... är det nya förberedd.
Igår stod jag iförd arbetskläder inför ca 50 för framtidens kyrka viktiga personer tillsammans med min chef och talade om det i mitt jobb som jag brinner för mest. Jag kom direkt från en heldag med barnen; bristfälligt iordningställd efter kladd, spontana bad och mys med majskroksgosig dotter. I förrgår fick jag veta att jag förväntades närvara och tala och att jag en gång sagt "ja" till det. (Hmmm.) Arbetskläder var en ren nödvändighet för att hitta yrkesrollen i all den där röran som just nu är jag. Men det gick, under över alla under, bra. Faktiskt så bra att folk spontanapplåderade vår entusiasm och flexibilitet. Så jag konstaterar; kanske är det så att tröttheten; den konstanta sällskapsdamen just nu, och bristen på tid är lyckosamma medvandrare? Sådana som tar bort nervositet och onödig oro?
Kanske är det så att man liksom inte hinner bli nervös och därför gör ett kanonjobb när man är just oförberedd? Så är det ofta för mig.
SvaraRaderaHoppla. Skönt att upptäcka att det där funkar. Och säkert är det så, precis som du skriver, att man liksom inte hinner bli nervös... Härligt med ett litet premiärtal före jobbstarten:D
SvaraRaderaJagtror att det är så, absolut! man hinner inte oroa sig helt enkelt...och så får man annat perspektiv på saker å ting...som att vad är ett litet tal egentligen, i oro mätt, om man jämför med en koliknatt...för att inte säga fem koliknätter liksom...
SvaraRaderagrattis och kram!!!
Jag håller med. Jag presterar ofta bättre när jag inte hinner bli nervös. Jag tror att man då slår på någon slags auto-pilot som kommer direkt från ens kunskaper och erfarenheter på området. Och när man inte "förstör" det med att oroa sig så blir det bra.
SvaraRaderaKram!
Yogamamma: Ja, jag tror att det är precis så. Man hinner inte med alla "men, tänk om..." och "vad händer om...?". Urskönt, faktiskt.
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, det där med att börja innan det är dags, gör jobbstarten inte fullt så monumental som jag tror att den skulle kännas om jag hållit mig borta. Den här ledigheten har jag dock varit lite bättre på att hålla distansen. Kanske för att jag vet att den går så fasligt snabbt den där hemmavarande tiden.
fröken blund slår dank: Oh, ja, perspektivet... Det är verkligen så sant, men jag slås hela tiden av att förändringen liksom kommit själv och smygande. Utan att jag fått göra något alls för att påverka det. Från att ha varit nästan handsvetts-hyperventilerande-spänd när jag skulle prestera, har jag blivit cool, då och då nästan blasé. Ibland är det bra, ibland mindre bra. Oftast bra. Och tack! Kram tillbaka!
C: Ja, det där med autopiloten tror jag är en välsignelse när livet plötsligt innehåller så mycket mer än bara jobbet och prestationen där. För några år sedan, när jag gjorde mitt första år som präst, berättade en lite äldre kollega att hon av olika anledningar fått ställa sig i predikstolen totalt oförberedd och PREDIKA under en högmässa. Jag höll på att svimma av bara tanken och funderade på om jag borde skriva några generella, allmänt hållna skrivelser att ta fram i sådana fall. Nu förstår jag henne bättre. Och kan också se att det inte bara handlar om antal år i tjänst, även om det såklart också gör det, utan om andra slags erfarenheter och nya perspektiv som gör att man kan sortera sin kunskap på annat sätt.
Kram!