Varje ny nivå under den här föräldraledigheten har skapat en viss ångest. Förmodligen var det likadant under den förra, men det känns så avlägset nu att minnet helt enkelt sviker.
Till en början var det ångestfyllt att lämnas ensam i fem minuter med båda barnen.
Sedan kom dagishämtningsskräcken (vad gör jag om dottern vägrar vagnen vid hämtning? vad gör jag om dottern vägrar sova när jag hämtar? vad gör jag om dottern gallskriker? vad gör jag om sonen än en gång har bajsat när vi ska gå ifrån dagis och jag måste in och byta på honom? vad gör jag om sonen vägrar sitta i vagnen? etc etc).
Efter det kom Roa-sonen-medan-dottern-också-ska-roas-under-två-timmar-tills-maken-kommer-hem-paniken.
För ett tag sedan kom eldprovet läggning-av-båda-barnen.
Om lite mindre än två veckor börjar sonens 15-timmars-veckor på dagis. De börjar två månader senare än brukligt eftersom vi fick dispens pga dotterns kolik. Redan nu har emellertid 15-timmars-ångesten börjat jaga mig. (Hur ska jag klara båda barnen flera heldagar i veckan? Hur ska jag kunna känna mig som en bra mamma mitt i den röran? Hur ska sonen kunna må bra när han inte får den stimulans han är van vid och som jag faktiskt varken KAN eller VILL ställa upp på? Hur ska allt annat hinnas med; städning, kokning av nappar (ja, banalt), matlagning etc? Var är JAG i denna vardag?)
Förmodligen kommer även det att gå. Allt annat har gått och blivit vardag. Jag kan dock inte gå med på att 15-timmars-regeln är bra. Den ÄR helt enkelt bara en ekonomisk fråga - inte vad som är bäst för mina barn - och just det gör mig ursinnig.
Jag förstår så väl vad du menar. Jag har precis kommit ur panikstadiet och får inte längre tokångest när kärleken meddelar att han ska på tjänsteresa och vara borta över natten. Men det är på håret. Och kräver en jävla massa planering för att vi ska funka. Typ mat som lagas på 5 minuter, saker att göra, någon emergency-plan om bägge kidsen gråter samtidigt på natten. Jag förstår så väl och jag håller helt med om 15-timmarsregeln. Jag är otroligt lycklig över att jag bor i en kommun där man får 30 timmar i veckan. För oss alla. För jag tror inte att det är roligt för stora barnet att vara hemma hos mamma och lillasyskon som behöver få sitta ner några timmar och amma. Eller förbereda middag. Eller koka nappar. Och jag tror att man blir en bättre mamma om man får lov att ha en andningspaus på dagen, och få lov att fokusera på en liten skrutt som också behöver bli sedd och inte alltid bara hänga med.
SvaraRaderaKlart du kommer klara det. Det kommer bli lättare ju större lillgriser blir. Och om någon månad kommer du att fundera över varför det kändes så jobbigt. Men, jag ville bara säga att jag fattar. Helt. Du är inte ensam. Och 15 timmars dagis suger... Kram
känner igen mig... ja, 15 timmar är definitivt i minsta laget!!! men det kommer att gå fint ändå, det gör ju det :)
SvaraRaderaAnna ser dej: Oerhört skönt att höra att det finns igenkänning i de här känslorna. För det ÄR ju jobbigt att ta hand om barn. Även de egna. Ibland får jag påminna mig om att mina barn inte är mina fiender och att det inte är så att de ruvar på något som de tänker utsätta mig för när jag står där ensam... De är faktiskt bara barn, min älskade barn till på köpet, och beroende av mig, men inte heller döende om jag inte fixar allting som måste fixas omedelbart. Så visst kommer det att gå, men åtgärder är gjorda inför hösten så att 15-timmars-historien ska bli kort... Kram!
SvaraRaderaFru A: Mmm, verkligen minsta laget... Skönt att inte vara ensam i känslan!