Rubinen 2 år

Så har det gått hela två år sedan den där natten på MAS när sonen till slut pressades ut. Midsommaraftons morgon.

En bestämd och humörstyrd liten människa med ett enastående musiköra och fotbollsben. Han sjunger mer än vad han talar, men talet har börjat komma loss allt mer det också. Danska och svenska fraser blandas med varandra. När nya sånger ska läras in lyssnar han intensivt och när sången är slut säger han "Igen", tills den sitter med text och allt. Han gillar sina böcker, gillar när vi läser och berättar för honom, och kan sitta och titta allt längre stunder själv inne på sitt rum. Vi har också märkt att sångfraserna kommer igen som beskrivningar på situationer, oftast i helt korrekta associationsbanor. Att räkna och rabbla alfabetet (helst genom sång förstås) är också roligt.

Han springer mer än vad han går, otröttligt kan han ta sig fram kilometervis utan att vilja upp i vagnen, men än så länge är han för oförutsägbar för att jag ska våga släppa ner honom när vi är ute i stadsmiljö tillsammans och lillasyster är med.
Stolt storebror är han ju också och han pendlar mellan att vara ömsint och hjälpsam till att hårt trycka på henne och vara svartsjuk.
Han är oerhört kärleksfull; framförallt mot sin pappa för tillfället, men pussar och kramar utdelas även till andra av honom utvalda när andan faller på. Han har ärvt sin pappas matilska och blir mycket svår att nå fram till om blodsockret inte är på rätt nivå...

Dagis har blivit en allt tryggare plats och han har på senare tid börjat visa allt mer empati. Rubinen gråter när andra är ledsna och berättar också ofta om vilka barn som varit ledsna under dagen. Men framförallt är dagis ett ställe där det sjungs och där det finns cyklar att cykla på! Ett bra ställe m a o.

Han har blivit så stor vår lilla pojke, vår fina lilla rubin.