Läggningskul

eller kanske inte, snarare.

Igår vägrade sonen att gå och lägga sig. Något har hänt som gjort just hans rum och hans säng till ett minerat område. Dessutom hade han kompenserat det påvra sovandet genom ett maratonpass på dagis under dagen, så kl 21.14 gav jag upp.
22.15 när maken kom hem efter en sällsynt kväll hemma hos en kompis var sonen fortfarande vaken och "pigg". Jag pendlade mellan ilska och förtvivlan i min egen trötthet som kommer sig av två barn i sängen, nattamning, en klängig 3,5 månaders och en särdeles förtrotsig tvååring... Barnsligheten når nya höjder med tröttheten som igångsättare.

Efter tio minuter med sin far sommade sonen så äntligen. Då var mina tänder tyvärr redan borstade och det där glaset vin som jag längtat efter hela kvällen kändes helt enkelt för jobbigt att sippa på. Idag hoppas jag innerligt att dagis förbjuder sonen att gå i ide och att han, liksom rutinen säger, får besök av John Blund redan vid 19.15. Vågar man be en liten bön för det, eller är det för trivialt?!

Natten slutade förstås inte där. En dåligt påsatt blöja gjorde sömnen kort och redan redan kl 2 fick vi en liten rubin i sängen. Dottern kom in en timme senare med glada (!) hungerskrik. Hejohå - ge mig kaffe!