Röra och rutiner

"Rutiner, rutiner, mitt kungarike för rutiner.", säger jag och menar det verkligen numera. Och jag känner mig inte det minsta tråkig när jag säger det, trots att vänner som har en betydligt friare syn på sitt dygn verkar tycka att vi har det stelt och förutsägbart.

Rutiner har följt oss genom våra kolikperioder. De har varit stommen i det liv som känts allt annat än lustfyllt, men som åtminstone under dessa perioder varit det enda vi kunnat luta oss mot när vi svajat som mest.
Rutiner har fortsatt följa med på färden; gjort spontanmiddagar med natthäng hos vänner omöjliga, men fått oss att hitta på nya sätt att umgås på. Vad sägs om en eftermiddagsmiddag med start kl 15?
Rutiner gjorde mig extremt vältränad under min första föräldraledighet då jag i rask takt promenerade 12 km om dagen med vagnen bara för att sonen skulle sova på samma tid varje dag.
Rutiner är för kontrollfreaket en slags religion, men jag har inga svårigheter att erkänna att jag är ett sådant och att jag faktiskt mår bra av det. Numera, förstås.
Så vad är det värsta som kan hända i ett liv byggt på rutiner? Jo, att det inträffar saker som gör att rutinerna inte längre håller. Och den där lilla perioden innan nya rutiner byggts upp är alltid lika jobbig, oviss och magsyreframkallande.

Men nu är vi där - allra troligast så i alla fall. Sonen som alltid varit ett under i lättlagdhet har börjat bli rädd för att sova. Numera fungerar inte våra nattningsrutiner. Att vara småbarnsförälder gör en sannerligen ödmjuk och det behövs förstås. Det behövs påminnelser då och då om att de barn man har satt att ta hand om faktiskt inte kan programmeras. De är inga saker utan människor av kött och blod och de förändras. Precis som vi gjorde och förhoppningsvis fortfarande gör. Detta försöker jag intala mig just nu, när livet känns lite svajigt, innan våra rutiner sitter igen. För en sak är säker; jag behöver dem. Åh, vad jag behöver dem.