I ett par veckor har matningarna av fröken Pydd varit rena ångestsysslan. Gallskriken har legat som en ljudridå över köket; vi har fått lura i henne maten på olika sätt och sätta vattenflaskan i munnen på henne emellanåt för att få henne att svälja. När jag beskriver det här, låter det som rena tortyren... Kort sagt, ingen mat som hon inte fått plocka i sig själv har fungerat.
Så, i måndags testade jag att sätta en tallrik med delar av maten framför unga Pydd, medan jag återigen försökte mig på den ädla konsten att få henne att äta. Och se, det funkade. Nedkladdad från topp till tå, men lycklig slök hon allt från västkustgryta till pasta. Jag, som inte är ett stort fan av kladd, har fått finna mig i det och kavlar upp ärmarna. För det finns ju ingen mening med att själv kladdas ner mer än vanligt...
Haha, grattis till upptäckten!:D PRECIS så har vi det här också. Nils har varit helt ohyggligt kinkig när han ska äta, tills vi upptäckte att han måste få plocka själv och kladda. Så det får han. Saker som verkar gå ner här också är grissini (en superhit), ärter och majs, rivet äpple/päron/morot, gurkstavar. Och sen gärna klafsa med handen i en tallrik också...
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, det tycks som att viss kunskap måste komma till en den hårda vägen...;) Det var nära att jag tog till mina gamla vänner öronpropparna innan jag så mirakulöst fann graalen. Rubin var också urjobbig med maten, men inte helt omöjlig som Pydd, så där gick det faktiskt att undvika kladdet. Det går inte här. Suck. Men jag är som sagt glad så länge barnet äter. Grissini får vi helt klart prova.
SvaraRaderaHärligt att fröken äter nu! Och det där med kladd är förhoppningsvis övergående, i alla fall i ett längre perspektiv.
SvaraRaderakram