Meningen

...med allt som är; med vardagen, med strävandet, med jobbet osv kan man ju ibland fundera över. Eller rättare sagt, jag tror att det är en fundering som vi ibland känner att vi måste slå bort för att den är för smärtsam.
I förhållande till själva hjärtats slag och de relationer vi odlar under våra liv blir allt annat futtigt. Inte minst känns det så efter helgens händelser och efterdyningar.
Att leva i rädsla eller ständig misstänksamhet är ingen lösning, inte heller att vi ger upp allt som vi håller för sant i vår vardag. De enklaste rutiner kan ibland vara just livets ramverk och ska inte ses ned på bara för att de ter sig små i jämförelse med vad som verkligen betyder något.

Jag brukar säga i mina griftetal; att vi inte kan leva våra liv som om varje dag är den sista. Vi måste kunna planera, vi måste kunna tro på att förändring är möjlig även imorgon, vi måste kunna tro och hoppas på att vi lär oss något, blir visare och mer kärleksfulla för varje dag.

Samtidigt ska ju inga kärleksyttringar skjutas upp. Det tror jag är viktigt. Så många sitter i samtal med mig efter ett dödsfall och känner att de kanske inte riktigt hann säga allt de ville ha sagt. De lämnas kvar med en stark känsla av lösa trådar och konflikter som aldrig fick läggas till handlingarna.
Så kan det förstås alltid vara - vi har oftast mer vi skulle kunna säga till dem vi älskar - men det man önskar är att skulden inte får vara den beska eftersmaken i sorgearbetet.

Som så många andra känner jag mig djupt imponerad av att det framförallt är kärlek som fokuseras på i det norska sorgearbetet. Den är störst av allt - alltid - men aldrig en självklar eller lätt väg ur sorg och maktlöshet, trots att det i teorin känns mest konstruktivt. Kärleken är den smala vägen. Det är aldrig slappt eller flummigt att älska. Kärlek kräver uppoffringar av oss och är samtidigt det enda som någonsin kan göra oss lyckliga.