2-1

Litet förtydligande; Modern-Trotset 2-1.

Låt mig berätta hur det gick till:

Idag efter en härligt apjobbig natt, en morgon för maken på barnakuten med en Pydd som troligtvis har nackspärr+halsinfektion (och var helt oigenkännlig, därav barnakuten), ett lång-besök av mormorn, morfarn och morbrodern/gudfadern som bjöd på sockerchock (d v s urgod kanelkrans) och ett hyss av något av barnen så fort jag tittade bort i en sekund, skulle vi då äntligen ta oss ut en sväng, jag och Rubinen. Maken var hemkommen från sitt jobb och tog över sjuklingen. Rubinen skulle klä på sig ytterkläderna och som erfarenheten givit den här veckan är det ingen rolig historia.

För att göra en lång historia kort så blev utbrottet så häftigt att väggarna skakade. Sonens, alltså. Modern lyckades hålla sig lugn. Kolugn. Kanske för att tröttheten var så totalt förlamande.
"Ok, sa jag, "då får du väl gå ut utan kläder idag också. Det kvittar mig, men ut ska vi."
Efter kanske 5-10 minuter gick de högröda rytandena och tårkaskaderna över i ett mer stilla snyft och Rubinen sa: "Ha på mig skorna... Ha banan. Mamma hjälpa mig. Jag vill ha mina vantar också."
Utan att visa triumfens tecken i ansiktet (och huga så frestande det är...), hjälpte jag den lille kämpen på med kläderna och så vandrade vi iväg.
På liknande sätt lyckades jag avvärja en olycka lite senare när hela två ambulanser stannat 20 meter bort och drog till sig alla tvååringar i närheten med sina lockande sirener. Jag lyfte helt sonika upp den rytande vargen, bar honom några meter, satte ner honom och sa; "Visst får du gå, men inte ut i gatan."
Under över alla under accepterades det och det blev vattenpölshoppande i fem minuter i stället. Och idag gick det utmärkt. Tiden tycktes mig oändligt given.