Höstkänslor

Jag som vanligtvis älskar hösten - åtminstone de klara, krispiga och soliga dagarna - känner mig just nu utsketen som en gammal trasa. Självklart handlar det om att två små barn tär på psyke och fysik och jag intalar mig stup i kvarten att detta är en övergående period av slit. Och det är ju samtidigt det som är så paradoxalt, för en del av mig - den icke-trötta och livsbejakande - älskar detta. Det är ju det här som är livet! Dagligen händer det saker med både Rubinen och Pydd som gör att jag inte vill missa en sekund. Innan barnen kom till oss, var jag ganska färdig med mitt liv och då menar jag inte att jag ville dö. Nej, snarare hade jag en skön känsla av att OM jag skulle dö i denna sekund skulle jag inte ångra något, sakna något, längta efter något. Tills barnen kom förstås. Nu får jag hjärtklappning av tanken på att cykelhjälmen skulle sitta fel när jag cyklar, att en mobilpratande bilist inte skulle se min utsträckta sväng-arm, att jag plötsligt skulle få min tid kortad, utmätt.

Men så är det ju denna trötthet. Igår låg jag på en madrass inne i Rubinens rum efter dagishämtning med smärtor i hela kroppen och på grund av det en vanvettig trötthet i kropp och själ. Pydd låg frustrerat på magen och försökte med höga gnälljud ta sig framåt och duplot började så smått regna åt alla håll av små tvååriga händer. I sådana lägen skrattar jag hånfullt - och gråter - åt min trebarnsönskan; hur skulle det vara möjligt med en så söndrig kropp, med ett så söndrigt psyke?

Så kommer livet tillbaka i form av en kram från en gosig rubin eller en liten dotter som häver sig upp på den trasiga moderskroppen och drar med sina små händer i allt som sitter löst. Och jag tänker, vilket ljuvt offer det trots allt är. Men den trötta delen av mig kan inget annat än längta till ett skrivbord på en arbetsplats med stängd dörr, en predikan som ska formas, en kopp kaffe som kan drickas i lugn utan avbrott och en möjlighet att få längta. Längta hem till mina små, älskade älskade barn.