Rubinen har bytt ut favoritfrasen "Ha den" till slagdängan "Den är min". Denna fras brukades flitigt igår, inte minst när det blev konkurrens om ballongerna. Det fina i kråksången är ju att en dragkamp om en ballong oftast slutar med att ingen får den. Skön pedagogik det där...
Till dopet förra veckan fick Rubinen storbrorspresenter, varav följande bok som förbereder den nya tvåårsfasen något. Vi lär läsa den en hel del i sommar.
Tårta - traditionsenligt bakad av finaste mormostern -, kanelbullar, chokladbullar och diverse kex stod på menyn samt vin. Dock saft för de yngsta.
Firandet slutade i gräl mellan mamma och pappig son. Pappigheten har nått nya höjder som på senaste tiden i vissa fall gjort att jag inte ens får röra honom. Igår kväll utlöste det dessutom ett av de mer sällsynta vredesutbrotten. När så till slut även jag började gråta, blev sonen lugn och efter att ha snyftat i kapp ett tag genom vällingen, säger den lille bångstyrige:
-"Mamma ledsen i munnen. Ruben också ledsen."
Efteråt känner jag mig skamsen över att ha brutit ihop. Det finns ju tusen orsaker till varför det är som det är just nu. Man kan liksom inte begära att en tvååring kan vara rationell vad gäller svartsjuka, trötthet och intryck. Och samtidigt gör hans agerande mig så ledsen när jag stup i kvarten känner mig bortvald och oönskad. Jag ska vara vuxen. Jag vet det. Men hu så svårt det är.
Klokt att inte ha ett jättekalas utan hinna prata med de som är där:D Förstår precis din känsla i att bli ledsen över att bli bortvald. Man är den vuxna och ska bete sig så, men ibland så är det så tydligt för mig att vissa beteenden kallar fram barnet i mig. Jag kan känna hur jag blir en liten bortvald flicka när Sixten har sagt "nej mamma, nej mamma" och inte ens vill kramas godnatt, men det däremot går jättebra att pappa gör det. Intellektet förstår ju, men hjärtat är inte alltid på samma plats. Det är lärorikt att få barn och man lär sig så mycket om sig själv. Hoppas det snart blir lite bättre med pappigheten, i alla fall. Kram
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, så här i efterhand är det en bra känsla som dröjer sig kvar. Lustigt nog känns det oftast mest tomt efter jättefester när man hattat omkring och försökt få kontroll över allt... Efteråt inser jag ofta att jag inte hunnit tala en hel mening till slut med någon.
SvaraRaderaOch, precis; intellektet förstår, men hjärtat är sårat. Jag tycker att det är fantastiskt att R har en superbra relation till sin pappa, men jag kan väl liksom också få vara med? Så känns det för tillfället. Skönt att höra, än en gång, att jag inte är ensam. Ibland känns det ensammast i världen. Kram till dig!