Återigen till temat tid.
Utanför fönstret, runt omkring i staden har studenterna väsnats och tjoat hela dagen. Efter dagishämtning gick vi en sväng och tittade på massorna av (unga) glada människor som tutade i olika grejor och i de olika åk som var för dagen införskaffade. Det är bara den första av jag-vet-inte-hur-många-dagar som kvällarnas stillhet kommer brytas av visselpipor, skrik, sång och tutor utanför förnstren. R var helfascinerad. Både av tutorna och hattarna en masse som passerade förbi. Det snackades oavbrutligen om dem vid middagen och vid nattningen.
Jag fann mig, apropå allt detta, stå med händerna i diskvattnet och tänka tanken; hur hade jag reagerat om jag såg mig själv som idag för femton år sedan? Hade jag ens förstått att det var jag, om jag bara tittade ut genom mina egna ögon? Hade jag blivit skrämd/glad/besviken/lycklig? Ja, kort sagt, hade jag varit nöjd med det liv som eventuellt väntade på mig om alla val hade gjorts precis som de gjordes?
Jag är nöjd nu. Det räcker förstås och kanske är det i den där nöjdheten som jag ändå dristar mig att undra; skulle jag rentav bli stolt över mig själv? En sak är säker: jag vill inte vara 19 igen. 33 snart 34 är helt ok.
Jag är helt säker på att jag hade blivit livrädd, om jag sett mig själv från ett studentflak när jag var 19, och sett mig själv som nu alltså...
SvaraRaderaMen helt ärligt talat så kan jag ofta bli rätt livrädd fortfarande, när jag tänker på hur jag var som 19 åring...Hur tänkte jag egentligen? Att jag inte fattade hur tokiga val jag gjorde...fast nånstans var det ju lysande val, eftersom de förde mig hit. ;)
Men allt som oftast är det ju en himla tur, att vi inte kan ändra det som varit, och inte heller det som komma skall, eftersom vi inte vet vad som väntar oss;)
Nej, det är en märklig känsla att tänka på att man själv varit en av de ystra kalvarna som snart ska släppas ut på grönbete. Det hade nog kunnat se ut som ett nerköp för en 19-åring att vara tvåbarnsmamma, som fortfarande bor i en tvåa och är statligt anställd:D Men jag kan också konstatera att jag aldrig skulle vilja vara 19 igen heller. Och 34 är ju rena rama ungdomen...
SvaraRaderafröken blund slår dank: Jag håller med dig om den där dubbelheten i förhållande till de val man gjort i sitt liv. Jag har bestämt mig för att aldrig någonsin ångra något, så länge jag är nöjd med det liv jag lever idag och att därmed så fort missnöje uppstår försöka göra något åt situationen. Det är precis som du säger; att de val man gjort fört en till den plats man befinner sig på!
SvaraRaderaAnna ser dej: Mmm, jag tror att det skulle vara svårt för mig som 19-åring att hänga med i svängarna av hur livet sedan bar iväg... Skönt att slippa göra alla de där valen igen, för jag är övertygad om att de inte hade sett ut så om jag som 34-åring skulle välja. Och ung, tja, fast 40 är väl det nya 30?
jag skulle inte heller vilja vara nitton igen. men, jag SKULLE gärna uppleva den dagen en gång till!
SvaraRadera