Övar mig just nu i att släppa taget en aning.
Gårdagen var tämligen kaosartad med heldag ute hos mina föräldrar; en dotter som vägrade vara annanstans än i mammas famn, en son som skötte sig anmärkningsvärt bra för sin trotsighet och en massa socker...
Eftermiddagen spenderades med finaste K, gott samtal trots två-barns-kaos och en middag bestående av grönsakssoppa enligt maken gjord på rester i kylskåpet.
Kvällen efter och under läggningarna handlade om vin, snacks, fina systern/mostern och bästa E som sällskap och så småningom tre avsnitt av under våren inspelade Grey.
Idag ska jag iväg och döpa en väninnas son i min kyrka. Helt oförberedd. Har helt enkelt inte hunnit tänka de där tankarna under veckan som gått. Jag förstår inte hur de gör som har flera barn hemma på heltid under hela veckan. Hur hinner man allt man ska hinna? Tur att vissa saker sitter i ryggmärgen. Som att hälla vatten på någons huvud t ex.
Är det inte ganska coolt att få döpa sina vänners barn? Det känns liksom så mäktigt, ditt jobb på nåt sätt. Jag är imponerad av präster helt enkelt, tycker det är ett av de finaste jobb man kan ha...
SvaraRaderakram
fröken blund slår dank: Jodå, visst känns det coolt att få vara med vid alla dessa stora högtider i folks liv! Vissa saker blir ju så småningom som vilket jobb som helst, tyvärr, men det där att viga vänner och att döpa vänners barn är alltid lika pirrigt och spännande.. Och mäktigt också på något sätt, förstås... Kram!
SvaraRadera