Jag tror att det handlar om marginalerna. Eller snarare bristen på dem. Det är då allting pendlar mellan ljust och mörkt, svart och vitt, lycklig och djupt deprimerad, funktionsduglig och fullständigt oduglig. Jag måste säga att jag inte förstod det innan barnen kom; hur nära gränsen man lever som förälder. Med marginaler är det mesta möjligt, om än jobbigt då och då.
Jag minns när jag bodde ihop med en kompis för 13 år sedan och mina tentor i Lund alltid hamnade på lördagar av någon anledning. En fredagsnatt inför en tenta hölls jag vaken hela natten av en technofest i trappan bredvid. Jag höll på att bryta ihop när jag insåg att jag bara fick spridda timmars sömn under natten och störningsjouren inte bröt spektaklet förrän kl 5.30. Ändå presterade jag säkerligen en väl godkänd tenta. För marginalerna fanns.
Nu är jag 13 år äldre och varje natt tärs de små reserver som jag/vi lyckas skramla ihop de dagar då det finns ett flow. För de dagarna är inte överrepresenterade, tyvärr. Det djupt paradoxala i allt det där, är ju att vi sliter oss i stycken för dem vi älskar mest i världen. Man kan tro att det skulle göra det hela enklare, men man måste ju fortfarande kunna fungera. Djupt inombords känner jag också en oro och kanske är det därför det känns så panikartat. Tänk om vi helt enkelt inte orkar mer? Tänk om jag bara ramlar ihop, får en stroke och dör? Vem ska då ta hand om våra älskade sköra hjälplösa små?
Idag är en helt ok dag bortsett från en halvdålig natt för alla parter, en rejäl förkylning och ett par rejäla vredesutbrott från R. L har lärt sig att spotta på golvet och har precis sovit ett långt eftermiddagspass.
Så bönen som jag aldrig orkar eller har tid att be, passar jag faktiskt på att skriva ned här istället;
Kärlekens Gud, håll dina händer om allt det som är skört - inuti oss, i våra barn och i våra tunna strukturer av liv. Bär oss ytterligare på vägen och håll oss när vi håller på att ramla. Amen.
Så fruktansvärt sant. Livet med barn är inte likt livet utan, på väldigt många sätt. Den stora kärleken, den djupa oron och de hårfina marginalerna. Jag är förundrad över hur lite som skiljer en fantastisk dag från en fruktansvärd, men hur avgrundsdjup klyftan där emellan ligger.
SvaraRaderaOch vilken ljuvlig bön, så vackert formulerad. Jag var tvungen att läsa den flera gånger för att få låta orden ringa klart i mig. Tack för den, jag kommer bära den med mig. Kram
Anna ser dej: Man får ju en väldig ödmjukhet för livet som helhet när man insett hur lite som får en dag att fungera respektive kantra. Och allt är liksom bara vardag, helt vanligt vardagsliv. Det känns ibland lite väl stort.
SvaraRaderaOch tack själv! Kram!
det här med att man kämpar som tusan non-stop och samtidigt går runt med den där dödsångesten, det är egentligen helt sjukt. och så funderar jag över alla de där föräldrarna som verkar fixa det så, relativt sett, obekymrat... hur gör de? är det bara en fråga om läggning eller?
SvaraRaderafru a: Ja, visst är det märkligt det där med att vissa bara tycks glida friktionsfritt genom livet! Jag tror delvis att det handlar om läggning, delvis om hur mycket man väljer att hålla inombords och delvis om orättvisorna i hur prövningar fördelas. Och sen kanske vi iofs är tillbaka på läggning igen; för vissa tycks hantera fullständiga katastrofer på ett glimrande, nästan tillbakalutat sätt, medan andra bryter samman över vardagsting. Jag tycker mig i alla fall åka berg-och-dal-bana hela tiden sedan jag blev förälder. En fördel är att jag inte hinner tänka lika mycket som jag gjorde förut...
SvaraRadera