Det här skulle ju bli en vit vecka, Librarybeth. Jag har i alla fall klätt mig i vit krage dagligen för jobb, ja, för det har det varit gott om...
Och vissa dagar är ganska sanslösa. Igår var en sådan.
Dagis ringde mitt under vårt arbetslags jullunch. Det visade sig, efter många om och men, att personalen blivit sjuk och att Rubinens avdelning trots allt inte skulle kunna ta sig till min kyrka idag för att uppleva julkrubbevisningen. Himla tråkigt, tyckte jag.
Lite senare, när jag sitter med ett sorgehus, har dagis ringt igen och det får jag veta först efteråt när maken ringer och berättar att Rubinen petat upp en stor glaspärla i näsan. Dagis ringer såklart inte till maken då, utan väntar tills han kommer för att hämta. Mycket korkat, med tanke på att pärlan skulle kunna ha tagit utvägen ned i luftstrupen och då hade det blivit ett långt större problem än vad det ändå blev.
Så min middag på kvällen med tidskriftsredaktionen fick snabbt ställas in och maken och Rubinen bege sig till akuten. Pydd fick hänga i fåtöljen på mitt rum medan jag försökte sortera bland anteckningarna efter samtalet....
Till på köpet berättade Rubinen att två pojkar kräkts öppet på dagis. Tjoho!
I morse skeppades Rubinen till sin mormor och morfar för att slippa direktkontakt med smittan idag igen, medan Pydd gick till dagis med mig. Väl där, får vi veta att det nu kräkts även inne på småbarnsavdelningen. Jaha...
Bara för mig att lämna henne där ändå och gå till jobbet för fulla visningar.
Och när jag är på väg ut till begravning lite senare, ringer maken i panik från huset. En dörr har gått i baklås och han är instängd. Jag får ta rundan om huset innan begravningen och göra det möjligt för honom att ta sig ut...
I kapellet får jag veta att musikern är försenad och kanske inte kan komma till begravningen förrän en halvtimme för sent.
Vid det laget har jag gått in i något slags totalt avslappat tillstånd och mycket riktigt löser det sig till slut. Begravningen blir bara tre minuter sen.
Men nu. Är. Jag. Trött. Tror jag ska lägga mig och sova i soffan...
Eeeeh, hoppla det där var ju nästan som att läsa ett manus till en skruvad film! Kan inte låta bli att dra lite på smilbanden - just det där när man blir liksom helt avslappnad och bara åker med till slut. Men nu hoppas jag att ni håller er friska trots kräk-dagiset (!). En pärla i näsan har en av mina döttrar också testat. En sån där indian-pärla tror jag bestämt att det var....
SvaraRaderaVad ska man säga och jag håller med Librarybeth här ovan, känns overkligt och nästan som en film. Det där med folk som lämnar sina kräkande barn på dagis verkar vara ett utbrett fenomen idag, folk berättar om det hela tiden på mitt jobb. Det är sjukt! I dubbel bemärkelse. Sedan verkar ju också dagispersonalen inte helt närvarande liksom. Men du verkar ändå ha tagit dig igenom allt. Stackars dig! Kramar om!
SvaraRaderaOjoj! Vilken superwoman du är! Hoppas att du får vara lite ledig snart. Kram
SvaraRaderajag får ont i magen o blir snurrig av att läsa det här och håller med om att det låter som ett manus till en fars eller nåt. Hoppas hoppas o önskar så, att denna vecka bjuder på lugn och ro och värme och kärlek och hälsa. Kram
SvaraRaderaHelt otroligt att du klarade dig genom det utan att få hjärnblödning eller nåt liknande! Mycket imponerande, du är sannerligen en superkvinna! Ser fram mot att se dig live, imorgon. Kramar!
SvaraRadera