Ja, eller det är jag väl i o f s hela tiden, men idag var allra första hemmadagen på vår fruktade 15-timmars-period.
Som nämnts tidigare har sonens tvåårsfyllande inneburit några smärre förändringar. Pappigheten som alltid varit ett faktum har nått nya höjder och läggningarna har blivit evighetshistorier. Båda dessa saker är kanske självklart försämringar (åtminstone i en mammas ögon). Eftersom inte heller läggningarna dagtid är möjliga utan att mamma/pappa ligger bredvid och inväntar sonens sömn, bävade jag något inför dagens andra eldprov (det första var att tillsammans med båda barnen möta upp en väninna och hennes dotter kl 9.30 för lektid).
Tillkallad för sömn-ändamålet var min käre bror som skulle passa Pocksan. Det gick. Skönt. En timme senare vaknade sonen någorlunda utsövd och vid det laget hade jag en sur dotter som behövde sova som sällskap. Som tur var somnade hon när vi kommit ut för andra gången idag (Fabulous!) på en promenad med familjeprästen, förbi både polishus, brandstation och synagoga.
Dock är dessa läggningar just nu ett rackarns aber. Ja, jag vet att det kommer se annorlunda ut så småningom; ja, jag vet. Men. I nuläget GÅR det inte att vara själv med två barn över läggningarna. Som tur är så ÄR vi ju också två (ja, inte dagtid förstås), men bara det att ensamheten är en omöjlighet, känns stressande, tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar