Jag saknar dem redan. Fast att jag hör dem i trapphuset just nu, precis hemkomna från cykeltur med maken; gnälla, skrika, trotsa, så saknar jag att vi inte kommer att ha dem inpå oss under nästa vecka. Och jag har haft så lite tid för dem de senaste tre veckorna. Det märks att det handlar om kvantitet och inte kvalitet vad gäller umgänge. Det är så. Det skaver liksom lite hela tiden mellan oss, som en högljudd fast omklädd förebråelse över min bristande tid. Jag längtar efter en lugnare lunk och jag vet att den kommer. Den gör det. I mitten av oktober. Och under nästa vecka tar vi itu med projektet partid som också hängt i luften på sistone. Det ska bli ljuvligt skönt. Och man kan inte ha allt samtidigt. Det är nog så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar