Livets taktslag

Musiken har fått plats i min vardag igen. Inte så där himlastormande ständigt närvarande, men dock, lite grann varje dag. Några låtar här, ett sök på Spotify, nya bekantskaper och gamla.

Böckerna har också intagit mitt medvetande och jag läser igen. Under året försöker jag hålla uppe läsandet och det har gått så enormt mycket bättre sedan bokklubben startades. Nu blir det i alla fall en bok i månaden, men oftast i de sista skälvande minuterna innan det är dags för bokklubb igen. Så vill jag förstås inte ha det.
Jag vill att orden från litteraturen på samma sätt som musiken ständigt ska ackompanjera mitt liv. Det känns både obehagligt och nödvändigt att fundera över varför tystnaden är det som talar under den största delen av året. Varför varken musik eller ord ryms.

Tystnad är viktig. Inte minst när jag arbetar med just text. Då kan jag inte koncentrera mig på två saker samtidigt och inte ens instrumentalmusik fungerar eftersom jag glider med i fraserna och måste följa till varje pris.

Men nu är det sista jobbtillfället avklarat för den här semestern och jag kan möta både musik och ord igen och glädjas åt att det åtminstone inte känns som främlingar utan som gamla vänner jag inte sett på ett tag, men längtat längtat längtat efter.