Liksom sin bror, i samma ålder och samma situation, höll hon sig vaken och alert under hela gudstjänsten, men när brodern vid sitt dop "sjöng med" och hoppade upp och ned i faddrarnas knän så var L långt ifrån nöjd. Nöjdast var hon när hon fick sitta hos mig och dansa till psalmerna... Sen fattade jag varför. Med R var det alltid av yttersta vikt att han var äten, soven och bytt inför allting stort som skulle ske. Även om vi kanske inte alltid lyckades med konststyckena ändå, så fanns intentionen att underlätta. För oss och för honom. L "hänger med" i mycket större grad och hade inte sovit nämnvärt under förmiddagen. Följaktligen däckade hon i farmors knä och var så trött att hon t o m missade mattid. Inte mig emot visserligen, eftersom det innebar obrutet mingel med människor jag inte delat hela meningar med på ett bra tag. Trevligt!
Ytterligare en av mina principer föll kort före dopet. Jag, som i allmänhet står som gudstjänstledare vid dessa tillfällen, brukar vara noga med att poängtera att man inte ska uppleva stora ögonblick bakom linsen, d v s gärna vänta med fotograferandet tills efteråt.
På R's dop lydde vi inte den av mig satta regeln fullt ut, utan lät en släkting ta bilder under hela gudstjänsten. Det visade sig vara utomordentligt vettigt. Inför L's dop kunde vi ta fram bilderna (på datorn) och visa för R - hela förloppet inklusive det som han förväntades delta specifikt i. Abrakadabra och så hade vi en mycket förväntansfull och insatt tvååring som med glädje stod inför en massa okända människor och hällde upp vatten i dopfunten.
"Dopfunt" tillhör för övrigt inte direkt de tvåhundra nödvändigaste orden i en tvåårings vokabulär, men detta ord har gång på gång yttrats under helgen med stort allvar. Så otippat var användningen av ordet, att jag istället hörde honom säga domprost (vilket väl iofs är ÄNNU mer otippat, men uppenbarligen inte i min trasiga hjärna...)...
Så för att komma till någon slags konklusion, kan jag säga att jag hädanefter istället kommer att UPPMANA folk att se till så att dopgudstjänster och dylikt fotograferas. Pedagogiken framförallt!
Smart idé tänker jag, det där med att en utsedd person kan fotografera förloppet...Kanske kan man som präst liksom tipsa föräldrarna om det inför kommande dop? jag menar, det är onekligen rätt störande med 100 blixtar i tid å otid, så jag har liksom varit rätt "för" det förbudet...men en smidig liten person som smyger omkring...bra idé tycker jag!
SvaraRaderaGrattis till L!
SvaraRaderaJag hade inte tänkt på det på det viset förut. Jag tyckte redan innan att den glädje bilderna ger i efterhand många många gånger om uppväger det störningsmoment eventuella blixtar och knäppljud utgör. Nu har jag ännu ett skäl att fota i tid och otid :)
Kram
fröken blund slår dank: Ja, det är så lustigt det där med vad nya erfarenheter gör med det man tidigare hållit som sant; fr o m nu ska jag alltid uppmana folk att utnämna en fotograf (hellre det än film tror jag?) och defintivt ta upp det med kollegorna när jag är tillbaka efter föräldraledigheten. Jag testade nya förslaget i måndags på en dopfamilj vars son jag ska döpa om ett par veckor. Det gick hem!
SvaraRaderaC: Tack! Bra att du är lite anarkist med fotograferandet! Som sagt tror jag att man får ut en hel del mer av det när man kan återberätta med hjälp av foton i efterhand. Kram!