag är en flicka, men ofta är jag en pojke", säger Pydd vid frukosten.
Rubinen är snabb att skratta och säga "Men du ÄR ju inte en pojke."
Pydd står på sig och menar att hon visst det är en pojke allt som oftast.
Och jag säger diplomatiskt att om Pydd vill vara en pojke så får hon det.
Uppenbarligen är det något som pojkar får göra som Pydd också vill ha tillgång till, för det handlar varken om kläder eller utseende.
När jag säger att jag egentligen är en farbror, så skrattar båda barnen. Intressant det där.
Mycket intressant!
SvaraRaderaVerkligen spännande. Och att man får säga så, det måste betyda att det är högt i tak hos er. Kram du lilla farbror!
SvaraRaderaHihi, ja jag kan tänka mig att de skrattar. Farbröder är ju gråa och tjocka. ;)
SvaraRaderaHaha!! :D
SvaraRaderaunderbart! e sa härom dagen som svar på nåt storasyster sa "jag är inte en tjej, jag är en människa". och det var ju fint, på nåt vis! undrar så vad hon sa, och vad han tänkte...
SvaraRaderaMarika: Eller hur?! :)
SvaraRaderaannika: Jodå, det är det. Fast jag kämpar en del med det som så uppenbart kommer från dagis där pojkar måste vara pojkar och flickor flickor. I allt. Kram tillbaka!
facutvivas1: Hahaha! Och så känner jag mig verkligen då och då, så då stämmer det ju väl;)
Librarybeth: :D!
fru a: Ja, ibland vill man ju verkligen sitta som en liten fluga på väggen och lyssna till barnens snack med varandra. Det sker mycket där. Mycket. Och det var ju jättefint; människor är vi först och främst!