Med en högljutt gnällande och supersnorig dotter, en obscen mängd tvätt (eftersom det i vårt hus inte är möjligt att få mer än en tvättid i veckan) och en extremt edgy och megatrotsig son, har man en vinnande formel på en bra höstmorgon.
Sonen rusar in i vardagsrummet med alla sina stapelbara burkar (som nog borde övertas av dottern nu) och slänger dem hejvilt omkring sig. Då brakar den ömma modern samman första gången den här morgonen i en vredes-aria.
När sonen på sin motorcykel för tredje gången kör på dottern som trillar baklänges och ger upp ett snorigt gnälltjut, havererar modern andra gången denna morgon.
När så sonen äntligen är avlevererad till dagis och tvätten ska tas itu med i tvättstugan med en på-väg-att-krypa-dotter på golvet, inser modern att det ´*v'*^* torkskåpet även denna tvättdag är kaputt. Samma visa som sist. Då tar det slut. Nu krävs kaffe i stora mängder och choklad i lika vulgära kvantiteter.
Trevligt att höra att vi är fler på gränsen till sammanbrott - och då har jag ändå bara ett vilddjur att hålla under uppsikt. Jag har länge försökt ställa bokstavs-diagnos på min 2-åring, men nu inser jag att det kanske bara har med åldern att göra...
SvaraRaderamellanbarnet: Ja, det behövs faktiskt ordas om, tror jag. Jag har varit på väg till BUP ex antal gånger, åtminstone i tanken, och började nästan gråta av lycka när jag läste kapitlet om 2-åringar i Trotsboken. Men som alltid är de historierna ur "riktiga" livet som känns igen bäst...
SvaraRadera