Lämna

Dagis har ju varit ett hett ämne på den här bloggen och jag tänkte uppdatera lite kring läget just nu. Kontaktfröken berättade igår att den stora konflikten mellan Rubinen och hans fellow-dagis-kompis i samma hemsituation och ålder som Rubin tycks vara över nu. Skönt. Några veckor av dagliga slagsmål och uttryckta känslor av att "jag vill inte leka med..." har känts lite trista att hantera.

Rubin verkar trivas bättre bortsett från en aspekt i det hela; lämningarna. Fy hundan, vad trött jag är på dem! En liten säck potatis hänger sig fast baktill på mina ben och slänger sig på marken med tyst gråt. Och jag blir irriterad. För jag vet att när jag gått, är det fina fisken och hur bra som helst. Irritationen ger dock stänk av dåligt samvete, för även om jag vet att Rubin är duktig på att fejka och överdriva, finns det ju ändå en spontanyttring som visar sig i den där separationsoviljan.

Jag pratade med vår bvc-sköterska om situationen och hon sa med bestämdhet att det kommer vara så här tills Pydd börjar på dagis hon med. På något sätt känns det skönt. Det är inte så mycket att göra och det är inte en reaktion på ett crappy dagis utan på en orättvis hemsituation, som inte går att förändra. Pydd är dagisomogen, Rubin behöver stimulans. Punkt slut. Men en liten bit av mig svajar farligt varje morgon och måste aktivt putta undan klumpen i halsen.