Det är en intensiv höst, det här. Mycket händer.Vi har äntligen äntligen äntligen fått grönt ljus för att köra ett halvår glutenfritt för Rubinen för att se vad som händer. Det krävdes en erfaren sköterska på akuten som kommenterade "glutenmagen" med dess specifika färg för att det skulle hända något. Skönt, så skönt.
Pydden är trotsig över alla gränser och provocerande som få. Jag tänker att vi lär kunna hantera hennes kommande år med en viss finess efter den här prövningen. Den som lever får se.
Och på jobbet har jag en praktikant. Två veckor till. Det är både mer och mindre jobb, men färre tillfällen att göra det egna jobbet som inte går att göra när det sitter någon bredvid.
Det börjar dessutom närma sig någon slags utflyttningsrit. Jag både vill och vill inte. Jag älskar den här lägenheten. Jag bodde här när jag gifte mig, hade min prästvigningsmottagning här, mina barn har väntats och spenderat sina första år här - kort sagt, oj, vad mycket energier som finns här. Goda sådana. Och för visso, en del skrik och bråk också förstås. Två rejäla trotsåldrar och två koliktider... Och samtidigt, det nya som väntar. Förhoppningsvis väldigt mycket gott i det också. Men veta kan man ju aldrig. Bara tro och hoppas.
Mycket gott tror och önskar jag dig!
SvaraRaderaKramar
Allt har ju både ock. Det är klart det blir bra dit ni styr stegen. Kram och kram
SvaraRaderaVad härligt att ni äntligen får testa glutenfritt! Jag hoppas och tror att Rubinens mage blir bra av det!
SvaraRaderaOch spännande med flytten, även om jag förstår att det är tudelade känslor kring den.
Jag vädrar samma stress i dina inlägg som min egen blogg också osar av. Hoppas att du kan hitta något som ger dig energi denna mörka höst.
Stor kram!
Härligt med det nya. Den nya kosten. De nya perioderna i livet som väntar. Det nya hemmet. Jag känner igen det så väl, avskedsceremonin som för mig varade i månader, från lägenheten (och staden). Lägenheten som var min och Alfs första gemensamma, där jag pluggade på kvällarna, där vi väntade barn, kom hem med barn från BB, första steget som förälder. Där det kröps, åts smakisar, togs första steg, skreks, älskades. Där jag gjorde karriär, där vi blev en familj. Ja. Jag förstår. Men du har din känsla i magen, den som kom där i huset när du visste. Det blir bra, det som kommer. Men det är svårt att lämna. Ta avsked ordentligt, så går det bra, det tror jag. Kramar fina!
SvaraRaderaMarika: Tack och detsamma, önskar jag dig. Kramar!
SvaraRaderaannika: Hoppas det och du är klok, som vanligt! Kram
C: Ja, visst är det! Det märks faktiskt redan skillnad bortsett från att han varit så förkyld på sista tiden och det gärna sätter sig i magen på honom...
Och precis, du har helt rätt. Stress, stress, stress... Tack, detsamma! Hoppas att även du finner lite lugn! Kramar!
Anna ser dej: Jaa, härligt! Och precis; det är ju så attans dubbelt. Ska bli trevligt att få komma lite närmare er, dock, och kunna bjuda in till middagar oftare! Kramar!