Min ambition har alltid varit att låta mina (då framtida) barn få utvecklas åt det håll som just de som individer är ämnade att gå. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort, för, som jag faktiskt antydde i inlägget innan detta, så påverkas barnen av allt som vi gör, säger och tycker vare sig vi vill det eller ej. Och då är det svårt att se vad som är just det håll som han eller hon som alldeles egen individ ska gå. Eller existerar det ens något sådant som 'alldeles egen individ'? På något sätt; jo, det tror jag. Ett prisma av allt som tagits in, idisslats och varit medfött. Med egen vilja, egen smak och egen lust.
Hursomhelst; Alison skriver ett mycket bra och tänkvärt inlägg om just sådana frågor idag. Och Rubinen; han älskar nagellack. Gärna i mörka färger.
Jag tänker som du. Att de ska få vara "fria". Det är väl inte så krångligt när barnen vill ha nagellack eller någon slags kläder. Det får man väl peppa. Det jag sett som krångligare är när de väljer saker man själv tycker är mindre bra. En av våra döttrar valde till ex att boxas. Jag tyckte först att det var jättejobbigt. Att hon ville träna sig att slåss... Men det var hennes val. Och idag kan jag säga att hon har lärt sig självförsvar och har aldrig varit så vältränad som när hon boxades :)
SvaraRaderaPrecis som du tror jag inte att det går att INTE påverka sina barn. Däremot kan man göra sitt bästa för att inte begränsa dem, utan uppmuntra dem att välja sina egna vägar, att utforska både det som de är bra på och det som känns lite läskigt. The sky's the limit!
SvaraRaderaTack för länkningen! :)
annika:Jag tror att du har rätt. För nog är det enklare att peppa till saker som man själv någonstans ändå delar värderingarna kring. Jag har absolut saker som jag inte skulle gilla om mina barn valde och ändå känns det just nu viktigt att intala mig själv att även sådana val (så länge de inte är direkt destruktiva) ska jag se till att acceptera och respektera. Och tänka att jag nog ändå förhoppningsvis skickat med goda grundvärderingar som gör att de klarar sig även i dem...;)
SvaraRaderaAlison: Jo, precis. Jag har egna drakar att kämpa mot där, som handlar om min egen försiktighet och misstänksamhet gentemot sådant som är nytt och okänt. Det vill jag INTE skicka med mina barn. Jag hoppas att kunna se världen utifrån deras ögon och se dem för just de individer som de är och inte mig själv projicerad på dem, men tusan... svårt är det ju...
Och varsågod! Tack själv för inlägget!